I kväll var jag bjuden av Unga S för att prata om aktuell politik. Så vi pratade om utredningen om näthat, om budgeten, om jobbagendan och mycket annat. En bra sak med Unga S är att de varierar mötesplats och form. I dag Stenebergsparken vilket passar mig utmärkt eftersom jag bor så nära.
Min IOGT-NTO-förening som inte haft aktivitet på något år hade plötsligt det. I samma park med start en halvtimme senare. Så när Socialdemokraterna var färdiga gled jag över till iggisarna. Kul! Mycket kul!
I går var det Socialdemokraterna Gävleborgs 111:e partikongress. Vi gick upp i ottan och åkte till Hudiksvall.
Det var ett trevligt möte, där vi provade lite nya mötesformer som jag tyckte föll väl ut. Energiminister Ibrahim Baylan höll ett inspirerande tal, som partistyrelsens gäst.
Rätt snabbt tänkte jag att det här kan bli en kongress där män som gillar att tala ofta och länge kan uppta talarstolen –igen.
Jag borde ha varit beredd från början med tidtagning, notera hur många ggr en och samma person var uppe, men det blev inte så.
Istället drog jag ett streck för varje person som stod u talarstolen utan att vara föredragande eller gäst, helt enkelt efter att ha begärt ordet.
32 procent kvinnor och 68 procent män.
Jag är bergis på att om jag mätt talartiden skulle den har fördelat sig än mer skevt.
Till ny distriktsordförande valdes Åsa Lindestam, min riksdagskollega. Ett mycket bra val som jag har stora förhoppningar. Precis som jag gillar hon struktur, ordning och reda. Grattis Åsa och grattis oss!
Mitt emellan valen nu. Vågar jag säga att det är nu vi ser hur agnarna skiljs från vetet? Ur partipolitiskt engagemangssynvinkel alltså.
Jag har haft uppdrag i Socialdemokraterna i drygt tio år. Jag har sett några mandatperioder och tycker mig identifiera några fenomen kopplat till cyklerna.
Här skriver jag uteslutande om negativa fenomen. Det finns också positiva, och det är de som får mig och andra att orka eftersom de är större och mäktigare.
Den som snabbt vill ha uppdrag
Ett gäng nya engagerar sig i samband med valrörelser. Det är underbart, precis som det ska vara. En del av dem tycker att de är helt självskrivna för att få uppdrag. Några får uppdrag, andra inte. Av helt varierande skäl. Det behöver inte alls vara för att de inte passar, utan helt enkelt för att det inte finns hur många poster som helst. Snabbt droppar de av. Kanske till och med pratar runt om att de inte ”släpptes in”, enbart utifrån att de just då inte fick ett uppdrag. Mest troligt ser vi dem inte igen. Eller så ser vi dem hos ett annat parti. Oftast ett mindre parti med färre som aspirerar, och där har de fått ett uppdrag. Det är då jag försiktigt funderar över hur viktig ideologin var. Och är.
Andra gnor glatt på, bekymrar sig inte, utan är glada att ha blivit en del av socialdemokratin och kommer vad det lider, om de själva vill och om de vinner förtroende, att få fyllnadsuppdrag under mandatperioden och/eller vara självklara kandidater vid nästa val.
Den som inte fick inte behålla uppdrag eller inte fick det den önskade
Några blir av med uppdrag i processen runt valet när poster ska besättas. Det kan bero på att medlemmarna inte tycker att de presterat tillräckligt bra (kanske pga skälen nedan), eller så beror det på att viss rotation krävs och då blev det så. Surt givetvis. Eller så tyckte man sig självskriven för en lite tyngre post men fick den inte av varierande skäl.
Då finns det två sätt att agera på. Det ena är att bli bitter, prata skit om partiet och om partikamrater, kanske om den som fick posten man själv ville ha. Sluta komma på möten, eller komma jättesällan och då på olika sätt sätta käppar i hjulet för alla som driver verksamheten.
Det andra är att bryta ihop och komma igen. Visa att man är jävligt bra. Lägga ner tid på att visa vad man kan, bidra till verksamheten och hoppas på nästa chans. Mest troligt kommer då en sådan.
