Författararkiv: Elin

Kort visit på Söderhamn Pride

pridehemmaI dag hade jag lunchföreläsningen på biblioteket på Söderhamn Pride. Jag valde att tala om hatbrott utifrån min roll i justitieutskottet. Ungefär 4 procent av hotbrotten klaras upp. Polisen har utifrån direktiv från regeringen jobbar på  kunskapshöjande och i juni lämnas revisionens förslag till rikspolischefen vilka rekommendationer de har. I höst går utbildningssatsningen vidare tillsammans med Forum för levande historia.

Ungefär 7000 hatbrott kan identifieras i polisanmälningar. Men i undersökningar svarar 100 000 fler att de utsatts. Slutsats: Anmäl alltid.

Roligt att vara på hemmaplan så mamma och min farmors syster kommer och lyssnar!

Socialdemokraterna måste hitta en lösning för ensamkommande barn och unga

Under den rubriken publicerade fjorton riksdagsledamöter i socialdemokratiska gruppen EN TEXT i Aktuellt i politiken.

Avslutningen är:

”Ytterligare problematiskt blir det när de ensamkommande har räknats upp i ålder vilket skett på ett, som Migrationsverket själva medgett, ytterst godtyckligt sätt. Unga människor som på grund av omständigheterna vuxit upp i Iran ska skickas till Afghanistan. Flera har valt att avsluta sitt liv, av rädsla för att skickas till Afghanistan.

Båda dessa omständigheter, frågetecknen kring säkerhetsläget och de godtyckliga åldersuppskrivningarna, gör att rättssäkerheten kraftigt kan ifrågasättas. Att i detta läge fortsätta med dessa utvisningar kan vi inte försvara och det kan inte fortgå.”

Alla fick inte frågan att skriva under, och alla som ville skriva under gjorde inte det av olika anledningar.

Vidare vill jag också uppmärksamma Svenska Afghanistankommitténs uttalande från årsmötet den 22 maj. SAK måste sägas besitta en stor mängd kunskap.

”Alltfler distrikt kontrolleras av väpnade motståndsgrupper. Arbetslösheten är hög, fattigdom och korruption utbredda. Rättssäkerheten är mycket svag, i synnerhet för kvinnor. Statsmaktens legitimitet är fortsatt ifrågasatt. Den ekonomiska tillväxten är svag samtidigt som biståndet minskar. Befolkningen har ökat kraftigt under det senaste decenniet. Många afghaner flyr, både inom och utom landet.”

”Återsändande av flyktingar har bidragit till sjunkande löner, stora påfrestningar inom redan belastade sektorer såsom undervisning och sjukvård och bidragit till lokala konflikter om land och naturtillgångar. Etniska konflikter har skärpts. Återsändande under tvång bidrar därmed till destabilisering och motverkar de mål biståndet arbetar för.”

Tack!

Kommer till Stockholm. Hade fått blombud förra veckan. Jag gissar utifrån lappen att det handlar om uppskattning för engagemanget kring utvisningarna av ensamkommande. Jag blev så glad. Jag tänker att blommorna egentligen är till alla i Sverige som just nu sliter för att få behålla de som kommit att bli deras familjemedlemmar och vänner kvar här, istället för att de ska skickas till sannolik död.
2015 tog vi emot de som flydde från krig och förföljelse. 2017 skickar vi dem till krig och förföljelse.

blommorna

Utvisningar till Afghanistan i morgon

Statsminister Löfven har kommenterat det beslut som MP:s kongress fattade om omprövningar hos Migrationsverket av de ensamkommande som kom 2015. (Tack till MP som tog en rejäl diskussion. Det fanns ombud på S-kongressen som också lyfte de ensamkommandes situation, de ska inte glömmas bort.)

”Behöver lagen ändras så att de ensamkommande som kom 2015 kan få en andra chans? – Nej, jag tycker inte det, nej. Vi har de lagar vi har. Vi ska inte tillbaka till den situation som vi hade 2015. Det har vi varit tydliga med, alla. Det var ingen bra situation för Sverige.”

