Provocerad av Outi Hovatta

I dag är Outi Hovatta, professor i kvinnosjukdomar och förlossningar, Karolinska institutet publicerad på expressen.se. Hela artikeln finns HÄR.

Vi kan börja med ingressen. Den ser ut så här:

länge

För det första utgår hon från sin egen värdering om att det alltid finns en glädje som familjen ger. Det kan det göra. Men det är också så att det finns massor av trasiga, dysfunktionella familjer där ingen är glad åt konstellationen. Att därför bara smälla till med att det är ett faktum att en familj är glädje måste vara ett utslag av naivitet.

För det andra är det väl inte så konstigt att en 22-årig tjej inte känner sig väldigt lockad av att låsa upp sig i sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid.

Nu kanske ni tänker att Hovatta vill göra en folkbildningsinsats genom att upplysa eventuellt ovetande om att den kvinnliga fertiliteten avtar med åldern samt att chansen till enklare graviditeter och förlossningar för både mor och barn minskar med åldern. Det vill hon nog. För det faktumet är sant.

Men det är så mycket som skaver i hennes text.

Hovatta skriver att säkra preventivmedel kom för 60-70 år sedan. Nåja. Så här skriver RFSU: ”Under 70-talet släptes alla restriktioner och det blev fritt att sälja, använda och upplysa om kondomer” P-pillret har just firat 50 år.

Oavsett vilket är typ alla preventivmedel, utom kondomen, något som kvinnan förväntas invadera sin kropp med vilket är sjukt eftersom en kvinnas kropp är något mer komplicerad än en mans. Men så vet ju också kvinnor sedan länge att ett eventuellt barn kommer att vara hennes uppgift, för männen kan enkelt glida undan och det är än i dag socialt accepterat. Förmodligen därför som kvinnor är rätt måna om att kunna ha kontrollen? Såg del två om Leif GW i dag och noterade att den hyllade mannen är en av de som lät en kvinna dra lasset med det första barn han avlade. Kanske orättvist att lyfta ett exempel när det finns tusentals.

Samma argument, ett eller flera barn blir mest troligt kvinnans ansvar, är ju det som gör att många inte känner sig riktigt sugna. Förstår Hovatta? Oh nej, hon tror att mäns ansvar mäts i  relativa termer och inte i absoluta eftersom hon påstår:  ”Här i Sverige tar fäder stort ansvar för sina barn. Nästan alla tar ut pappaledighet, vilket betyder att kvinnornas så kallade karriär inte drabbas så mycket.”

Kvinnor har inga karriärer att tänka på enligt Hovatta, bara ”så kallade” karriärer. Pinsamt! Är hon i övrigt blind för hur statistik kring föräldraförsäkring och tid för hemarbete ser ut? En fjärdedel av papporna tar inte ut en enda dag av föräldraförsäkringen. Ingen grupp jobbar så mycket som småbarnspappor. Senast i dag tog jag del av ett tragiskt kommentarsfält där svenska pappor argumenterar för att de inte behöver ta ut några föräldradagar (vill inte). Hovatta: ”Här i Sverige tar fäder stort ansvar för sina barn.” Har jag berättat om när jag var lärare och på den här kontaktlistan som fanns till föräldrar var det många som bara lämnade kontaktuppgifter till mamman alldeles oavsett om det fanns en pappa med i bilden eller inte? Så var det. Jag skickat ett brev med posten till en adress jag hoppas stämmer till en frånvarande förälder som låtit meddela att de har rätt att ta emot uppgifter om sitt barn angående skolgången om de så önskar.ag har bara skickat sådana till s.k. pappor, aldrig mammor. Jag hörde aldrig från dem. ”Här i Sverige tar fäder stort ansvar för sina barn.”

Hon avrundar biologilektionen med: ”Och alla vill inte ha barn. Jag tror dock att det är värt att diskutera detta mer, så att fler unga kvinnor vågar.”

Inleder helt rätt. Heder åt det, även om vi som inte vill ha barn berörs av när det inte hade varit aktuellt … ”Så att fler unga kvinnor vågar”. Om en kvinna vill ha barn är det väl ändå så att vi kan ha respekt för att hon vill känna att hon hittat rätt partner till exempel. Har Hovatta någon enda aning om hur svårt det kan vara? Har hon sett utbudet på Tinder? Har hon sett skilsmässostatistiken? Hon kanske vill ha en trygg ekonomisk grund för att inte bli beroende av andra. Har Hovatta en aning om hur arbetsmarknaden ser ut om man inte hunnit skaffa sig en utbildning? Hon kanske vill ha någonstans att bo som? Har Hovatta en aning om hur det ser ut på bostadsmarknaden på många ställen?

