Fick span på en debattartikel på GDs nät. Skriven av två moderata riksdagsmän. De tog tillfället i akt att uppmärksamma fars dag. Är det verkligen de som undertecknat som skrivit? Är det inte i själva fallet så att någon med extremt rolig humor gjort en parodi på Moderaterna? Det är oklart, men inte otroligt.

Ni måste klicka och läsa själva för att förstå hur roligt det här är.

Männen kan nu äntligen få vara hemma med sina barn (fast det syns ju inte precis i statistiken …), dyslektikers hopp står till lärlingsutbildningar eftersom de nog är för dumma för annat, unga får nu massor av jobb pga sänkt arbetsgivaravgift (fast det har vi ju inte sett) och män rustar sina hus och kvinnorna får äntligen städhjälp.

Könsnormativiteten, blåögdheten. Väntar med spänning till mors dag där jag förväntar mig version två där kvinnor slipper städa (som annars är deras uppdrag) eftersom det kommer andra kvinnor och städar. Eller där kvinnor slipper läsa läxor med sina barn.

Alltså kvinnor som tar sig råd att köpa städhjälp. Eller där männen ”hjälper till” med det då, eftersom det är så det funkar i Moderaternas värld.

Det finns så mycket att säga om den där insändaren, men det märker ju alla och envar så jag behöver inte jiddra så mycket.

Om den nu inte är ett skämt förstås.

I går kurstillfälle två på Berghs. Lärarna är otroligt skickliga.

Senaste halvåret har jag funderat väldigt mycket på mig. Kursen och samtal med min mentor har bidragit. En del privat, men främst hel del utifrån den roll jag har getts, den som rikdagsledamot. Jag har gått från att vara Elin till att vara Elin – riksdagsledamoten, eller i värsta fall riksdagsledamoten Elin.

Jag har fått det förtroendeuppdraget. Att det kräver andra saker av mig än att vara t ex generalsekreterare i UNF är också tydligt. Men att det skulle vara så svårt var jag oförberedd på. Jag hade inte räknat med att känna mig så ensam med uppdraget. Jag hade heller inte räknat med att så mycket tankekraft skulle åtgå till att fundera över hur jag får eller inte får bete mig. Sånt som var helt naturligt förr låter sig inte göras nu.

Ofta sägs det att politiker är otråkiga. Men när en politiker sticker ut så är det heller inte bra. Jag känner många gånger att hur jag än gör, vad jag än gör får jag skit av någon.

Nu till det intressanta, jag trodde inte jag brydde mig så mycket om att få skit. Men det gör jag. Jag vill ju att folk ska gilla mig.

Nu den totala insikten, så enkel som raffinerad. Jag har insett det uppenbara, min roll är inte jag. Det människor tycker om mig i min roll som riksdagsledamot har inget med Elin att göra. När de ser mig på en debatt, när de läser mina texter, när de samtalar med mig på stan … då är det inte Elin de möter. De möter min roll. Mycket är samma, självklart, men inte allt.

Jag behöver inte bli omtyckt av alla. Det är en omöjlig uppgift. En av de saker som varit mest sårande under året är en sak jag borde skita i. Och så gör jag inte det. Då har jag tänkt negativa tankar om mig själv för det också.

En man jag tyckt varit tuff och rolig på ett sätt jag gillat väljer att ta utrymme i en gratistidning för att skriva ner mig som person. Den politiska gärning (som borde vara det relevanta) jag hittills under åtta år lyckts leverera dömer han ut på en grund. En tweet som jag skrev som var mycket olyckligt formulerad och som jag genast bad om ursäkt för. Han skrev att någon borde be om ursäkt, att jag själv gjorde det hade han missat att uppmärksamma. I dagar mådde jag dåligt över det. De tre ord han kallade mig för brände fast. Obildad, omdömeslös, historielös.

I går bad jag pga anledning bekanta till mig beskriva mig med tre ord via sms.

 stark engagerad målinriktad

strukturerad kunnig glad

bestämd ordningsam seriös

ordning glad omtänksam

påläst driftig hård

rolig stabil lojal

ihärdig klipsk rolig

rak påläst glad

smart rolig rak bonus: självständig, oförväntad, normbrytande

ambitiös pålitlig motsatsen till ödmjuk

driven principsfast sökande

ärlig öppen klok

Jag har låtit en man, som ALDRIG PRATAT MED MIG, sätta en bild av mig, hos mig. En bild jag vet inte är sann. Min kritik riktas inte mot honom, det leder ingen vart. Inte heller mot mig själv. Det vore alltför typiskt mig. Det blir ingen kritik.

Istället landar jag i det spännande med personlig utveckling. Att det inte är min uppgift som riksdagsledamot eller ordförande för Socialdemokraterna i Gävle att få alla att gilla varken mig eller det jag gör. Min uppgift är att göra det jag tror är bäst för partiet.

Det andra, det där att bli älskad och omtyckt. Det får min familj och mina vänner lösa. Blanda inte det. Tips till andra ”duktiga tjejer” också.

(Detta med att bli kallad karriärist också av samme man … han skulle bara veta hur folk tjatat på mig för att jag ska åta mig uppdrag …)

Ni minns att jag bloggade om debatten med Cecilia Nykvist. Hon från Svenskt Näringsliv som nu företräder Friskolornas riksförbund.

Jag tycker att det räcker med två debattsvar … Det började ju så illa när hon påstod att en text som var en motion från medlemmar i partiet var min text. Alltså, att hon inte förstod hur ett parti arbetar.

Hur som helst så skriver hon bland annat:

Faktum är att många fristående skolor har inriktat sig specifikt på undervisning för barn med behov av särskilt stöd. Det finns ingen sådan skola i Gävle, men jag kan rekommendera ett besök på exempelvis vaksala friskola eller Skogstibble skola, som båda ligger i Uppsala, och som särskilt vänder sig till elever med omfattande behov.

Det var ju otroligt märkligt. I Gävle finns Magelungen. En friskola för barn med särskilda behov. En friskola som jag besökt, tyckt om och som har besökt mig i riksdagen med sina elever.

Vi gjorde det man gör på Stortorget när man partiarbetar. Pratar med folk.

Efteråt hade en vänsterpartist skrivit nåt på facebook om detta, vilket bland mycket annat från moderater i kommunfullmäktige kommenterades med Nu var ju många ”politiker”.

Jag skulle naturligtvis kunna fråga vad hon menade men nivån gör att jag avstår. På plats var fyra kommunalråd, en hel mängd ordföranden i nämnder, ordföranden i partiorganisationerna, ledamöter i kommunfullmäktige och nämnder.

Det är vad en moderat kallar ”politiker”.