Kategoriarkiv: Störande

Funderar allvarligt på kampanjen ”Rör inte min fitta”

I mitt politiska uppdrag, i justitieutskottets S-grupp pratar vi ofta om frågor relaterade till mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp. Det är en fråga som verkligen engagerar oss. Och ja, självklart utnyttjas också pojkar och män. Det finns kvinnor som förgriper sig också, om än lååångt färre än män. Lika oförlåtligt.

Jag berättade hur vi nyligen lade en dag i Uppsala för att tala om frågan. Utifrån utredningar som kommit under året har vi talat om frågan. Vi har under året besökt prostitutionsenheten på hos polisen i Stockholm och så vidare.

Nyligen var vi på ett seminarium som bland annat Fatta arrangerade. Det handlade om porrfilm i dag. Lättåtkomligt för alla. Att pojkar kollar porr från det att de är elva år. Att porren har mycket våldsamma inslag, är ungefär så långt ifrån kärlek det kan komma.

I går kväll läste jag ut boken Jakten på Kapten Klänning, ni vet den store polisen Göran Lindberg som utsatte unga flickor för mycket stora övergrepp. Levde någon slags parallell-liv där tjejer var varor för maktutövande.

I går kväll såg jag också teatern ”Min syster ville bli gerillasoldat”  (jag ska skriva ett särskilt inlägg om den) och samtalade med representanter från Kvinnojouren Blåklockan i Gävle efteråt. Alla historier som ligger till grund för teatern handlar om övergrepp mot kvinnor.

Jag såg Trumps fru berätta att hon förlåter honom för hans sexistiska uttalanden. Jag funderar på om hon känner att hon har något val egentligen.

Nyss läste jag texten från Arbetaren som cirkulerat i sociala medier. Där en arena fylld med sjukvårdspersonal hyllat en sexolog som tycker att kvinnor ska ställa upp på sex med män. För att det är bäst för män? Jag har hört om män som åker iväg och knullar andra kvinnor än mamman till det nyfödda barnet, är det de hon tänker på? De stackarna.

Alla ni som skriver och kommenterar andra kvinnor i sociala medier. Ni skriver att vi är äckliga, feta, behöver träffa en rejäl karl och annat kreativt på temat. Ett syfte, trycka till och trycka ner.

I morse hörde jag i förbifarten på nyheterna det som jag fått klart för mig tidigare, att åldern på sexköpare går ner. Något som prostitutionspolisen också berättade. Många sexköpare är unga killar som vill göra de våldsamma övergrepp de sett på porrfilmerna men det vill inte deras tjejer. Så de köper de en annan kvinna för ändamålet.

Ni som utnyttjar andra människors kroppar utan att egentligen vara välkomna, fy fan för er.

Ni inbillar er att ni får, att ni är omtyckta, kanske till och med att ni gör en god gärning av något slag.

Ni är bara vidrigt äckliga.

Funderar allvarligt på kampanjen ”Rör inte min fitta” (eller bröst, eller stjärt eller någonting alls).

 

Fyfaaaan, skämmas ska ni göra

GD har rapporterat om att riksdagens arvoden höjs, enligt beslut av riksdagens arvodesnämnd.

Raimo flyttade från Hofors för åratal sedan. Journalisten har missat att nämna att kommunfullmäktiges ordförande i Gävle också har ett arvode. Vilket förmodligen gör Patrik Stenvard, som dubblar stolar, till den högst arvoderade politikern i länet.

Valda kommentarer från kommentarsfältet på Facebook:

Politiker, det enda yrket där en person inte behöver uppnå något men iaf får en lön.
Helt otroligt…

Gör jag ett bra jobb och förtjänar lönen behöver ja inte skämmas men politiker SKA lära sig veta hut och börja göra sig förtjänta av lönen

Fyfaaaan, skämmas ska ni göra

Politiker är en sluten klubb utan nån större verklighetsförankring !

Lyckligtvis också en del som kanske har något mer insikt i hur de politiska uppdragen ser ut och har en rimlig fundering.

Min fundering när alla gnällspikar börjar med floskler som ”politiker behöver inte göra nåt och tjänar hur mycket som helst” är, om man anser att det är så borde man väl själv ha satsat på politiken. För åsikter verkar det ju inte saknas, men man kanske inte vill vara kreativ utan bara vara lite svennig och gnälla och vara avundsjuk.

Jag skrev en kort redogörelse för en timme sedan. Än så länge har ingen hört av sig.

arvode

På många ställen i landet har Vänsterpartiet motionerat om sänkta arvoden för politiker. Utifrån samhällsklimatet är det populistiskt rätt. Jag förordar inte det. Däremot tycker jag inte att de/vi som nämns i artikeln ska ha en massa mer, utan snarare alla de fritidspolitiker som gör ett enormt, massivt jobb till ytterst liten ersättning.

