På väg hem efter Stockholmsveckan. Det har varit en blandning av diverse möten och seminarier. Som vanligt. I dag har jag också träffat en klass från Jämtland, kul. De var lite trötta eftersom de åkte halv fem i morse.
Mycket av dagens tankeverksamhet handlar om det som hänt i Trollhättan. Det är mycket otäckt och alla mina tankar går till de som drabbats på olika sätt.
I bästa fall får tiden utvisa vad som hänt och varför.
I kväll har vi haft vanligt gruppmöte med alla ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Det har vi alltid en vecka innan kommunfullmäktigemötet. Här är några av oss.
Vi brukar börja 17:30 och hålla på till 21. Vi kikar på mötets ärende, kommande ärenden, talar om andra aktuella politiska frågor, har avrapporteringar hur vi ligger till mot det vi gick till val på och så vidare. Det ligger i sakens natur att det blir lite händelsestyrt också.
Sedan jag kom hem har jag kikat en halvtimme på nya Big Brother-säsongen. Håller alla tummar för Lina från Gävle. Noterade att en moderat från Sundsvall steg in i programmet i dag. Nyskapande.
Nya Elle hade kommit på posten. De tipsade om artisten Hanna Järver, så henne lyssnar jag på nu. Jag är helt enkelt oerhört pigg på nya grejer! Vågad i urvalet!
Dessutom har jag också sprungit sex kilometer i dag. Sex kilometer. Det är mycket för mig. OBS! Utan att stanna.
Det är jättefint väder!
Jag och Markus har varit ute flera timmar och fixat lite med fortsättningen av #gävligttydlig. Kul!
Tagit mig tid att laga mat, fixat med krukväxterna.
Nu öppnade jag datorn lite för att skicka iväg saker jag inte vill ha liggande över mig.
Kör, bara kör!
Taggtråd.
Det är svårt att få behagliga associationer till den. Trots det vacker på något sätt. Särskilt mot en blå hösthimmel. I Sverige sällan avsedd för att skada. Här för att se till att människor för sitt eget bästa inte ska slinka in på en del av det gamla bruket där de kan skadas.
Jag och Markus tog bussen på utflykt. Viktigaste och finaste stoppet var i Forsbacka där vi åt picknick på en brygga. Väldigt iakttagna av änder.
Sånt där kan suga musten ur en, att bara strosa, så jag har just tvingat upp mig ur sängen där jag softsovit. Får nu se om årets ”Så mycket bättre” känns kul.
Som taget direkt från Bonde söker fru till riksdagsgruppen funkar konceptet lysande.
Foto: Hannah Bergstedt
I går efter sedvanligt tvåtimmarsrsgruppmöte i andrakammarsalen med avslut klockan 18 följde denna dejting med ministrarna. Hjältarna som klivit upp kvart i fyra för att ta sig till huvudstaden möra men vid gott mod!
Utskottsgrupperna placerade sig vid ståbord och ministrarna gick runt enligt schema. Min grupp mötte då Morgan Johansson, Anna Johansson, Aida Hadzialic, Ardalan Shekarabi (se bild) och Ibrahim Baylan tio minuter vardera.
Jag skulle kunna göra en stor grej av att Anna Johanssons sekreterare gällande snabbtåg till Uppsala i sitt block också noterade ”fortsätta till Gävle?” som min största framgång den här kvällen!
Det var en kombo av roligt och nyttigt och det är ganska sällan seriösa politiska möten lyckas med det, så jag är mycket nöjd.
I går var det partiledardebatt på TV.
Att göra nåt vettigt av paneldebatter med åtta deltagare går inte. Det är värdelöst att delta i, värdelöst att titta på. Ändå fortsätter det formatet att rulla. När människor tror att det är det som är politik förstår jag ointresset för partipolitik.
Det var förutsägbart och småttigt. Diskussionen om klimat handlar om den svenska bensinskatten. Vår gemensamma utmaning är enorm. Vi behöver tala om flygresorna till Thailand, om allt kött som äts och vårt upplevda behov av att konsumera saker. Men vi pratar -igen- om en skattesats på bensin. Saknas det helt fantasi och vilja hos de som förbereder debatterna att hitta på något intressant, kul och avgörande?
”Alla kan inte bli akademiker” berättade Björklund igen och igen och igen. Det stämmer. Men väldigt många fler kan. Att då ha det motsatta fokuset, som Björklund har, är för mig obegripligt.
