Idrott och våld
Varje morgon när jag läser tidningen händer samma sak. Läser del 1 med nyheter. Ser fram emot del 2. Läser nogsamt kulturen och njuter av att det är så många sidor kvar. Sedan visar det sig att det är sporten (varje dag …) och jag bläddrar irriterat bort det. Ser på insändarsidan att någon vägrar hugga ner ett träd och sedan är det slut. Ungefär så. Besviken över all sport och så lite kultur och kul (som jag tycker).
Men nu har jag nogsamt läst Stisse Åberg. Han skriver apropå det hemska som hände vid fotbollsmatchen i Helsingborg i går.
”Jag förstår att tränare, sportchefer, spelare, ja alla i fotbollsvärlden såna här dagar känner uppgivenhet över att hatet, hoten och våldet alltid verkar ta över.
Det är fullkomligt mänskligt att göra det.
Lika mänskligt som det är att bli rädd för det som kan hända vid en fotbollsmatch, eftersom man vet att det har hänt.
Det går dock inte att bortse från att det alltid handlar om män. Ofta om unga, arga män.
Det är alltid män. Och ofta finns det även alkohol nånstans, som gör män ännu argare.
Och ofta är det också män som är ute efter att begå brott.
Söndagens dödsfall måste dock få den effekten att takten i arbetet med att f-ö-r-s-ö-k-a stoppa liknande händelser ökar och att det ses som ett samhällsproblem mer än ett idrotts- och fotbollsproblem.
De diskussionerna, det bollandet fram och tillbaka av ansvarstagande, gynnar bara de som vill ha våldet och som vill använda våldet när det passar dem.”
Läs också Joakim Lamotte om de unga, arga männen.
”Visst, huliganregister och hårda straff är säkert bra, men vi måste börja prata om grundproblemen med hur dåraktiga män i grupp, om och om igen, tillåts sätta agendan. Vi har i år sett det i Kärrtorp, Malmö och nu Helsingborg. Orsakerna till våldet är samma oavsett om det har med höger/vänsterextremism eller fotboll att göra. Allt för ofta bottnar det i försök att leva ut sin manlighet. Det borde jag veta, som för sisådär 20 år sedan sökte exakt likadana kickar. Slagsmål på gatan och i krogmiljöer gav uppmärksamhet, ryggdunkar från andra snubbar och tillfällig bekräftelse. Men det är en annan historia. Nu handlar det om hur vi ska få unga män i grupp att hitta andra vägar än våld med dödlig utgång. Kan vi prata om det tack?”
Göran Rosenbergs far
Göran Rosenberg har skrivit en fantastisk bok. Den skildrar olika aspekter av Görans far, och hur hans alltför korta liv kom att präglas av andra världskrigets vidriga koncentrationsläger.
Liksom många andra överleverares historier är den här något som berör djupt. Perspektivet, att Göran skildrar det också utifrån egna upplevelser som son till överlevare ger ett extra perspektiv.
Inte bara innehållet är givande, utan också formen och språket.
En mycket, mycket bra bok.
Ännu mer om Gävlemoderaterna och kulturen
I veckan skrev Thomas Ekenblad, tidigare tungt namn i M Gävleborg med anledning av debatten om fristadskommun på Arbetarbladets kultursida.
Läs gärna själv HÄR.
Sara Hansdotter-Mårtens som skriver krönikor i Nöjesmix (gratistidning i Gävle) avslutar en krönika med att dänga inställningen om att vilja underminera fristadssystemet.
”Thomas är och Rolf har flyttat och Gunnar är död. Jag vill på inget sätt förringa det de har gjort men till den stad som fortfarande solar sig i glansen från Thomas DiLeva är dörren stängd för utländska författare och konstnärer som är förföljda i sina hemländer.”
En Stockholmsmoderat skriver på graffititemat: ”Bara för att vissa partiföreträdare inte gillar en konstform, oavsett bevekslegrund, är det inte acceptabelt att det ska leda till en konstcensur. Vad vi behöver i staden är snarare tydliga och förändrade spelregler, att släppa ett antal ytor fria för laglig graffiti”. Minns när Gävlemoderaten Källgren-Sawela hatade på det förslaget med motiveringen ”Det blir kludd, kladd och smet”. Sedan berömde hon några väggmålningar, men visste inte att de är gjorda av en av regionens skickligaste graffitikonstnärer.