Jag tror att fler skulle tycka det var värt att lägga ner all den tid och energi som det tar om det i förhållande inte var relativt liten ersättning för alla de timmar det tar. Fritidspolitikerna är sanna hjältar.

God natt.

Det blir inte bättre med tiden.

Det har jag lärt mig av en mer erfaren politikerkamrat i dag. Jag berättade för henne att jag blivit så oerhört arg på en skitsak på morgonkvisten. ”Man blir inte mer hårdhudad”. Synd. Fast också lite bra.

Skåda följande mejlkonversation med ”däck expert” (Sic!) Johan:

—–Ursprungligt meddelande—–

Från: johan@abswheels.se

Skickat: den 30 september 2016 09:01

Ämne: Fråga som ligger mig varmt om hjärtat inför kommande val!

Hej! Jag ville bara säga att jag har partiet varmt om hjärtat och som marknadschef på ABS Wheels vill jag fråga dig om vad du tycker om friktionsdäck och dubbdäck. Min fråga till dig är:Ska man köra med dubbdäck eller friktionsdäck på vintern? Själv tycker jag att friktionsdäck är bäst då det ur ”miljösynpunkt” är bättre. Men jag hittar ingenstans på er hemsida om vad ni generellt tycker om dubbdäcksfrågan så jag frågar dig vad du tycker och nöjer mig med ett svar:)

Vänligen

Johan

——————————————————-

Hej Johan!

Tack för ditt mejl!

Det finns, som jag ser det, olika gånger då olika däck är att föredra. Jag tror faktiskt inte att partiet gjort ett ställningstagande i frågan om vilka däck om är bäst.

Vänligen

Elin Lundgren (S)

——————————————————–

3 okt. 2016 kl. 11:56 skrev ”johan@abswheels.se” <johan@abswheels.se>:

Vilka däck väljer du till vintern?


Och jag svarade kort:

Jag? Inga. Äger ingen bil.

 

Vad som inte framgick i mejlet, var att detta skulle användas till en  sammanställning på en blogg.

I morse kom den upp i mediebevakningen. Rubriken var ”Vilka däck väljer Sveriges riksdagsledamöter?”. Jag ser att riksdagsledamotskollegor tappert försökt svara utifrån partihållning, liksom jag gjorde, och det hedrar dom. Det är ju en relevant fråga. Mycket mer relevant än vad jag själv väljer om man nu har en bil.

Jag läste i alla fall snabbt HÄR. Mitt svar låg där ganska högt upp. Kort och koncist. Så som jag brukar svara.

När jag läste var slutet på inlägget ett annat än det som finns nu.

Då stod det (fritt ur minnet) ”Och de tre sämsta svaren:” Ett av dessa sämsta var mitt sista svar på karlns kompletteringsfråga ”Inga. Äger ingen bil”.

Ett annat av de sämsta var det som nu återfinns under rubriken ”Bästa svaret någonsin”.

Jag skrev en kommentar på bloggen: Hej! Först svarade jag på din allmänna fråga om vilden (sic!)däcksort som är bäst, där du redovisar svaret. Så mejlar du en följdfråga vad jag själv kör med och då svarar jag att jag inte äger en bil. Och får det utpekat som dåligt svar. Märkligt förfarande.

Sen tänkte jag att jag mejlar honom istället. Fick snabbt svaret att det var borttaget, och efter det gjordes ovan nämnda ändring. Men kommentaren fick också ett svar. ”Frågan var: Ska man köra med dubbdäck eller friktionsdäck på vintern? Jämför du ditt svar med alla andra ovanstående politiker så var ditt svar sämst. Ha en fortsatt trevlig dag!”

Då plötsligt var det inte längre det enskilda som var viktigt ändå, utan partiets hållning, dvs ”ska man …?” Ni fattar.

Om frågan var om partiet så var mitt första svar helt okej. Om frågan var gällande min bil, ja då har jag ju ingen. Och då blir jag sämst.

Ja. Det här är verkligen en skitsak. Och ja, jag borde inte alls lägga tid på det. Men jag tycker hela grejen är ett bra, konkret och okontroversiellt exempel på hur en person kan vända och vrida på saker så att det blir något helt annat än det faktiskt var. Sådant gör mig alltid förbannad, och möjligen överreagerar jag. Men so be it.

 

När man har anmält sig så kommer man

För mig är det enkelt. När jag har anmält mig till någonting så har jag anmält mig. Då kommer jag att komma.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag för snart två år sedan inte kunde gå till en bjudning som en vän arrangerat, då en förkylning slog till med stor kraft bara någon timme innan. För att jag vet att hen hade planerat för mig och nu blev det i onödan. Dessutom missade jag kul.

