Apropå rätten att välja sitt liv utan att andra ska synpunkta om valen. I går publicerades på ETC en finfin text om barnfrihet. Jag väljer att inte skriva så ofta om det, men ibland kommer guldkornen strösslade.
”Vi kan leva ganska precis som vi behagar, men ibland är det som att vi alla antas instämma i att barn är det ultimata.”
Läste en universitetsuppsats om ämnet nyligen. Den slog fast det jag och andra likasinnade märkt: Kvinnor som inte vill ha barn bemöts som om de vore monster, män kommer undan (kul för dem). Icke-valet och viljan accepteras inte av omgivningen som ständigt vill korrigera, argumentera och berätta varför det är så oerhört viktigt att ha egna barn. Utan att jag någonsin hört ett hållbart skäl, bara samma tugg om ålderns höst.
Som om man är helt omyndigförklarad att fatta vettiga beslut om sin egen vilja att bli förälder eller inte.
En sak vet jag med säkerhet, jag kommer aldrig att behöva bli en av alla vuxna som jublar över sk egentid och att få göra nåt så fräckt som att gå på bio. Det känns fantastiskt. För det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill inte ständigt oroa mig och jag vill knappt laga mat till mig själv.
Jag vill göra mina saker.
Låt mig. Låt oss.
Att gå sin egen väg måste alltid vara ett reellt val. Och nej, man har ingen skyldighet att förse sina föräldrar med barnbarn.
Prideparad, Stockholm
I går var det parad. Ni vet alla allt viktigt som den står för. Det finns länder där det vore otänkbart att statsministern skulle finnas med i ett Pride-tåg. Sverige är inte ett sådant land.
Jag och Markus var i Stockholm hela dagen, med detta som huvudfokus och att titta tar ett gäng välinvesterade timmar.
Vi var en liten sväng på Fotografiska också och plöjde igenom utställningarna.
I dag har jag vilat upp mig med att flytta en systers bohag.
Sovmorgon och fix
I dag är sista dagen på länge då möjligheten att sova nästan på länge jag önskar fanns. Så då gjorde jag det.
Markus har tillgång till bil ett par dagar så i dag har vi gjort ärenden så de står som spön i backen. Storhandla är en viktig ingrediens i det. Är därför helt matt nu och glad över att min livssituation inte är sådan att storhandlingar görs särskilt ofta. Det går till och med bra utan dem.
Efter att ha lyssnat klart på alla sända Stil-program har jag nu börjar lyssna på P1:s Släktband. Så många spännande historier och så mycket allmänbildning på vägen.
Gulledjuret
Den obegripliga turen i att just jag får så gulliga guldhamstrar. Om sommaren har Nickel fått leka på den hamstersäkrade balkongen på kvällarna, vilket hon uppskattar.
Precis så här söt är hon. Inte så lite.
Hästigt
Här är några fler bilder från ridlägret. De flesta bilderna har tagits av min vän Linda, som också här skrivit så bra och sant om Hallmyra.
För mig är det självklart …
… att varje dåd där oskyldiga människor skadas, varje terrorhandling och dylikt är sådant som jag tar avstånd ifrån, där jag lider med offren och sörjer med offrens familjer. Blir förbannad. Känner mig maktlös. Tänker på alla orättvisor.
Jag läser på, försöker förstå drivkraften hos gärningsmännen, funderar över konsekvenser, vill inte låta mig skrämmas så de vinner.
Ett sociala medier-fenomen som finns när något avskyvärt hänt i olika delar av världen är att visa sin sympati med en delningsbild av något slag.
Jag bestämde mig för rätt länge sedan att inte ändra profilbilder eller dela den här typen av bilder. För mig känns det som att sparka in en öppen dörr, utifrån det jag skrev inledningsvis. Det känns klent och futtigt.
Å andra sidan har jag full förståelse för att andra gör det, utifrån flera olika aspekter så mitt inlägg handlar inte om att jag tycker det är fel på minsta vis. Jag bara redogör för min tankegång i frågan.
