Kategoriarkiv: Politik

Skillnaden som gör oss till höger eller vänster i politiken

I kvällens nyheter intervjuades kineser om det här med huruvida Kina kommer att bli en starkare stormakt än USA, apropå att Trump besöker landet nu. En ung kvinna svarade att hon trodde det, men att det inte spelar någon roll. Huvudsaken är att alla har det bra.

Hon får vara kontrasten till Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Det har gått några dagar sedan han undrade ”vad fan får jag” gällande att betala skatt. Och sade att det ju alltid finns en egoism i det hela.

Reaktionerna har med rätta varit starka. Många upprörda över denna erkända egoism. Det är lätt att förstå det. För vi vet ju att den som skattar mycket gör det för att den också tjänat mycket. Har man enligt uppgift ”skattat som tusen personer” har man också tjänat som tusen personer.

Så den andra varianten. De som upplyser om att han inte har gjort något olagligt så vad tjafsar vi om egentligen? Och Margot Wallström, skattade inte hon utomlands?

Margot Wallström bodde under tio år i Bryssel, hon var skriven där och hennes barn gick i skola där. Hon jobbade där och hon betalade skatt där. Alltså ingen skatteplanering.  Det är inte något nytt att man betalar skatter i Bryssel om man jobbar för EU-Kommissionen.

Så var det med det.

Varför blir jag provocerad? Därför att precis som den kinesiska kvinnan drivs jag av att folk ska ha det bra. Om jag hade tjänat så ohemult mycket pengar hade jag varit glad över att dra dessa till Sverige, skatta här och bidra till välfärden. Just för att jag inte mår riktigt bra när andra inte mår okej. Världen är full av oss. Människor som skänker av sin tid och av sina ibland små pengar. Tänk äldre kvinnor med liten pension som jobbat år Röda Korset och skänker pengar till Läkare utan gränser. För att man vill bidra.

Men jag tror också att det är fler än Leif som undrar vad de får. Den här enkäten i Arbetarbladet från förra valrörelsen får illustrera det.

kran2

Den här personen har vid 24-års ålder och med 10.000 skattade kronor i månaden inte alls betalat vad den har kostat samhället ännu, trots att den har haft turen att var frisk och ha ett välbetalt jobb. Personen har sannerligen inte heller skattat för den kostnad man kan tänka kommer i andra änden av livet. Eller för eventuella cancerbehandlingar eller annat som kan dyka upp vilken dag som helst.

En del personer har inte möjlighet att bidra i arbetslivet. Kanske beror det till och med på att arbetslivet skadat dem. Gör det dem till sämre? Verkligen inte.  Välfärdssystemet är heller inte tänkt att vara sådant, utan det är byggt just på att vi ska värna varandra och bygger på att vi är människor som vill varandra väl. Inte på att varje individ ska gå på ett ut, vilket man kanske kunde tolka av mitt exempel ovan. Helt enkelt för att vi har olika förutsättningar och drabbas av olika saker i livet. Det är ren slump vem som skadas svårt i en trafikolycka och behöver stöd resten av livet, eller vem som föds med allvarlig sjukdom som kräver dyra mediciner och hjälpmedel.

Vidare sådant som rättsväsende, infrastruktur, forskning, socialtjänst som finns där för barn som har det svårt … Vi vill alla ha det, men det blir så meckigt om var och en av oss ska köpa andel i forskare eller bygga sin järnväg. Allt det och mer därtill får vi. Men personen från urklippet och Leif verkar tro att det är saker som sköter sig av sig själva. Som bara dyker upp där som en naturlag i likhet med gravitationen. Men vi är några som vet bättre.

Vill du inte bidra? Varför inte då? Vilket system skulle vara bättre och som gynnar alla människor bättre? Eller skiter du i om det gynnar många? Är du en Leif med lite egoism i det hela?

Det är detta som är en avgörande skillnad i politiken. Den som gör oss till höger eller vänster. För den som nu trodde att ”det inte finns några skillnader i politiken”. Här är en.

 

Den där olycksaliga delningsbilden

För ungefär en vecka sedan delades en bild på Socialdemokraternas centrala Facebooksida som rönte mycket uppmärksamhet.