Det är något fundamentalt missförstånd om man tror att det handlar om att återgå till 2015. Vi talar om helt olika situationer. Även andra regeringsföreträdare har resonerat som så att någon form av moratorium/amnesti skulle ”locka hit fler”. Jag tycker det verkar som om de låtsas inte förstå, svarar på andra saker än vad som faktiskt är frågan. Det är kloka människor, så jag är förundrad över hur de skjuter bredvid.

Det här handlar om är att hitta lösningar för alla de barn/unga som kom 2015, och som nu räds för sina liv då, som jag ser det, undermåliga utredningar görs där ett standardsvar är ”Du har inte gjort det sannolikt att det finns någon hotbild mot dig i ditt hemland”. Om detta skriver Bo Nylund. Flera har valt att ta sitt liv för att undkomma deporteringen.

Åldersuppskrivningarna. Massor av unga människor blev 18 år innan de hann blinka. När man som asylsökande räknas som att man fyllt 18 år (av Migrationsverket) blir förutsättningarna helt annorlunda. Gode män försvinner, boendesituationen ändras och från att ha räknats som någon som inte kan klara sig själv i Afghanistan (eller annat land) har ett under skett, och man räknas som arbetsför vuxen som ska klara sig bra också i ett krigsdrabbat land. Genom att starta en liten livsmedelsbutik kanske, som Sverige tycker är en god idé.

Japp, jag vet att det är den asylsökande som ska kunna styrka sin ålder. Och de försöker, berättar och visar det som finns kvar efter en flykt som gått över hav och land. Men mycket underkänns. Då blir man 18. De här så kallade 18-åringarna är de vi nu sätter i förvar och skickar till Afghanistan. Utan att veta om är omyndiga. Hellre fälla än fria. Utan att veta om de har en chans att klara sitt liv, om talibanerna kommer efter. Det sista är sannolikt i många fall. Det gäller helt oavsett ålder på ungdomen. Över eller under 18. Men vi blundar. Eftersom förutom en berättelse om vad som hänt ”har du inte gjort det sannolikt att det finns någon hotbild”. Exakt hur ska man kunna göra det, det förstår jag inte.

I morse dök den här statusen upp på Facebook. Apropå vad Sverige utsätter människor för just nu. Jawad till exempel. Jawad. Som vill bli lastbilschaufför.

 

Här är ur ett mejl som vi riksdagsledamöter har fått om en annan i samma sits.

”På tisdag flyger ett barn till Kabul utan någon familj eller släkt.

Jag har en pojke som jag följt sedan han kom till HVB-boendet där jag jobbat fram till i januari. När han kom sommaren 2015 var han en liten barnknubbig pojke som absolut inte kommit i puberteten. Vid utredningarna på Mig sa han sommaren 2016 att han var 15 år, kanske tänkte jag är han i bästa fall det när jag jämförde med mina egna barn. I sommar ska han enligt honom själv fylla 17 år alltså vara född 2000 men Mig skrev i höstas upp hans ålder och nu är han plötsligt född 1997 vilket gör att han fyller 20 år i sommar, inte en chans att han från knubbisen sommaren 2015 då han enligt Mig skulle ha varit 18 nu ska vara 20 år. Men så kan det gå hos Mig.

På fredag flyttas han från förvaret i Märsta där han suttit inlåst i över en månad efter sina tre avslag och ett gripande på öppen gata till något förvar i Skåne (oklart var eftersom dom inte vill säga det) och på tisdag kommer han att tvångsdeporteras. Ett barn ska tvångsdeporteras till Kabul och det är nog inget unikt i det tyvärr.

Besökte min pojke i förvaret igår, han skakade av skräck, vi kramades och höll hand under 1½ timme. På fredag tidigt tidigt sätts han i en bil iförd bälte med handtag och handklovar, så får han troligtvis sitta under de timmar bilresan tar till Skåne (en kvinna jag känner som tidigare jobbat just med deporteringar berättade hur det troligen kommer se ut). Min pojke är ingen brottsling utan lugn och allt annat än våldsam.