Dåd som sker nära oss genererar ofta mer uppmärksamhet. Ibland har ett lika allvarligt skett närliggande i tid, men geografiskt längre bort och som knappt nämns i nyhetsinslag, eller på sociala media. För oss med vänner som har ursprung i olika delar av världen, kan vi då se hur aspekten lyfts varför visst får sådan uppmärksamhet och annat inte. Befogad fråga, även om svaret kanske inte är så komplicerat. Hur vi än vänder och vrider kommer människor att relatera mer till det som av olika skäl känns nära. Geografi är då en viktig faktor. Hade jag mina rötter i Indien skulle det förstås kännas närmare än Österrike, för att ta ett exempel, men har jag inte det blir Österrike närmare.
Därför har jag tänkt att genom att inte dela särskilda bilder, vill jag på ett mycket subtilt och otydligt sätt visa att min sympati gäller för precis alla som drabbas.
Andra skulle naturligtvis kunna säga att det kan te sig hjärtlöst, som om man inte bryr sig. Men jag tänker enkelt att den som tror att någons engagemang finns utifrån en delningsbild i sociala medier är fel ute..
Samtidigt, när en bild delas mycket frekvent blir det kanske en känsla av sammanhang och enighet. Vi tillsammans står upp.
Förresten finns det säkert någon spännande forskning på det här. Vilka är personerna som delar, vilka är det som inte gör det? Finns det gemensamma drag?
Hur tänker du?
Sena nätter och röd färg
Ingen nyhet att jag gillar att vara uppe på nätterna. I natt blev det halv fyra och fix med olika. Bland annat skrev lite här, gjorde utkast till en debattartikel och läste.
Sov därför ganska länge och tog väl inte ut mig totalt under dagen innan jag åkte till mormor och tillsammans med henne och min moster var jag på med på byvandring i Gamla korset. Det vill säga där jag bodde tills jag var tre och där min mormor bor. Det var kul! Tror inte jag varit med på en byvandring sedan jag var cirka sju år. Många roliga människor.
Kom hem efter nio och när målarprojektet ligger i skugga och värmen försvunnit målade jag en halv hink till. Blev inte riktigt klar med det jag tänkt men det blev alldeles för dunkelt för att fortsätta. Resultatet syns direkt och det är det bästa. Här är i går när jag målade.
Spänstigt i Söderhamns-Kuriren
En sak som är roligt med att vara i Norrala är att läsa Söderhamns-Kuriren, tidningen jag är uppväxt med och faktiskt jobbade åt några år på ledarsidan. Det kanske är bortglömt nu men jag skrev varje tisdag, ett uppdrag jag var väldigt stolt över och fick mycket positiv feedback för.
Allra bäst är insändarsidan. Eller sidorna. Många har mycket att säga och det är högt och lågt. Inte sällan med inslag av religion. Det vi kallas debattartiklar publiceras, till skillnad från i tidningarna i Gävle, på samma sida som insändarna. Det blir spänstigt.
Bläddrade i nummer med någon dag på nacken och hittade en text från Westanders PR-byrå, med tio tips till vardagslobbyisten. Koncist och användbart allting. Hoppas många som är engagerade läser den.
Fäste mig lite vid den här delen ”Håll en schysst ton gentemot politikerna och visa förståelse för att de ofta måste göra svåra avvägningar. Om beslutet går er väg, glöm inte att visa er uppskattning.” På nämnda insändarsida fanns också de här dagarna helt horribelt skrivna insändare från SPI Välfärden och en an pensionärsorganisationerna.