Jag har lärt mig att kommunikation sker på mottagarens villkor, och många mottagarna till den här bilden reagerade starkt. Med ogillande.

Partimedlemmar kände sig oerhört obekväma med sammankopplingen av gränskontroller och  Sveriges säkerhet och bild på en person med texten ”passkontrollant” på sig. Det var helt enkelt  lätt att tolka det som ett budskap om att till exempel asylsökande utgör ett hot för Sveriges säkerhet. Det tycker vi inte.

Många som röstar på oss eller sympatiserar med oss blev också väldigt besvikna. Jag hörde om många som, precis som jag, kontaktades av frågande och bekymrade personer, både medlemmar och icke-medlemmar som undrade vad ”partiet egentligen håller på med”.

Jag delade den känslan. Visst hänvisade jag till den förklaring som skrivits i anslutning (god kommunikation ska naturligtvis inte behöva en tillhörande förklaring), men det var ju känslan som förmedlades med bilden som var problemet. Oron den skapar hos de som verkligen inte vill se Socialdemokraterna syssla med den här typen av retorik, som misstänkliggör andra människor. Eller kan tolkas som att den gör det.

Nu är den här delningen borta från Socialdemokraternas Facebooksida.

Lika lite som jag hade att göra med hur den kom dit, lika lite vet jag varför den har försvunnit men jag vet att jag gillar att den är borta.

Jag blev Socialdemokrat för att jag tror på människors kraft, inte för att misstänkliggöra grupper av människor.

Jag vill också credda Centerpartiet, som använde läget till att planka texten om Sveriges säkerhet och lägga den på en bild av ett litet barn som får sjukvård. Klipskt av deras kommunikationsavdelning.

 

Sjukvårdspartiet fular

Så jättedåligt gjort av Sjukvårdpartiet i Gävleborg att sprida material med texten ”Rädda sjukhuset i Hudiksvall”.

I frånvaron av egen vilja och tydlighet jobbar Sjukvårdspartiet med att skrämmas med ett scenario som inte finns.

Jag hoppas för framtiden att det inte är det bästa de har att komma med.
Inom sjukvården i hela landet finns problem att lösa, så det här har seriösa politiker och väljare inte tid med.

Läs mer här.

Tre säger till

Den här var publicerad i DD för två dagar sedan. Tog en skärmdump men länkar inte pga betalartikel.

De som gillar gårdsförsäljning brukar få det att låta som att ”amenvadå, spela roll om man kan sälja öl direkt från bryggeriet då”. En gång sade en nuvarande KSO i en kommun väldigt nära mig när vi pratade om Mackmyra dessutom ”Men alkoholisterna har ändå inte råd att handla där.

Problemet är att sk gårdsförsäljning av alkohol drabbar monopolet. Det kan nämligen inte behållas då. Och då visar all forskning på att folkhälsan blir otroligt mycket sämre. Dessutom drabbas väldigt många anhöriga av andras risk- och missbruk. Folkhälsa vs. inbillad livaktig landsbygd.

Men man ska väl också komma ihåg att det finns en del som absolut vet att monopolet hotas, och det är precis det de vill. Pga kapitalet älskar att kränga alkohol.

gårds

Öppnande, misstroende och sånt.

öppnis

Det finns som små gem i tillvaron som markerar att åren går. Riksdagens öppnande är ett sådant. Det är sju år sedan jag kom in i riksdagen. Känns som max tre. Tiden går vansinnigt fort. Men oavsett det var det nu dags för det åttonde öppnandet. Jag bjöd med min ombudsman Carina. Hon är rolig och gillar festligheter.

Det var en bra dag. Konserthuset på kvällen var absolut bäst. Det brukar vara så.

Det brakar ju på. I morgon en misstroendeomröstning. Dessutom ska jag nu efter sju år byta boende. Jag har bott på samma ställe hela tiden och hade kunnat tänka mig att fortsätta med det men vet att nästa år ska stället där jag bor rustas. Lite mån om att bo nära riksdagen. Så när det blev omflyttningar i riksdagsgruppen i sommaren valde jag att tacka ja till erbjudandet om nytt boende. Jag har stått först i den kön i evigheter tror jag och avböjt mycket, men nu hade ju slutet börjat närma sig. Så grejer ska flyttas, sånt där praktiskt.