Jag fattar att Hovatta i grunden vill väl, att hon vill ge tjejer förutsättningar för att kunna få barn om man nu vill det och upplyser lite om menopauser och ägg. Gott så.

Tyvärr andas hela artikeln tydligt att hon inte har en aning om VARFÖR inte horder av 22-åringar kommer in på förlossningen. Inte med ett ord hon har några lösningar på de problem som är lätt att lyfta och som kanske skulle göra skillnad i sammanhanget. Istället tror hon på allvar att vi i någon slags jämställt paradis. Om det vore så väl …

För övrigt är tjejer mer än avelsmaterial. En hjärna till exempel. Det glömmer hon också bort. För vi kvinnor kan bara göra ”så kallade” karriärer.

Stil från Edsbyn

Fredagens Stilavsnitt (P1) är ett Stil Special med lite från det de sänt under året. Bland annat med Edsbyn-bloggaren bakom Dude (looks lite a lady). Spana in den kommuntanten med klös i.

Inser att det var henne jag sade ”Vad snygg du är” till på regiondagen i Söderhamn i November.

Mitt genomlyssnande av alla Stil from the beginning är nu inne på juni 2011, just nu andra delen av två om Dior. Det tar sig! Sjukt allmänbildande program. Orienterar i historia, geografi och mänsklig kultur.

 

En del av julens läsning

Först och främst har jag läst de två böcker jag fick i julklapp.

Annelie Pomes Otroligt högt och extremt djupt. Pompes vackra fotografier och inspirerande texter lär mig saker om att hålla andan länge. Jag är helt ointresserad av det men som kuriosa är det kul. Jag gillar hennes attityd, att hon väljer sin egen väg helt obrydd av vad andra ska tycka. Det är om möjligt kanske ett större äventyr än att klättra upp på världens högsta berg?

Markus Torgebrys Löparens hjärta. En del likheter med Pompes bok. Den självbiografi där han berättar om sin familj, sin löpning och det här med att bo ensam i skogen under väldigt lång tid. Hur mat och värme är det främsta. Onekligen en skön inställning jämfört med säg … människors intresse för inredning med väggord.

Vidare har jag ryckt böcker som legat och väntat i mina högar.

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson. Någon slags generationsroman om några som är några år yngre än mig i Kalmar. För mig som alltid varit skötsam och inte går igång på att smita undan polisen fascinerar det inte så mycket. Blir mest glad över att huvudpersonen verkar klarat sig bra ändå.

Nätter i Reykjavik av Arnaldur Indriðason. En del i serien om Erlendur, som ska vara precis i början av allt när han är ny polis. Ungefär som de andra böckerna. Som Islandsälskare är det något heligt med att läsa vad som helst med ursprung på ön. Tidsfördrivsdeckare är gott nog.

Själens regnbåge av Mehmed Uzun. Fick boken för ett par år sedan av min vän som är Mehmeds släkting. Skulle ha läst den för länge sedan för den här självbiografin har ett språk som är en blandning av enkelhet och lek som jag tycker om. Mehmed flydde från Kurdistan och skildrar möten med nya människor, att hitta sin plats och roll, sitt författarskap och rättegångar i Turkiet.

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon. Dillon är ju mästare på att skriva böcker som är lagom feelgood där stor uppmärksamhet ägnas åt hundar. Hundar och kärlek. Här en kvinna om lite tappat riktning efter att hennes man dött i en olycka men hur hon kommer vidare med stöd från familj, grannarna och hundar!

Pottungen av Anna Laestadius Larsson. Visade sig vara del två i en trilogi (ettan heter Barnbruden och trean Rävfhonan). Historisk roman som utspelar sig i slutet av 1700-talet då Gustav III mördas. Johanna är en av alla de som är riktigt jäkla utfattiga på den här tiden, och här vävs hennes liv vidare på avstånd från kungligheternas. Uppfattar att författaren tar kvinnoperspektivet på stort allvar och hon verkar utifrån min begränsade kunskap mycket kunnig. Måste alltså läsa också de andra delarna.

