I dag strax efter klockan 14 valdes Stefan Löfven till statsminister, den trettiofemte i ordningen.
Det kändes fint att bestämt trycka på ja-knappen.
Jag kanske inte borde säga det här, men det var också riktigt fint att få äta tårta efteråt! Självkalrt valde jag prinsesstårta.
Grattis Stefan.
I går hade jag förmånen att under ett par timmar träffa Magnus som är ideell på Brottsofferjouren i Gävle.
Vi talade om den viktiga verksamhet som de bedriver för att stötta både brottsoffer och de som vittnar vid rättegångar.
Många känner inte till att den här verksamheten finns, och konsekvensen gör ju att inte alla kommer åt den hjälp som finns att få i en utsatt situation.
Det betyder också att de försöker jobba hårt för att få fler som kan ställa upp. Kan du? Alla får utbildning för uppdragen förstås.
I dag ska vi välja statsminister. Som bekant sker nu ett förhandlande mellan de två partier som kommer att ingå i en minoritetsregering.
Det förvånar mig att politiskt kunniga och politiskt intresserade plötsligt gör sig väldigt mycket dummare än vad de är, när de undrar varför inte alla vallöften som enskilda partier hade inte går igenom. Ty det är resultatet av förhandlingar, alltid. När förhandlingar krävs för att gå igenom något.
Partiaktiva som inte greppar att samarbete kräver eftergifter från båda håll, kanske inte bör ägna sig åt samarbeten alls.
Så här meddelar Socialdemokraterna:
En S-MP-regering kommer inte att föreslå något återställande av restaurangmomsen i en budgetproposition för 2015. Inte heller kommer det att föreslås någon sänkning av taket för RUT-avdrag. Däremot föreslås möjligheten till Läx-RUT, alltså RUT-avdrag för privatundervisning att tas bort.
Dessa frågor är inte behandlade i regeringsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan de har hanterats inom ramen för budgetförhandlingarna.
Vi socialdemokrater har varit tydliga med att vi vill slopa nedsättning av restaurangmomsen. Vi har också varit tydliga med att vi är kritiska till den ojämlika fördelningsprofil som det höga taket i RUT medför. I förhandlingarna om budgetpropositionen för 2015 har vi dock inte vunnit gehör för dessa ståndpunkter.
Nyss skrev Arbetarbladets kultursidor om Kristina Sandbergs böcker om Maj. Kallade dem ”Ett fullbordat hemmafruepos”.
Jag läste första boken ”Att föda ett barn” i november när jag var på studieprogram i FN, New York. Satt på motionscykel sena kvällar och förträngde det med boken i händerna. Nu har jag precis avrundat den andra. ”Sörja för de sina”.
Maj är ung när hon träffar den äldre Tomas, blir med barn och upplever sig inte ha annat val än att bli en familj med honom.
Jag anade att Maj från fattiga förhållanden i Östersund kunde vara en kul tjej, öppen för skoj med kompisar, hade en gammal kärlek i bagaget osv. Men hon blir Tomas hemmafru i Örnsköldsvik. Tomas familj har gjort sig pengar på att tillverka skor. Inte hur mycket pengar som helst men tillräckligt för att leva lite bättre och dra till sig folks beundran. Och just det, folks beundran, fasaden är genomgående i deras liv.
När jag läste Juggas text efter att tredje boken kommit ut gick jag raka spået och köpte bok två. Nu är det blir dags att söka upp bok tre.
För nu är jag i läget där jag är riktigt jävla irriterad på Maj. Min spontana tanke är att hon är en trist, mesig kvinna som låter sig kuvas och inordnas och hon kräks ju på sitt liv. Sin karl, och ibland också sina barn. Hon känns helt genomtråkig.
Jag associerar till Kristina som tvingades till Amerika av sin Karl-Oskar. I Mobergs framstår hon ungefär likadan. Negativ, tråkig, funderar på vad alla andra ska tycka som viktigare än hur hon själv vill ha det. Allmänt ängslig. Skillnaden mellan de här paren, förutom tid och plats, ligger i att kärleken mellan Karl-Oskar och Kristina är sann och varm. Ett tema mellan Tomas och Maj är att den inte finns där, och det präglar hela deras tillvaro.
