Släktingar på min morfars sida
Dags att spana lite efter släkten på Tönnångerssidan. Jag sökte på Pankfors som är gårdsnamnet där min morfar bodde och kunde klicka fram lite utifrån det.
Till vänster syns min morfars far Oskar Lundgren. Syns i bakgrunden att någon hade kommit på fotbollen. Han språkar med en man vid namn Jonas Törnblom. Känner honom inte alls men han ser fryntlig ut. Oskar raggade upp en fru från Lingbo. Elin! Hennes namn blev Elin Lundgren! Hon dog tyvärr långt innan jag föddes. Men jag har en hoper örngott och kökshanddukar där hon med fina stygn sytt in sitt monogram, som ju passar mig utmärkt. En väldigt sliten sådan kökshandduk håller Cindy nu på att bädda med. Kanske hade hon inte tänkt sig det ödet för handduken.
Oskar och Elin fick en hoper barn. På den här bilden ses till höger Anna, den enda som lever i dag. Anna bor i Göteborg och hon och jag brevväxlar tätt. Lillpojken är min morfar Anders. Han dog när jag var 10 år. En fantastiskt människa.
Oskar högst upp hade ju också föräldrar. De hette Marta och Gustav Anders Lundgren. Här syns dom. Kanske kommer mitt djurintresse från de här människorna som verkar ha god hand med getter och har en slapp hund liggande vid staketet?
Släktingar på mormors sida
Jag blev sugen på att rota lite i historien. Tog hjälp av Dibis, en sida som samlar bilder från Söderhamn med omnejd. Kollar sällan. Sökte på måfå på namn från förr som jag känner till.
Här är lite av det jag hittade på mormors sida. Får se om jag får till detta rätt. I mitten på översta bilden är Frida, min mormors mamma. Mormors mormor Ingrid till höger (enligt mormors egen uppgift hennes bästa kompis någonsin). Till vänster mormors mormor som också hette Ingrid (Andersdotter).
Ingrid hade fler barn, till exempel Anders. Som gifte sig med Kristina. De bodde tillsammans i Österstuga i Svedja, Rengsjö. Den gård som syns på bilden med Anders, Kristin, Ingrid (Andersdotter) och hennes man Per Jonsson.
Den andra Ingrid (eller hon till höger på bilden nedan) bodde i en liten stuga bredvid gården. Gården var på min tid också kompletterad med ett stort hus i rött tegel. Min mormor tog med massa ungar i släkten och ungefär tills jag var 18 bodde vi i den ett par dagar varje sommar. Det betyder att den här ungskocken på bilderna, är människor jag träffat ganska mycket. Till exempel den lille killen som sitter i knä, Joel, var en av våra bästa lekfarbröder. Men flera av de andra herrarna har också tålmodigt spelat många omgångar kort med oss.
Ett tag hade de gris i ladugården och det var alltid roligt att gå in och heja på den. Jag skäms också lite för hur mycket jordgubbar och hallon vi pallat från deras buskar.
Många av barnen i den stora syskonskaran bildade aldrig någon egen familj utan fortsatte bo tillsammans. Anna flyttade till ett hus 100 meter bort. Jag utgår från att de tyckte om varandra. Gården såldes för inte så många år sedan.
Frida var för övrigt en av de första i Sverige som fick pacemaker. Som ju mormor också har nu.
Brev och Debatt
I helgen sorterade jag några av lådorna på vinden. Till exempel en med inte jättegamla brev. Kanske max femton år. Gläds åt alla vykort som kommit från vänner på resa. Och roliga brev och födelsedagskort. Skulle kunna skriva långa, ångande inlägg om varför det finns nåt särksilt i det handskrivna ordet.
Jag har nästan aldrig fått brev från min syster Sara. Men när hon bodde i Frankrike för länge sedan kom det en hoper som jag vårdar ömt. Roliga, fulla av henne och hennes funderingar. Blir glad av den lilla högen. Ska linda in i silkepapper.
(Jag bor för övrigt inte på den där adressen sedan tio år tillbaka).
När skickade du något som går att ta på och vårda ömt till någon senast?
