Ullie, min vän, fyller 40 år på onsdag. Hon celebrerar detta under tre dagar. Jag sitter nu på ett tåg hem från Eskilstuna, utpumpad som sig bör efter en sådan begivenhet.
I fredags stort tacomys på IOGT-NTO-lokalen i Torshälla (vilken lokal alltså), i går lördag var vi totalt 50 personer som var på stallet där Ullie rider för hästhäng, skattjakter, quiz, korvgrillning och annat.
I dag sedvanligt kakkalas. Kul att träffa hennes vänner, både de jag kände innan och några nya.
I fredags hade jag förmånen att få besöka Polisrytteriet i Stockholm. Ridande poliser och polishästar finns också i Stockholm och Göteborg.
Vi samtalade om hur ekipagen arbetar och vilka fördelar det finns med poliser till häst, men också olika svårigheter. Så som det är överallt. På bilden har en häst klätt sig i skyddsutrustning för att visa mig hur det ser ut. Så är de inte utstyrda vid den vanliga patrulleringen.
Minutiös ordning i stallet och tillgång till hovslagare och veterinär.
Nedan en skärmdump från deras Facebooksida -följ!
Söderhamnskuriren rapporterade nyligen om en ny butik i Söderhamn. Som säljer halalkött.
Och då vaknar svenskens vilja att värna djurskyddet. För halalslakt innebär ju DJURPLÅGERI.
Just det här köttet som säljs kommer från svenskt kött slaktat enligt svensk lag. En lag som säger att djuren måste vara bedövade innan slakt, dvs medvetslösa. Slakteriet i fråga har tex fått utmärkelse från Djurskyddet för att de förenat religiös slakt med svenskt djurskydd. Går alltså jättebra.
Men inte så många är sugna att ta reda på fakta. Mer sugna på att peka ut muslimer som djurplågare, dvs få muslimer att verka sämre än andra.
För mig som valt bort att äta djur framstår hyckleriet väldigt tydligt. Hur tror upprörda hälsingar att till exempel kycklingslakt går till? För om man inte gillar att halsar skärs av bedövade djur så …
Kött i färdigrätter, kött i korv, kött i restaurangmat. Hur har djuren haft det? I de allra flesta fall har ni ingen aning. ”Jag köper bara svenskt” säger några. Har ni besökt ett svenskt grisstall? Sett hur kycklingarna har det? I Sverige. Bättre än i flera andra länder absolut.
Om ni vill värna djuren, alltså på riktigt, så ge fan i ett engagera er i enbart svensk halalslakt, det är varken sämre eller bättre än annan köttverksamhet. Det är bara okunnigt.
Men i resten av världen då? Ja, i resten av världen har många djur det förbannat dåligt. Men välj då det att agera med kraft emot.
I måndags kväll hade Gävle arbetarekommun årsmöte. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. En motion som handlade om att jobba för utöka avgiftsfri kollektiv trafik för pensionärer (i dag gäller 0900-1500) som avslogs. Andra prioriteringar viktigare gällande kollektivtrafiken.
Avtackning av många duktiga personer som avslutat uppdrag i kommunpolitiken. Tror vi alla kommer att bära med oss Carina Blanks tal.
Vi fastställde en ny verksamhetsplan och valde styrelseledamöter. Nya i styrelsen är Fanny Eriksson och Niclas Liljeqvist.
Det finns mycket att säga om ojämställdheten och det som kan göras politiskt. Tillsammans med S-kvinnor i Gävle har jag skrivit den här debattartikeln.
Bortom det vill jag skriva något som har med kvinnors rättigheter och möjligheter att göra, som kanske inte känns direkt politiskt (även om det är).
Det är på temat ”vad jag önskar jag visste när jag var yngre”. Det handlar om att välja hur man vill leva sitt liv. Jag lämnar den långa, sanna och viktiga utläggningen om hur det finns länder där kvinnor inte har en chans att välja ett skit därhän. Det är så illa, men det här är ur mitt perspektiv.
