Jag handlar oftast på Konsum Söder (om någon undrar om ICA vs. kooperationen) men min närmaste affär när jag kommer med tåget och har bråttom är ICA Spegeln vid stationen där jag slinker in ibland.
ICA har det här roliga att man får någon slags erbjudanden (tio procent på Kesella, blir en krona rabatt ändå, jippie!!) utifrån vad man handlat. Dvs de registrerar våra köpvanor.
Jag skulle säga att gårdagens utskick fångar mig spöklikt på pricken. Ni som känner mig vet hur roligt det är.
Första och förra gången jag hade förmånen att besöka den här staden (2010) såg jag den väldigt bra vid inflygningen. Då tänkte jag att det är märkligt att en sådan plutt på Jorden är ett sådant centrum. Kanske är det ett västerländskt sätt att tänka, men låt då gå för västvärldens centrum.
Svaret till rubriken är som vanligt lika många som personer som känner för att svara.
För en lantis som mig är det, i alla fall med fötterna på marken, en häftig upplevelse. Att bygga hus på höjden är ju genialt. Fler borde göra mer sånt (jajajaja, jag vet att det finns fler som gjort det). Visst har Sex and the city hjälpt till att forma bilden av ett shoppingmecka, även om jag inte ägnar mig åt det så gärna. Glassigt. Men också tydliga klasskillnader som alltid gör lika ont, oavsett var i världen en befinner sig.
Det jag tycker extra om är att staden är det jag fick lära mig på högstadiets spårkundervisning, en härlig blandning av människor med olika bakgrund. I butikerna förbereds hanukka liksom jul. Som besökare är det svårt att avgöra vilka strukturer i detta som jag inte känner, med tanke på den strukturella rasism som varit mycket tydlig i Amerika (också).
De senaste dagarna har jag gett efter för alla frestelser, vilket kulminerade på Dunkin Donuts i kväll där man kunde köpa burkar med ”munkhål”. Fantastiskt! Men jag längtar verkligen efter havregrynsgröt nu.
Jag vet att många människor ÄLSKAR New York och åker hit så ofta de har möjlighet. Det suget har inte stan på mig. Efter de här två gångerna jag har haft förmånen att vara här känner jag att det för min del är gjort på ett tag.
Här är några av bilderna Markus har tagit. Jag har nästan inte fotat alls.
I morgon kör vi tre pass till innan vi tar oss till flyget och hem. Återkommer med ett inlägg som blir en sammanfattning om min uppfattning av besöken hos många av FN:s organisationer.
Ni minns graffitidebatten vi haft i Gävle? Där moderaten Inger ”Det blir kludd, kladd och smet” Källgren Sawela sade att hon aldrig sett fin graffitii. Men samtidigt lyfte Östers väggmålningar som exempel på fina. Målningar gjorda av vår mest creddade lokale graffitikonstnär … Så kan det vara med begreppen.
Men nu undrar jag Inger, tycker du någon av den här graffitin från Queens, New York är något att ha på något vis? Lite talangfull? Värd att uppmuntra? Eller är det mest I Queens överväger man att freda ett kvarter till förmån för konstformen …
Jag har förstått att Muf i Gävle protersterade mot ”vegetarisk dag” i skolan pga att man ska alltid själv kunna välja. Detta genom att dela ut köttburgare till eleverna på ett otillåtet sätt, så rektorn fick be dem flytta på sig.
Om detta kan sägas mycket.
Det jag spontant tänker är att jag under hela min skolgång fått vegetarisk mat rätt så många gånger. Jag säger pannkaka, jag säger tomatsoppa, jag säger risgrynsgröt.
Fattar inte MUFare att det är vegetariskt om man inte VÄLDIGT TYDLIGT påpekar det? Och först då skulle det på något sätt vara upprörande?
Mosade i oss youghurt som trängts med alla flaskor i hotellets minibar (inte mina flaskor så klart), till frukost.
Kläder efter väder och så siktet inställt på Central Park Zoo. Känt från många filmer och för att ”vara bra zoo på liten yta”, och det får jag nog säga. Ett litet antal djur som verkade ha det relativ bra. Tyckte dock att sjölejonens plaskdamm inte var mycket att hurra för. Fina röda pandor och magiska snöleoparder.
I biljettpriset ingick en kvarts 4D-film med karaktärerna från Ice age som träffar dinosaurier. På nivån att när dinosen nös sprutade det vatten på oss i publiken. Effektfullt.
