När man har anmält sig så kommer man

För mig är det enkelt. När jag har anmält mig till någonting så har jag anmält mig. Då kommer jag att komma.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag för snart två år sedan inte kunde gå till en bjudning som en vän arrangerat, då en förkylning slog till med stor kraft bara någon timme innan. För att jag vet att hen hade planerat för mig och nu blev det i onödan. Dessutom missade jag kul.

Min uppfattning är att det är för släpphänt och respektlöst att inte komma till saker man faktiskt anmält sig till.

Jag menar både privata saker och i föreningslivet. Det är helt enkelt inte kul att förbereda något för ett visst antal personer som sagt att de ska komma och så kommer det en hord sena avhopp, med mer eller mindre godtagbara motiveringar. Där kan jag stå och ha gjort paj och kakor och bullar till personer som tydligen inte bryr sig nämnvärt om det. Får jag känslan av i alla fall. Ofta eftersom det gärna handlar om samma personer upprepade gånger. Och ja, jag kan ta ett eget ansvar att inte bjuda dem fler gånger, men jag gissar att det kanske också kan vara känsligt.

I föreningslivet är det ännu värre. Någon planerar en kurs eller träff för ett visst antal personer. Det beställs mat och material och kanske ännu fler saker. Det görs gruppindelningar och ofta genomtänkta planeringar som bygger på det förväntade antalet.

När det närmar sig är det inte enstaka sjukdomsfall som avanmäler sig. Utan det är rätt många, med ofta helt diffusa skäl. Och återigen, ofta samma personer gång på gång. En del dyker inte upp alls och då får man lägga tid på att kontakta dem, blir ju också oroligt om det är så att något allvarligt inträffat.

Tendensen är lika på andra återkommande möten. Det är till stor del samma personer som kommer sent, går tidigare och ofta uteblir. Rätt ofta utan att meddela detta i god tid.

Jag tycker det är ohyfsat och det tar bort flow och glädje för den som ansvarar för grejer eller bjuder in. Dessutom driver det kostnader för föreningen.

Tendensen att inte heller avanmäla sig/anmäla förhinder på rätt sätt tycker jag har ökat. Istället för att meddela ansvarig så meddelar man någon annan som ska dit, vilket gör att det inte blir någon dialog. Vet inte om det känns enklare att glida undan på det viset.

Men personer som till exempel i föreningslivet satt det här i lite system, jag undrar om de tror att det inte märks? Eller anser de sig själva så obetydliga att det inte spelar någon roll om de närvarar eller inte?

I ett parti brukar det sällan vara så när det närmar sig att göra nya val i alla fall. Då är alla oerhört viktiga och har stort engagemang, oavsett hur det visat sig under mandatperioden. Ganska fantastiskt!

Om du anmält dig kommer du. Om du anmält dig och inser att du inte kan komma, avanmäl dig genast och till rätt person. Det är ganska enkelt.

En god kamrat i Sandviken brukar fundera kring det här ibland och konstaterar att det verkar som att väldigt många lever så spännande liv där det ständigt dyker upp saker från ingenstans som förhindrar anmält deltagande. Lite så där ironiskt.

 

 

Första fullmäktigemissen

I dag missar jag mitt första kommunfullmäktige den här mandatperioden.

Det beror på att jag måste vara i Stockholm på möte med Integritetskommittén. Där finns ingen som kan ersätta mig vilket det lyckligtvis gör i Gävle!

Låt nu det här bli en bra vecka.

Den allvarsamma leken

allvarsamt

I tisdags var det biodags. Inga popcorn för vi åt alldeles för mycket mat innan, jag och Ellinor.

Vi hade tänkt se något lättsamt men valde sedan ”Den allvarsamma leken”, som baserar sig på Söderbergs verk. Vi borde ha förstått att det var motsatsen till lättsamt. Vi har ändå läst viss litteraturhistoria under skolgången.

När filmen är slut är det tungt och jobbigt i kroppen. Ångest är väl att ta i, men budskapet gick fram så att säga. Relationer är inte angenämt. Historien tidlös, om än historisk skildring. Kvinnans roll i samhället och så vidare.