Tomas har alkoholproblem, även om han tämjer dem under många år. Maj och de två (blev det) barnen lever med oron det innebär att vara rädd för att karln halkar dit igen. För en kvinna där fasaden är allt, gör hon allt hon kan för att döja de problem som finns.
Kristina Sandberg förmår att måla upp precis den bild jag fördomsfullt har om hemmafruidealet från förr. Jag frågade min mormor, de är väl typ jämnåriga hon och Maj, en gång om det här med att vara hemmafru. Hon sade att det faktiskt bara var för de som hade råd med sånt. Andra jobbade. Obekväma arbetstider, hårt. För att gå pengar till mat och boende. Ungarna kunde passas av människor i kretsen, så att det ordnade sig på något sätt. Mormor som för övrigt inte ens var tjugo när hon stod ensam med två små barn då mannen dött i TBC. Men det är en annan historia.
Jag blir arg när jag läser boken. På strukturerna och sättet att se på kvinnor och familjen som präglar tiden och därmed också Maj. Men jag blir också arg på Maj för att hon låter sig inordnas. För att man råkar födas till kvinna måste man inte följa andras förväntingar på en. Vill man inte leva med en karl man inte gillar måste man inte. Vill man inte ha barn måste man inte. Vill man inte slita händerna av sig med städning måste man inte. Vill man inte lägga massor av tid på matlagning måste man inte.
Hela hon blir bara en produkt av andras förväntningar. Hon tänker, önskar men det blir inget. Inte bok två i alla fall. Hon lever sitt liv för man och barn. Alltså är det inte hennes liv. Vilket slöseri med den enda stunden på jorden.
Och jag veeeet, det är lätt för mig att säga det. 60 år senare. Men! Att jag kan förfasas beror ju på att andra kvinnor (någon man kanske) både före och efter Majs familjebildartid har verkat för att kvinnor ska vara mer än tillbehör, få finnas för sin egen skull. Maj hade kunnat vara en av dom. Men hon tycker till och med det är pinsamt att gå på gymnastik eller att dottern får glasögon, så att hon skulle vara med och skapa nåt är för mycket begärt.
Ja, Maj är ett offer. Men hon är också en mes. En mes som vi alla måste lära oss av, att det är självklart att få mer, att vilja mer.
Bara grejen att hon ber sin man om pengar när hon behöver något. För några egna har hon ju inte. Det här scenariot är inte främmande i dag. Finns många familjer där kvinnan är i samma sits. Mannen sitter på pengarna, hon sitter med ansvar för hem och barn. Får be om pengar till barnkläder eller vad det kan vara. Obegripligt att både män och kvinnor rättar in sig i något så ålderdomligt.
Död åt ojämställdheten! Maj är det levande beviset för att något inom en dör av det. Men liksom Maj skulle de kvinnor som är i sitsen i dag aldrig erkänna det. För de är så nöjda så med det. Ja, vad fan ska dom säga. De ler väl bara, som Maj gjorde. Gråter sen när man och ungar sover. Undrar hur det kunde bli så här.
Så kanske det är .
I dag har vi öppnat riksdagen. Absolut störst behållning var att Peter Jöback sjöng och att Ellinor och jag hann umgås.
Gårdagen i kammaren var ju ganska lång. Elva till halv fyra var vi knutna dit. Med i sammanhanget extremt lite att göra. I små omgångar varför det inte gick att starta något större projekt dessvärre.
Tycker att den här bilden som dök upp på Facebook för att visa Patriks vakenhet på ett bra sätt visar min tjurighet.
I går följde Arbetarbladet Anders och Patrik på deras första ”riktiga” dag i riksdagen. Det är jättebra på alla sätt och vis.
