Författararkiv: Elin

Ingen mer kandidatur till riksdagen

Jag kandiderar inte till ytterligare en mandatperiod i riksdagen efter valet 2022.
Just nu pågår nomineringsprocessen för (bland annat) riksdagsledamöter till nästa mandatperiod.
Att vara riksdagsledamot är ett av de finaste uppdrag du kan få förtroende att ha. Jag gör mitt bästa för att förvalta det och kommer att göra det mandatperioden ut. Självklart.
Med därefter vill jag göra någonting annat. Vad vet jag inte ännu och det blir jättespännande att se.
Jag har funderat mycket och insett att det enklaste vore att fortsätta. För att det är kul, meningsfullt och jag ”vet vad jag får”. Men jag vill vara modig också. Våga titta på nya ställen där jag får vara med och bidra.
Min avsikt är att fortsätta med politik också efter 2022 men i annan form. Fortsätta jobba för jämlikhet, bra skola, en grön värld och att djur vi håller i människans tjänst ska ha det bra.
Den sammanlagda tiden jag gick i grundskolan och gymnasiet var tolv år. Då var det en evighet. Jag relaterar det till att för mig är tre mandatperioder lagom. Jag vill ha större möjlighet att träffa familj och vänner. De har fått stå tillbaka de här åren, för det är ett tufft uppdrag.
Till eventuell media som läser: Det här är så odramatiskt det kan vara. Det föreligger inga som helst konflikter eller komplikationer i övrigt. Jag vill bara inte växa fast på stolen.

Hamberg, Herngren, Jägerfeld, Palm, Rönnow Pessah

För att slappna av har jag senaste veckorna tränat på att läsa mer böcker och dö bort mindre på skärmen. Det går inte 100 men det har i alla fall blivit mer läst. Skärmen är skrämmande eftersom tiden bara rusar. Jag gillar att läsa. Det är ett av mina största intressen. ändå konkurreras det så lätt ut av meningslösheter som andras upprepade selfies, någons delade recept och gamla minnen från sju år tillbaka (”tänk vad liten han var då”). Jag får scrolla förbi ganska många svarta hål för att hitta guldklimparna, för de finns verkligen på sociala medier och jag vill inte missa dom. Därav problemet.

Jag har läst böcker som mest är  tugg också, men de som jag tycker att du ska lägga tid på tänkte jag kort lista.

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Jag vet vad det betyder fast jag läste tyska. Men jag fick googla upp stavningen så det blir rätt. Hamberg skriver sina romaner utan pretentioner, och alltid med ett stort hjärta. Allt är väldigt tilltalande och går inte att värja sig emot. Även om du inte själv är den som tycker att livet sitter fast är det lätt att föreställa sig desperationen hos de som känner så och sympatisera med till synes ogenomtänkta handlingar. Allt Emma skriver är pricksäkert och varmt. Den här med.

Svärmodern av Moa Herngren

Fick sträckläsa för jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Välskriven, och framkallar små små ångestpuffar. När det bara blir fel fast det var tänk att vara rätt. När jag lyssnar på människor omkring mig som befogat ältar hom relationer så känner jag igen vissa delar, om än inte samma helhet. Små saker kan jag själv känna igen. Smärtsamt rakt igenom. För att ett liv ofta inte är en dans. Bara.

Blixtra Spraka Blända av Jenny Jägerfeld

Det här omslaget har ropat uppfordrande till mig från bokhögen. ”Du måste väl se mig nu?”. När jag inte kunde stå emot längre har jag längtat till den här ganska långa boken mellan lästillfällena. Huvudpersonen är långt ifrån min sorts personlighet. Därför är allt som händer spännande, för det bjuder mig på sådant jag aldrig förstått. Gränslöshet. Ogenomtänkthet. Knark. Jag är väldigt glad att jag inte förstått, för det verkar mest bli problem. Vad var det jag sa osv. Språket är medryckande och smart. Storyn är både otäck och lite häpnadsväckande för den levlar upp efter hand på de 500 sidorna.

spraka

Inte alla män av Veronica Palm

Jag vill skrika ut att jag känner författaren. Men vi är bara bekanta, så som man blir när man varit i samma stora sammanhang några år. Och just det sammanhanget, riksdagsarbetet, skildrar hon så att jag både vill skratta och gråta. Träffsäkert. Flera potentiella ansikten på förebilder fladdrar förbi. Jag har t.o.m. stämt av några med Veronica … Skämmigt men sant. Huvudstoryn är en historia om våld i nära relation. Ytan. Verkligheten. Allt är väldigt snyggt skrivet. Är så glad att boken fått den uppmärksamhet den förtjänar. Och att den bidrar till att sätta fokus på ett så viktigt problem.