Den som fick ett uppdrag och sedan glider
Man hamnade i kommunfullmäktige, regionfullmäktige, i en nämnd eller så. Ett halvår innan valet trappade man upp och var med i valarbetet och intygade för alla partikamrater att nu rackars ska vi spöa skiten ur Alliansen och jag vill stå i främsta ledet. Nu vill jag dra ett tyngre lass än tidigare, nu finns tiden osv. Alla blir glada. Personen får en post. Not to be seen sex månader senare, annat än just på nämndsmöten med tillhörande gruppmöten. I övrigt osynlig i S-föreningar, på arbetarekommunmöten och sannerligen i kampanjarbete. Det är alltid ett födelsedagskalas eller ett teaterbesök som kommer emellan vid en direkt fråga. Obegripligt att först kämpa sig till ett uppdrag, och sedan kämpa för att slippa så mycket som möjligt som är relaterat.
Den som inte vill göra just det här
Partiet har en plan för hur exempelvis kampanjarbete ska göras eller vilka kurser som förtroendevalda ska gå. Ofta kommer direktiven centralt ifrån. Alla vet egentligen att själva idén med att vara en organisation är att man är många som gör saker tillsammans. Men JUST den här grejen vill man inte göra. JUST den här kursen vill man inte gå. Man säger sig kunna göra något annat istället. Problemet är att något svar på vad det andra är och när det i så fall ska utföras saknar svar. Det här är relaterat till glidarfenomenet jag beskrev innan.
Min upplevelse är att det finns en stor irritation över sådant här beteende i partiet bland alla förtroendevalda som inte agerar på det här negativa, slappa sättet. För det betyder att det är en mindre klick som då för göra ännu mer, eftersom man inte delar på arbetet.
Tyvärr är det känsligt att prata om. Ursäkterna är många. Valberedningar vågar inte ta i det som de borde. Ultimatum ställs inte.
Borta
En annan sak jag funderat över gällande Socialdemokraterna är att en hel del personer som innehaft förtroendeuppdrag, en del ganska tunga till och med, försvinner iväg sedan dessa är avslutade. Kan knappt tänka sig att ställa upp som revisorsersättare i en förening. Det tycker jag är konstigt. I åratal har man levt och verkat för en idé man så hårt tror på. Avsatt massor av timmar. Då kanske du tänker att då är man väl trött på det? Det är det jag inte fattar, hur kan något som varit så viktigt plötsligt bli oviktigt? Alla är värdefulla, alla behövs och plötsligt drar sig erfarenhet och kompetens undan som hade kunnat göra massor av nytta i kampanjande, i valberedningar, som kassörer och annat som ska göras.
Jag återkommer med ett till inlägg om vad forskningen säger om att inneha uppdrag i Socialdemokraterna och vad förtroende betyder.
I går hade Socialdemokraterna i Gävle medlemsmöte och gjorde några val. Vår Martin Vadelius aviserade för att par månader sedan att han fått ”ett erbjudande han inte kunde motstå” på sin arbetsplats, som var svårt att kombinera med att vara ordförande i utbildningsnämnden som han då var, efter årsskiftet handlar det om gruppledarskapet.
Så vi gör lite nyval och omflyttningar i vår uppställning och medlemsmötet beslutade att välja Eva Älander till gruppledare i näringslivs- och arbetsmarknadsnämnden, Hans Wahlström till ersättare i kommunstyrelsen och Ahmed Amin till gruppledare i utbildningsnämnden samt ordinarie ledamot i kommunstyrelsen.
Så här glada var de för det:
Klockan nio stod jag och många andra ledamöter givakt i kammaren i väntan på Talmannens ankomst och starten av partiledardebatten.
Jag stannade första timmen för att se stadsministerns anförande, replikerna samt Kinberg Batras anförande. Du kan se HÄR på webb-TV.
Förutom att Löfven inledningsvis talade om mäns övergrepp mot kvinnor, så var fokus på bostadsbyggande. En mycket angelägen fråga. Det kan du läsa mer om HÄR.
Jag kanske får inse att jag inte riktigt fattar sprängkraften i en del lokalpolitiska saker. Mest troligt för att när media får fatt i dem har jag levt med dem en längre stund.
