I går var det partiledardebatt på TV.

Att göra nåt vettigt av paneldebatter med åtta deltagare går inte. Det är värdelöst att delta i, värdelöst att titta på. Ändå fortsätter det formatet att rulla. När människor tror att det är det som är politik förstår jag ointresset för partipolitik.

Det var förutsägbart och småttigt. Diskussionen om klimat handlar om den svenska bensinskatten. Vår gemensamma utmaning är enorm. Vi behöver tala om flygresorna till Thailand, om allt kött som äts och vårt upplevda behov av att konsumera saker. Men vi pratar -igen- om en skattesats på bensin. Saknas det helt fantasi och vilja hos de som förbereder debatterna att hitta på något intressant, kul och avgörande?

”Alla kan inte bli akademiker” berättade Björklund igen och igen och igen. Det stämmer. Men väldigt många fler kan. Att då ha det motsatta fokuset, som Björklund har, är för mig obegripligt.

En av de absolut största utmaningarna i mitt län är att fler ska välja studier.

Det finns i dag 536 jobb som annonseras på Arbetsförmedlingens hemsida gällande Gävleborg. Jag rullar snabbt igenom. Olika sorters pedagoger, ingenjörer, sjuksköterskor med olika inriktningar och matlagningskunniga bland annat.

Jobb som inte påpekar att färdig gymnasieutbildning krävs som lägst är diverse säljjobb.

Vi vet att bland arbetslösa är det stark överrepresentation av människor som inte gått klart gymnasiet. Därför är det givetvis viktigt att 1) se till att alla som är unga klarar sin skolgång 2) ge de som inte har gymnasieexamen en andra chans. Tur att den nuvarande regeringen avser att göra just det.

Man kan enkelt säga att ju mer man pluggat desto mindre är risken för att bli arbetslös. Ja, det finns arbetslösa som har pluggat mycket också, men nu pratar vi de statistiska sambanden.

Kollade SCB för siffrorna 2014.

Minst tre år eftergymnasial utbildning. Män i Gävleborg, 12 % mot landets genomsnitt på 20 %. Kvinnor i länet 23 % mot landets snitt på 29 %. Vårt länssnitt på 17 % mot landets 25 % gör oss lägst utbildade på den nivån i hela landet.

Det betyder att just i vårt län finns det extra många som borde våga ta steget jämfört med i dag.

Att mata invånarna i Gävleborg med budskapet att alla inte kan bli akademiker är helt galet. Snacka om potentialen istället. Tala om möjligheterna!

Tala om närheten till studier på högre nivå på orter helt nära som Gävle, Uppsala, Falun och Sundsvall. Tala om vilka möjligheter till jobb och chans till personlig utveckling som studier ger. Tala om hur man kan kombinera familj med studier.

Att istället grotta ner sig i sådant som antyder att bara en viss sorts människor kan plugga är fult. Det har alltid varit så att akademikers barn är de som det faller sig naturligt för. Inte för att de är intelligentare, utan för att de levt med det. En förväntan.

Jan Björklund vill jobba med att stärka olika förväntan på olika människor. När det vi behöver göra är precis tvärtom, tala om att så många fler kan bli akademiker.

För att fler ska få fler chanser.

Och det behöver givetvis inte vara högskolestudier. Det finns en himla massa annat skitbra. Yrkesutbildningar, folkhögskolor osv. Men ingen ska behöva stå och trampa på samma ställe.

Vill avsluta med att länka till en nu snart sex år gammal ledare jag skrev i Söderhamnskuriren om hur delar av mitt eget parti också reagerar på utbildning.

I går var vi en hoper socialdemokrater som körde dörrknackning som en del i höstkampanjen.

Det var trevligt på alla sätt utom att jag var genomfrusen när jag kom hem. Lyckligtvis bor jag i ett land som tillhandahåller varm dusch.

Nu har jag sysslat med politik så länge att jag anar en del mönster. Ett av dom är att när det är valrörelse och vi dyker upp någonstans så skrattas det lite lätt och skojas om ”Nu när det är valrörelse passar det att komma”. Då får jag skoja med lite om det, eftersom ingen ändå vill höra hur vi funnits tillgängliga på olika sätt i fyra års tid innan. Stått på torg, utanför butiker, knackat dörr osv. Nu börjar jag förstå varför. För att vi är osynliga då.

Nu, liksom i våras när vi knackade dörr, är ointresset rätt stort. Få har någon politisk tanke de vill bolla. Ser rätt förvånade ut över att vi kommer. ”Men kommer ni nu, det är väl inget val?!”

Jag vet inte hur, men det känns jätteviktigt att få fler på banan hela tiden. Politiken och politikens inverkan på vår vardag händer hela tiden. När människor är missnöjda med något agerar dom, rätt så klart. Men det finns ett stort behov av att prata om vår gemensamma framtid även så att säga i fredsläge. Politik händer inte vart fjärde år, utan ständigt. Det blir så mycket bättre om alla vill vara en del av processen oftare.

Jag förstår så klart att var och en inte är laddad för ett politiskt samtal lördag vid lunch när vi kommer lite härligt spontant. Men att en del är helt oförstående om varför är värt att fundera över.

Vad tycker du om det här? Vad har du som politiker att säga om det här?

Det är inget konstigt att jag och andra med förtroendeuppdrag får den frågan, det ska vi förstås eftersom vi är valda att hålla med samhällsfrågor i stort och smått.