Tänker också på hur min riksdagsmejl ofta ser ut. I kväll har jag mejlat med en av de här männen som skickar sina konspirationsteorier i en salig blandning med påhittad fakta och märkliga påståenden som vittnar om stor brist på bildning och trång syn på världen och medmänniskor. Han har inte riktigt hörsammat god ton. Däremot verkar han tro att mängden mejl man kan skicka på kort tid kan vara avgörande …
Förvånansvärt många som tror att en riktigt elak ton är effektfullt. Det är konstigt. En elak ton vittnar inte om handlingskraft, utan är bara otrevligt.
”Han retas bara”
I går såg jag den här sväva förbi på sociala medier då andra blivit lite onda av den. Jag tänkte inte så mycket på den, men sedan brann det ändå till i huvudet på mig i dag, Jag blev så jävla förbannad över innebörden.
Den där tweeten följdes av ”Svärfar sa en gång -varför bad jag mina 3 barn utbilda sig och skaffa ett jobb, när de istället hade kunnat börja i SSU? #adeln”
Om jag gör en tolkning så antyder alltså moderaten att den som går med i SSU har sitt på det torra för resten av framtiden och därmed inte behöver studera eller skaffa ett arbete, underförstått för att det kommer ”rörelsen” att sköta. Eftersom det är så är det inga unga SSU:are (exempelvis) som sommarjobbar. Det behöver bara de stackars unga moderaterna göra, för de får minsann inget serverat.
Jag vet inte om Beckis tror på det där själv, eller om han mest är mån att sprida den nidbilden. Det kan kvitta. Om han tror på det är han konspiratoriskt lagd, vill han sprida nidbild är han elak. Vet inte vad som skulle vara bättre eller sämre.
Det är löjligt att jag ska behöva säga ”Men det där är inte sant, jag känner jättemånga SSU:are som sliter skithårt på sina arbetsplatser, med sina studier” eller ”Men en del har svårt att hitta sommarjobb för alla som vill om man inte har kontakterna”. Det blir anekdotisk bevisföring, men den jobbar mannen i fråga själv med så han kanske respekterar det. Å andra sidan är det också sant.
Det är ett förakt att utmåla en grupp som lata, som oengagerade, som ovilliga att jobba. Det är givetvis en förlängning av den moderata argumentationen om ”sossarna vill ha ett bidragssamhälle”. Misstänkliggör arbetarklassens ungdomar. Går det dåligt har de sig själva att skylla. De ska inte komma sen och kräva och ha, när de inte gjort rätt för sig. Det är förbannat fult.
En lokal partivän till Beckman säger att när han får uppmärksamhet har vi gått i hans ”fälla” och att han bara vill retas.
Är det en fälla att vilja emotsäga den här typen av skitsnack om en specifik grupp har jag inget emot att trampa i den. Oftast lämnar jag Beckis bravader därhän numer, för att skydda min eget välmående och hopp om mänskligheten, men ibland är det bara för magstarkt.
Att ha som arbetsmetod att ”retas” och att det därmed skulle vara ursäktat …
Å andra sidan. Jag vet ju att hans egna partikamrater i Gävle är less på honom. Att de tycker han är jobbig. Att det finns skäl till att han inte har någon särskilt tung post i kommunen fast den möjligheten öppnade sig. Att de inte ville ha honom så pass högt på riksdagslistan som han står. Så de vet. men de orkar väl inte. Och faktiskt, hur ska någon av dom kunna orka ta ansvar för hans beteende i ur och skur?
Det är väl mer så att jag lider med dom, och förstår när det klämas fram ett ”han vill bara retas”.
Till skillnad från Beckman tror jag att det finns massor av ungdomar som jobbar hårt, studerar hårt och vill massor. Oavsett bakgrund. Det är därför jag vill ha en politik som gör det lätt för unga att få jobb och kunna plugga. Det vill inte han.
Men
Ridläger
Jag har varit på ridläger. Vi har ridit på bana och i skogen. Vi har kört och tömkört. I dag hoppade vi hinder i en stor hage. Jag har ridit mest på Queenie, min fina vän. Men också haft förmånen att prova Mary på banan och i dag Pepsi ute. Viss träningssvärk förekommer.