Just nu läser jag en bok som lades på mitt skrivbord av en kollega precis innan juluppehållet. Ers majestäts olycklige Kurt. Också om kungar. Om Gustav V och hans relation med Kurt Haijby. Läs lite här på Wiki. Den är underhållande.

 

 

2015

Mina sociala medier svämmar över av collage över allt som människor som jag känner, och några jag inte känner, har varit med om. Det är inspirerande att se vad andra hittar på!

Politiskt har det här varit ett år som många gånger svidit rejält. Ni vet.

I morgon växlar vi över till oppositionsläge i kommunen, och det har inte varit min dröm att vara arbetarekommunens ordförande just när det händer, men jag är stolt över att jag inte varit bidragande till att klamra mig fast vi makten alldeles oavsett vilket. Det har i och för sig ingen varit. Där har vi varit rakryggade, och det kommer jag att skriva mer om i mina memoarer.

En sak som jag funderat på mycket under året är hur vi lever och varför på det sättet. Inte på ett politiskt plan, utan sådär till vardags. Konsumtionsvanor, prylar, enkelhet. Det har inte kommit nu egentligen utan pågått lågintensivt sedan jag flyttade dit jag bor nu, vilket också börjar bli några år sedan. En enkel liten i-landsmänniska som jag själv hade samlat på mig så vansinnigt mycket prylar. Mest skräp förstås. Mådde illa över det länge.

I år sorterade jag äntligen upp ALLA kläder som fanns här och där och såg till att de kom till bättre ställen. Min hjärna behöver inte ägna en endaste vindling åt påsar på vinden. Jag har, när det funnits tid, gått igenom de utrymmen som finns i min hyresrätt, i jakt på sånt som inte fyller någon funktion.

Jag läste Kondos ”Konsten att städa” och bloggen Minimalisterna och upptäckte Camino. Den största skillnaden för mig är att det är ännu mer ordning i mina skåp och lådor, mitt intresse för shopping är typ noll och jag väljer ytterst noggrant vilka kläder, skor och andra saker som jag köper. Jag har till och med slutat läsa böcker jag tyckt varit dåliga och bara gått vidare. Enklare liv.

Det finns utmaningar kvar. Bli ännu bättre på att inte få matsvinn. Försöka släppa förkärleken till glossiga magasin. Laga mer mat själv.

På pluskontot finns att jag på fem månader inte ätit godis, att jag i slutet av året bröt mitt beroende av Pepsi Max och att jag hållit igång med träningen skapligt.

Jag är glad över att lärt känna nya människor, resan med min syster till Island, att mina syskonbarn är så roliga människor, att det runt om mig finns partikamrater som stöttar när det behövs och är konstruktiva i sin kritik när det behovet finns, över min familj och Markus,  över att jag läst ett gäng bra böcker, mitt fantastiska husdjur och över att så många människor visat sitt engagemang för de människor som tvingats fly till Sverige.

En bild jag visat under året tänkte jag kunde få bli utvald som höjdpunkt. Den är från ridlägret i somras då vi var ett gäng tjejer från IOGT-NTO med ytterst blandad ridvana som kom samman. Jag har aldrig, ens i min ungdom, ägnat mig åt voltige så det var ett spänningsmoment att stå på en häst. Crannog är snäll han. Foto: Mikaela Bexar

Gott nytt år.

årsbilden

Schedvin om skolan

Jessics Schedvin, lärarstuderande och i vissa kretsar känd liberal debattör har skrivit lite om sin bild av skolan hittills och kallar texten ”Tio myter om skolan”.

HÄR kan du läsa den.

Jag förstår att upplevelsen av skolan och hur det är att jobba där kan skilja sig väldigt mycket åt beroende på var man är.

Att gilla sitt läraryrke är i en del kretsar nästan skumt. Jag förstår därför att hennes text har lett till en del motstånd. Själv tycker jag det är hög igenkänningsfaktor på i princip allting.

No more Norrala för nu

Nu är jag tillbaka i Gävle efter mer än en vecka i Norrala. Det har varit hundpromenader, knäck, läsning, mörkerridning, mys hos Sara, Fröken Friman och en väldig massa annat lågintensivt.