Mitt främsta exempel (utifrån min begränsade erfarenhet) var när vi sommaren 2013 skulle ha en liten pressträff för att berätta att Blank och Johansson inte skulle kandidera vidare till kommunalråd. Tänkte det skulle bli en soft tillställning. Skaffade lite kul inramning genom att vara på museet. Det kändes som det lilla vansinnet. För oss var det där ingen stor sak. Per och Carina hade var för sig landat i det beslutet och pratat med mig om det ett bra tag innan och det fanns inga konflikter eller dylikt bakom. Lärde mig då att ALDRIG skicka ett pressmeddelande dagen innan ”för att vara säker på att media ska se och hinna med”.
För lokalpolitiska personfrågor kommer de alltid att prioritera. Hade många samtal från tjatande journalister som ville få förhandsinformation då. Det är deras jobb absolut, men tjatigt ändå.
Dessutom verkar ju många ändå veta exakt hur saker ligger till, så varför är de ens intresserade av pressträffar. Eller många. Egentligen syftar jag just nu på GD:s ledarsida som ibland är bra. Men när det handlar om deras källor om Socialdemokraterna i Gävles inre liv måste de uppdatera. Det var tydligt 2013, det var tydligt i höstas och det är tydligt nu. Jag vet att utrymmet för fabulerande på en ledarsida är stort, men det är klart jag hoppas att det finns en vilja att inte bara hitta på, men jag tvivlar på just den. Fortfarande. Tyvärr.
Och nu, nu verkar det som att all lokal media kläckt den kreativa idén om att det vore så roligt att vara med ”när avsägelserna lämnar över”. Jag har fått flera förfrågningar, vår politiska sekreterare likaså. Flera från samma också. Ett nej accepteras inte för ett nej.
Men svaret är nej. Människor behöver ha förtroende för politiken och en slags politisk cirkus kring en sådan banal grej är inte vad som behövs.
I den klickdrivna tiden är det här förstås godis för media. Rubriker utan verklighetsförankring sätts och motiveras med att ord finns i synonymlistan. Absolut, men vissa särskilda väljs för att de besitter en sprängkraft som det mer rättvisande ordet gör. Varför? För att låta påskina en dramatik som inte finns där. Skapa en nyhet av något som inte är nytt.
Utifrån det förstår jag att bilder där papper skiftar händer kan fylla en funktion. Och jag förstår att det är en stor grej att en kommun som haft rött styre så länge inte längre ska ha det. Men nej, det är ovärdigt att göra ett jippo av en sådan allvarlig sak.
För oss som varit i det här, levt med tanken på det i flera år, särskilt det sista, är det ingen grej. Bara formalia.
Formalia ska inte behöva bli cirkusjournalistik. Klickjournalistik med tvivelaktiga rubriker.
Till media: Avsägelserna ska lämnas in. Pressmeddelande kommer att gå ut. Gå till diariet. Ät sedan en lussebulle.
Ett litet kollage av några av de artiklar som rullats digitalt sedan i måndags. De lär ju skratta när de väljer de övre bilderna på mig. De är inte smickrande. Lite julgrisaktiga. Kanske därför så passande. Scanpix-bilden nere till vänster är fem år gammal och jag har en ögoninflammation.
Efter den 14 december kommer Gävle kommun för första gången på nästan hundra år att styras av ”högerpartier”.
Jag tänker att eftersom det har funnits en påhittad bild av maktfullkomlighet hos Socialdemokraterna kom ju det här som en total överraskning för Allianspartierna.
Men tydligen inte så maktfullkomliga att i det här politiska läget välja att styra vidare på en ofinansierad budget som inte är vår.
Istället ställer vi nu in oss på att bli den absolut bästa opposition Gävle sett sedan kvinnorna fick rösträtt.
Jag har under kvällen haft ett kort och bra samtal med Moderaternas Patrik Stenvard där vi fick beskedet att de kommer att ta ledningen i minoritet. Miniminoritet som jag kallar den. Tar mig den friheten särskilt efter att ha kallats språkförnyare på Arbetarbladets insändarsida i dag.