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Själva boken gav jag bort till en kompis. För att jag tycker den är värd att läsa mer som ett nutidsdokument. Lätt snaskigt foto av ”tiden vi lever i”. men som bekant, vi är många som lever i samma tid utan att för den saken skull ha samma tillvaro. Men man har ju hört! Och som vi får höra här. En efter en betar huvudpersonen av sina relationer och ligg helt enkelt. Inte fyllt så spektakulärt som det låter, för jag tycker mig ana en viss analys under. Eller så är det bara det jag önskar mig?

Inlägg i kammaren i dag. Vårdnad och månggifte

Namnlös

I dag debatterade jag två ärenden i kammaren. ”Förbud mot erkännande av utländska månggiften” och ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister”. Båda sådant som jag hoppas och tror ska göra det bättre för kvinnor och barn.

Så här såg mina manus ut. Det blev inte prick så men det är inte det viktiga.

Anförande Månggifte

När regeringens proposition i den här frågan om månggifte landade hos oss för en tid sedan blev det en hel del uppmärksamhet i media. Min bild var att oppositionen tog tillfället i akt att använda en lite laddad fråga för att skaka igång debatten. På ett lite oärligt sätt.

I ett samhälle där många enbart läser en rubrik så går det förstås hem. Det vet de debattörer som gav sig ut i den här frågan.

Det var lätt att få intrycket av att regeringen egentligen inte alls är emot månggiften, utan gör allt de kan för att öppna upp för olika ventiler och undantag.

Det är helt fel.

Regeringen har alltså efter att ha utrett frågan månggiften i Sverige lagt propositionen ”Förbud mot erkännande av utländska månggiften”.

För det är så den heter och det är det regeringen vill göra.

Tidigare har månggiften där någon part haft en koppling till Sverige inte accepterats här. Med den här lagstiftningen så utökas det till att omfatta personer som saknar koppling till Sverige.

Lyssnar man på somliga debattörer kan man få intrycket att det här är ett jätteproblem i Sverige och för Sverige.

Men för oss handlar det här om de kvinnor som lever i månggiftessituationer där det finns stor risk för ojämställdhet. Det finns tydliga internationella riktlinjer om att månggifte ska bekämpas, eftersom det befäster ojämställda strukturer.

I Sverige och i princip över hela världen handlar det om att män har rätten att ha flera fruar. Nästan aldrig det omvända. Minns jag rätt från utredningen kunde det förekomma i Tibet att kvinnor kunde vara gift med två män som var bröder, efter att den ene mannen förlorat sin fru.

Annars, bara män med flera fruar. Så ser strukturerna ut.

Men för att ha proportionerna klara för sig: Det finns ungefär 150 män som är registrerade som att de är gifta med flera kvinnor i Sverige. Av dem är det ungefär 40 som faktiskt har fler än en fru här.

Så i antal handlar det inte om många, men för den som drabbas spelar det ju ingen roll hur många fler det finns.

Därför är jag väldigt glad över att vi i dag är framme vid att besluta om det här.

Enkelt säger förslaget att inga äktenskap som är månggiften kommer att erkännas i Sverige.

Den lösningen har valts framför att först erkänna dom för att sedan upplösa dom, av olika kloka skäl som framgår i propositionen.

Det gör också att lagen på det sättet fungerar på samma sätt som annan äktenskapslagstiftning gällande äktenskap vi inte erkänner, som till exempel äktenskap med barn.

Det som det då föreligger en oenighet om är egentligen ”HUR ska vi reglera att det inte uppkommer situationer där den svagare parten drabbas orimligt hårt av att äktenskapet inte erkänns”.