S Gävleborgs riksdagslista spikad
På den här bilden kan du skåda topp sju.
Härifrån ser du från vänster till höger Daniel, Jenny, mig, Kristoffer, Åsa, Raimo och Patrik.
Vi är valda i ordningen 1. Raimo Pärssinen 2. Åsa Lindestam 3. Patrik Lundqvist 4. Elin Lundgren 5. Kristoffer Lindberg 6. Jenny Breslin 7. Daniel Johansson
Roligt är också att Kristoffer och Daniel liksom jag är ordförande i sina arbetarekommuner (Bollnäs/Hofors).
Bra mix av erfarenhet och förnyelse.
Eller så kan vi ju …
Partikongress i Gävleborg
Det var heldag i går. Det är heldag i går. Det var fest i går kväll. Vi förlorade en timme i natt. Inget av de där är ett problem i sig. Kombon är sisådär.
Hann hem och bytte om efter förhandlingarna, innan festen. Tog en snabb bild utanför porten innan jag rusade.
I går hanterades det tjugotal motioner som kommit in. Bland annat ska vi jobba för kostandsfritt högskoleprov och ett hårdare arbete för mer sommarjobb till unga. Vi valde också distriktsstyrelse, och jag kan särskilt notera att till ny studieledare valdes Daniel Olsson från Gävle. Yoomi Renström valdes om på ordförandeposten. Från Gävle valdes också Åsa Wiklund Lång in, med Ahmed Amin som personlig ersättare.
Just nu har kongressen besök av Ellinor Eriksson, nummer sju på vår EU-lista, men för mig är hon mest min vän. Hon gör hur som helst en lysande genomgång av läget i Europa och varför det är läge att rösta rött.
Så här trött, med så här små ögon, vandrade jag genom ett söndagsmorgondött Gävle nyss. Men Stefan Löfven kommer, så då kommer också jag!
Radion i måndags
Jag blev ju inklallad till radiodebatt om betygen i måndags.
Mamma, om du vill lyssna finns den HÄR.
God morgon
När jag i morse gick till tåget funderade jag igen på det där orättvisa med morgon- och kvällsmänniskor.
Jag kan inte släppa det. Hur det ses som fint att hoppa upp i arla morgonstund, ha hunnit fågelskådat, druckit äckligt te och gått med hunden och vara först på jobbet.
Hur det inte ses som fint, utan oftast lite stört, att tycka det är helt okej att sätta igång med något jobbprojekt vid 22-tiden. Förutsatt att det går att göra ensam för nästan ingen vill vara med då.
Och så bitterheten, kränktheten givetvis. Den att dag efter dag tvingas leva helt tvärtemot den eventuellt inbyggda klockan utan att någon ens tycker synd om en. Möjligen några få andra kvällssjälar, men också de har lärt sig att det äringen idé och klaga. Senast klockan åtta ska man vara på plats och vara glad.
Detta trots att det skulle gå att organisera annorlunda i många branscher.
Men nu så. Kockan är snart halv tio och jag förväntas vara lattjigt pigg när jag snart anländer första mötet i Stockholm. Det är jag inte, jag är jätteseg.
Och så partiarbete på det
I helgen har vi gjort rätt mycket dörrknackning i Gävle. Jag var med och styrde upp i går och det gick kalas. Här på bilden är jag, Ewa och Johan men vi var en hel bunt till.
Som vanligt möter vi en hoper vänliga människor.
I dag inledde jag på kommunfullmäktige som blev ovanligt kort, klart runt 12.30. Åt lunch med en partivän. Hann hem och vända innan jag gick till radion för att debattera Alliansens utspel om betyg i fyran. Kanske inte behöver säga att jag är emot. Argumentet? Tja, resultaten sjunker. Det behöver vi inte mäta mer, utan göra insatser så att kunskaperna kommer. Lärarna har full koll, men inte alltid möjlighet. Det är problemet.
Därefter till expeditionen och hade först en ombudsträff med alla ombud inför helgens distriktskongress. Toppade med en valledning och var hemma lagom till klockan 21.
Tänkte att jag skulle värma djupfrysta pannkakor i mjölk i stekpanna. Inte helt lyckat, men det är det lyckliga livet utan en ful mikro.