I torsdags skrev författaren Björn Ranelid en text på sin officiella Facebooksida. Den är fastnålad högst upp när jag publicerar det här.
Texten handlar om fem yrken som han vill framhålla som världens viktigaste. Barnmorska, läkare, lärare, sjuksköterska och bonde.
Som bondunge, själv utbildad lärare och med en syster som är barnmorska tänkte jag att det här blir en fröjd att läsa. På sitt sätt blev det så eftersom Ranelid är en ordkonstnär. Han kan texthantverket. Det uppskattar jag trots att det enligt honom inte kvalar in på de viktigaste yrken som finns.
Han belyser skillnaden i löner mellan offentlig och privat sektor genom att jämföra en barnmorska och en civilingenjör. En läkares med en verkställande direktörs. En viktigt diskussion. Som förs ständigt av bland annat fackförbunden. Han lyfter också skillnaderna på lärarlönerna geografiskt och i olika skolformer i landet, utan att förklara varför det är på det viset.
Vad är det som får mig att studsa på hans text, som får mig att sitta här ett par dagar efter att jag läste den och skriva en reflektion över det jag läste? Varför har den bara inte lämnat mig? Han är inte den ende, den förste eller den siste som lyfter de viktiga jämlikhetsfrågorna om löner.
Det är för att att han tar också tillfället i akt att med ett gäng felaktigheter passa på att trycka till samhällets demokratiarbetare, politikerna.
Så här skriver han efter att lätt felaktigt ha skrivit om riksdagsledamöters, partiledares och statsråds arvoden:
”Alla riksledamöter och deras barn och andra anhöriga har i vissa skeden av sina liv varit i behov av läkarvård och samtliga utan undantag förlöstes av en barnmorska eller läkare. Dessutom har de undervisats av lärare i grundskolor, gymnasier och i många fall på universitet. Det betyder att alla dessa politiker har varit mer eller mindre varit beroende av de tre yrkesgrupperna barnmorskor, lärare och läkare i vissa situationer och längre eller kortare perioder i sina liv. Dock har inte en enda av de nämnda yrkesgrupperna med nödvändighet eller tvång varit beroende av politiker. De har klarat livet, hälsan, utbildningen och blivit förlösta utan hjälp av riksdagsledamöter, statsråd och ministrar.”
Först vill jag säga att just eftersom de allra flesta av oss som sysslar med politik i någon form levt (och faktiskt lever) helt vanliga liv (vad det nu är), där vi kanske jobbat i dessa yrken eller haft annan erfarenhet av dessa områden, kanske varit just det som engagerat oss.
Jag brukar säga att det var när jag stod längst fram i ett klassrum och såg de ungas olika förutsättningar beroende på vilka som är deras föräldrar som mitt riktiga intresse för jämlikhet och politiskt arbete startade. Andra berättar om hur deras engagemang tog fart efter väntetider till äldreomsorgen för föräldrar, synpunkter på stödet deras barn behövde som inte fanns eller andra djupt mänskliga saker.
I alla fall gäller det de politiker av socialdemokratisk färg som jag arbetar nära varje dag. Något har hänt i deras alldeles vanliga liv som gjort att de tänkt att här vill jag vara med och förändra. Ta mitt ansvar!
De som vill vara med och ta ett demokratiskt ansvar verkar i dag vara ett utdöende släkte. Det har blivit omodernt att vara medlem i ett parti, omodernt att driva politiskt utvecklingsarbete på sin fritid. Det vill säga gå på möten och samtala i grupp.
Det är inte kul att se hur kamrater lägger ner timtal på att hitta svar på samhälleliga utmaningar, och sedan se hur dessa ansträngningar bemötas inte av konstruktiv kritik och bättre idéer utan av det omtalade näthatet. Från människor som inte lyfter fingrarna mer än för att skriva skit. De här människorna får vatten på sin kvarn av texter som Ranelids.
Vi säger att demokratin firar 100 år i Sverige. Vi vet att det är inte särskilt lång tid. Innan det var ”nöjet” att rösta och kunna bli vald förbehållet överklassen kan man enkelt säga. Vi som kommer från den bakgrund jag har, outbildad arbetarklass och som dessutom saknar manligt könsorgan kunde glömma det.