Det finns inga konkreta exempel man kan lyfta och det är själva poängen, att sådana situationer kan vara mycket svåra att förutse, och det är därför den möjligheten måste finnas.

Regeringen har också där valt att reglera det här på samma sätt som man gjort i motsvarande lagstiftningar. Med att ha en så kallad ventil med undantag från erkännandeförbudet vid synnerliga skäl.

Andra partier vill felaktigt få det till det jag nämnde inledningsvis.  Att regeringen egentligen inte vill förbjuda det här. Det är trams och det är vilseledande.

Att ge ett tidigare äktenskap följdverkningar för att skydda en svagare part, kan bara göras i den eventuellt uppkomna situationen och följdverkningarna. De kommer inte att räknas som gifta.

Även andra partier vill att det ska vara möjligt att i vissa förmodligen väldigt sällsynta fall behöva reglera kanske ekonomiska efterverkningar. Men dom vill se en annan teknisk lösning för det i lagstiftningen.

Och det kan man vilja, men som jag ser det vill vi samma sak, men har olika lösningar på vägen dit.

Jag gissar att det kommer att utkristallisera sig i kommande anföranden.

En viktig sak att påpeka är att detta inte på något sätt kommer att påverka hur barn har tillgång till sina föräldrar. Att fastställa faderskap med eller utan äktenskap är ingen svårighet i dag. Räknades man som far till ett barn i ett annat land kommer man också att göra det i Sverige.

Tack

 

Anförande vårdnad

I dag debatterar vi ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister.”

Den här är viktig för många och gör ont för många. Vi ser att antalet vårdnadstvister ökar och vi vet att det är förenat med mycket smärta för alla inblandade. Det har jag en stor respekt för. Att lyssna till människor som berättar om hur det är att vara i tvister om sina barn lämnar ingen oberörd. Att lyssna till barn som berättar om hur föräldrar bråkar är ännu värre.

Det här är bland det svåraste i politiken. Att stifta lagar om det rent mellanmänskliga, det som går så djupt i oss.

Förslagen baserar sig på utredningen ”Se barnet!” som hade i uppgift att utvärdera 2006 års vårdnadsreform men också lägga fram förslag på förbättringar och det med fokus på barnets rätt.

Så här är alltså fokuset på just barnen, barnens rättigheter och hur de ska kunna må bra.

Jag har mött flera olika organisationer och andra instanser som jobbar med perspektiv på den här frågan och företräder lite olika intressen. Jag har också träffat familjerätter i flera kommuner. Alla vi politiker har lyssnat på olika forskare på området.

Väldigt summariskt är bilden jag fått: Det är mycket sannolikt att i dom fall det pågår en stark konflikt mellan föräldrar som aldrig tenderar att ta slut -finns också andra problem. Psykisk ohälsa, med missbruk, ekonomiska problem, våld, en historik att själv ha föräldrar som bråkat om samma sak. Det försvårar hela situationen.

Flera som jobbar på familjerätterna påpekar att många av dom här föräldrarna har en livssituation som skulle behöva ett helhetsgrepp men att det sättet att arbeta inte riktigt finns i dag.

Det förvånar inte. Så ser det ut på många områden där människor far illa. Det beror sällan på en enda orsak som är lätt att åtgärda. Problem är ofta komplexa och vi saknar redskap för helheten. Där har vi politiker en stor läxa att göra när det gäller vårt arbete.

Men här handlar det främst om barn. Vad ska vi göra för att stärka barnets rätt att få en bra tillvaro. Inte hur vi bemöter föräldrarnas önskemål, för de är i sammanhanget sekundära.

Jag hör att det finns en stor klyfta i åsikterna om i vilken mån barn ska få säga sin mening. Jag har i arbetet med det här stött på personer som på fullt allvar inte tycker att barn kan ha någon uppfattning om hur deras tillvaro ska se ut, för att de är för unga för att förstå sitt eget bästa och det har exemplifierats med så stora barn som tolvåringar. Det har gjort mig mycket konfunderad över hur de personerna ser på barn.

