I dag har jag varit på Silvanum och varit en del av den panel som resonerat om fattigdom tillsammans med åhörarna. Ett drygt trettiotal skulle jag tro. Vi pratade om fattigdom generellt och hur det ser ut i Gävle.

Två moderater kom, och det var bra. Bland annat deras ordförande i Gävle. Som satt längst framme och inte rörde en min. Men när Ulla Andersson berättade att den gräns som används i Gävle för relativ fattigdom är strax över 10 000 kronor/månad muttrade han ”Det är mycket pengar det”.

Vad bra tänker jag, om han tycker det är mycket att leva på 10 000 kronor i månaden så kan det ju inte vara något som helst problem att höja skatten för människor som tjänar långt mer än så.

Den andra moderaten, som kallade sig gräsrotsmoderat, undrade mot slutet varför ingen av oss särskilt pratat om integrationsproblem. Mitt enkla svar på det var att den viktigaste åtgörden, nämligen att människor ska kunna utbilda sig och få ett jobb, omfattar alla. Det finns inget vi och dom i det. Antar att frågan kommer ur den attityd Reinfeldt visade när han pratade om etniska svenskar nyligen.

Han hade enligt annan åhörare ett dokument som hete något i sil med ”lögnen om barnfattigdom” med sig.

Men det jag undrar är, när människor berättar om hur de upplever sjukdom, skuldsanering och känslan av fattigdom, vad tänker en moderat då?

Jag vet att jag tänker att det är förjävligt att människor inte bara ska vara sjuka utan också fundera över hur den enkla hushållsekonomin ska gå ihop. Jag tänker att skuldsanering behöver bli enklare och kortare. Jag tänker att fattigdom hindrar folk från att drömma och orka.

Vad tänker en moderat?!