Men människor gick ihop, lade av sin fritid för att bygga rörelser ute i landet som krävde annat. Frihetsrörelser, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen. Som visste att vi kan kräva vår rätt. Överklassen skakade och fick se sig besegrad. Somliga av dem har inte kommit över detta ännu vad det verkar. Och de vilar inte, de laddar om. Gör framstötar hela tiden. Vill inte betala värnskatt för att ta ett aktuellt exempel. Men vill gärna ha lärare och sjuksköterskor just som finansieras av den.
I runda slängar 40 000 personer har politiska förtroendeuppdrag i kommuner, regioner, landsting osv senast jag kollade. De har rätt att gå från sina jobb för att ha möte med nämnden mot ett mindre mötesarvode (hur stort eller litet är olika på olika ställen) och sedan lägger de timmar på ideellt arbete på kvällar för att läsa handlingar och gå på möten med olika grupperingar för att driva jobbet framåt. Tillkommer helgkonferenser och -kurser. Inte alltid poppis på arbetsplatsen och hos arbetsgivare, men en lagstadgad rätt. Inte alltid heller poppis hos den förtroendevaldas familj.
Jag skriver det här för att Ranelids text och andra liknande bygger på en skev bild att politiker, vilka som helst, har det väldigt förspänt. Har man ett politiskt uppdrag oavsett vilket käkar man mest fina middagar och cashar in. Inte ett skit gör man för detta. Väl?
Jag är en av dessa få i landet som Randelid skriver om när han skriver om riksdagsledamöter och deras arvode. Det är väldigt sällan någon frågar mig vad jag EGENLIGEN gör i mitt uppdrag.
Jag tänker inte heller nu skriva en sådan lista, för att uppdraget är inte sådant att det enkelt formas i en arbetsbeskrivning. Så ser ofta ett förtroendeuppdrag ut, vilket det än är. För regionstyrelseordföranden och kommunalråd. För Samhällsbyggnadsnämndens ordförande i Gävle. Det är luddigt i kanterna och har därmed inget slut. Folk har med stora och helt motsatta förväntningar på dig och det är, i alla fall för mig, svårt att sätta gränserna för att ibland rädda hem det som är jag, för att orka, när alla ropar på en. När jag också själv vill göra allt. Få allt gjort. Och det känns som att det är jag mot världen.
Det är en känsla svår att beskriva för den som inte haft ett liknande uppdrag, men bekant för den som provat att inneha politiska uppdrag.
Det står var och en fritt att kritisera löner och arvoden, vilka som helst. Men gör det gärna efter en viss omvärldsbevakning av vad det kräver av en person att vara exempelvis partiledare eller minister eller riksdagsledamot eller kommunalråd eller facklig ombudsman.
Om de politiska uppdragen är så oerhört välbetalda i förhållande till hur enkla och lättsamma de utmålas vara, varför står inte människor i långa köer för att utföra det demokratiarbete som ska utföras mot denna betalning?
Just politiker är ett uppdrag som bygger på annat än utbildning. Det bygger på förmågor, förtroendeskapande och framtidsvisioner.
Var är alla ni som hävdar att ni skulle göra det bättre?
Bli medlem i ett parti istället för i en kundklubb. Ta lite ansvar för samhällsutvecklingen istället för att klicka hem ett par nya hörlurar och få en bonus. Gå på ett möte istället för att skrika om att alla politiker ska bytas ut (mot vilka?).
Hur skulle ett land, ett modernt samhälle utan politiker se ut? Om vi vill ha demokrati, vilka ska göra demokratijobbet? Det skulle jag önska att Björn Ranelid kunde skriva om.
Samtalet om hur demokratin ska byggas och utvecklas är för fattigt och populistiskt om det enbart ska koka ner i arvoden. Demokratin är vunnen en gång, men inte för evigt. Den kommer att kräva tid och arbete.
Jag kan för övrigt inte göra en lista på de allra viktigaste yrken som finns eftersom min bild av samhället är mer komplex än så. Om jag som lärare inte har kollegor på skolan som städar och lagar mat till eleverna, vad blir det av undervisningen?
Vad blir det av böndernas arbete om det inte också finns elektriker, rörmokare och andra som hjälper dem att hålla djurstallarna i trim? Vad blir det av odlingen om inte det finns människor som kan laga traktorerna och tröskorna när det ska skördas?
Vi bygger alla det här samhälle tillsammans. Olika yrkesgrupper beroende av varandra.
Texten har sina poänger Björn Ranelid, men den är för grund. För enkel.