En av de absolut största utmaningarna i mitt län är att fler ska välja studier.
Det finns i dag 536 jobb som annonseras på Arbetsförmedlingens hemsida gällande Gävleborg. Jag rullar snabbt igenom. Olika sorters pedagoger, ingenjörer, sjuksköterskor med olika inriktningar och matlagningskunniga bland annat.
Jobb som inte påpekar att färdig gymnasieutbildning krävs som lägst är diverse säljjobb.
Vi vet att bland arbetslösa är det stark överrepresentation av människor som inte gått klart gymnasiet. Därför är det givetvis viktigt att 1) se till att alla som är unga klarar sin skolgång 2) ge de som inte har gymnasieexamen en andra chans. Tur att den nuvarande regeringen avser att göra just det.
Man kan enkelt säga att ju mer man pluggat desto mindre är risken för att bli arbetslös. Ja, det finns arbetslösa som har pluggat mycket också, men nu pratar vi de statistiska sambanden.
Kollade SCB för siffrorna 2014.
Minst tre år eftergymnasial utbildning. Män i Gävleborg, 12 % mot landets genomsnitt på 20 %. Kvinnor i länet 23 % mot landets snitt på 29 %. Vårt länssnitt på 17 % mot landets 25 % gör oss lägst utbildade på den nivån i hela landet.
Det betyder att just i vårt län finns det extra många som borde våga ta steget jämfört med i dag.
Att mata invånarna i Gävleborg med budskapet att alla inte kan bli akademiker är helt galet. Snacka om potentialen istället. Tala om möjligheterna!
Tala om närheten till studier på högre nivå på orter helt nära som Gävle, Uppsala, Falun och Sundsvall. Tala om vilka möjligheter till jobb och chans till personlig utveckling som studier ger. Tala om hur man kan kombinera familj med studier.
Att istället grotta ner sig i sådant som antyder att bara en viss sorts människor kan plugga är fult. Det har alltid varit så att akademikers barn är de som det faller sig naturligt för. Inte för att de är intelligentare, utan för att de levt med det. En förväntan.
Jan Björklund vill jobba med att stärka olika förväntan på olika människor. När det vi behöver göra är precis tvärtom, tala om att så många fler kan bli akademiker.
För att fler ska få fler chanser.
Och det behöver givetvis inte vara högskolestudier. Det finns en himla massa annat skitbra. Yrkesutbildningar, folkhögskolor osv. Men ingen ska behöva stå och trampa på samma ställe.
Vill avsluta med att länka till en nu snart sex år gammal ledare jag skrev i Söderhamnskuriren om hur delar av mitt eget parti också reagerar på utbildning.
I går var vi en hoper socialdemokrater som körde dörrknackning som en del i höstkampanjen.
Det var trevligt på alla sätt utom att jag var genomfrusen när jag kom hem. Lyckligtvis bor jag i ett land som tillhandahåller varm dusch.
Nu har jag sysslat med politik så länge att jag anar en del mönster. Ett av dom är att när det är valrörelse och vi dyker upp någonstans så skrattas det lite lätt och skojas om ”Nu när det är valrörelse passar det att komma”. Då får jag skoja med lite om det, eftersom ingen ändå vill höra hur vi funnits tillgängliga på olika sätt i fyra års tid innan. Stått på torg, utanför butiker, knackat dörr osv. Nu börjar jag förstå varför. För att vi är osynliga då.
Nu, liksom i våras när vi knackade dörr, är ointresset rätt stort. Få har någon politisk tanke de vill bolla. Ser rätt förvånade ut över att vi kommer. ”Men kommer ni nu, det är väl inget val?!”
Jag vet inte hur, men det känns jätteviktigt att få fler på banan hela tiden. Politiken och politikens inverkan på vår vardag händer hela tiden. När människor är missnöjda med något agerar dom, rätt så klart. Men det finns ett stort behov av att prata om vår gemensamma framtid även så att säga i fredsläge. Politik händer inte vart fjärde år, utan ständigt. Det blir så mycket bättre om alla vill vara en del av processen oftare.
Jag förstår så klart att var och en inte är laddad för ett politiskt samtal lördag vid lunch när vi kommer lite härligt spontant. Men att en del är helt oförstående om varför är värt att fundera över.