Har just kikat på 21-nyheterna. Jag är ju lite mer lågmäld och vill inte slå på största trumman för att Allianspartierna kommer till olika slutsatser. Däremot är det politiskt intressant förstås. Och lite roligt när Ebba ropade -Hej Jan! i studion för att visa att de visst är goda vänner!

Skräp, sopor och ordning. Och satsning!

Jag gillar ordning. Jag gillar när det är snyggt. Jag gillar redig sophantering.

Jag ogillar rörigt och fult. Jag ogillar nedskräpning. Jag blir rasande på folk som sprider sitt skärp runt omkring sig.

Det är för mig helt obegripligt vad som händer i en människas hjärna när den bestämmer sig för att slänga sitt ciggpaket på marken, krossa en glasflaska mot en husvägg eller slänga ut resterna efter snabbmaten genom bilfönstret. Är det lättja? Jag vägrar tro att en person i dag inte fattar att nedskräpning ställer till problem. Kanske hatar den liv.

Låt mig inte börja gå på om folks förmåga att sortera i återvinningen. Glas är så vansinnigt svårt att skilja från kartong …

Ett skärp som slängs på marken genererar en mycket större samhällskostnad än ett skräp i skräpkorgen. För när människor inte kan ta rätt på sin egen skit måste ju någon annan göra det. Kostnaderna för detta i alla kommuner årligen, över tio år, över tjugo år … Orkar inte tänka på det.

Med jämna mellanrum blir jag så trött på hur det ser ut längs den sträcka jag går ofta nära mitt hem, så jag tar en påse eller två och plockar upp skiten. Känner mig alltid nöjd med hur fint det blir, men önskar att behovet inte fanns.

Jag oroas, liksom många andra, över läget i haven. Naturskyddsföreningen tipsar om saker du kan göra.

Därför blev jag så väldigt glad över den satsning som regeringen föreslår i budgeten: ”Det krävs kraftfulla insatser för att komma tillrätta med övergödning, miljögifter, nedskräpning och andra hot mot Sveriges sjöar, hav och kuster. Regeringen vill redan nästa år satsa ytterligare 600 miljoner kronor på åtgärder för rent hav. Med de nya pengarna vill regeringen sanera miljöfarliga vrak, finansiera projekt mot övergödning och stärka skyddet av marina områden.”

Men minns det tråkiga, det bästa skräpet är det som aldrig uppstår.

Huvudpunkter denna torsdag

Träffade tillsammans med ett av våra S-kommunalråd några av Gävles elever från Afghanistan. De hade bet att få träffa oss för att tala om sin situation. En kille kom till Sverige för 2 år sedan, och har fortfarande inte fått besked efter sin intervju. Frågan: ”Vad har vi gjort för synd för att drabbas av den här situationen?” tog riktigt illa … Mycket befogad fråga dock. Vi kan och bör låta de unga stanna.

Därefter cyklade jag genom regnet till högskolan där jag lyssnade på det första samtalet i en serie om demokrati. Det jag tänkte en del på vad det Makonde Linde talade om, nämligen alla de som inte verkar vilja tänka själva. Att vi skulle ha olika konstruerade hjärnor där bara tio procent har en hjärna som gillar att hitta på saker. Sa han. Jag vet inte. Men tänk om.

Har ringt runt till medlemmar i arbetarekommunen och påmint dom om kyrkovalet.

Var bjuden till föreningen Unga S, för att tala om mitt engagemang i Afghanistanfrågan. Vi pratade en timme ungefär och en deltagare sa ungefär ”vilket slag i ansiktet det här är”. Och då är det inte ens oss det drabbar, men mötet var helt överens om att dagens ordning är orimlig och att vårt parti borde inta en annan hållning.

Förutom det har jag glatts åt den satsning som föreslagits på Ostkustbanan. Man vill ju alltid ha mer förstås, men varje steg framåt är viktigt.

Det har jag förresten tänkt mycket på på slutet. När satsningar aviseras på olika saker fylls kommentarsfält snabbt av att det är för lite eller för sent eller att andra grupper borde få nåt annat osv osv. Det kan man ju tycka förstås, och det kan till och med vara rätt, men för den sakens skull måste man också kunna glädjas åt framsteg. Märkligt tex hur många äldre som var negativt inställda till att studenter ska få 300 kr i studiebidrag, eftersom de aldrig skulle få det …

Själva blir jag jätteglad över satsningar på sjukvård, till exempel BB/förlossning, även om jag helt säkert aldrig kommer att använda just det. Så enkelt kan det också vara.

