Kikar igenom Twitterflöder på morgonen. Ser att Arbetarbladet twittrat ut ”Carina Blank nomineras till riksdagen som toppkandidat” och en länk där detta också påstås.
Till riksdagen pekas inga toppkandidater ut, utan till regionen. Journalisten som skrivit detta (vem vet man inte eftersom det inte finns ett namn under artikeln som egentligen är en förändrad lista av den som återfinns på min blogg). Däremot hade jag hade ett missat samtal från Arbetarbladet i gårkväll, som jag såg precis när jag kom hem efter gårdagskvällens möte.
En journalist som INTE hade lämnat meddelande. Då ringer jag heller inte upp. Bra för alla att veta, jag ringer ALDRIG upp alla missade nummer som inte lämnat meddelande. Har man inte lämnat meddelande är det troligen inte så angeläget. Bra grej som Radio Gävleborg ofta gör är att skicka SMS, troligen för att de greppar att vi ofta är upptagna och att man under möten inte heller ringer röstbrevlåda.
Jag ringer nyhetschefen på Arbetarbladet. När jag måste göra sånt känner jag mig sjukt besvärlig och otrevlig, för egentligen vill man med politiskt uppdrag alltid framstå som så ojobbig. Å andra sidan är jag ju jobbig. Jag tycker att saker ska skötas rätt. Förmodligen ses jag som en bitch på det där stället (också).
Jag förklarade upplägget och bad dem korrigera. Frågade om någon på allvar trodde att vi nominerat Sinikka Bohlin till ”toppkandidat” i riksdagen när hon lämnade efter tjugo år, eftersom det är under samma rubrik som Carina B står, dvs toppkandidater till regionen.
Visst, för ”utomstående” hade listan som var direkt återgiven från möteshandling kunnat vara ännu mer tydlig, men läser man noggrannt och lägger ihop ett och ett är det inte särskilt svårt.
Alla poster är nominerade utan inbördes rangordning, utan på vår lista står kvinnor och män uppdelade och det efter bokstavsordning, inget annat. I tidningen har detta mixats samman och av de som inte läser så noga är det lätt att tro att det är en typ av ordning.
Ett klart exempel på där lokalmedia inte är så noga är DET HÄR från i våras.
En annan grej från i våras är när jag bad en journalist att få läsa texten innan den gick i tryck, men just då absolut inte kunde få det, också hittade på så att det blev knas. Jag problematiserade kring efterdyningarna av förskringringen. Att det var otroligt viktigt att kommunen såg över varenda liten rutin så att det aldrig någonsin kan hända igen osv. Då skriver hen att jag anser det ”överspelat”, vilket var mkt långt från sanningen. Sån slump att jag just den dagen inte fick läsa texten. Har SMS-konversationen med hen kvar. Hens svar: Att ansvarsfrågan var utagerad var min tolkning av det du sa.
Så är det. Media tolkar, och inte alltid rätt. Det är synd att inte fler har tät kontakt med media och utifrån det lär sig att somligt är alldeles lysande medan annat skjuter långt, långt vid sidan av. Därför, tro inte allt och använd det egna huvudet.
Nyhetschefen sade att en annan journalist ville prata med mig om det här under dagen. Det går bra, efter klockan tolv sade jag. Detta bemöttes med samma förvåning som att jag inte ringer upp alla nummer som ringt och inte lämnat meddelande.
Uppdaterat: Journalisten som ringt igår ringde nyss. Hen ville noga poängtera att inte hen hade skrivit den text som var gravt felaktig och att den aldrig skulle ha skrivit utan att prata med mig. Jättebra det, förstår om hen vill berätta att hen inte hade något med det att göra. Dock kvarstår ju faktumet att någon annan inte hade problem med att publicera felaktiga uppgifter. Tidigare i dag har jag också pratat länge med en anna journalist på Arbetarbladet som vill skriva om det här på ett seriöst sätt. Som jag sa, det finns de som är lysande. Och de som inte är det. Som överallt.
