Jag har varit på Island några dagar med min syster Sara. Jag är nu alldeles för trött för att skriva mer, men det kommer. Vi upptäckte panoramafunktionen och gjorde några taffliga försök. Kolla på dom så länge.
Jag har hittat appen igen
Märta!
I dag har det varit bästa vännerna, hästar och Hälsinglands skogar för hela slanten. HÄR red vi. Kan varmt rekommenderas. Nordsvenskar och quarterkorsningar.
Jag red Märta, en nordsvensk. Mycket pigg tjej, alltid sugen på äventyr. En hel del jobb krävdes, men så blev det mycket kul.
Efter ridturen blev vi bjudna på jättegod mat hemma hos en av vännernas föräldrar. Svampsoppa och våfflor. Så väldigt gott alltid. Kanske särskilt med efter ridning-hunger.
Vidare till en vän som nyligen fått barn för att kika på hur de har det.
Bra tisdag!
Mer litteratur
Jag är läst de här två böckerna på slutet. Folk av en främmande stam är den sista i trilogin om de uppdiktade vännerna som tar sig an 2000-talets utmaningar. Det är rätt bra, jag är dock inte lika förtjust som de som skrivit säljande texter på baksidan av boken. Lite som i TV-serier är ungdomarna så mycket mer vältaliga än vad de nästan någonsin är i verkligheten exempelvis. Men visst är det underhållande. Rätt vanliga personer som brottas och brottas med relationer. Så där som vi gör.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en bok som fyller ett viktigt syfte. Jag har haft turen att inte själv ha problem med psykisk sjukdom och inte heller i min direkta närhet. Det gör per automatik att jag inte har någon direkt erfarenhet annat än den jag läst mig till eller fått återberättad i mindre stycken . Men när Heberlein skriver själv om sina upplevelser blir det en helt annan sak än när läkare ska berätta. Därför en väldigt viktig bok.
”
Det finns mycket att säga om Liz
Barnfrihetsläsning på nätet
Som motvikt till alla mammabloggar som berättar om barn som äter glass och blir i olika grad kladdiga (nä, jag vet faktiskt inte vad som står i sådana bloggar, men tänker mig ändå dessa glasskladdiga barn eftersom barn gör sånt) väljer jag att tipsa om blandad nätläsning på temat barnfrihet. Nytt och gammalt. Fortfarande landar många på min blogg efter sökningar som ”vill inte ha barn”. Så det är tydligt att för de cirka fem procent av den vuxna befolkningen som inte har något intresse av att ha egna barn finns behov av att prata om den frågan.
Fullt begripligt, Vem upplyste en någonsin om att barnfrihet är ett reellt val? Typ ingen. Nåja.
Mandy, som kallar sig ”barnfri feminist” listade för något år sedan ”hundra bra grejer med att inte ha barn” på sin blogg (på engelska). Det är mest lite småkul läsning.
Till Magdalena Ribbing har en gravid uttryckt sin frustration över att andra föräldrar varnar henne för hur jobbigt det kommer att bli. ”Till exempel har vissa med barn tittat menande på sin lilla telning och sagt ”Vet ni vad ni ger er in på”, ”Oj oj, ni ska se när det blir trotsåldern, det blir inte roligt”, ”Förvänta er att de första åren är ett rent helvete så har ni inte orealistiska förväntningar”.”
Är det inte intressant att de som redan har barn säger på det här sättet? Både intressant och ohövligt naturligtvis. Förutsätts det att de gravida inte själva märkt att småbarnsföräldrar många gånger är trötta och slitna? Tror de att de ska ångra sig, och om de gör det, hur ska det gå till sent i en graviditet. Men ändå, det är redan blivna föräldrar som varnar andra. Det säger nåt, men de kanske borde vara tidigare ute?
Ribbing har också fått en annan fråga. En kvinna som egentligen inte vill ha barn men känner sig manad av trycket utifrån. Ribbing skriver som del av svaret något med hög igenkänningsfaktor hos oss som inte valt att ha barn:
”Gemensamt för alla var att de blev starkt ifrågasatta när de uttalade att de inte ville ha barn. En del beskrev det som att de inte ens blev riktigt trodda. Många undvek därför att säga ”nej, jag vill inte ha barn” för att slippa diskussionen. De valde att istället säga ”Nej, tyvärr”. Då slapp de motivera sig, eftersom omgivningen tolkade svaret som att det handlade om infertilitet, vilket uppfattas som ett känsligt område som man helst undviker.”
Ju mer jag funderar på det, desto konstigare är det att så många känner sig manade att gå på så hårt om någons mest privata. I vanlig ordning med allt som avvikter från normen. Jämförelsen med texten ovan är ju att folk tjatar och tjatar att jag ska dricka alkohol, och om jag säger att jag är alkoholist tar frågorna slut. Allt samtal nästan faktiskt. Allt är så självklart, tills det inte är det längre. Då är det KÄNSLIGT.
Här är en intervju med Peter och Barbro som valt ett barnfritt liv. De intervjuas i samband med släppet av boken ”Frivillig barnlöshet” (tokigt namn eftersom man inte är lös, dvs saknar inget). Också de talar om normens boja.