 

”Rättssäkerheten” i asylprocessen för ensamkommande

Många människor engagerade i de ensamkommande unga upplever frustration när ansvarig minister hävdar att det som sker på Migrationsverket är rättssäkra prövningar och att en rättssäker hantering sker av de unga som kommit ensamma till vårt land. De ser något helt annat.

De av oss som grottat ner oss i ärenden och lyssnat runt på historierna har inga problem med att säga att processernas innehåll inte känns ett dugg rättssäkra, även om ramarna ser bra ut.

Att ministern uttrycker ett sådant stort förtroende är märkligt. Särskilt med tanke på att Migrationsverkets egen rapport visade stora brister i hanteringen under förra året.

”Bara i hälften av besluten som granskades var utredningarna kompletta.
I många av besluten har man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning. Det handlar till exempel om att man inte i tillräcklig utsträckning utrett vad en person har för skyddsskäl och vad man riskerar att råka ut för om man återvänder till sitt hemland.

Ett annat problem som lyfts fram i rapporten är att 40 procent av besluten inte är tillräckligt begripliga. För dem som bedöms enligt den tillfälliga lagen som begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd har det stor betydelse om man får status som flykting eller skyddsbehövande, bland annat eftersom enbart de som betraktas som flyktingar har rätt att återförenas med sin familj.

Migrationsverket konstaterar i rapporten att kvalitén på dessa status bedömningarna ofta brister. 27 procent av statusbedömningarna kan vara felaktiga vilket alltså kan få stora konsekvenser för den enskilda. Enligt rapporten är 2 procent av samtliga beslut som gåtts igenom fel och ytterligare 13 procent av besluten diskutabla.”

Jag önskar att Migrationsministern ser och erkänner problemen. Dessutom måste de som drabbats givetvis få en ny bedömning. Detta måste ske nu.

Här är tre personer som valt att dela historier med mig. Läs dem. Fundera över om du känner att Migrationsverkets handläggning känns klockren. Texterna är formulerade av dem själva.

Berättelse ett

Jag har haft fördelen att få lära känna flera unga människor från olika delar av världen. När argument såsom rättssäkerhet används för att rättfärdiga utvisningar till Afghanistan, ett av världens farligaste länder, ser jag alla dessa unga människors ansikten framför mig och kan verkligen inte förstå hur man kan kalla deras asylutredningar rättssäkra.

En ung kille kommer ensam från Afghanistan under juli 2015, då den gamla utlänningslagen gäller. Han väntar i ett år på sin asylutredning. Den genomförs under sommaren 2016 av en ung sommarvikarierande handläggare, utan erfarenheter av arbetet som handläggare där landkännedom är ett grundkrav.

Intervjun varar i drygt 1 1/2 timme och på den tiden lyckas handläggaren inte genomföra en intervju där asylskälen framkommer. Det är, när man läser protokollet, mycket tydligt att den asylsökande snarare utsätts för ett ifrågasättande förhör av en oinsatt, nonchalant handläggare som stressar och pressar den skyddssökande. Inte heller kallas den sökande till ett andra intervjutillfälle för att reda ut de frågetecken som uppstått. Detta trots att det är en möjlighet som finns att ta till när det visar sig att det finns luckor i utredningen.

Under sommaren 2016 röstas så en ny tillfällig asyllag igenom och alla asylsökande över 18 ska, oavsett ankomstdatum, nu utredas utefter den nya tillfälliga lagen.

Eftersom inga ID-handlingar finns gör handläggaren bedömningen att den asylsökande är över 18. Okulärt och utan bevis. Och vips! Den nya, mer restriktiva, lagen kan tillämpas. Liknande åldersuppskrivningar skedde förresten regelmässigt och på löpande band under hösten 2016 då Migrationsverket hade i uppdrag att fatta så många beslut som möjligt. Kvantitet före kvalitet. Konsekvenserna för de skyddssökande blir tydlig under hösten -16. Migrationsverkets egen kvalitetsutredvisar det också.