Debatt. Detta vidriga program som inte kan göra någon människa lycklig. Brukar säga att jag ALDRIG skulle delta i ett sånt. Men så hittar jag det här i lådan. Som visar att jag faktiskt har gjort det. I tidernas och programmets begynnelse visserligen. Litet antal debattörer kring ett bord. Nåt om sprit var det. Det var jag och Mikael Damberg (nu minister) och Christoffer Fjellner (nu EU-parlamentariker). Tror aldrig jag såg det i efterhand. Men jag har alltså varit med i Debatt. Notera.
Säkerhetspolitisk debatt
Pågår i kammaren just nu. Hinner lyssna en stund. Margot Wallström debatterar för oss. Kolla i realtid eller i efterhand på riksdagen.se.
Stockholmsveckan snart slut
Inför lunchen på torsdag känner jag vittringen av Gävle igen.
Avslutade arbetsdagen i går med att ta emot Vasaskolan hemifrån, väldigt trevligt. Bra frågor om försvaret, jag kanske inte kunde svara lika bra.
Ogillar skarpt en allmänt utbredd bild av ungdomars ointresse och okunskap om samhälle och politik. Det stämmer inte. Och framförallt stämmer inte det omvända, att vuxna har intresse och koll bara för att de är vuxna. Hur många gånger har jag fått frågan om varför kommunen inte anställer fler läkare eller poliser?
Förmiddagen har ägnats åt justitieutskottet. I dag hade vi tre av fyra från JO på plats för information och möjlighet att ställa frågor.
Innan jag äter lite senare lunch tänkte jag läsa en del ärenden som kommer framöver på polisområdet. Efter lunchen har vi ett av de sista möten med gamla Rikspolisstyrelsens styrelse. Det handlar om att runda av föregående verksamhetsår.
Långsam återhämtning i svensk ekonomi
I går höll Magdalena Andersson en pressträff om svensk ekonomi. Hon höll den också för oss i riksdagsgruppen mot kvällen.
”I takt med att återhämtningen i omvärlden blir något starkare ökar också tillväxten i Sverige. Fortfarande är det främst hushållens konsumtion som väntas bidra till återhämtningen, även om den nu ser ut att bli svagare än tidigare väntat. Arbetslösheten väntas också sjunka i en lägre takt än vad Finansdepartementet tidigare trodde, vilket främst beror på en högre tillväxt i arbetskraften på grund av starkare befolkningsutveckling.”
Mer intresserad kan kika HÄR.
Varje tidig morgon lika illa
Det går inte att lära sig att gå upp på morgonen för den som haft oturen att vara kvällsmänniska.
I ett samhälle där någon morgonmänniska kommit på att allt ska börja ganska tidigt är vi en grupp som får lida för det.
Nu komplicerar det situationen för mig, att saker inte behöver börja särskilt tidigt men om de är i Stockholm betyder det samma sak. Upp i ottan!
Kul när den första personen jag känner och möter på stationen undrar om jag inte är riktigt pigg. Men det är sant, jag är inte pigg. Men nu har jag varit uppe snart två timmar så det är väl bara någon kvar innan det blir folk av mig också. Kanske.
Min vän Cindy
Cindy. Den lilla pluttan. I torsdags vaknade hon tidigt, redan vid 20-tiden, och pockade på uppmärksamhet. Det fick hon så gärna, jag hade saknat henne under Stockholmsnätterna. I vanlig ordning är hon nästan omöjlig att fota.
Nu har hon bott en vecka i sin nya, större bur som känns mycket bättre. Riktigt bra till och med.
Den är 96 x 50 x 30 cm. Det ger en yta på 0,48 kvadratmeter. Minst rekommenderade yta är 0,12. Det är alltså skitlitet tycker jag. Här skriver Jordbruksverket om krav på burar för smågnagare.
När jag ser djuraffärernas burar ser jag att nästan alla burar som saluförs för guldhamster är rätt små. Dessutom säljs de ofta med hjul som är alldeles för små för en guldhamster (passar dvärgarna bättre) och med täta plasthus som inte rekommenderas.
Nu har jag sett en bra bur som jag hade satsat på om jag hade behövt köpa en till min gigantiska hamster. Flera våningar- men inte så hamstern kan falla långt- och där våningarna inte är av galler utan platta golv. Tassar ska inte gå på galler hela tiden. Botten är en djupare låda av glas med möjlighet att gräva.
