Kategoriarkiv: Bara Elins dagar

Högt och lågt

IMG_1216 (002)

Jag har varit lite klen med att uppdatera de sista veckorna. Det har varit en hel del grejer på rull ändå. Det har voterats en del, som på bilden där ni ser mig och min kollega Patrik i kammaren.

Vi har haft styrelsemöte med Ecpat. Jag har tränat en hel del och varit på en mycket smärtsam med bra behandling för hälsporre. Jag har haft kompisdejter i Stockholm. Jag firade med kompisar att jag bott 20 år i Gävle. Det har varit ett gäng vigslar som jag förrättat. Jag har tagit emot klasser och andra grupper på besök i riksdagen. Jag har varit på ett intressant seminarium om hur det gick till när Norge slutade bestämde att sluta med pälsindustrin. Det har ätits risgrynsgröt. Jag har träffat Nya Ostkustbanan och sett filmen Push, om bostadsmarknaden. Det har vari tutskottsmöten och jag har varit med en vän och tittat på författarsamtal när Lena Andersson var i Gävle. Jag har varit i Skelleftå hos myndigheten MFOF och jag har haft tre möten hos polisen. På nationella och regionala insynsrådet och på Särskilda utredningar.

Det är december. Det är bara att härda ut. Tänker att november ändå är över och det kanske var det värsta. Återstår att se.

 

Fullt upp-helg

bollnäsisI fredags var vi många från facken och politiken som samlades i Bollnäs för arbetarrörelsedagar. Vi hade det viktigaste fokuset, nämligen jämlikhet. Här är jag med min riksdagskollega Patrik. Tyckte Sanna fångade oss snyggt. Jag hade äran att få moderera en debatt och gillade det.

På lördagen åkte jag efter något pass vidare till Söderhamn för att delta på min väns pappas begravning. Det var fint. Solen lyste in i kyrkan hela tiden. Han fick rosen jag fick som tack för modererandet. Till en arbetargrabb liksom.

Sedan har jag betat av ett gäng olika släktingar eftersom det var ett tag sedan jag var hem sist. Hade turen att få se ett nyfött kusinbarn också. Oplanerat på en parkering men ändå.

När jag vaknade i morse efter att ha sovit i timtal var det inte särskilt tidigt men frosten låg ändå kristalliskt över dalen. Det är vardagslycka. Lätt att andas.

frostande

Hösten och livet

75456848_10157811095018474_7143586526662754304_n

I går lunch när jag var i parken och tränade hade parkarbetarna gjort stora, stora lövhögar som jag gissar väntar på hämtning.

Jag sprang förbi dem några gånger och kände suget. Jag ville slänga mig i dem. Så jag bestämde mig för att känna livet i mig. Och gjorde det. Tips: Så mjukt som det ser ut är det inte.

Det kändes bra. Bubbligt. Värt att minnas att så lite lyfter en hel dag.

Jag gillar ju verkligen hösten. Och vintern. Det är svalt, friskt och osvettigt. Så skönt. Och ni som gillar annat, allt går runt. Det kommer tillbaka. Däremot mörket. Det kan jag vara utan. Men man får inte välja. Bara gilla läget. Och nu gillar jag svalkan.

Önskar en vinter med mycket snö och kyla!

En del på bio

p15226139_v_v8_ac

Jag har varit en del på bio de senaste veckorna. Jag tänkte dela mina åsikter om filmerna.

Once upon a time in Hollywood – Rolig för att den är inget. Det finns ingen poäng. Det bara händer grejer. Mycket våldsamt. Man gilla rju Brad Pitt förstås.

Joker – Klart sevärd. Väldigt mycket att tänka på efteråt om människans väsen och varför vi blir som vi blir.

Gemini Man – Actionfyllt med Will Smith. Bra tidsfördriv och en glimt av intressant story men en bra bok är bättre.

