Tillsammans med kamrater i HBT-S förbundsstyrelse hade jag haft arbetsdag och styrelsemöte och sådär.

Mamma undrade om jag haft en bra dag. Det hade jag verkligen. Mötet började inte okristligt tidigt som det ibland gör. Andreas och E ringde och sjöng i morse! Styrelsekamraterna sjöng. Det blir inte bättre mat och trivsel än på Bommersvik. Mormor prickade sitt samtal när jag var på promenad innan middagen så vi hann prata i godan ro Även om jag inte är med mina närmaste har det varit en härlig kväll i föreningslivet. Maffia!! Jag var maffia båda omgångarna och vann båda gångerna. Hade nästan nästan hunnit glömma de här guldkornen till kvällar och glädjen över att lära känna nya människor där vi delar synen på framtiden. Tack för det styrelsekamrater!
Avslutade med ostkrokar och Marie Kondo på Netflix. Nya avsnitt.

Tack till alla som gratulerade mig.

Det är i dag kris i stora delar av fiskenäringen, särskilt i Östersjön. Sedan 2018 har det varit stopp för torskfiske i Östersjöns största bestånd. Det får allvarliga konsekvenser också för de som livnärt sig på småskaligt torskfiske, som inte fått tillstånd att fiska på annan art.

Flera viktiga matfiskar har nästan helt försvunnit i stora områden, exempelvis kolja och rödspätta. Kustfiskarna vittnar om fler fiskbestånd som befinner sig i farozonen. Utanför Gävleborgkusten rapporterar fiskarna om att strömmingsbestånden har minskat stort.

Vi ser olika problem som orsak till detta. Övergödning, de syrefattiga bottnarna, ett överfiske från trålningen, de regionalt stora bestånden av säl och skarv. Sammantaget leder till en icke gynnsam situation för fiskebestånden. Det råder en ekologisk obalans mellan de olika fiskebestånden vilket är allvarligt för människors möjlighet att försörja sig inom denna näring men också för havets ekologi.

Det småskaliga, svenska yrkesfisket dessutom står inför utmaningar i frågor om förädlingsgrad, lönsamhet, generationsväxling, grossister och tillgången på landningshamnar.

Ett hållbart fiske är ett viktigt bidrag till livsmedelsförsörjningen. Det krävs omfattande insatser från, och ett bra samarbete mellan berörda myndigheter, fiskenäring och forskning för att vända trenden för att nå ett långsiktigt hållbart fiske

Dagens trålning fungerar så att stora båtar på kort tid kan dra upp stora mänger på ett litet geografiskt område. Det ger snabba konsekvenser, och liknar inte det småskaliga fisket. Vi vill att dagens trålgräns flyttas ut, så den typen av fiske kommer längre ut från våra kuster, och i mindre utsträckning utarmar våra fiskebestånd.

När fisket i större grad sköts av svenska småskaliga fiskare istället för stora trålare från andra länder kommer också de pengar det genererar att stanna lokalt och i landet istället för att försvinna iväg.

Starka, hållbara och fiskbara bestånd är en förutsättning för fiskerinäringen och det skapar förutsättningar för att ha lönsamheten i det småskaliga fisket. Det ger oss ett friskt hav, något som borde vara en självklarhet att vi ska överlämna till kommande generationer.

Vi föreslår därför kongressen att besluta

Att vidta de åtgärder som behövs för att säkra upp ett långsiktigt hållbart småskaligt kustfiske

Kent Edin

Elin Lundgren

Gävle arbetarekommun

Människor blir allt mer medvetna om att djur inte är saker med förmågan att göra ljud och röra sig. Vi lär oss allt mer om deras levnadssätt och känsloliv, och för många människor är det väldigt viktigt att djur alltid hålls på ett sätt som ger dem ett bra liv. Det gäller allt från hur hästar tränas till hur stor bur sällskapskaniner ska ha.