Burar är dyrt, väldigt dyrt. Den kostade 1500 kronor. Smågnagare är ofta något som barn får, och föräldrar är sällan så intresserade av att lägga pengar på något som de bedömer som ett kortvarigt intresse. Det ställer till problem för den individ det mest berör, hamstern.
Hamstrar vill göra kul saker! De vill ha plats att springa på och de vill att det ska hända saker. Precis som så många andra husdjur.
Cindy är vansinnigt stark. I går byggde jag ganska hög inredning i hennes bur. Det leder till att hon kan hänga i taket och drar upp hela sin lilla kropp. I går roade hon sig också kungligt i den nya ”kojan” som hänger med band i takgallret. Den funkade också finfint som gunga visade hon.
Gårdagens besök i djuraffären visade skitsöta dvärghamstrar i ovanlig, ljusbrun färg. Till skillnad från guldhamstar kan de leva flera tillsammans i en bur.
Dessutom hade de råttor. Bland annat två mycket pigga råtthonor som underhöll oss en god stund. Markus och jag gjorde genast planer för när vi ska ha råttor. De är så roliga och kräver helt andra saker än guldhamstrar. De är mer som små hundar. Lär väl återkomma i frågan.
För övrigt är det ganska ensamt att vara 36 år och intresserad av hamstrar. Finns inte många jämnåriga att prata med. Många undrar också hur det är med ”marsvinet”.
Gävleborg i första världskrigets skugga
Det är en ny, tillfällig utställning på Länsmuseet i Gävle. HÄR beskrivs den.
Jag och Markus tog en titt i dag. Länsmuseet är väldigt duktiga på små, intressanta utställningar. Den här känns som att den fångade en mycket dagsaktuell fråga med tanke på diskussioner kring medlemskap i Nato kontra neutralitet.
Lokala utställningar kan ge chans till igenkänningsfaktor och att kika på välkända miljöer från förr är spännande. Kika på ansikten och återigen få det bekräftat att de såg ut precis som oss. Och att de tänkte lika olika som oss. Några röster om kriget lyfts fram.
En av dem är Fabian Månsson. Ett känt namn inom socialdemokratiska kretsar, och i Gävle för alla med intresse för historia. Jag plockar fram Ulf Ivar Nilssons bok om Gävle på 1900-talet, där jag vet att det finns en del kul och spännande kring Månsson. Han satt bl a i riksdagen för Socialdemokraterna men ska enligt uppgift sett den formella tillhörigheten till ett parti som ett nödvändigt ont och beskrivit det ”ty parti låter för mycket likt svinahjord eller fårskock”. När partiet krävde enighet ska han ha skrivit ”riktig enighet finns bara på idiotanstalterna och på kyrkogårdarna. Överallt där det finns liv, sprudlande känslor, tänkande hjärnor och varma, för medmänniskors nöd vurmande hjärtan, där är det och har alltid varit och skall gudskelov alltid bli oenighet”.
Fabian tillsammans med Maja Kvist tillhör några av de personer i Gävles tidiga socialdemokrati det hade varit ovärderligt att träffa. Något som inte låter sig göras. Fabian var också en del av Arbetarbladets redaktion. Bilden nedan ska, om jag minns rätt, tagits inför hans 40-årsdag.
Annie Åkerhielm däremot har jag inte minsta lust att någonsin ha stött ihop med. En kvinna som vid Hitlers död lät meddela att en av mänsklighetens störste hade gått bort. Nilsson skriver också om henne i boken. Hon gav 1914 ut boken ”Den sofvande staden”. Denna friherrinna tyckte inte att Gävle hade levererat tillräckligt till hennes familj, utifrån den adlighet de besatt. För lite fjäsk för överheten alltså. Så boken blev en hämnd. Gävle beskrevs ”liksom skrumpen, vissnad, grå och gubbaktig illvilja och hätskhet.” Hon är en av de kvinnor som använde sin roll, som journalist bland annat, till att bekämpa jämställdhet. Hänger naturligtvis ihop med samma värderingar som leder till en Hitlerhyllning. Var dessa själar egentligen hittar sin luft är lika svårt att förstå då som nu.
Spana gärna in utställningen.