En av mina stora laster är detta med att läsa tidningar och magasin riktade till kvinnor. Efter 20 år börjar jag bli bra på ”att få fräscha sommarfötter” om man säger så …

En av tidningarna som just nu ligger framme är senaste numret av Plaza Kvinna. De intervjuar några kvinnor som lagt om rutten i livet med lycklig utgång.

En av de som intervjuas är Sofia Appelgren. Som vägrade teckna kollektivavtal för sina anställda när hon och mannen drev en salladsbar. För de flesta av mina läsare kanske inte kollektivavtal behöver förklaras.

Vet man ändå inte så kan man läsa HÄR hos LO, utdrag: ”Kollektivavtalen innehåller minimiregler och hindrar alltså ingen arbetsgivare från att erbjuda ännu bättre löner eller arbetsvillkor. Huvudsaken är att de inte blir sämre än vad man kommit överens om i kollektivavtalet. Kollektivavtalet omfattar bland annat löner, arbetstider, ersättningar som till exempel OB-tillägg och försäkringar. Det är svårt att som anställd själv hålla koll på om försäkringspremien verkligen betalas. Kollektivavtalet skyddar dig om din arbetsgivare glömmer eller struntar i att betala försäkringar. Avtalet ger också mer pengar vid sjukdom och olycksfall i arbetet än vad lagstiftningen garanterar.”

Eller så kan man läsa HÄR hos TCO. ”Den som arbetar på ett företag utan kollektivavtal riskerar att missa förmåner som tjänstepension och försäkringar. I Sverige finns inte heller någon lag mot låga löner, utan minimilönerna förhandlas fram mellan facken och arbetsgivarna och skrivs in i kollektivavtalen. Därför riskerar den som arbetar på en arbetsplats utan kollektivavtal att gå miste om om hundratusentals kronor under ett långt arbetsliv.

På ett företag utan kollektivavtal måste arbetsgivaren bara förhandla om det gäller uppsägning. Alla andra viktiga förändringar kan arbetsgivaren ensam besluta om.”

I artikeln berättar Appelgren om hur utsatt hon blev när hon inte ville erbjuda sina anställda det som regleras via kollektivavtal. Schysta grejer på en schyst arbetsplats. Sedan berättar hon hur hon startat ett mentorsprogram som ska leverera kunskap om svenskt arbetsliv. Det hela är superironiskt på något sätt. Hon uppmanades till exempel av vänner att föreläsa för att ”knäcka facket”. Om den här intervjun gjorts av en reporter med uppgift att granska och kunna frågan hade frågorna varit givna, men något sådant finns givetvis inte i detta feel goodaktiga-reportaget.

Faktum är att Jonna Dagliden som skrivit texten till och med verkar tro att det facket  ”protesterade mot att hon inte anslöt sig till facket”.  Det är synd att baskunskapen om svensk arbetsmarknad är så låg. Nu är iofs inte arbetsmarknaden Plaza Kvinnas främsta fokus, men lite högre nivå när man ger sig in i allvaret hade suttit fin.

Gefle Dagblad skickade för någon månad sedan ut en enkät till alla ordinarie ledamöter i Gävles kommunfullmäktige. De uppgifter som vi själva gett samt egna efterforskningar ska bli en slags varudeklaration av Gävles politiker. ”Heltäckande” tror jag GD:s Gullberg kallade det i sin podd.

När jag fick enkäten, som jag inte sparat så min minnesbild kan vara fel, så innehöll den typiska ”sätt dit politiker-frågor” som handlade om huruvida jag har knarkat, vad jag kör för bil, hur jag bor, vad jag tjänar, om jag är straffad och om jag betalat min TV-licens.

Jag minns däremot inga frågor om erfarenheter från arbetslivet eller vad man har studerat, eller till exempel föreningsengagemang eller hur länge man bott i Gävle.

Självklart ska media granska politiker genom att be oss fylla i enkäter och kolla register. Självklart ska de lyfta upp sådant som är värt att uppmärksamma. Men hur väljs de områden som anses relevanta att titta på? Jag vet inte. Hur relevant är det att man knarkade när man var 17?

Till det kom också många frågor kring olika ämnen som förekommer i debatten. Bland annat sådant som politiker inte ska hålla på med alls, typ om jag tycker att elever ska få ha mobilen med i klassrummet.

Det första som presenterades var en text med rubriken ”Politikerna nobbar Gävles miljonprogram”.