Det sägs ofta slentrianmässigt att ”Sverige har världens bästa djurskydd”. Huruvida det är så eller inte beror på vad man väljer att titta på, men klart är att vi har kommit en lång bit på vägen och det är vi glada över. Dessvärre betyder inte det att det inte finns några problem på området. Vi kan se en lång räcka av sådana som uppmärksammas på olika sätt: brister i och eftersatta kontroller av djurskyddet hos enskilda näringsidkare, stora populationer där sjukdomar får fäste (minkfarmer och kycklinggårdar), djurplågeri i samband med slakt, bedövningsmetoder vid slakt som verkar kunna göra lika mycket skada som nytta för det enskilda djuret, djur som ankommer slakterier med skador, vi tillåter fortfarande burhöns i produktionen, vi har stora besättningar med djur som kan vara en grogrund för zoonoser, dräktiga djur som slaktas, katter som släpps vind för våg när ägare tröttnat, förekomsten av delfinarium och en hel del annat.

Självklart är det enskilda djurets upplevelse i fokus, men om vi vänder det till människans perspektiv, så vill vi lyfta ett perspektiv som vi ser som mycket viktigt för vårt land och vår landsbygd.

I hanteringen av djur krockar olika intressen. Jordbrukarna vill ha vinst på sitt arbete, konsumenterna vill ha mat som både är snäll mot djur och natur och som känns prisvärd och om djuren hade en röst vet vi inte vad de skulle säga men de skulle i alla fall protestera högt mot att de får ett sämre liv för att spara pengar åt någon annan.

Vi är också väldigt måna om att bibehålla så många produktionstillfällen av livsmedel som möjligt i Sverige, både de odlade och de som arbetar med animaliska produkter. Detta för att gynna landets egen ekonomi med arbetstillfällen. Arbetet med matproduktion sker till stor del på landsbygden.

Men, för att upprätthålla konsumenternas förtroende för svensk produktion av mat, särskilt då med animaliskt ursprung, har vi inte råd att gång på gång ta del av reportage då detta har gått fel och djur har plågats. Om konsumenter upplever att det inte spelar någon roll att gynna svenska bönder så finns risk att vi hamnar i en ond cirkel.

Vi vill se en tydlig satsning på svenskt djurskydd, en översyn av de villkor som svenska jordbrukare arbetar under med syfte att underlätta arbetssituationen och möjligheten till lönsamhet och därmed gynna en levande landsbygd.

För oss är sambandet mellan ett mycket starkt djurskydd och den levande landsbygden självklar. Vi tror inte heller att svenska bönder vill annat än sina djur väl, och vi vill aldrig att ekonomiska frågor ska göra att djurens välmående därmed minskar.

Ett klockrent exempel som vi ser i dag är de i corona-tider uppmärksammande kvarvarande svenska minkfarmerna. Där har verksamheten under många år fått påpekanden om att djuren inte kan utöva sitt naturliga beteende. Någon förbättring har skett av så kallad berikning i de små burarna. Vi vet att minken är ett vattenlevande djur, men i fångenskap har den inga möjligheter att utöva sitt naturliga beteende. Vi har hittills inte vågat kräva det av minkbönderna. Det är illa, men har förstår med en

rädsla att stöta sig med branschen att göra. Vem betalar det högsta priset? Minkarna. För övrigt är det nu 20 år sedan som en socialdemokratisk kongress sade att vi därför inte ska ägna oss åt pälsdjursuppfödning i Sverige. Av olika skäl, bland annat en högljud bransch (föreståeligt) avstannade detta arbete. Nu vet vi att många länder i Europa gått före. Bland annat Norge som på ett fint sätt erbjudit omställningsstöd till de som nu måste avveckla sina former och byta bransch. En väg för Sverige att gå, då vi moderniseras oss.

Socialdemokraterna har tyvärr en attityd av att vara både lite sega och lite fega i frågor om djurskydd. Det satt långt inne att våga säga att vi inte vill ha vilda djur på cirkusar. Vi vågar fortfarande inte ta ställning mot att ha stora, vattenlevande däggdjur i pooler så som på delfinarium. Vi har inte lyckats fasa ut burhönsen och vi verkar inte särskilt bekymrade över den horribla slaktmetoden med bedövningen av koldioxid. Det bästa är att det går att förändra när vi vill hänga med i vad nutidens människor efterfrågar och förväntar sig. Vi vill därför att Socialdemokraterna tar fram ett djurpolitiskt program som tittar brett på frågan och våra möjligheter att göra det bättre för djur som vi håller för matproduktion, i tjänst eller som sällskap.