När avslaget kommer står det att möjligheten att genomgå medicinsk undersökning har funnits, men att den asylsökande inte medverkat. Detta stämmer inte, då det offentliga biträdet och god man aldrig tagit upp ämnet och motiverar detta med att Advokatsamfundet avråder till medverkan. Värt att tillägga här är att Migrationsverket senare, i februari 2017, beslutar om ett moratorium för åldersuppskrivningar och för alla beslut i ärenden där medicinsk åldersbedömning anses behövas. I väntan på Rättsmedicinalverkets nya metod frös man alla beslut. Tyvärr gällde det ju inte alla de som redan skrivits upp. De fick inte möjligheten.

Ett överklagande lämnas in under senhösten 2016, utan medicinskt utlåtande, men nu med bifogade utlåtanden från både pedagoger och andra yrkesverksamma med lång och gedigen erfarenhet av arbete med ungdomar. Dessutom kompletteras överklagandet med handlingar och intyg från Afghanistan där skyddsbehoven finns beskrivna och identiteten likaså.

Migrationsdomstolen tar större hänsyn till Migrationsverkets oerfarne handläggare än erfarna yrkesverksamma. Dokumenten som inhämtats från Afghanistan översätts inte ens. Ett andra avslag är därmed ett faktum och när Migrationsöverdomstolen inte beviljar prövningstillstånd står en ung människa där med tre avslag, fattade i så kallad ”rättssäker” process.

Jag kan inte se var rättssäkerheten finns i det här. Jag ser en utsatt ung människa med skyddsbehov, misshandlad av ett asylsystem som förändrats under ”spelets gång”. Jag ser en ung människa som blivit en bricka i ett politiskt spel.

Berättelse två

Här kommer ett vittnesmål som belyser att de ungdomar som kom hit till Sverige under och efter 2015 inte har behandlats rättssäkert genom asylprocessen.

16-årig kille från Somalia kommer till Sverige hösten 2014, Hans farbror blir dödad av Al Shabaab framför hans ögon. Pappan försvinner och han sätts i fängelse i över ett år för att han inte vill gå med i Al Shabaab. Torterad i stort sett varje dag och har ärr från fotbojor, bajonett, piskor mm. Han lyckas fly och med hjälp av sin mamma tar smugglare honom till Etiopien i ett par månader och sedan vidare till Sverige. Han har ingen aning om vart smugglaren ska föra honom och han blir slagen i stort sett varje dag även av smugglaren. Flykten tar tre månader.

Svårt traumatiserad kommer han till Sverige och smugglaren lämnar honom bara och åker tillbaka. På något sätt kommer han till Migrationsverket (han kommer inte ihåg hur och med vem). Efter inskrivningssamtalet får han vänta några månader på första samtalet. Får då en tolk som inte han förstår och ber att få en ny. Kallelse till nytt möte tar ett år. Efter detta har han tre olika kompletteringsmöten med tre olika handläggare. Alla under 30 år utan erfarenhet eller kunskap om trauma eller att utreda barn. Efter detta går det ytterligare nästan ett år och få blir han kallad igen till kompletterande möte med ännu en ny handläggare, denna gången ännu yngre under 25 år. Avslaget kommer 3 dagar innan hans 18 årsdag och då har han väntat nästan 2 år.

Hans identitet, ålder eller vilken del av Somalia han kommer ifrån ifrågasätts inte men däremot får han avslag med motivering detaljfattig berättelse och icke trovärdig. Jag har nu känt den här killen i snart ett år och han har blivit storebror åt våra tre barn. Jag har läst hans berättelse i de fem möten han hade på två år hos MV och det är väldigt mycket detaljer med namn, platser, tidpunkter som hade gått att kontrollera. Han lämnade sin mammas telefonnummer direkt. Men ingen ringde henne under dessa två år.

Han överklagade och fick beviljad muntlig förhandling och tackade nej till tolk då hans svenska var bättre än de flesta somaliska tolkarna. Han berättade exakt samma historia igen. Det hade då gått 2,5 år och han berättade att om sin svenska familj och att han ville läsa på Chalmers och bli ingenjör som sin svenska pappa. Han berättade om tortyren och tiden i fängelset fast han nästa inte kunde andas och ångesten kom när han skulle ta upp det. Det blev skiljedom men domaren trodde inte på honom när han sa att Al Shabaab kommer döda mig direkt om jag åker tillbaka.

