Tre helger i rad nu har känts vansinnigt meningsfulla. Den här helgen är det medlemsutbildning för Socialdemokraterna där jag är ledare för en jättebra grupp. Det är vitaliserande att träffa nya medlemmar och det tvingar mig att tänka på nya sätt.
Förra helgen var jag iväg på förbundsstyrelsemöte med HBT-S. Vi pekade ut riktningen mot kongressen och gjorde viktigheter. Ser fram emot fler medlemskontakter. Jag tycker mycket om mina styrelsekamrater.
Helgen innan det var jag ihop med en bästis på Blå stjärnankurs på Rosersbergs räddningsskola. Det var HLR, brand, el mm som stod på schemat så att vi kan bli lite bättre på att verka i händelse av kris. Roligt folk.
Jag kom hem runt halv tre. Gick hem från jobbet i ett jämngrått och fuktigt höstgävle. Vackert ändå! Nu har jag ”fixat” saker som bokningar av saker osv som kräver att jag använder datorn. Svarat på lite diskussionsuppgifter i mina studier och tja, är redo för att sätta igång med läsningen inför det som ska lämnas in nästa vecka.
Gå iväg ikväll igen för lite kvällssamtal i socialdemokratins och folkbildningens tjänst.
Hela helgen möttes vi med den nya fullmäktigegruppen för Socialdemokraterna i Gävle. Vi väntar ju fortfarande på att få se hur Moderaterna ska ro ihop ett styre för Gävle och är inställda på opposition men beredda på att steppa fram om situationen kräver det.
Jobbigt är givande varje dag. Ständiga överraskningar, främst av vad jag själv gör.
Intet är någonsin nytt under solen och som varje år den här tiden är det deppigt att mörkret äter upp oss. Snö och kyla, ja tack. Mörker, nej tack!
Söndag. En vanlig inlämningsdag för de två kurser jag läser mot olika skolor. Är stolt över att jag hittills fått in det jag ska fått in med minst ett dygns marginal. Och lika stolt över att jag inte pillar i all oändlighet med texterna. Jag löser uppgiften, och så får det vara bra så. Ungdomens ”högst betyg är viktigt” tvingar jag mentalt att övergå till ”good enough is enough”.
Båda kurserna är på distans på detta ”canvas” som jag tycker verkar vara ett bra system. En har också digitala seminarium vilket jag tycker är helt okej. Inte särskilt många på kursen väljer att delta på dom så vi är, enligt mig, en trevlig liten grupp.
Mest av allt vill jag hylla bibiloteket. Att det är fantastiskt vet vi redan. Jag har lånat alla böcker jag behövt utom två på bilden där. Man går in på nätet, söker, reserverar och får SMS någon dag senare och kan hämta i ansvisad hylla. Hur väl investerade skattepengar är inte det?!
Och för det som bibblan inte har finns ju nu för tiden utmärkta andrahandssidor på nätet där boken kan inhandlas för en liten peng.
Vad gör någon som varit riksdagsledamot ganska länge? När uppdraget tar slut?
Jag gör det som var min plan när tanken väcktes att jag skulle sluta efter mandatperioden. Jag arbetar i skolan igen, på Vallbacksskolan i Gävle. Jag jobbar i mindre undervisningsgrupp med elever som behöver många anpassningar utifrån sin npf-diagnos.
Jag är sedan 20 år utbildad lärare för år 3-9 i matematik och NO-ämnen. När jag jobbade som lärare tidigare pluggade jag samtidigt och har också läst upp geografi och samhällskunskap men just nu är det matte och NO jag undervisar.
Samtidigt som jag gör det tänkte jag att det är dags att kolla om hjärnan håller för eget pluggande fortfarande. Av sådant som inte är utredningar och propositioner.
Alltså söka jag två kurser på två olika skolor. Genusvetenskap och samhällsgeografi.