Hustlers – Trodde det skulle vara mer power i den här filmen med Jennifer Lopez. Men den var tyvärr rätt slätstruken och hade vunnit på lite fler ”roliga” stycken som det hade funnits utrymme för.

Tänker att En komikers uppväxt är den jag ska se näst.

För länge sedan

IMG_0484 IMG_0483

Min moster, som syns på nedre bilden med mig, rensar lite och har skickat bilder till mig. När man ser dem kan man tänka att jag levde på 50-talet pga gråa och murriga men de här är sent 80-tal.

Hästarna är mina första hästkompisar, Luffe och Bandito. Dvs mammas och mosters hästar som jag växte upp med. När jag var på ridhelg nyligen frågade ett barn hur länge jag ridit. Jag berättade då, lätt stolt, att när mamma kom hem från BB visade hon direkt upp mig för sin häst. Det är  hästen jag sitter på. En rejäl nordsvensk. Så som en kompis ska vara. Minns iofs en gång när han tröttnade på att jag var för nära när han ville äta i lugn och ro och han helt enkelt tog ett grepp i jackan och lyfte bort mig. Rejält blåmärke över bröstet. Men visst, stör inte den häst som inte vill bli störd.

Det var helg

Och på den helgen var det både party och politik som man säger.

Partyt bestod främst av en 80-talsfest hos en vän. Och det var toppenkul. Fick frågan om var jag fått tag på den där träningsoverallsjackan. Hur enkelt som helst. Sorterade aldrig ur den ut min garderob!

80s

Fanny Erkelius på museet

fanny

På lunchen igår gick jag med en vän och tittade på utställningen av Fanny Erkelus på länsmuseet. Det är några dagar kvar och jag rekommenderar den.

Det här kan man läsa om den på museets hemsida:

”17 augusti – 6 oktober 2019
             
Lär mig leva berör ett svårt ämne. Det handlar om en närståendes val att ta sitt liv och hur det påverkar den som blir kvar.
 
Fanny Erkelius förlorade sin mamma genom självmord. Konsten blev en ventil för att få utlopp för alla känslor och funderingar. Fanny Erkelius är född 1993 i Gävle, numera bosatt i Stockholm.

I raka och utlämnande texter får vi möta både ångest, förtvivlan, sorg och ilska men också kraft och fina minnen. Minnet av de glada stunderna med mamman varvas med vanmakt över att inte kunna hjälpa och sorg över att behöva vara den vuxna i relationen till föräldern, att inte få vara barn. I målningarna ser vi smärtan ta sig fysiska uttryck, som en person ihopkrupen i fosterställning eller en tumnagel som borrar sig in i skinnet tills det gör ont.
 
En närståendes självmord är ofta tabu och skambelagt för de anhöriga. Just därför är det så viktigt att lyfta och våga prata om!

”Jag växte upp med en mamma som var alkoholist. För två år sedan tog hon livet av sig. Här är min reaktion. Här är jag, i min roll som dotter och medberoende. Här är du, i din roll som åskådare. Eller i din roll som anhörig. Som son. Vän. Dotter. Medberoende. Låt oss snacka om det som är tungt.”

Utställningen bygger på konstnärens egna upplevelser. Vi får ta del av hennes tankar och känslor och kanske finna tröst och styrka. Att tillåta sig att känna. Att det går att komma vidare.”

Den var väldigt, väldigt bra. Kombinationen av bild och text var alldeles lysande. I orden fångar hon känslor som är lätt att känna igen om man levt nära varianter av missbruk. Rädslan och besvikelsen. All ledsenhet.

Bilderna är ganska köttiga.

Jag tyckte särskilt om den här, pillandet på tånaglar. Exakt så här gör jag. Inget jag är stolt över och det ger mig problem ibland. För ett år sedan kunde jag knappt gå på tre dagar på grund av nageltrång efter en sådan omgång. I förhållande till vad utställningen handlar om är det förstås ingenting. Utan bara en anekdot.