Det finns gott om sammanhang när barn behöver vägledas. Tänder ska borstas och vantar är bra när man fryser. Godis är en kass frukost.

Men att tro att barn inte vet hur de mår och vad och vilka som får dem att må bra när det handlar om frågor om umgänge med vuxna är att se barn mer som en sak än som en individ.

Barn har rätt till båda sina föräldrar säger vi. Det stämmer. Om barnet vill det. Men det finns barn som på goda grunder inte är ett dugg sugna att umgås med den ena föräldern för att de känner att de inte mår bra av det.

Det finns föräldrar som verkligen gör allt de kan för att peppa till häng med den andra föräldern inför dennes vecka eller helg. Men ser att barnet är gråtigt och skakigt när det närmar sig. Kanske låser in sig. Jobbigt läge.

Barn ska få chansen att berätta om vad de vill. OM de vill. Vill de inte, så behöver de inte.

Barnen ska också få prata om det UTAN vårdnadshavares samtycke och UTAN att den är närvarande. De har också rätt att få information om vad som händer.

Ibland kommer det upp i debatten att föräldrar skulle påverka sina barn åt ett eller annat håll. Så är det förmodligen i olika grad eftersom alla vuxna runt ett barn påverkar barnet. Att då låta barnet få tala fritt utan att ha vårdnadshavare nära blir grundläggande.

Nu heter det att ”förmågan att samarbeta”, när det kommer till föräldrarna.

Det vi nu föreslår är att domstolen istället ska fästa avseende särskilt vid ”föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar.” Det är en viktig förskjutning som också är tänkt att vara mindre konfliktdrivande.

För att föräldrar ska få gå till domstol måste de först ha deltagit i ett sk ”informationssamtal”. Det är nämligen så att det har visat sig att många saknar kunskap om de här processerna, vilka möjligheter som finns och konsekvenser för barn när föräldrarna träter i domstol. Det är därför mycket troligt att fler föräldrar än idag kan hitta lösningar för barnet utan att gå till domstol om de får det klart för sig.

En viktig sak, eftersom tid går långsammare i barns liv, är att det införs en lagstadgad tidsgräns på fyra månader för utredningarna.

Det införs också nya kompetenskrav för medlare och ett stärkt sekretesskydd för uppgifter som lämnas till en medlare för att skapa förutsättningar för fler lyckade medlingsuppdrag. På så sätt kan fler samförståndslösningar nås, och det är förstås det vi eftersträvar.

Jag vill också säga något om barn som far illa. Forskning visar att i starka konflikter om barn förekommer ofta våld. Det är känt. I min kommun Gävle gjordes en sådan kartläggning för kanske 15 år sedan och den visade att i pågående vårdnadskonflikt var det vanligare att det förekommit våld än att det inte gjort det.

Regeringen säger i propositionen att det finns mer att göra för dem som utsätts för våld i nära relationer och särskilt för barn som utsätts för eller bevittnar våldet.

Ett barn har rätt att inte bli utsatt för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling.

En utredare får i uppdrag att jobba fram ändringar som säkerställer att ett barn som har utsatts för våld av en förälder inte mot sin vilja måste träffa den föräldern.

Och så kommer det alltid att vara med de här frågorna. Det kommer alltid att behöva vridas ytterligare i systemet när vi får mer kunskap eller när samhällets syn på frågorna ändrar sig.

NU tar vi det här steget. Att ytterligare sätta barnets behov i centrum.

Det är jag stolt över.

Tack

Hej snygging!

lilja

Träffade den här i en rabatt i helgen! De är fina. Jag förstår att de drar massor av uppmärksamhet. En gång i livet när jag var olycklig tryckte min vän Ullie ut mig på Uppsalas jätteäng med dessa. Då kändes det lite bättre.