Insåg att det blir en utmaning när min första inlämningsuppgift var mer av en debattartikel än en analys när jag var klar. Så det var bara att skriva om innan jag kunde drömma om att skicka in den. Är alltså ganska vek här inför hur det ska gå, men än då länge (terminen har ju hållit på en månad) är jag i alla fall i fas. Och godkänd. Men det kan komma sämre tider!
Som icke-ledamot tänker jag att jag kan klä mig i budskap igen. Sånt sågs inte som riktigt passande innan. Då var en liten pin grejen.
Den här T-shirten (och flera andra) har jag införskaffat! Visst är den fin!
Sedan klockan elva i dag är de tolv år jag tjänstgjort som riksdagsledamot över. Mest kommer jag ta med mig en stolthet över att jag gett så mycket av mig själv för att försöka göra Sverige bättre under tolv år. Mer jämlikt. Mer jämställt. Mer hållbart. Jag är särskilt glad över att ha jobbat med samtyckeslagstiftningen och fått den klubbad. Mäns alla varianter av våld mot kvinnor är ett globalt samhällsproblem.
Vi är många med arbetarklassbakgrund i riksdagen. När andra hånfullt undrat (för en del är hånfulla mot politiker om du inte visste) hur jag hamnat där har jag undrat samma sak. Och därför tagit uppdraget på allra största allvar. Ständigt gjort mitt allra yttersta jagad av rädslan att ”förstöra för partiet”. En del tycker jag gjort det ibland ändå för att jag stått upp för min åsikt när jag tyckt att partiet halkat iväg åt helvete. Men jag försöker använda ryggrad som mer än en kroppsdel var jag än är. Det har förekommit en del mörka dagar i det här uppdraget också, det har det.
Det är många som betytt mycket under den här tiden och jag vill särskilt tacka en som varit extra speciell. Min bänkkollega Patrik Lundqvist från Sandviken. En fantastisk människa och vän. Att få jobba med honom har varit det allra bästa. Ett stabilt stöd, en sann kamrat och en mycket intelligent samtalspartner med enorm humor.
Jag vill önska honom och de andra tre mycket kompetenta partivännerna från Gävleborg som svarade ja på uppropet klockan 11 (och därmed tillträdde) varmt lycka till. Sanna Backeskog, Kristoffer Lindberg och Linnéa Wickman. Jag är så glad över att vara representerad av dem i riksdagen. Fyra ledamöter för oss igen, en framgång för solidariska värderingar.
Mitt engagemang kommer förstås att fortsätta i Socialdemokraterna lokalt. Jag har aldrig engagerat mig för poster eller karriär. Jag har engagerat mig för att jag tror på socialdemokratins möjlighet att förbättra för alla och det vill jag fortsätta vara en del av. Stort tack till alla er som under åren backat mig på olika sätt. Ni är många från Gävle arbetarekommun och mitt hemdistrikt som alltid varit med mig på olika sätt. Bäst är ni. Bäst. Utan er hade orken trytt.
I dag är min födelsedag. Någon sa att efter 40 skulle kroppen barka hän så att säga. Det stämmer. Stelheten och gråhåren och annat är nytt för mig. Det finns väl egentligen bara en sak att göra. Röra sig.
Känslan var ganska dålig inför. Huvudskälet till det är att jag insåg att den här födelsedagen kommer inget jätteroligt SMS från min vän Erik och mormor kommer inte att ringa. En enorm tomhet slog in. Jag grät en kväll så jag hade snor i hela ansiktet. Så mycket att jag ändå behövde skratta åt eländet när jag såg det i spegeln.
Mormor älskade födelsedagar och kalas. Ett tillfälle till skratt och kul och fika. Men jag orkade orkade inte bjuda en massa, som jag ofta brukar. Men jag har firat med Andreas och Evie och mot kvällningen kom mamma, Bertil, Sara, Harriet och Ingemar. Och så Liz då som syns på bilden. Min älskade Liz. Jag hade förberett med att baka några favoritkakor! Indisk mat inledde. Det blev en fin kväll! Mormor hade varit nöjd ändå.