Jag ser att Alliansen i kväll till media säger att de vill göra upp om en del politiska sakfrågor. Det kan gå alldeles utmärkt, om vi bedömer att det är politiskt nöjsamt för oss. Om vi bedömer att det är bra för Gävle. Det är det som är hela idén med att engagera sig politiskt, att vilja hitta bra lösningar för Gävle utifrån tanken om hur vi tror ett samhälle byggs bäst. Det är långt mycket viktigare än poster.
Framöver kommer alltså Alliansen tillsammans ha 27 mandat, Socialdemokraterna 20 mandat, Sverigedemokraterna 8 mandat, Västerpartiet 6 mandat och Miljöpartiet 4 mandat. Det är de förutsättningar som gäller när Alliansen behöver få till minst 33 röster för att få majoritet i kommunfullmäktige.
Mitt parti hade medlemsmöte i går och fyllde upp möteslokalen. Efter genomgången av läget, stod återigen klart att det finns en bred samsyn om att det här är rätt sak att göra av vårt parti när läget är som det är.
Nu ska vi lära oss det vi ännu inte kan, det vill säga att driva oppositionspolitik.
Det blir en ny tid. Vi ska göra vårt bästa.
Och som vanligt, känner du att det är tid att sluta knyta näven i fickan nu? Vill du se en framtid med rött styre i Gävle? Kom med. Man kan bli medlem dygnet runt.
I samband med att Socialdemokraterna i Gävle hade medlemsmöte i går samlades de som var där ur föreningen Unga S för att ta den här bilden. Jag tycker den blev så fin.
Kul i går också var att det blev knökfullt och extrastolar fick bäras in. Vi avhandlade budgeten som kom i dag genom att olika företrädare fick berätta vad den skulle betyda för Gävle/Gävleborg på de områden de ansvarar för.
I går klockan hölls regeringens högtidliga öppnande.
Jag hade med mig min vän Ahmed och så här såg vi ut när vi väntade i kön på att få gå in i riksdagen från den ingång vi aldrig annars använder.
Det var lika fint och festligt som vanligt. Under öppnandet framträdde Lisa Nilsson med band och det var riktigt bra.
Det som förtjänar mest uppmärksamhet är givetvis Löfvens regeringsförklaring, inte snittarna. Du kan läsa den HÄR. Inledningen:
”Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter,
Herr talman, Ärade ledamöter av Sveriges riksdag!
Vad ska den blågula flaggan symbolisera? När polariseringen ökar och oron sprids så behöver vi samla oss kring vilket Sverige vi vill ha.
Vad vill vi berätta för våra barn och barnbarn om det samhälle där de växer upp?
Vad vill vi beskriva när vi åker utomlands och får frågor om vårt land?
Vad vill vi att Sverige ska stå för?
Jag tror på ett Sverige som vi skapar tillsammans, som är något större än bara en sammanslutning av människor på en geografisk yta, som är en gemenskap där vi känner ansvar för varandra.
Där människors engagemang och vilja till arbete är det som bygger samhället starkt. Där vi välkomnar människor som flyr undan krig och förtryck.
Där ingen lämnas efter, men ingen heller hålls tillbaka.”
Jag har i helgen varit på min första förbundskongress med S-kvinnor. Lämpligt nog i Söderhamn, och S-kvinnoklubben där ska ha ett varmt tack för väl utfört värdskap.
Jag fick utlopp för mitt sinne för struktur, ordning och reda då jag höll reda på de 100 ombudens begäran om att få tala och yrkandelapparna, samt förde talarlistan i realtid. Gilla på det! Nästan felfritt och jag är glad över att den typen av kunskap uppskattas ibland. Annars handlar det mest om att tjata på andra att göra saker i tid och så och då blir de mest ledsna.
Hur som helst var det jättekul (även om det var lite sömn) och också inspirerande att träffa alla duktiga, pålästa ombud. Nya vänner, gamla vänner.
Uttalandet ”Klasskamp, kvinnokamp och antirasistisk kamp”
Uttalandet ”S-kvinnor kräver lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid”
Uttalandet ”Samling för Syriens kvinnor”