 

Snorungar

Lena Melins rubrik i pappers-Aftonbladet förra veckan: ”40-talisterna kommer inte att låta sig representeras av snorungar.”
Texter i dag i Aftonbladet som beskriver att det är få äldre i politiken. Det är förstås ett viktigt perspektiv, att beslutande församlingar bör se ut så att de någorlunda överensstämmer med befolkningens sammansättning. Jag tror det ser lite olika ut på olika nivåer och i olika kommuner. I alla fall när jag läste på senast. I kommunalpolitiken finns generellt fler äldre än i riksdagen tex.
Alldeles oavsett är det så som jag en gång svarade en lokal pensionärsorganisationer som skickade brev till S i Gävle i ett sådant allmänt upprop om fler äldre förtroendevalda, att de flesta partier välkomnar nog med glädje fler aktiva i alla åldrar. Så de behöver bara aktivera sig och vinna förtroende. De som vill ha uppdragen måste visa intresse och engagemang för dom.
Det är inget revolutionerande. Sedan kan man förstås jobba medvetet med att fler ska känna sig välkomna, men just äldre uppvuxna borde väl ha erfarenhet av hur man kan gå på möten osv?
Jag har varit aktiv i föreningslivet sedan jag var 14. Det är ändå några år nu. Jag har lärt mig en sak: Engagemang och ansvarstagande har ingen ålder. Men alla åldrar bär på olika erfarenheter. Att vara 18 i dag är inte som en farbror sa en gång ”samma sak som att vara 18 när jag var ung”. Villkoren ändras.
Men det jag aldrig i min iver över att önska fler i en grupp skulle göra är att kalla en annan grupp för något dåligt.
Hur blev det okej att kalla personer under 30 för snorungar? Snorunge är väl en attityd. Inte en ålder. Precis som gubbe.
Men det blev en bra rubrik. Fick mig att surna till.

Det har varit nog hur länge som helst

På kort tid har ett antal kvinnor blivit dödade av män de har eller har haft en relation med.

Så pass många att det nu har brutit igenom ”bruset”. Jag ser politiker av alla färger skriva de i och för sig helt sanna men ändå lite förväntade ”Det måste få ett slut”, ”Inte en till”, ”Det räcker nu”, ”Gränsen är nådd” och liknande. Jag har troligen själv använt samma slitna uttryck flera gånger om olika saker genom åren.

Varför skaver orden? För att det har varit nog för länge sedan förstås. Alla som förlorade sin mamma eller sin syster för 15 år sedan? Var det inte nog då? Vilket hån mot de anhöriga!

Det handlar givetvis inte enbart om de kvinnor som dödats av männen heller. Utan också alla de som lever under olika former av misshandel ständigt.

Ända sedan jag blev politiskt aktiv har jag mött kvinnor av alla politiska färger som verkligen hållit frågan om våld i nära relationer högt. De har lyft frågorna, de har haft kontakt med kvinnorjourer och slitit för att få fram pengar, de har presenterat förslag på lösningar och drivit på helt enkelt.

Så tro inte för en sekund att ingen förrän nu har gjort något i den här frågan. Så många som har varit så dedikerade. Och är. Som slitit häcken av sig för detta. Hittills för en majoritet av politiker som lyssnat för dåligt. Är jag konspirationsteoretiker om jag också konstaterar att det till exempel alltid varit fler män än kvinnor i riksdagen? Eller på alla politiska nivåer faktiskt. Män besitter en större andel tunga politiska uppdrag än kvinnor.

Det har gjorts utredningar. Som den här 2015. Eller den här som Carin Göthblad gjorde 2014. Vidare finns till exempel Nationellt centrum för kvinnofrid som jobbar på regeringens uppdrag med att höja kunskapen i frågorna. För att inte tala om alla forskare och ideella organisationer med olika inriktningar som gör ett stort jobb.

Jag minns särskilt en dragning jag lyssnade på Göthblad där hon talade om sin utredning. Där hon visade en översiktsbild, en slags karta över alla kontakter en kvinna som levde med misshandel måste ta när hon tar steget att anmäla. Så otroligt mycket jobb hon då utsattes för när hon ska förklara och gå vidare och få hjälp och stöd, kanske också för gemensamma barn. Enkelt: Vi kan problemet och vi har haft massor av förslag till förbättringar. Vi har inte levererat.

Ibland tenderar debatten att slå över och det låter som att det är politiker eller polisen kanske som är själva skälet till att det existerar våld i nära relationer. Så är det inte. Det är förövaren som bär det fulla ansvaret för sina handlingar, precis som alltid när kriminalitet sker.