I fredags gjorde jag tre olika verksamhetsbesök med lokala politiker. I Bollnäs träffade jag Anny Jernberg som driver Återbrukshyttan. Så driftig och innovativ person. Och idén är klockren. Tipsar om att ni läser mer HÄR. Tog en bild när hon formade en rosvas.
Efteråt togs jag till Borab, avfallshanteringen i Bollnäs/Ovanåker. Anläggningen är väldigt uppgraderad sedan tidigare, bland annat i delen där människor sorterar sitt avfall och så en ny vattenreningsanläggning. Visst gör vi enorma framsteg när det gäller att ta hand om det material vi har, men när jag ser mängderna från de här pluttkommunerna och tänker globalt gör det ont i magen. Första steget, avfallsminimering måste bli ett större steg.
Så mot Söderhamn, där jag besökte Stentägten, som är en F-3 skola. Det ryser i mig, på ett bra sätt, i pedagogiska verksamheter där eleven verkligen står i centrum. Att känna att ”här skulle jag kunna gå” är nog det bästa betyg som går att få. Så kändes det där. Så känns det tyvärr inte i alla verksamheter av samma slag som jag besöker.
Det finns böcker som tar en pluttestund att läsa. Det här är tre sådana jag läst alldeles nyss.
Kadefors har skrivit rätt många böcker nu, men den som gjort starkast intryck på mig är fortfarande den om Sandor och Ida. Den var skriven för ungdomar, men i vanlig ordning tar ungdomsböcker egentligen ingen hänsyn till läsarens ålder, utan kan charma alla.
”Hon som älskade honom” är en vuxenbok. Att den handlar om kärlek hörs på titeln. Malena, lite nervklen som man skulle sagt i Hälsingland, tar sig ut på landet för att finna frid. Hon finner en massa olika, också kärleken? Lätt är det ju inte, som titeln också antyder. Kadefors skriver, vardagligt, lättläst, igenkännande och med någon slags spot on-faktor. Kan man säga rejält?
Så Alex Schulmans kärleksbok. Några år på nacken nu. Jag har läst boken om hans pappa och tyckte om den. Det finns väl klyschiga ord som kan beskriva den här boken. Naket kanske är ett passande sådant. När han är glad är jag glad, när han vrider sig en mask på grund av pinsamma situationer gör jag det också. Jag uppfattar att han skriver om de där tankarna som många har om stort och smått men kanske inte ventilerar. Eller jag vet inte det, eftersom vi inte ventilerar. Men jag gissar. Bra är den i alla fall. Som välformulerade dagboksanteckningar.
På samma tema, dagboksanteckningar typ, är Skugges senaste bok. ”40 -constant reader”. I mina bokhyllor står alla tidigare Skugge-böcker. Hennes dagböcker, krönikor, bloggar och annat. De har jag aldrig läst med igenkänning. Ingenting. ”Något av det bästa jag någonsin läst” har någon bedömare sagt och det har placerats på framsidan av den här boken. Jag blir mest av allt nyfiken på vilka andra böcker den personen läst? För den här boken är långt ifrån bäst. Skugge gör upp med att vara 40, jämför sig med Bodil M som är älskad och så ältar (ja, älta är ett negativt ord, men jag tycker det är negativt också) hon samma saker som i alla andra skrifter. Att inga killar gillade henne osv. Det som är nytt, och relevant, är frågeställningarna kring klass och tillhörighet. Andra har lyft sina ensamstående mammor som jobbat och slitit och sen får vadå? Linda lyfter sin hemmafrumamma som inte jobbade och sen får vadå?
Linda beskriver också hur de som vill köpa PR-tjänster egentligen inte vill köpa utan glatt att Linda ska jobba gratis. Verkar vansinnigt, men rimmar väl med annat hört från ”branschen”.
Så mitt förhållande till Skugge fortsätter, jag läser för att jag inte känner igen någonting. Hon har ett helt annat förhållningssätt till många saker än vad jag har, och bara det gör det värt att läsa.
I dag har jag hängt på civilminister Ardalan Shekarabi på förmiddagen när han besökte Gävle.
Vi träffade först en trea på Vasaskolan där Ardalan berättade lite om sitt uppdrag, och sedan träffade vi Gävles Unga som berättade om sitt arbete med Kulturhuset och annat.