I somras läste jag boken om paret Söderberg och deras liv var inte helt långt ifrån den här storyn. Inspirationen hittas väl närmast så att säga.

Men se den. Det blir inte kul, men det blir bra.

Tre bra böcker

söndagsböcker

Indridason, Den som glömmer, handlar om polisen Erlendur förstås och det gillar jag. Storyn nu har med den amerikanska basen på Island att göra och det är en lie spännande dimension hur ett land liksom är ett land i ett annat. Ungefär lika som hans andra böcker, och att det är på Island är det som gör boken speciellare att läsa än andra deckare.

Grennans De Försvunna barnen var värd sina trettio kronor i en korg på Coop. Det är berättelsen om hur han utifrån en vistelse på ett barnhetm i Nepal nystade i allt större problematik i landet. Där barn blir en handelsvara. Mycket allmänbildande och dessutom humoristiskt skriven om ett så allvarligt ämne. Ingen fiction alltså.

Det är väl inte att hon heter Elin men det skadar väl inte heller. Elin Olofsson är en favorit. Jag har läst hennes Gånglåt och Då tänker jag på Sigrid och jag har gillat båda. Eller alla tre ska jag säga. Till flickorna i sjön utspelar sig också den i Jämtland och det är svårmodigt, men aldrig kletigt. Det är lättrelaterat. Männen som tar sig makt över kvinnor finns med och fina relationer finns med. Hr du fortfarande inte läst något av henne är det dags nu.

 

 

Folkrörelselördag

I fredagskväll var jag ilsken, arg och förbannad mest hela kvällen. Jag tvättade också. För att det finns alldeles för många som inte klarar av att skilja på sak och person. Det var en dålig kväll, men fick allt snyggt uppstruket innan det blev natt.

Omtag lördag. Patrik hämtade mig och vi åkte till Norrsundet där vi träffade socialdemokratiska kamrater och gav oss ut på dörrknackning och samtal om budgeten och den svenska modellen. Mycket upplyftande. Jag knackade ihop med Johan och det var roliga timmar.

norrs

Därefter åkte Patrik och jag vidare till Söderhamn och Vadtorp. Köpte fika och fixade och ordnade innan tjugo ”Oldies but Goldies” SSU:are kom. Vi bestämde oss för att köra någon slags reunion efter att ha varit på boksläppet om kamrat Kenth Högström. Aktiva från alla årtionden sedan 70-talet kom. Vi pratade gamla minnen, åt pizza och läste i gästböcker.

Det var riktigt härliga timmar och glada återseenden. Jag har tidigare skrivit om vad föreningsliv gör med en. Det är något fantastiskt hur det berikar ett liv. Att jobba tillsammans med andra som tror på samma sak. Ibland är det tårar. Ibland är det gapskratt. I går bara det senare. Det där att ha fått låna SSU en stund är en fin erfarenhet. Och bitvis hård. Men sammantaget den bästa av erfarenheter, så som gemenskap är.

Barnböcker med hamster i fokus

Jag har köpt de här nyss. Allt med hamstrar är värt att ha.

Båda är väldigt bra barnböcker, i den mån jag kan bedöma det. Fina bilder, lagom spännande story och fina texter.

Åsa om hamstern hon döpt till Pontus: ”Pontus är så varm, fast han är så liten. Och kroppen tickar mot hennes bröstkorg. Det är hamsterns lilla hjärta som känns så.”

hamsterbok

Diskussion med HRF

I går var jag bjuden till Hotell- och restaurangfacket, avdelning 27 Mitt. De hade träff i dagarna tre och jag fick ansluta till middagen och vi pratade om aktuella politiska frågor.

En fråga de lyfte är bekymret med oseriösas arbetsgivare som utnyttjar olika bidragsanställningar. Istället för att göra en riktig anställning avlöser de kortare, bidragsstödda anställningarna varandra och problemet är att de ”aldrig” erbjuder jobb när den tiden är över.

En sak de var oerhört glada över är att avdrag på lönen för fackliga uppdrag inte längre kommer att påverka nivån på trygghetssystemen negativt.