Det finns en given ram, en mall att enkelt passa in i. Den går ut på att hitta en av motsvarande kön att stadga sig med så fort det går (helst), skaffa ett jobb för en inkomst, skaffa barn och härda ut. Ungefär så är min tolkning. Gör du det kan folk känna sig lugna med dig, du kommer inte att bli ifrågasatt.
Egentligen är essensen enbart att hitta någon att få barn med. Att du till exempel klarar din egen försörjning är mindre viktigt ändå. Folk kommer att ställa sig mycket mer undrande till varför du inte lever tillsammans med någon, än om du inte kan försörja dig själv.
Vi pratar med barnen om vad deras barn ska heta ”när de får barn” osv. Inte OM de får barn. Det är helt enkelt en självklarhet att alla ska förutsättas bilda egna mamma-pappa-barn-enheter. Med fräschare syn funkar för de allra flesta också mamma-mamma-barn-enheter. Och motsvarande för pappor. Däremot måste konceptet innehålla tvåsamhet och barn för att så att säga klara granskningen från normkritikerna.
Ingen ställer liksom frågorna -Tror du att du vill bo själv, med en annan vuxen eller med flera andra vuxna? -Tror du att du kommer att vilja bli förälder? Vi förutsätter att alla ska och drömmer om det som på engelska heter, ”start a family”.
Någon hade kunnat berätta för mig att alla alternativ är möjliga. Då kanske jag hade vågat vara tydligare mot killar jag levt med om att jag egentligen inte vill bo ihop, att göra klart direkt att jag inte vill ha barn, att jag kunnat skita i killar helt faktiskt …
Särskilt på kvinnor är pressen stor att snabbt hitta en partner att föröka sig med. Detta för att tiden är begränsad för en kvinna men också för att jag upplever att vi mäter hennes värde i att hon gör sin avelsplikt. Men givetvis inte med ett barn eller åtta. Också där norm att hålla sig till. Två eller tre. Nu är det visst modernt med fyra, så det kanske funkar. Hur det nu kan gå mode i barn.
Det jag vill säga i dag på kvinnodagen är det jag hade velat att någon sa till mig: Lev precis hur du vill. Träffa hur få eller hur många du vill. Avstå föräldrarskapet om du vill – eller ha tio ungar. En del vill ha villa, volvo, vovve och det svenssonkonceptet. Andra får kväljningar av det.
Det är bara du som väljer. Också om du är tjej.
Bilden tog jag igår när jag skulle iväg till ett möte och var glad över fredagsolen. Lade den på Facebook med ett skoj om att man kan ha olika kostym på möten. Som ödets ironi reagerar en man på att jag nog borde tona ner budskapet. På temat ”män vet bättre”.
Det finns ingen anledning till oro i det här hushållet. Det gäller oron som kan uppstå när det inte längre finns en oläst bok och allt jag vill är att läsa. Det har det inte funnits på många år. Och det har blivit lite av ett problem för några böcker förblir olästa medan andra, som känns roligare, går före i kön. Hade bestämt att ta itu med högarna istället för att ínförskaffa nytt. Men så kom bokrean. Nåja. Jag håller just nu på med ungefär sex böcker samtidigt och i går blev jag klar med två.
Dokumentärboken om Utöya. Den har inte gått att läsa i annat än små portioner. Det är för många saker som påminner om den verklighet jag befunnit mig i, med ungdomsläger och gemenskap. Skräcken är förstås obeskrivlig. Jag kan aldrig förstå, och det är nog tur det.
Biografin över Lena Nyman var välskriven och en person som jag inte visste så mycket om tidigare vet jag lite mer om. Ytterligare ett människoliv vars kvalitet försämrades så oerhört av alkoholproblematik. För henne själv och för alla runt om som ständigt oroade sig. Och så tog det knäcken på henne också, tillsammans med andra sjukdomar.
Jag jobbar vidare med min hög i kväll efter att jag har firat en sextioåring!