Migrationsverkets processledare framhöll att en vuxen person som är så duktig kan klara sig och bo i Mogadishu där inte Al Shabaab har kontrollen. Killen försökte förklarar att Al Shabaab finns i Mogadishu och även om de inte kontrollerar staden letar de upp honom där och dödar honom direkt. Han har ett uttalat dödshot på sig. Han försökte också förklara i domstolen att efterspm han kommer från en liten by där Al Shabaab har makten går det inte att få bostad i Mogadishu då regeringen tror att de unga männen från de områdena tillhör Al Shabaab och då blir man fängslad av regeringsstyrkorna. Men ingen la någon notis om detta och processledaren från MV sa att han uppträdde nonchalant när han berättade om tortyren och att det därför inte var trovärdigt. Om man har någon kunskap om trauma hos barn vet man att förträngning av smärtsamma känslor och minnen är det allra vanligaste.

Han fick avslag om resning i migrationsöverdomstolen också och vi har nu gjort en mycket dyr och väldigt tung tortyrutredning för att kunna skriva VUT. Vi har ansökt om uppehållstillstånd för gymnasiestudier men där är chanserna små.

Han planerar nu hur han ska avsluta sitt liv som sista utväg för åka tillbaka gör han inte. Tortyren är värre än döden säger han men allra värst är att inte bli trodd på.

Han fick vänta över 22 månader för avslag i första instans, är det ok enligt Eus asyldirektiv? Är detta en rättsäker asylprocess som Morgan och Helene hävdar att Migrationsverket har.

Berättelse tre

”Jag har en vän som varken vet ut eller in när det gäller sin asylprocess. Det jag berättar här är bara en bråkdel av allt som verkar fel i bara detta specifika fall. Snabb bakgrundsfakta: Sedan han blev (godtyckligt) uppskriven i ålder har han, kort sagt, helt förlorat det lilla sociala skyddsnät han hade från början. Han har inte klarat av att ta tag i saker, har mått väldigt dåligt, varit destruktiv, inte vetat vad han ska ta sig till, vem han kan vända sig till. Han har så vitt han själv vetat inte haft något juridiskt ombud. Så, here we go:

Han har nyligen fått ett tredje och sista avvisningsbeslut utan att riktigt få reda på det själv. Han fick reda på det ganska långt efter att beslutet tagits genom att han gick till Migrationsverket för att fråga om en helt annan sak som han hade anledning att undra över – som då visade sig bero på att han alltså egentligen förväntades vara i färd med att lämna landet.

Han fick vid samma tillfälle reda på att inte nog med att han hade fått ett utvisningsbeslut utan att veta det själv – en advokat hade dessutom lämnat in ett verkställighetshinder åt honom, utan att vare sig fråga eller informera honom om det. Han visste inte ens att han hade en advokat – han säger att han inte haft någon sedan han blev uppskriven i ålder för ett halvår sedan. Han fick ett namn och nummer till personen som lämnat in verkställighetshindret, men han lyckades trots upprepade försök inte få tag i den.

Det visar sig också att verkställighetshindret i fråga är riktigt dåligt skrivet. Han inser det själv, det råder ingen tvekan, det verkligen stjälper snarare än hjälper hans fall. Han är stressad, lite panikslagen och osäker på om det finns en tidsgräns, går det att lämna ett till? Kan man få det ogjort? Hur gör man? Vem gör det?

När han frågar på Migrationsverket vad han kan göra får han svaret ”Inget! Allt är redan gjort, allt är kört, det finns inget mer du kan göra.” När han protesterar angående verkställighetshindret och den okände advokaten säger de ”Du ska väl vara tacksam att någon velat hjälpa dig”. När han blir upprörd och höjer rösten (vem hade inte gjort det i det här läget?) blir han utslängd av säkerhetsvakter och får ingen mer hjälp att förstå vad som hänt.