”Det är en fråga som Barbro och Peter ofta funderat på. Varför måste de som bryter mot normen hela tiden försvara sitt beslut? Föräldrar får ju aldrig frågan »varför har du skaffat barn?«.
– Många verkar skaffa barn utan att fundera på om de verkligen vill. Jag har också märkt på vissa vänner att de insett att livet ändrades mer än de trodde, de känner sig låsta och säger att de inte är lika säkra längre på att det var rätt beslut. För mig, som tog ställning till det här för tjugo år sedan, är det svårt att förstå – det hade de väl kunnat lista ut? säger Barbro Bornsäter Mellbin.”
I samma text hänvisas till Fredrik Wass blogginlägg om barnfrihet. Det är definitivt värd att läsa.
”Bara jag andas ämnet i en social kanal nära dig uppstår vilda diskussioner. Det blir en ganska infekterad debatt på kort tid och att döma av diskussionsdeltagarnas kommentarer känner många sig ofta attackerade, kränkta, missförstådda, besvikna eller varför inte tvivlande. Det sker dock för det mesta utan att jag själv blandar mig i speciellt mycket. Det räcker att liksom tända elden, att ens våga påstå något om att kanske inte vilja ha barn.”
Om du har barn eller vill ha, läser det här och känner fasa har Expressen ändå listat tips på saker du INTE ska säga till oss som aldrig känt suget att ha egna barn. Vill du ändå ifrågasätta, försök använd fantasin och hitta på en fråga jag aldrig hört förr. Överraska mig!
Norrala, när juli startar
Det har varit innehållsrika dagar i Norrala. Skämmigt nog tre middagar från pizzerior (pizzerior har inte bara pizza som bekant!), träffat mina yngsta och äldsta släktingar som bor där, varit ute länge i de fantastiska sommarnätterna, läst, hängt med djur, ätit glass, jobbat heldag med storbalar, fikat på Ringa Gård med mamma och sovmorgon. Sara och jag gick Kulturstigen i Kungsgården mitt i natten och det kändes bra.
Lill-Anton och hans kokompisar, utsikt från gården, Bertils balar, Liz.
Jag och korna
När jag kom till Norrala i torsdags var det bara att byta om och följa med mamma till mjölkningen. Korna är inte på gården just nu utan på sitt sommarbete.
Kor är så underbart vackra. Fina och lite luriga. Här softade de i väntan på mjölkningen. Fjällkorna sticker ut lite med sin extrema söthet. För er noviser så är det se som är lite mer vita än de andra.
Den här kon var lite blyg för att ta en gruppbild och då får jag respektera avstånd. Vet ju själv hur det är när folk ska hålla på vara när fast man inte vill.
Alla skulle in i lilla mjölkfållan i väntan på sin tur att mjölkas. Jag hade inte stora framgångar med att driva in. Skyller på hettan och att vi var tidigt ute den dagen. Å andra sidan, när mamma kom så gick det tydligen väldigt bra att gå in.
Det här med lite lurig. Den här kon kände för extra kraftfoder och hittade vägen till det. Gå ner på knä i båset och sträcka sig ut. Fina, fina kor!
En tisdag i Gävle
Till skillnad från en tisdag i Almedalen då. Jag är inte intresserad av att utvärdera arrangemanget. Det har varit roligt när jag har varit där är, det känns också skönt att vara hemma. Min kollega Eva-Lena Jansson skriver om hur hon upplever det HÄR.
Jag har inte riktigt tagit in det, men 2014 och allt valarbete och allt efterarbete både i riket och i Gävle har tagit oerhört av mina (och mina kamraters) krafter. Jag har varit rätt trött. Det är det främsta skälet till att jag valt bort Visby med de magiska solnedgångarna. Men självklart kollade jag Stefans tal från soffan och via sociala medier följer jag en del som händer. Ser att min kollega Åsa Lindestam i vanlig ordning gör bra grejer.
I dag har jag gjort lite små ärenden, ätit lunch på Markus balkong, långpromenerat, lyssnat på en fem-sex avsnitt av Stil (är nu på våren 2008), läst samt planterat en del skott jag haft stående i glas på köksbordet. När det ligger värme på balkongen får en del växter komma ut.
En annan växt som doftade fantastiskt under min promenad var den här.
Jag heter inte Miriam
Den här boken har med rätta fått mycket uppmärksamhet. Har inte fått mycket läst veckan som gick, men avrundade den här på tåget hem i går.
Axelssons historia växlar mellan nutid i Sverige och dåtid i Sverige och i Europa under andra världskriget. En av alla som fördes till koncentrationsläger var den romska Malika. På vägen väljer hon av en händelse den judiska identiteten Miriam.
Allt hon bär med sig tynger ständigt. Stora delar fortsätter vara hemligt när hon formar sitt liv i Sverige. Varför?
Det mest grundläggande, hur vi ser på varandra, är den röda tråden i boken. Om du inte läst är det dags.