Blir dock väldigt besviken när tidningen väljer att kalla uppdraget för jobb både på framsidan och på uppslaget.
Att vara riksdagsledamot (eller för den delen politiker på någon nivå, men mycket eller lite arvode) är ett förtroendeuppdrag.
Förstår att det är semantiskt och att rubriker ska sättas och så vidare. Men rätt ofta måste jag förklara hur ett förtroendeuppdrag skiljer sig från t ex en anställning. Vilket är på väldigt många olika sätt.
Jag förstår att tidningen vill väl, men här spär den med ordval på flera missuppfattningar.
Till exempel att den som väljs till riksdagsledamot (och bor utanför Stockholm) skulle flytta till huvudstaden. Antyds skarpt via den här (lite konstiga) meningen ”Vikten av varamycket på hemmaplan delar de. Därför har de kvar sina bostadsrätter i Sandviken respektive Gävle och de vill ägna så mycket fritid där som möjligt.”
Därför har de kvar sina bostadsrätter … När man väljd till ledamot representerar man sin valkrets. I vårt fall Gävleborg. För någon annan kan det vara Norrbotten eller Värmland. Där har man sitt liv, sin familj, sina vänner, hela sin tillvaro.
Jag känner, inte helt konstigt, många riksdagsledamöter och i princip alla älskar att få åka hem. Dagarna i Stockholm är viktiga för uppdraget men det är ute i landet vi gör nytta. Det är där vi hämtar in allt som vi sedan gör det bästa vi kan för att omsätta i politik.
Det är ju inte så att man ”sökt och fått jobb i Stockholm” som man kan tro av den här artikeln. Hemmet räknas som varje riksdagsledamots arbetsplats. Och så har man ett kontor i och ett övernattningsboende i Stockholm.
Men ibland händer det ju att någon träffar en partner i Stockholm, som kanske jobbar där och så blir det så att man spenderar mesta tiden utanför riksdagsdagarna (tisdag-torsdag) där. Det är dock lång ifrån vanligt. Från Gävleborg verkar det vara Tobé (M) som förlägger sitt liv utanför länet.
Riksdagsdagshuset strax innan klockan 16 i dag. När jag lämnade.
Givetvis hade jag en plan när jag pallrade mig upp tidigt i ottan. Tidigt tåg för att ha gott om tid väl framme i Stockholm. Byta om, sminka mig, lämna saker på rätt ställe osv osv. Ett trevligt gruppmöte på morgonkvisten.
I verkligheten har vi tåg som inte fungerar så jag tog det säkra före tåget när det började strula från start och anlände med långfärdsbuss och en taxi fick köra in mig lagom till klockan 11.00 när uppropet börjande. Efter att ha behövt underrätta gruppledare om att jag inte är säker på att hinna dit i tid.
Ganska jobbigt med andra ord.
Men inte ett dugg jobbigt i jämförelse med att vi nu har en andra vice talman som är sverigedemokrat. En person som uttryckt sig riktigt vidrigt om andra människor. Det är ovärdigt ett land som (trodde jag) strävar efter frihet och öppenhet. Allas rätt att få vara den man är.
Under dagens utdragna mötesformalia har jag hunnit prata med partivänner, vänner i andra partier och så lite fika. Riksdagsfiket håller stilen men jag ska försöka att vara väldigt moderat i det sammanhanget.
Åter på väg till Gävle på ett tåg som går i tid. I kväll har jag förmånen att äta middag med Markus och hans mamma.
I kväll kom beskedet om den överenskommelse som S och MP gjort om skolan.
HÄR kan du läsa mer om den. Alla punkterna.
Två punkter av olika dignitet men bra:
Alla skolor ska vara bra skolor. Resurser till skolor ska fördelas efter behov. Särskilda insatser ska riktas mot skolorna med allra sämst resultat. Vi vill ha ett samarbete för bästa möjliga skola. Staten behöver vidga sitt fokus från kontroll till stöd, från att mäta till att utveckla.
Ett estetiskt ämne ska ingå i alla gymnasieutbildningar.