Min uppfattning är att det är för släpphänt och respektlöst att inte komma till saker man faktiskt anmält sig till.

Jag menar både privata saker och i föreningslivet. Det är helt enkelt inte kul att förbereda något för ett visst antal personer som sagt att de ska komma och så kommer det en hord sena avhopp, med mer eller mindre godtagbara motiveringar. Där kan jag stå och ha gjort paj och kakor och bullar till personer som tydligen inte bryr sig nämnvärt om det. Får jag känslan av i alla fall. Ofta eftersom det gärna handlar om samma personer upprepade gånger. Och ja, jag kan ta ett eget ansvar att inte bjuda dem fler gånger, men jag gissar att det kanske också kan vara känsligt.

I föreningslivet är det ännu värre. Någon planerar en kurs eller träff för ett visst antal personer. Det beställs mat och material och kanske ännu fler saker. Det görs gruppindelningar och ofta genomtänkta planeringar som bygger på det förväntade antalet.

När det närmar sig är det inte enstaka sjukdomsfall som avanmäler sig. Utan det är rätt många, med ofta helt diffusa skäl. Och återigen, ofta samma personer gång på gång. En del dyker inte upp alls och då får man lägga tid på att kontakta dem, blir ju också oroligt om det är så att något allvarligt inträffat.

Tendensen är lika på andra återkommande möten. Det är till stor del samma personer som kommer sent, går tidigare och ofta uteblir. Rätt ofta utan att meddela detta i god tid.

Jag tycker det är ohyfsat och det tar bort flow och glädje för den som ansvarar för grejer eller bjuder in. Dessutom driver det kostnader för föreningen.

Tendensen att inte heller avanmäla sig/anmäla förhinder på rätt sätt tycker jag har ökat. Istället för att meddela ansvarig så meddelar man någon annan som ska dit, vilket gör att det inte blir någon dialog. Vet inte om det känns enklare att glida undan på det viset.

Men personer som till exempel i föreningslivet satt det här i lite system, jag undrar om de tror att det inte märks? Eller anser de sig själva så obetydliga att det inte spelar någon roll om de närvarar eller inte?

I ett parti brukar det sällan vara så när det närmar sig att göra nya val i alla fall. Då är alla oerhört viktiga och har stort engagemang, oavsett hur det visat sig under mandatperioden. Ganska fantastiskt!

Om du anmält dig kommer du. Om du anmält dig och inser att du inte kan komma, avanmäl dig genast och till rätt person. Det är ganska enkelt.

En god kamrat i Sandviken brukar fundera kring det här ibland och konstaterar att det verkar som att väldigt många lever så spännande liv där det ständigt dyker upp saker från ingenstans som förhindrar anmält deltagande. Lite så där ironiskt.

 

 

Partistödet och Liberalerna

Vad har hänt?

Liberalernas ordförande skrev förra veckan om varför de inte tyckte att Socialdemokraterna i Gävle skulle få något partistöd, utifrån att de bedömer att de vet hur redovisningen ska se ut, bättre än andra.

Jag skrev det här enkla men tydliga svaret. Man kunde ju tro att det skulle stoppa vid det, men inte. Liberalerna höll i.

När det här ärendet diskuterades på förra kommunstyrelsen gjorde kommunstyrelsens ordförande (M) tydligt att det var ointressant att tillhandahålla någon slags mall där vi kan vara överens om hur redovisningen ska se ut.

Nu har jag fått höra att Liberalernas fullmäktigegrupp inte står bakom det som Liberalernas styrelse i Gävle anfört genom de här debattartiklarna.

Tänk att dundra på så oerhört och sedan inte ha med sig de ledande företrädarna för det egna partiet i fullmäktige.

 

Tramsigt från Gävleliberalernas Åslund

I går var den här publicerad, tyvärr ljug och felaktigheter i. Ovärdigt egentligen.

Vi skickade in ett svar innan klockan 17 igår men digitaliseringen har inte gjort det möjligt att publicera det ännu så jag lägger det här.

Svar till Liberalernas John-Erik Åslund
Socialdemokraterna i Gävle har i god ordning inlämnat sin första redovisning av partistöd, en månad innan sista datum. Vi har utifrån den information vi fått av Gävle kommun insänt en beskrivning av vår verksamhet.

När jag läser det Åhlund skriver får jag bilden av att han tror att syftet med rapporteringen är en detaljerad ekonomisk redovisning, men hela syftet med den gjorda förändringen är att förvissa sig om att partistödet används i det lokala partiarbetet, och inte slussas vidare till andra politiska nivåer.
Det har vi tagit fasta på när vi har beskrivit vår verksamhet. Vi har även bifogat ett intyg från vår revisor, dvs ”En av mottagaren utsedd särskild granskare ska granska om redovisningen ger en rättvisande bild av hur mottagaren har använt partistödet.”  Så Åslund far med osanning när han påstår att vi inte lämnat in något intyg.

