Apeslinkrokant, praliner, romerska bågar, macaroner, budapestbakelse, rimi, geisha, morotskaka, kladdkaka, småkakor,
Tja, det är svårt det här med att gå in för att äta okej.
Jag tänker mest på det jag saknar. Allra mest tänker jag på det när det är extra stressigt. Då får jag istället äta kanske en morot.
En gång i veckan äter jag gottis. Det ska jag göra om en stund. Har längtat efter det i ungefär en vecka. Det är hårt, men det måste gå.
För ett år sedan i övermorgon försvann Blues ifrån oss. Hon kom till oss i mellandagarna 1999 som en slags födelsedagspresent till mamma och firade milleniumskiftet i Närby. Den här bilden därifrån visar en liten plutt och en glad mamma.
En älskad, luden vän. Den första tiden fick vi hjälpas åt att se till att hon fick komma ut och kissa när mamma och Bertil var i ladugården och mjökade. Tre systrar fick masa sig upp vid halvsjusnåret för att vara med valpmonstret.
Hon var alltid i första hand mammas hund. Dunsen när hon lade sig mot toadörren om mamma var därinne. Besvikelsen när hon blev ensam hemma med någon annan när mamma åkte. Den stora glädjen när mamma kom hem.
Allt allt allt ville hon vara med på. Och oftast fick hon också det, vänligheten själv. Mest schäfer, men också annat vilket gjorde att hon var liten. Länge tog folk henne för en mycket ung hund.
De spretande öron hon hade som valp rätade aldrig upp sig. Det ena fortsatte att spreta vilt och vackert.
Här har hon lite vit färg på öronen för hon hade precis hjälpt till att måla stugan.
Det är bara julafton en gång om året men det räckte för att hon skulle lära sig att klappar under granen plus familjen i ring betydde paket också till henne, innehållande gottis. Vid julklappsutdelningen fick vi alltid börja med hennes paket annars kunde hon inte lugna ner sig.
För ett år sedan kom en SMS från mamma som berättade att Blues plötsligt blivit dålig, och inte längre hade balans osv. Veterinären sade att kanske var det en stroke.
SMSet kom just precis samtidigt som jag twittrat mkt olämpligt och därför behövde så att säga krishantera. Sårbarheten. Det ledde till ett mindre personligt sammanbrott, men också ett perspektiv på vad som faktiskt är viktigt. En minimediastorm eller en förlorad vän.
Min mamma brukar säga att man inte ska ha djur om man inte också förstår att de kommer att försvinna en dag. Det är tufft. Det allra bästa och det allra sämsta. Jag tror mamma fick intala sig själv mycket hårt att den regeln också gällde henne. Hon har haft hundar förut och genomlidit detta tidigare, men det gör inte att nästa avsked blir lättare.
De här bilderna (förutom valpbilden naturligtvis) tog jag helgen innan Blues dog. Vi satt ute och jag pratade. Hon verkade lyssna lite avmätt. I efterhand kändes det bra, för just den här gången pratade mycket om hur jag tycker om henne och vilken fin hund hon är. Ett sammanträffande sista gången jag hade fingrarna i hennes päls. Tur att jag inte visste det då.
Vi gick mot hagen.
Där satt vi och hängde med de andra djuren. En fin höstdag.
En älskad vän glöms aldrig bort, och lockar alltid fram ett leende.
Hösten är tiden för de enskilda motionerna i riksdagen, dvs då varje ledamot har möjlighet att lämna in sina förslag. Knappt en procent går igenom. Men de erfarna vet att trägen vinner och lägger samma typ av motioner år efter år och en dag är tiden mogen. Idoghet lönar sig, också i det här fallet.
Jag har jobbat med det här i ett par veckor då och då. Skrivit listor och funderat. Mejlat folk som är bättre på vissa saker än jag för att konsultera.
Det största jobbet gör vi ändå i de olika utskottsgrupperna där vi utifrån olika intresseperspektiv bevakar att viktiga frågor kommer med. Till exempel kommer en del in i Socialdemokraternas motion som jag annars hade skrivit enskilt om. I JU-gruppen har vi pratat om vår gemensamma skrivning flera gånger, senast igår.
Motionerna är ett sätt för media att på ett enkelt sätt mäta ledamöternas aktivitet. Tror dom. Typiskt mediamässigt, Elin har skrivit 18 och Gunnar har skrivit sju. Alltså har Elin lagt ner mer tid på sitt riksdagsarbete. Det är inte sant. Antalet skrivna motioner säger inget om den totala arbetsinsatsen. Det enda det säger är just hur många enskilda motioner man skrivit. Inte hur mkt energi som lagts på alla andra, minst lika viktiga bitar av uppdraget.
Så var lite kritiska när de här texterna kommer i en lokaltidning nära dig om någon vecka. Och det säger jag inte för ”min egen skull”. Jag har brukat ligga bra till siffermässigt, men det betyder INTE att jag gör ett bättre riksdagsarbete än någon annan.
Men ändå, en uppmaning till dig nu: Om du har en klockren idé på något som borde ändras och du vet hur, hör av dig till mig, senast under nästa vecka. Tycker jag lika som du gör så kanske det blir en motion.