HUR kan vår migrationsminister stå och säga att vi har ett rättssäkert system när sådant här händer? Vem har koll på dessa advokater? Vem kontrollerar om migrationsverket faktiskt gör rätt – hur kan ministern vara så säker? Får dessa advokater betalt per fall? Det går ju helt klart snabbare att få någon utvisad än att lyckas få till ett uppehållstillstånd. Finns det ordentliga rutiner på Migrationsverket för hur man behandlar unga personer som mår väldigt psykiskt dåligt? För hur man behandlar unga personer som på ett väldigt plötsligt sätt har förlorat sitt sociala skyddsnät? Vem ser till att de faktiskt vet om vilka rättigheter de har?

Är det rimligt att det ska krävas att en frivillig amatör som jag engagerar sig innan någon reagerar på att något som gått fel till denna grad inte stämmer? Sättet min vän blev behandlad på under ovan beskrivna besök på Migrationsverket är för mig ett bevis på att detta är vardagsmat, småpytt, inget som man som anställd ens höjer på ögonbrynen över. Vad mer sker utan att någon ens får reda på det? Hur många fall är felaktigt skötta utan att den asylsökande ens förstår det själv?”

Är Socialdemokraterna i ett majoritetsmissförstånd om de ensamkommande?

Vi är socialdemokratiska politiker som åker på studiebesök på fängelser, uppdaterar oss på budgetarbetet och håller koll på turerna inom Moderaterna.

Samtidigt går vi vi nästan sönder när det gäller det egna partiets agerande kring de ensamkommande från Afghanistan. ”Vi” är alltså de socialdemokrater satt oss in i frågan kring de ensamkommande unga och deras situation.

Vi är många från olika delar i partiet som har ställt frågor hela våren och fortsatt utan några svar. För de som mejlar till partiet (privatpersoner eller lokala S-föreningar till exempel) kommer ett mallsvar. Det innehåller en del av det jag nämner nedan.

Det är dåligt med svar på frågor om återvändandeprogrammet, hur det går med gymnasielagen, hur det ser ut med åldersbestämningarna nu, hur vi förhåller oss till att till och med Migrationsverket sagt att de gjorde fel i stor andel av utredningarna under förra året (nu med kanske?), eller hur det känns att vara socialdemokrat och inte ha något mer substantiellt att säga än:

 ”Vi ska inte tillbaka till 2015”

”Vi kan inte ha fri invandring”

”85 procent av alla ensamkommande barn får stanna”.

”Vi har en rättssäker process”

Det är 2017. Situationen ser nu ut som den gör med en avgränsad grupp hårt pressade ensamkommande unga, utan nätverk i ett land där man knappt varit (för många) och där krig rasar och nu ska de utvisas. Trots att vi lagt så mycket resurser på dessa unga. Helt rätt förstås, men arbetet som socionomer och lärare har gjort går i stöpet för Sverige och det är många kulor som försvinner när vi inte tar vara på resurserna. Snart färdig arbetskraft med höga ambitioner. Således är det inget 2015 vi pratar om.

Att hitta en lösning för en grupp som redan är här, och som knutit an till Sverige, kan inte sägas vara fri invandring. Det gäller nämligen bara de som redan är här.

Den där siffran som olycksaligt dyker upp handlar alltså om den grupp MIgrationsverket räknas som under 18 år. Alla tusentals som Migrationsverket hipp som happ utan någon rättssäkerhet skrev upp i ålder tex förra hösten inkluderas inte i den (av dem får ytterst få stanna). Eller de som det är belagt fyllt 18 år. Det är en så kallad glädjesiffra som jag inte förstår vem som är seriös vill använda. Migrationsverket sade själva i somras att de nog måste se över hur det kan vara så, men har inte sett att de tagit tag i det.

Man skulle ju kunna hoppas att vi har en rättssäker process, och det är klart man vill tro det. Men de av oss som pratat runt mycket, läst och hört berättelserna vet att det inte är så. Jag repetererar. Migrationsverket själva säger, som sagt, att de gjorde fel i en stor del av utredningarna under 2016. Därmed är det inte ett giltigt argument.

Jag förstår utifrån de som jag har kontakt med från hela Sverige att det är väldigt svårt att få någon respons från de riksdagsledamöter som de mejlar till. Det är tystnad eller ett mallsvar. Jag förstår att de blir besvikna. Lärare, socionomer, kuratorer, idrottsledare och många andra som engagerat sig, upplåtit sina hem, följt med på Migrationsverkets möten och ser en sida av svenska staten som inte verkar fungera på ett bra sätt.