De åtta timmar jag har varit i Gävle har jag jobbat motsatsen, högintensivt. Träffat PT:n och tränat, fixat med krukväxterna, hämtat paket, handlat nödvändigheter, fikat på stan med Markus och kollat in några reor, mejlat, dammsugit lite och en massa annat man måste göra när man har ett hushåll.

Liz i frost:

frostliz

Gävle som Moderaternas testballong

Dagens Industri var i Gävle strax innan jul. De träffade politiker av olika färger i Gävle för att skildra politiska läget inför maktskiftet 1 januari.

I går publicerades deras artikel och också andra har skrivit om det. Arbetarbladet. Expressen. Svenska Dagbladet.

GD:s reporter hade sökt mig i Stockholm och sen via mejl i förmiddags (stabilt, som om redaktionen inte har mitt telefonnummer) och det blev DET HÄR.

Ser att bland många så satte sig missuppfattningen genast (eftersom folk läser lite glist) och de verkar tro att Alliansen har ett formaliserat samarbete med Sverigedemokraterna i Gävle.

Så är det inte. Den som läser och har insikt förstår att Alliansen i Gävle (jag tror främst Moderaterna) har företrädare som tycker om att gulla med SD på olika sätt och utifrån artiklarna står det klart att Moderaterna centralt vill testa i Gävle för att se hur pass pålitliga SD blir som högerparti och eventuell partner i ett sådant här läge.

Jag tror inte alls att man har gjort upp med Sverigedemokraterna men jag vet att det finns de Moderater som skulle önska att så gjordes mer formellt och jag vet att det finns interna konflikter i partiet om det. Hur de tre andra borgerliga partierna i Gävle ställer sig vet jag mindre om. Det är ett år  sedan dåvarande moderaten Jäderberg lämnade Moderaterna i Gävle. I artikeln står det: ”Även lokalt i Gävle tycker Ewa Stenberg Jäderberg att alliansoppositionen hade kunnat göra mer för att få igenom sin budget. Hon hade exempelvis gärna sett att partierna fört samtal med SD, något som det enligt henne fanns olika uppfattningar om inom M.”

Jag skrev tidigare på Facebook: ”Allt stöd till de alliansare i Gävle som mår dåligt över den SD-vänliga utvecklingen i de egna leden. Jag vet att ni finns och att ni kämpar.”

Nu behöver vi lita till att de goda moderaterna i Gävle orkar hålla stånd mot vansinnet och att vi får ett annat politiskt läge 2018 där människor i Gävle väljer att rösta för solidaritet och utveckling.

Jag har tidigare uttryckt förvåning över att så många lokala företrädare har så svårt att göra en politisk analys av läget lokalt och den förundran kvarstår när jag ser vad Åkerlind (L) säger i artikeln som GD skrev:

”Den första januari blir Helene Åkerlind, L, vice ordförande i den tillträdande kommunstyrelsen. Hon är kritisk mot DI:s artikel och menar att det är de rödgröna, inte SD, som möjliggör maktskiftet. – För mig är det fortfarande ett mysterium varför de valde den här vägen. I och med att de avgår låter de SD spela huvudrollen i den här farsen som det blir nu. När de avgår har vi naturligtvis tackat ja till att vi är intresserade, annars vore det väl tokigt, säger hon.”

Med det politiska läget vi har, med den mandatfördelning som finns, med en lokal Allians som vägrar släppa varandras händer för att hitta en anständig blocköverskridande och stabil majoritetslösning, ett läge där borgerliga företrädare inte tar samtalsinviter från oss seriöst, när en ofinansierad borgerlig budget går igenom med stöd från SD, när det inte finns förutsättningar för långsiktlighet … Då tycker Åkerlind det är ett MYSTERIUM att rödgröna inte kan fortsätta ta ansvar för styret.

För mig är Åkerlind utifrån det uttalandet ett mysterium.

Förresten tycker hon att det är så svårt att förstå allt detta så hon har fikat med det jag gissar är det hon tycker är sina kontakter i Socialdemokraterna för att kunna ställa frågan varför vi EGENTLIGEN gjorde så här. Som om det skulle finnas någon slags hemlig agenda. Det gör det inte. Skälen står ungefär en decimeter upp. Hur kan det vara svårt att greppa?

Jag tycker det känns bra att riksmedia gör ett nedslag och kan skriva och bekräfta det vi är många som sett och det lokal media inte lyckats fånga hittills. Tack för det DI.