Men. Hur kommer det sig att inte tillräckligt många politiker varit engagerade i frågan så att den har prioriterats så att vi ser problemen radikalt minska (jag är rädd att jag inte tror på att de kommer att helt försvinna även om det självklart vore det enda rätta)? Jag vet inte. Är det för att det är kvinnor som drabbats och kvinnor som försökt lyfta frågorna? Är det för att frågor om kvinnor alltid har lägre status?

Jämför med till exempel att kvinnor får sämre vård.

Det har alltid varit nog. Politiker har inte gjort tillräckligt för att de som utsätts av våld i nära relationer ska få det stöd som de behöver.

Jag ser givetvis att det är ett helt systemfel. Det finns osunda manlighetsnormer, där män verkar ha lättare att ta till fysiskt våld, att skada andra. Inte då bara kvinnor, utan också andra män förstås. Vi drabbas alla av det här. ALLA.

Det av regeringen nu aviserade arbetet och förslagen är förstås jättebra. Det är inte det. Vi har redan förlorat för många. Och det gör mig så ont.

 

Information om reservation

I går höll ministrarna Morgan Johansson och Märta Stenevi presskonferens om de förslag inom migrationsområdet som regeringen kommer att gå fram med. I förslagen finns bra förändringar, men också delar som jag inte kan ställa mig bakom. Därför har jag i min roll som riksdagsledamot reserverat mig mot detta i den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Utdrag ur reservationen:
”Lagrådsremissen ”Ändrade regler i utlänningslagen” strider enligt min bedömning mot de partikongressbeslut som fattades om Socialdemokraternas migrationspolitik på kongressen 2017. På partikongressen 2017 beslutades att: ”Det är inte möjligt för Sverige att ha en lagstiftning som väsentligen skiljer sig från övriga länders i EU.” De förslag till ny migrationspolitik för Sverige som lagrådsremissen föreslår innebär att Sverige väsentligen kommer skilja sig från övriga länder i EU. Detta är tydligt då det gäller förslagen kring längden på uppehållstillstånd och möjligheten till familjeåterförening. På dessa punkter kommer Sverige med lagrådsremissens förslag att ha kortare uppehållstillstånd och sämre möjligheter till familjeåterförening än EU-genomsnittet.”
På samma kongress slogs också fast: ”Socialdemokraternas principiella inställning är att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering.”
Jag ser inte att det är en klok modell att öka människors otrygghet inför framtiden. Det försvårar som sagt den etablering vi också vill se. Det är tyvärr vad förslaget om tidsbegränsade uppehållstillstånd innebär och kan bli kontraproduktivt.
Att reservera mig i riksdagsgruppen är inget som jag gör lättvindigt, men för mig finns i den här frågan inget annat sätt.

Om att försämra för barn

Det levereras ”kraftfulla” förslag för att försämra för barn.

Flerbarnstillägget är ifrågasatt.
I vissa kretsar har det varit det innan, då de tror att det uppmuntrar till att få fler barn. Jag tycker det är befängt att tro att ett eller än mindre flera barn är en vinst för privatekonomin.

Att hitta på (fler) system som ska ”ge incitament” till vuxna människor att göra si eller så, men som istället slår direkt på barn är bland det mest cyniska jag kan tänka mig.

Inget barn har valt sina föräldrar med allt vad det innebär. Därför är det alla vuxnas uppgift att hitta system där alla barn kan må bra. Ekonomisk trygghet är ett sådant.

Vi vet redan att det finns ett alltför stort antal barn i Sverige som är fattiga för att deras föräldrar saknar någon inkomst att tala om. Att ”straffa” hela familjen istället för att ha en ordentlig arbetsmarknadspolitik och andra trygghetssystem som gör att ingen ska behöva oroa ihjäl sig för att bli arbetslös eller sjuk, är så fel det kan bli.

Vi behöver mer pengar till barnen i skolan, mer pengar till kultur och idrott som barn kan ta del av, fler spontanlekplatser ute, kanske avgiftsfri kollektivtrafik för barn och unga osv.