Men jag vill ändå lyfta några aspekter.

I går till exempel ringde Gefle Dagblad. Frågade om vad jag tycker om Gävle kommuns lilla reklamfilm om Gävle för oktober. Som jag inte hade sett. För sakens skull kollade jag. De som gjort filmen gör som samhället i stort. Myser och pyser kring hur gosigt det är med alkohol och avslutar med ett festligt skål. Jag ”rasar” alltså inte vilket jag antar att poängen var med tanke på att det var intressant att fråga mig som inte alls har nåt med produktionen av filmerna att göra.

Jag frågade journalisten lite om varför just jag skulle svara på frågan, och det hade att göra med att jag ju ”var engagerad” i sådana här frågor. Min tolkning är att man hoppas hitta en politiker som också är nykterist och ”engagerad” som ska ”rasa” lite. För det gör alltid nykterister om det är rubriker inblandade.

Jag fick också exemplet att om det handlade om jordbruksmark så ringde man ju någon annan. Jag sade då att även jag har saker att säga om jordbruksmark.

Just nu har jag ett telefonsvararmeddelande som jag inte ringt tillbaka på från en journalist som undrar vad jag tycker om neutrala förpackningar på alkoholdrycker. Slump? Nej, nej. Hen behöver väl en restriktiv person som mig som kan tänka att det är värt att överväga utifrån folkhälsa. Det kontras troligen med en mer kommersiellt vänlig politiker. Se där, ett drama. Och folk kan naturligtvis tro att det är något jag funderar på natt och dag, det här med neutrala förpackningar. Eftersom jag nu är ”ute i frågan”.

Så kan media fungera. Rätt förutsägbart när man varit den som blivit uppringd ett antal år. Bra att veta för den som inte är i den sitsen. Är jag som politiker engagerad i precis allt? Nej. Är alla frågor viktiga för mig? Nej. Känner jag alltid att det jag tycker i en fråga också måste bli partiets hållning? Nej.

Det är en fråga om prioriteringar helt enkelt.

Låt mig ta ett exempel som varit mycket i media i Gävle och som ännu inte landat. Det är äppelträdet på Söder. Det har varit många turer kring det. Jag hör alla argument och förstår att frågan är verkligt viktig för några få, uppfattar att de allra flesta inte bryr sig. Innan det blev skriverier visste jag inte att trädet fanns. Då har jag ändå rätt frekvent promenerat där de 16 år jag bott i staden men aldrig tänkt på det där buskaget som något speciellt. Och nej, jag är ju ingen pomolog så det kanske inte är så konstigt då. Vi biologilärare är inte särskilt utbildade i pomologi.

Jag följer med, läser, förundras över de många turerna.

Min privata åsikt är: vi saknar bostäder i Gävle. En stad finns för människorna och deras aktiviteter, de enskilda växterna är redan bortvalda. Grönområden, absolut, men det är en annan sak och krasst sett finns de för människans välmående, inte för sin egen skull. Annars skulle vi bo o kojor i skogen om vi låtsades att naturen ska bestämma.

Experterna säger att trädet är unikt, då är det säkert så. Trots det värderar jag inte det som viktigare än att bygga mer platser för människan, som ju är hela idén med städer.

Träd har en naturlig plats i stan, men inte så att de hämmar den mänskliga aktiviteten som är huvudfokus för en stad. När det var tal om den välbehövliga tunneln från Öster till Nygatan, under järnvägen, var ett argument att man skulle behöva ta ner några träd. För mig var det lika obegripligt som äppelträdet. Staden är tänkt för mänsklig aktivitet, inte för enskilda individer av träd.

Ju mindre jag skriver om det här nu desto färre mejl från arga män får jag nog så jag stoppar här med argumentation.

Men min privata åsikt i äppelträdsfrågan är inte poängen med den här texten. Poängen är att frågan är egentligen inte särskilt viktig för mig, jag är heller inte så insatt att jag läst alla handlingar i ärendet. Det har däremot andra i mitt parti, som därför har mycket bättre koll. Då väljer jag att go with the flow eftersom de har bättre koll. Men främst för att jag inte är djupt engagerad. Det är inte jätteviktigt för mig.

Ju längre jag hållit på med politik desto mer har jag blivit en byggivrare. Jag vill att det ska byggas mycket, högt och smart. Varför? För folk har ju ingenstans att bo. Så krasst är det. Det faktumet är viktigare för mig här och nu än en enskild individ av ett trä som onekligen kommer att dö. Kanske nästa år. Kanske om tio eller femtio.

När jag få avväger antalet förlorade boendeår mot hur många som egentligen brydde sig om trädet tänker jag att boendet är viktigare. Se där, nu gled jag in på en argumentation igen. Lätt hänt.

Nu har jag haft en offentlig åsikt om äppelträdet. Det betyder inte att jag har ett behov av att prata om det i media. För att vara den där sossen som tycker att det kan huggas ner ner för att det skulle passa bra i en polemisk artikel. Det intressanta är inte vad jag tycker, utan vad partiet tycker. Socialdemokraterna är större än mig (tack och lov).

Här är en bild från Arbetarbladet på äppelträdet.

Jag fick förresten nyligen ett mejl om äppelträdesfrågan. Uppmaningen var att jag skulle tänka på mina barnbarn. Om jag trodde att jag skulle få några hade jag främst önskat att de hade någonstans att bo, istället för att de skulle ha just det här riset att klättra i. Som kanske redan dött undan då.