Den här Stockholmsveckan har varit precis en vanlig sådan. Den har innehållet utskottsmöte, möte på justitiedepartementet, sittning i kammaren med debatt (brottsoffer), voteringar, kvällsmöte hos LRF, läsning av handlingar, bänkmöte, gruppmöte , skickat debattartiklar och så vidare.
En bonusgrej är att bänken igår tog bilder. Lämpliga att ha i olika sammanhang. Patrik får strålande när det gällde att hålla skärmen. Som säkert har ett bättre namn.
Jag satt kvar en stund i efter voteringen i onsdags för att lyssna på Civilutskottets debatt om familjer.
Jag har tränat också. Jobbigt och tråkigt. Den här vikten använder jag mig alltså inte alls av, men den ser tuff ut på bild.
Jag har kollat på alla program hela den här säsongen. Främst för att en av deltagarna är bekant.
Jag beundrar alla som tar itu med stora utmaningar i livet, och övervikt är onekligen en sådan. Uppenbar hälsorisk men också negativa konsekvenser som deltagarna själva berättat om. Att inte orka leka med barnen, att inte veta om man får plats på stolar och så vidare.
Jag hör också till kategorin ”överviktiga”. Jag tycker inte det är så jobbigt (och det beror väl på att min övervikt inte är enorm) men jag tycker det är jävligt jobbigt att göra nåt åt den. I mitt fall handlar det främst om att jag tränar en massa och jag avskyr att träna. Men det är lättare för mig en någon ohygglig diet. Käka bara fett? Käka 500 kalorier om dagen. Nej tack!
Men programmet. Alla tittare är väl olika, men jag vill följa en massa människors väg mot ett mål. Jag är helt ointresserad av intriger mellan individerna. Något som genom olika lagbildningar eller extrakilon som ska delas ut av en deltagare till andra och så vidare borgar för.
När deltagare ska straffas och får sitta i ett rum med gottis några timmar eller inte få tillgång till träningslokal och tränare känns programmet helt kontraproduktivt mot deltagarna.
Om man tänker sig att programmet också ska fungera som inspiration och också leverera lite kunskap till tittarna så finns det väldigt många förbättringar att göra. Prata mer om träningsupplägg, träningsformer, risker och möjligheter med olika träning, om snabb och bra mat.
Ge utrymme till de tävlande att reflektera lite mer om det de är där för att göra snarare än vem som är trött på vem. Till programmet är två duktiga instruktörer kopplade. De har mycket liten roll. Ge dem mer plats.
Varför måste några åka hem? Låt alla som når sitt uppsatta mål bli ”vinnare”. Förresten är alla överviktiga som jobbar på viktminskning vinnare. Långt mycket viktigare än pengar.
Träning och viktnedgång innebär både bakslag och segrar. Fokusera på den biten.
Nu lägger jag inte mer energi på att förbättra TV-program för i dag.
Sitter på tåget som tar mig till huvudstaden. Det verkar som att vi skulle kunna komma i tid i dag. Jubel och fanfar! Å andra sidan är det 35 minuter kvar på resan så VAD SOM HELST kan hända. Lägst odds på signalfel.
Den här dagen bjuder på bland annat gruppmöte med utskottsgruppen, med länsbänken och med hela riksdagsgruppen.
Jag ska skapa lite grupper i mejlen för enklare hantering av ”allt” och jag ska visa en vän och hennes familj runt i riksdagen en liten sväng.
En debattartikel behöver bli klar.
Kvällen ska spenderas ihop med LRF och det ser jag mycket fram emot.
För övrigt är min önskan att människor ska svara på mejl jag skickat så att jag kan pussla ihop mina tider den kommande månaden. Varje mötesförfrågan är lite som en bricka i ett större system så det finns inget ”det gör väl inget om jag drar lite på mitt svar” för det hejdar mig att boka upp en massa annat.
Kan dock meddela media att jag blivit beviljad en kvittning (av media kallat skolk) i slutet av månaden. Varför? Pilla mig i naveln och äta praliner ELLER att kunna bevista en organisations årsmöte i Gävleborg? Fundera på den.