Jag fick pannkaka till lunch också. En favoriträtt. Lagom fint väder var det också. Sol men inte äckelvarmt. Måste flytta in växter från uteplatsen nu.
Spelet om makten. Det var rubriken på en av mina lokaltidningars artikel om hur partierna avser att valarbeta.
Spel är för mig Fia med knuff, Triss, kubb och fotboll. Saker man roar sig med för stunden och som kan vara jättekul (tvek på Triss)! De är sällan livsavgörande. Gör så att säga inte hela skillnaden. Det har politik potential att göra. Valarbete är inget spel. Makten är ingen lek. Makten är en förutsättning för att ha möjlighet att påverka och/eller leda i den riktning man vill gå åt.
Särskilt om oss socialdemokrater fnyses det föraktfullt ”De vill bara ha makten”. Det är klart vi vill ha makten, hur ska vi annars kunna genomföra vår politik på bästa sätt? Vem röstar på ett parti som inte är ett parti för att få makt och därmed inflytande? Finns ens ett sådant parti?
Nu stundar valarbetet. För oss som ska tala för vår sak och för alla som ska lägga sin röst i att ta ställning. Vill också påminna om att det där är flytande. Alla kan (borde?) vara politiskt engagerande i större utsträckning än att lägga lappen i kuvertet. Att bo i ett land som Sverige ger en fantastiskt möjlighet till det. Du behöver inte ha stor släkt eller något företag i ryggen för att ägna dig åt politiskt arbete. Du behöver din egen ambition och partivänner och ett förtroende.
Hur som. Spel. Antyder att politik är lek. Det är det inte. Politik är på stort allvar. Jag hade önskar att rubriksättaren också tyckte det. I den här valrörelsen funderar jag mycket på förhållningssättet till klimatet och hållbarheten. Hur extremt ovilliga alltför många är att inse behovet av förändring för alla. För vår överlevnad. En gång för inte så länge sedan trodde jag att tekniken kommer lösa problemen. Det tror jag inte längre. Vårt sätt att leva, att konsumera kommer att behöva ändras.
Den här namnsdagen har jag firat med sambo, systrar, syskonbarn, moster och föräldrar i mormors hus. Det kände jag i morse kunde vara en rolig idé. Så så blev det. Tur att jag har dom.
Hejigt och fint.
På kvällen gjorde jag ett sånt tappert försök att fota mig och Liz. Hon blir verkligen vrång så fort hon anar att det är på gång.
Nu är jag uppe mitt i natten och tja, gör lite kalenderarbete. Stämmer av saker. Mejlar lite. Planerar lite.
Den här hösten som kommer snart. Jag har kommit in på de två kurser jag planerade att läsa innan det jag verkligen vill läsa börjar efter nyår, så det känns bra. Både på distans, en i Gävle och en i Uppsala. Återstår att se hur de kommer att kunna kombineras med jobbet. Hoppas ok.
Väntar lite på att allas valtermometer ska skruvas upp. bävar lite för nivån på många saker. Hetsiga, avhuggna partiledardebatter i TV som endast känns som … repetition är jag inte sugen på alls. Däremot att samtala med människor. Att tillsammans fundera på lösningar.
En sak jag funderar en del på är det här med ökade kostnader vi ser, oavsett skäl. Vi kan inte invagga människor i att de alltid ska kunna ”kompenseras” för allt. Man måste också kunna lägga om.
Om någon nu tänker det helt rimliga: Men hur ska det gå för de som har minst? Ja, jag tänker samma sak. Människorna som har minst är sällan föremål för massans omtanke. Med massan menar jag de som har helt okej inkomster, och som ur globala mått faktiskt är svinrika. Många av de som ropar när något går upp och hänvisar till de som har minst tänker egentligen mest på sig själva. För var har de varit i debatten under tiden människor levt på marginalen HELA TIDEN? Inte har de valt att göra sig till talespersoner för dem då. Osmakligt.