Det är ju inga nyheter. Ohälsa drabbar oss inte hur som helst (statistiskt sett), utan människor som har det gott ställt är friskare än de som har en svårare ekonomisk situation. Hur fattigdomen går under skinnet. Är det okej tycker du?
I går presenterade Alliansen sin budget (i pappersform på bilden) inför nästa år. Socialdemokraterna har kommenterat i följande punkter:
Mer från S att läsa HÄR. Mest anmärkningsvärt från budgetdebatten som pågick en lång eftermiddag igår var att Borg berättar om vad som står i bår budget. Spännande, eftersom den inte finns ännu. Vi satt till exempel i vårt utskott igår och funderade hur vi vill prioritera pengarna på vårt område, så att …
I tisdags hade riksdagen sitt öppnande för det här riksdagsåret. Bilden återger inte riktigt hur snygg färg min klänningar har.
Det finns de som tror att vi som är ledamöter ”inte gör nåt” från sommaren och fram tills dess. Det är fel. Som jag ser det är huvuduppdraget (och det roligaste) att koppla ihop det med det lokala och det är det vi gör innan, bland annat. OCkså sådana verksamheter som rullar hela tiden. Vissa utskott, utredningar, insynsråd osv osv. Och läsande givetvis.
Under uppropet var det två personer som så att säga inte ropade ja direkt, utan satt i andra tankar. Rätt fascinerande eftersom det är den enda sak som en ska göra under tio minuter och namnen inte ropas upp slumpmässigt.
Hela kungafamiljen var med, också Chris. Chris fick sitta nära Stefan Löfven på läktaren. Fint för Chris. Som vanligt såg jag ingen från ett rött parti som sjöng med i Kungssången. En journalist twittrade och undrade om det var ett ställningstagande. Så är det ju, men konstaterar också att jag för första gången insåg att en sådan sång fanns var vid öppnandet 2010. Ingen skola i Hälsingland har lärt mig detta, och det säger väl nåt.
Kungen däremot överraskade med ett både rimligt och kul tal. Förvåningen var stor hos många. Cred till honom.
Mando Diao spelade. Det var det bästa som kunde hända och mycket uppskattat av ledamöterna.
På minglet efteråt hade de glömt bort att ganska många människor är vegetarianer. Var dessutom otrevliga när vi frågade om detta. En annan som inte heller äter sina vänner har underrättat den vice talmannen. Förra året fanns det så försämringen är oklar.
Snabb middag ihop med RUS-gänget (Riksdagens unga socialdemokrater). Därefter avvek många till Operan och Panflöjten. Jag och Markus valde istället att ta paraplyerna och gå till Fotografiska för att se utställningarna där.
I Sverige är det många som beklagar sig över att tjejer i andra länder bär slöja, för det är att tvinga på en religion som de säger. Ofta ägnar sig samma personer åt att slåss för att deras barn ska få fira skolavslutning i kyrkan. Apropå det där med tvång och religion.
Jag stog 9-16.20 med avbrott när lokalen var stängd lite mitt på dagen. Ensam valsedelsutdelare. En strid ström väljare fram till klockan 15, därefter lite lugnare.
Som alltid när man möter människor, många trevliga samtal. Väldigt trevliga!
Endast en betedde sig otrevligt, och det är faktiskt bra. Går upp på trappan, vänder sig om, skäller ut mig för att Socialdemokraterna ställer upp. Vänder om och går in utan att jag kan svara något. Det är ofint. Inte första gången jag upplevt det dock. Vad kallas den metoden?
I ledningen för Svenskarnas parti sitter personer som under många år varit engagerade i vit makt-miljön. Flera är dömda för grova brott. Samtliga är män.
I natt brändes ett kors i Ljusne.
I morgon kan du rösta i kyrkovalet. För att du har demokratiska möjligheter att sätta stopp för det otäckaste som drabbar mänskligheten. Inskränkthet.
En kvinna myser över att inte behöva gå till jobbet på en bra bit över ett år. Då tänker jag så här, som i en text av Tommy Öberg i Arbetet (nr 27/2013):
Öberg skriver vidare: Att tro att partssystemet klarar av att utjämna löneskillnader på egen hand utan politiskt hjälp -det är naivt. För att nå dit behövs både extrasatsningar på kvinnor i kommande avtalsrörelser och förändringar av hur föräldraledighet delas mellan kvinnor och män.
På det mer icke-politiska planet kan funderar jag på hur kvinnor kan sätta sig själva i sämre ekonomiskt ställning, med tanke på den realitet som finns med separationer. Att ensamståendeföräldrar är i sämre sits än andra är bekant. Att då välja att glida efter i löneutvecklingen genom att inte dela försäkringen med sin man känns som hämtat från stenåldern. Eller för att använda Öbergs ord, naivt. Dessutom visar ju all forskning att när kvinnor tar största ansvaret i början fortsätter de också att göra det sedan. Dubbla bördor.
Och i ett ännu längre perspektiv, varför ser de inte till att män tar halva tiden, för att ändra normerna tillräckligt tills ungen växer upp?! Är det möjligen en dotter har man varit med och upprätthållit ett system som är ekonomiskt negativt för henne. Varför vill man göra så?