Då duger inte mallsvar. Då duger inte det som Socialdemokraterna hittills gjort för den här gruppen, dvs gymnasielagen och tillskjutna pengar till kommunerna för att de ska slippa kastas runt i landet.

Jag blir både ledsen och besviken när ansvarig minister säger ungefär att det finns inget som hon kan göra. Men det gör det, det har bollats upp flera exempel. Det är således fel. Mer mod och handlingskraft när det gäller människovärde måste socialdemokratin ha.

Förutom alla de unga och deras anhöriga som far oerhört illa i detta (har jag nämnt självmorden?), så är det en annan tanke som ständigt mal i mitt huvud.

Om Socialdemokraterna varit ett oppositionsparti 2017, hade vi då agerat annorlunda? Hade vi tittat på alla möjligheter som finns för att hitta winwin-lösningarna i denna mycket speciella situation? En kanske löjlig och absolut hypotetisk fråga, men jag är har svårt att tro att den relativt stora tystnad som råder nu inte hade varit vad vi sett då.

En sak är säker. På det här förlorar vi som parti massor i anseende hos stora grupper i samhället som hittills gillat oss. Men vi vinner inte ett skit hos några.

Jag fortsätter varje dag arbetet som jag som riksdagsledamot förväntas göra, enligt inledande mening. Men jag följer också denna fråga och säger vad jag tycker. Även om jag vet att det inte ses på med förtjusning. För svaren är inte på bordet och jag vet att vårt parti kan mer.

Jag tänker att det kan vara ett sådant där majoritetsmissförstånd. Ingen vill egentligen ha det så här, men ingen med tillräckligt med makt vågar ta det avgörande steget.

Ni kanske har läst om attentatet i Kabul i dag? Över 30 döda och nära 100 skadade.

Satsningen på polisen

Tidigare i veckan aviserade regeringen budgetsatsningen på polisen. Jag klistrar in hela texten om det här.

”Polisen behöver ökade resurser och polisens arbetsmiljö och karriärvägar måste förbättras. Därför kommer regeringen att föreslå att anslaget till polisen höjs med 2 miljarder kronor för 2018, 2,3 miljarder 2019 och 2,8 miljarder 2020. Samtidigt får Polismyndigheten i uppdrag att förbättra arbetsmiljön och skapa bättre karriärvägar för poliserna.

Den nya satsningen överstiger väsentligen Polismyndighetens egen begäran och är den största som gjorts på polisen under 2000-talet. Sammantaget för perioden innebär det att regeringen satsar 7,1 miljarder kronor på polisen.

Tillskottet under 2018 motsvarar kostnaden för cirka 2 200 polisanställda och ger förutsättningar för ökad trygghet och fler uppklarade brott. Resurserna ger också myndigheten förutsättningar att förstärka arbetet på flera områden, som arbetet mot terrorism och den gränspolisiära verksamheten.

– Svenska poliser gör ett fantastiskt arbete varje dag för att bekämpa och förebygga brott. Nu gör regeringen en stor satsning för fler polisanställda, bättre arbetsmiljö och karriärvägar. Tryggheten ska öka och fler brott ska utredas och klaras upp. Jag vill att alla polisanställda ska känna samhällets stöd och uppskattning och få de förutsättningar de förtjänar, säger statsminister Stefan Löfven.

Regeringen ger också Polismyndigheten i uppdrag att tillsammans med de fackliga organisationerna hitta sätt för att förbättra arbetsmiljön och skapa fler karriärvägar för polisanställda.

– Vi måste utbilda fler poliser, men vi måste också se till att Polismyndigheten är en attraktiv arbetsgivare, så att vi kan behålla den personal som finns. De ökade resurserna och det nya regeringsuppdraget lägger en bra grund för det, säger justitie- och inrikesminister Morgan Johansson.

Polismyndigheten ska titta på den organisatoriska, fysiska och sociala arbetsmiljön liksom arbetsbelastningen och utsattheten för hot och våld. Dessutom ska Polismyndigheten ta fram en strategisk plan på kort och lång sikt för fler utvecklings- och karriärvägar inom myndigheten.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 november 2018.”