Jag bor i ett miljonprogramsområde. ”Nya regleringen” heter det och ligger på nedre delen av Brynäs. En hel hoper miljonprogramshus som ser mer eller mindre likadana ut och som är inklämda på ett område mellan en park och en tungt trafikerad väg. Kommunfullmäktiges ordförande bor också där. I porten bredvid min.

Jag flyttade till Gävle  -99 och bodde två år i studentrum. Därefter sju år på Nordost och sedan sex år hittills där jag bor nu.

Min subjektiva bild är att jag trivts fantastiskt bra i båda mina miljonprogram. Andelen med utomsvensk bakgrund är förmodligen lite högre på Nordost, som också ligger lite centralare, (faktiskt mitt i stan nästan) än mitt boende på Brynäs.

På Nordost finns 722 lägenheter, på Nya regleringen 566. Två relativt jämstora områden alltså.

Under en period när jag bodde på Nordost var området extra uppmärksammat av lokaltidningarna utifrån händelser som var då. En medarbetare skrev ”det hade varit bra om någon politiker hade bott där och sett vad som händer”. Jag hörde av mig och berättade att jag som vice ordförande i socialnämnden bodde på området och inte riktigt kände igen hur området skildrades. Fick ett svar som var i stil med att jag inte räknades för det här handlade inte om mig.

Så vem handlar det om då? Varför vill media befästa en bild av miljonprogrammen att vara på ett alldeles speciellt sätt? GD valde nu att intervjua min partikamrat Leyla Tarhan boendes på Nordost. Hon passar in i det allmänheten förväntas förvänta sig när man letar en politiker i ett miljonprogramsområde, dvs någon med invandrarbakgrund. Jag antar att det är överflödigt att tillägga att Leyla är bra och allt det där.

Jag och fullmäktiges ordförande, två jäntor från Hälsingland, som också bor i ett miljonprogramsområde räknas inte.

Faktum är att tidningen inte ens vill räkna våra kvarter som ett miljonprogram. De skriver: ”Det gäller de hyreshus som byggdes i Andersberg, östra Sätra, på Öster och Nordost i slutet av 60-talet och början av 70-talet.”.

Jag ställde frågan till nyhetschefen på GD som svarade: ”personligen ser jag ditt område som en integrerad del av stadsdelen Brynäs. Inte som miljonprogram… ” Vad tycker han krävs? ”Att området är en egen stadsdel, typ Nordost, även om det är centralt beläget”

Så liksom tidigare i mitt exempel där jag inte räknades som politiker boendes på Nordost tycker GD fortfarande inte att jag (eller t ex kommunfullmäktiges ordförande) är en representant för politiker som bor i ett miljonprogramsområde för det är inte mig de menar. För att vara kvala in som en riktig miljonprogrammare verkar minst två faktorer styra. Att ha utomsvensk bakgrund samt bo i ett av de områden som mer frekvent rapporteras om i media.

Och då ska ni veta att vi är rätt upptagna med att hålla koll på och ringa om frekvent narkotikahantering i anslutning på vår gård. Så där som man gärna vill tro att det ska vara i de ruffiga miljonprogrammen …

Det pågår en demonisering av miljonprogrammen där jag får känslan att media vill att det ska vara på ett visst sätt och därför rapporterar på det sättet. Miljonprogram ska vi kalla bara de ställen som framstår som allra rörigast och vi vill tänka att där bor det bara invandrare.

Det är synd eftersom det är mycket mer komplext än så.

För övrigt går ju statistiken annars inte att säga så mycket om, men Gävles politiker är fler än vi i kommunfullmäktige. Till exempel ersättare i kommunfullmäktige som är en del av processen hela vägen fram till beslutet som de kanske inte får fatta, eller så får de för många ersättare tjänstgör varje gång. Tillkommer politiker i nämnder och bolag. Tittar man på det kommer mer av ytan att täckas.

Nu sitter jag inte i kommunfullmäktige för att bevaka frågor som har bara med mitt eget bostadsområde att göra, utan sådant som gör hela Gävle kommun ännu bättre. Det tror jag gäller för alla. Kan vara värt att komma ihåg.

Nu tar alla en liten stund och funderar på vilken bild media givit om ingången varit ”Kommunfullmäktiges ordförande bor i miljonprogramsområde”.

Förlåt om jag använt uttrycket ”media” slapphänt.