Vi behöver inte ett borttaget flerbarnstillägg för barn och därmed fler fattiga barn. För de som så säkert tror att det är det som skulle få människor som i dag inte har ett arbete att få ett, ganska dyrköpt att sedan inse att det bara sabbade för barn.

171021742_4327251880618836_2574716649988090559_n

Hur förbereder jag mig för en kortare radiointervju?

Det beror förstås på förutsättningarna. De kan se väldigt olika ut. Ibland ringer radion (det är oftast lokalradio) och det är bråttom, samma dag. Men ibland ligger de långt framme i planeringen, som inför dagens intervju. Det är lätt att förstå att en händelsestyrd verksamheter jobbar på både kort och lång sikt.  I dag hade de det viktiga temat sjukersättningar, som färre och färre får i Gävleborg. Inte för att vi blir friskare, utan för att regelverket stramats åt. efter de förändringar som gjordes av den Alliansstyrda regeringen.

Eftersom det här inte var någon akut rapportering kunde radion förbereda alla medverkande väl och jag kunde få hela deras körschema med de frågor jag skulle få specificerade innan.

Jag tar kontakt med min valkretsombudsman Sanna, och hon går vidare med andra kontakter för att få ett bra underlag som vi kan jobba med. Mest hon faktiskt. Det innebär kontakter med ministerns personal samt ledamöternas valkretsstöd.

Igår hade vi ett fråga/svar-upplägg som hon hjälpt mig med. Så har vi ett litet digitalt möte där vi går igenom allting. Ändrar och lägger till. Funderar på vad jag ska försöka trycka på.

Manuset är ganska detaljerat skrivet och vi pitchar lite utifrån det. Det är inte meningen att det ska vara något att LÄSA från.

Vi vet också att en reporter kan få feeling och göra om planeringen och frågorna så det får jag mentalt ta höjd för. Det är förstås helt okej. Motsatsen till det här är när journalister ringer och vill ha svar på saker NU, och då är det också bara att leverera.

I det här fallet visste de att jag inte jobbar med frågan på daglig basis, då jag har andra ansvarsområden i riksdagen, men jag ville förstås väldigt gärna vara med då trygghetssystemen är något vi ofta har uppe, har motionerat om osv. Jag erbjöd en vidare kontakt med en sosse i rätt utskott när frågan kom, men lokalt är viktigare.

Det känns också viktigt att ta alla frågor på allvar då när det ges möjlighet, förbereda mig väl.

Efter mötet med Sanna skriver jag ut papperen. Kollade lite på dom igen igår kväll.

I dag på förmiddagen går jag igenom med rödpenna, markerar det som jag ser som mina ”punkter” och det som är viktigast. Gör några anteckningar vid sidan av.

I dag hade jag möjlighet att ta en promenad efter lunchen, tack för underbart vårväder, och då testkör jag lite högt där jag går, hur det kan låta och bli.

Timmen innan tittar jag inget på papperen utan tänker att nu får det bara sjunka in. Viktigast är ändå inte manus utan att vara lyhörd för frågorna.

I dag hade de gjort en viktig intervju med en kvinna som haft sjukersättning en stor del av sitt arbetsliv, och nu klarar sig ekonomiskt tack vare att hon är gift. Väldigt dåligt ur alla aspekter alltså. Och jag fick komma in direkt efter den och kommentera på det.

Så här såg mina dokument jag hade bredvid mig ut och som jag slängde något öga på. En del missade jag, men jag visste också att tiden var pressad och jag skulle försöka vara kort och kärnfull. Och i kärnfull ingår att en del inte kommer med som bekant. Om jag gjorde rätt prioriteringar, vet inte.

manus1 manus2

manus3

Efter medverkan i direktsänt funderar jag över insatsen, bollar den gärna med någon som har lyssnat. Var man dålig, medel eller bra. Det kan vara olika. I dag kändes det helt okej. De ståndpunkter och åsikter jag tycker är viktiga blev sagda. Socialdemokraterna behöver inte skämmas över min insats (bottom line).

Finns det gånger de hade kunnat göra det? Absolut.

Men de viktigaste intervjuerna är kanske inte de som redan gjorts, utan de som kommer!