Vi föreslår därför partikongressen

Att Socialdemokraterna tar ställning för att vidta åtgärder för att underlätta för jordbrukare i animalieproduktion samtidigt som djurskyddet stärks

Att Socialdemokraterna tar fram ett djurpolitiskt program som ser över flera olika aspekter av djurskyddet

Fanny Eriksson

Elin Lundgren

Niklas Nygren

Gävle arbetarekommun 31 mars 2021

Skolan måste kunna erbjuda alla elever det de behöver

Vi har haft allmän skola i Sverige sedan 1842. De allra flesta elever som har gått sedan dess har suttit med sin klass i ett klassrum. En på många sätt och för många en välfungerande undervisningssituation. Vidare har skolan på olika sätt under olika tider haft annan form av undervisning för de elever som ”inte klarar av det”. Det vill säga, barn som av olika skäl inte har förmågan att ta till sig undervisningen i den situationen. Problemet är att vi i diskussioner om detta ofta fokuserar på eleven som den som inte ”passar in” i skolsturkturerna. Vi borde förstås istället tala om att skolan misslyckas med att erbjuda alla elever en skolsituation där de kan tillgodogöra sig sin skolgång, få med sig de kunskaper de behöver ut i livet och arbetslivet.

Ett mått på att många skolor skulle behöva hitta fler och mer flexibla arbetssätt för att passa alla är den allvarliga problematiken med att elever blir så kallade ”hemmasittare”. Det vill säga, skolan är inte sådan för dem att de känner att de kan gå dit. Att vi har en långtgående skolplikt gör ingen skillnad för ett barn som av olika skäl inte känner sig trygg i den skolmiljö som den anvisas. Det här drabbar alla runt barnet, som plötsligt kan befinna sig i en karusell av otrygghet där mycket energi går åt till möten för att försöka komma tillrätta med situationen. Det finns många exempel på fall där föräldrarna inte längre kan förena det med sitt arbete, vilket ger ännu fler negativa konsekvenser för familjen. Hur många elever vi har i Sverige som inte går till skolan kan man inte veta exakt, då statistik inte kan svara direkt på frågan men Skolverket pekar på siffran 2000 barn. Troligen finns också ett mörkertal. Risken för lång frånvaro ökar med barnens ålder, men förekommer i alla åldrar. Ibland har det att göra med att barnet har behov av ett särskilt bemötande utifrån någon diagnos, det kan hänga ihop med ångest och /eller depression eller att eleven helt enkelt inte mår bra i den lärsituation som erbjuds.

En del särbegåvade elever ser ingen vits med att gå till skolan när de inte möts på sin nivå. Skälen till att barnet upplever att det inte kan vara i skolan helt enkelt vara många och/eller skiftande. Eftersom problemet finns och dessutom verkar accelerera måste vi säkerställa att skolorna ställer om sitt arbetssätt och sitt bemötande gentemot de här eleverna och deras familjer. Att en del skolor har svårt att kunna göra det bästa runt eleverna kan bero på många saker. Dessvärre är nog resursbristen och tillgången till rätt utbildade lärare med rätt kompetenser att möta barnet en sådan. Det i sin tur bidrar till ojämlikhet bland barn. Vi vet att en avklarad grundskola och helst gymnasium är en mycket stor faktor för att en människa ska kunna få ett bra liv. Det är en stor friskfaktor. Det är vår skyldighet att erbjuda det till alla barn.

Jag förslår därför kongressen besluta att Socialdemokraterna ska verka för

Att påskynda skolornas arbete med att hitta fler och flexiblare arbetssätt som gör att alla elever kan tillgodogöra sig den undervisning de har rätt till

Att se över bemanningsbehoven för skolan och hur vi säkrar att den kompetens som behövs finns tillgänglig för alla elever i alla skolor.

Elin Lundgren Gävle Arbetarekommun 31 mars 2021

”Ojämlikheten är ingen naturlag. Det handlar om att ta kontrollen över samhällsutvecklingen genom insikten att samhället går att förändra om den politiska viljan finns.

Det finns i dag stora skillnader i förutsättningar mellan kommuner, då arbetstillfällen i högre grad koncentreras till de större städerna, vilket vidgar klyftorna mellan människor i olika delar av vårt land. Inte sällan är behoven av välfärd större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning och en äldre befolkning. Detta är ett systemfel som leder till ojämlika villkor.”

HÄR kan du läsa hela.