Därefter en tur i stora parken med allt vad det innebär av sevärdheter. Lagom till solen drog sig undan gjorde vi det också och satsade på riktig bio.
Bara 3D den här gången och så Free Birds. Animerat är kul och stundtals gulligt, men storyn var liiiite blek och skratten något för få. Jag är inte så förtjust i de här scenerna som ska föreställa spejsiga med färgexplosioner osv. Jag är ju något mer jordnära. Men kanske uppmuntras någon unge i biopubliken till att äta mindre djur i fortsättningen.
För att bli varm igen efter utehäng igår läste jag ut den här i badkaret. Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”.
Det finns ingenting upplyftande eller roligt i den här bokens innehåll. Maj är ung på 30-talet. Flyttat från Östersund till Örnsköldsvik för att komma över Erik. Blir påtvingad ett umgänge med Tomas, och blir med barn. Han har det ändå ekonomiskt bra ställt och ”gör sin plikt” och gifter sig med henne.
Hon är i en situation hon hatar, och fortsätter hata.
Det här är ett Sverige för ganska länge sedan. Hårt styrt av normer uppkomna ur kristendomen. Till godo för vem? Inte för Maj i alla fall. Här finns inget av jämställdhet, inget av glädje. Och gissa vad, hon vill inte ha barn … Faktiskt. Hon ser inte att det är lyckan med livet. Men hon bör ju foga sig!
Jag tycker du ska läsa den här.
I går besökte vi MoMA, museum med modern konst. Picasso och sånt.
Somligt tyckte jag var lite blekt.
Blev glad när det dök upp färg.
Och efter att jag har lagt upp den här bilden går jag ner i gymmet och cyklar en halvtimme. Det räcker väl för någon tugga av glasyren i alla fall.
Fick SMS från en syster med frågan om jag börjat längta hem ännu. Nej.
Nu har vi avrundat fjärde dagen på studieprogrammet i New York.
Vi har förmånen att träffa så många imponerande duktiga personer som gärna delar med sig av sin kunskap.
I dag talade vi till exempel med Paul Ladd på DESA Post 2015. En av hans budskap gällande offentligt/privat som vill göra världen till ett bättre ställe att bo på är att det bästa företag kan göra är att anställa folk med schysta löner och arbetsvillkor och sedan betala skatt på ett ordentligt sätt till staterna, så att pengarna omvandlas till bra grejer som alla får ta del av.
Inte det som många företag i dag gör, dunkar upp en skola någonstans för att kunna sätta sin skylt på den och peka på att man gör något för världen.
Det är också en skillnad på länderna i FN som är jämförbar, att några villkorar sina pengar till vissa projekt för att de tydligare ska kunna visa vad just de gör. De som inte villkorar är de som blir möjliggörare för annat, arbete som inte passar att sätta sin skylt på men sådant som måste göras.
Vidare har jag inspirerats mycket av de träffar som har med kvinnors situation att göra. I går träffade vi Margot Wallströms efterträdare i arbetet mot sexuellt våld i väpnade konflikter. Ni vet hur Margot har berättat om allt som hon sett och fått ta del av. Arbetet mot detta måste gå vidare och Zainab Hawa Bangura från Sierra Leone driver det. Jag bespar er detaljer av det hon berättade.
I dag träffade vi Antoine de Jong på UNWOMEN. Vi pratade om situationen i världen gällande jämställdhet och han kunde inte nog betona att saker bara går framåt om vi tvingar fram utvecklingen. Han säger, vilket ju är helt rätt, att INGET löser sig av sig själv bara tiden får gå. Han stöter på det ibland hos företrädare för olika länder, att tiden ska ordna det men han ser att det bara är hårt arbete som gör skillnaden.
Han sade också att det är viktigt att kvinnor världen över, som lever i länder som Sverige där jämställdheten kommit relativt långt, inte får slappna av. Se till att alla kvinnor förstått vilken strid som legat bakom så de noga slår vakt om det som är vunnet, eftersom det inte är för evigt givet.
Å andra sidan också en positiv syn, tänk på hur mycket resultat hårt arbete faktiskt gett i många länder på bara de senaste åren. Just därför är det inspirerande att jobba vidare.
Jag vill tipsa om Markus bilder från New York. Finns HÄR.