Jag har tittat på alla partiers redovisningar och konstaterar att alla ser olika ut. Det är inte så konstigt när det viktiga är att visa att stödet används lokalt och inte i detalj, men det medför också att det är svårt att hävda att någon annan gjort fel.
Jag hoppas att det framöver kommer tillfällen där vi kan tala om storleken på partistödet, då jag är av åsikten att partierna är en viktig grund i demokratin och som det ser ut i dag sliter många med att få verksamheten att gå runt.
Elin Lundgren Ordförande Socialdemokraterna i Gävle

När min mamma (nästan) svor

Det finns saker var och en av oss tycker är viktigare än andra. Inte för att de gör någon skillnad för världsfreden men för att det blivit en princip.

En sådan jag har är när folk glatt kallar snäckor för sniglar. Jag har mejlat många stackars tidningar om det … Här finns en alldeles utmärkt beskrivning av snäckor och sniglar och hjälp till artbestämning om man vill det.

Har den ett hus är den en snäcka. Skit i den där barnprogramsfiguren Björne som kallade sin snäcka för Snigel.

Blir därför glad när mamma smsar detta:

snäck

Hon är en som nästan aldrig svär, men också hon ser naturligtvis allvaret.

Om jag redan hunnit twittra till redaktionen samt kommenterat på Facebooksidan. Absolut.

Är det någon som på riktigt bryr sig. Absolut inte.

 

 

Semesterbilden med alkohol

En bekant skrev just på Facebook att hon nästan glömt att berätta den goda nyheten att hon nu har semester, att hon ville göra det obligatoriska kungörandet.

Jag kommenterade ironiskt:  För att det ska vara på riktigt bör du visa bild på alkoholhaltig dryck, för att påvisa att livet nu verkligen leker.

Jag har verkligen reagerat på det i sommar. Det var en fredag i början av juli där så många av mina bekanta flashade en bild på någon alkoholdryck med en jublande text om att semestern är här. Sedan spridda skurar i jämnt flöde.

Att glädjas över semestern är djupt mänskligt! Men varför är det så poppis att illustrera det med alkohol? Jag har några gissningar förstås, där den enklaste är att alkoholen för oss svenskar ges platsen som den ultimata göraren av god stämning. Alkohol står för allt fint och festligt och mysiggörande. Semester är ju mysigt. Så enkelt.

Det står var och en fritt att tycka att inget kan symbolisera några veckors ledighet bättre än alkohol, men varför är det så viktigt att visa det på bild?

För mig betyder den där bilden att man är med och sprider en bild av att alkohol är samma sak som det goda livet. Jag behöver inte ens berätta om varför det inte är så. Särskilt för barn till vuxna med alkoholproblematik som inte är särskilt nöjda över förälderns semestervanor.

HÄR är en studie som visar på att unga som exponeras för alkohol ofta på sociala media dricker mer än andra.

Om vi hjälper varandra med att på sociala medier ständigt koppla samman alkohol och glädje, vilken bild sprider vi?

 

 

Bra om barnfrihet

Apropå rätten att välja sitt liv utan att andra ska synpunkta om valen. I går publicerades på ETC en finfin text om barnfrihet. Jag väljer att inte skriva så ofta om det, men ibland kommer guldkornen strösslade.
”Vi kan leva ganska precis som vi behagar, men ibland är det som att vi alla antas instämma i att barn är det ultimata.”
Läste en universitetsuppsats om ämnet nyligen. Den slog fast det jag och andra likasinnade märkt: Kvinnor som inte vill ha barn bemöts som om de vore monster, män kommer undan (kul för dem). Icke-valet och viljan accepteras inte av omgivningen som ständigt vill korrigera, argumentera och berätta varför det är så oerhört viktigt att ha egna barn. Utan att jag någonsin hört ett hållbart skäl, bara samma tugg om ålderns höst.
Som om man är helt omyndigförklarad att fatta vettiga beslut om sin egen vilja att bli förälder eller inte.
En sak vet jag med säkerhet, jag kommer aldrig att behöva bli en av alla vuxna som jublar över sk egentid och att få göra nåt så fräckt som att gå på bio. Det känns fantastiskt. För det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill inte ständigt oroa mig och jag vill knappt laga mat till mig själv.
Jag vill göra mina saker.
Låt mig. Låt oss.
Att gå sin egen väg måste alltid vara ett reellt val.
Och nej, man har ingen skyldighet att förse sina föräldrar med barnbarn.