I Kabul väntar ingen på honom. Hans pappa är försvunnen sedan han var 8 år och av mamman som drev bort honom för tre och ett halvt år sedan har han inte hört ett ord trots sökande efter henne. Han har ingen där. Alla med kunskap om Afghanistan vet och säger samstämmigt hur viktigt ett nätverk är för att kunna återvända och skapa sig en tillvaro.

Den enda han har förutom vänner är mig som han kallar sin riktiga mamma. Han har länge önskat att få bli mitt barn på riktigt, en adoption är på väg att lämnas in efter samråd med mina biologiska som ser honom som en extra bror. Han har fått bott hos mig sedan han blev åldersuppskriven och utskriven från HVB-hemmet.

På tisdag flyger alltså ett barn till Kabul utan någon familj eller släkt.”

Det här är ingen bra situation för Sverige. Om man ska snacka situation.

Tack till alla förkrossade anhöriga som  orkar hör av sig till mig gällande det här, och som tackar för det jag skriver. Tack för allt ni gör för de killar ni stöttar varje dag. De berättar att de mejlar massor av riksdagsledamöter och knappt får några svar. Jag vet inte varför,  jag antar att det är svårt att på riktigt försvara det som nu sker.

Konflikterna i Afghanistan har skapat fler än 100 000 internflyktingar i landet sedan 2017 års början. De här ungdomarna är här, de går i skolan, de skriver nationella prov och de kan bli de svetsare, bagare, omvårdnadspersonal och bilmekaniker eller whatever vi vill ha.

Men vi skickar dem till en konflikthärd där deras chanser är obefintliga.

Livet ska inte skava

Det är väldigt svårt att hålla skavet borta, men kanske kan man ändå försöka lite?

Mitt viktigaste är mitt engagemang i folkrörelser som jag tror på. För att inte sitta hemma och vara arg och känna mig helt hjälplös. Det sista kanske händer ändå, men då är jag i alla fall inte ensam och jag har provat att göra något.

Mycket annat också. Ibland googlar jag på olika saker som har med enkelt liv att göra och för en tid sedan hamnade jag på bloggen Trettiosju grader – Livet ska inte skava. Jag läste runt, gillade mjukheten och friheten från pekpinnar. Bara kloka tankar, ungefär som jag tror de flesta har men kanske inte fäster på skärm. Någon måste göra det och det gör Jenny och Malin.

Som ett lugn det som stormar ibland. Läs bloggen och resten. Troligen finns något tankeväckande för dig som kan mjuka upp lite.

Mors dag och det

julmormor

De där kvinnorna är allt.
Här är jag, mamma och mormor på julafton senast.
Min mamma fick mig när hon var 17. Då bodde vi kvar några år hos mormor och morfar. Mamma har alltid bara fixat saker, lärt mig om hästar och att man kan göra det mesta man vill. Så det har jag gjort. Tänker ofta på det när andra ojar sig över unga föräldrar och målar fan på väggen. Det är inte åldern det kommer an på, det är attityden. Utan min mamma vet jag inte vem jag hade varit.
Mormor fick sitt första barn när hon var 16. Var ensamstående tvåbarnsförälder när hon knappt var myndig pga lungsjukdom som härjade i landet då. Hon har alltid varit där för mig. Bästa tipset någonsin var en gång när jag hade hjärtesorg en gång och hon tipsade mig om att gå ut i skogen och skrika. Funkade bra! Bäst på att göra äppelmos är hon också.
Glad för att just de här är min mamma och min mormor.

 

Fler deporteringar till Afghanistan. Och vad är hazarer?

Sedan jag började skriva om läget för alla de som har utvisats till Afghanistan och riskerar att utvisas har många människor hört av sig till mig. Jag är lika glad för det som ledsen. Glad för att så många är engagerade, ledsen för allt jag får höra. Så många mår så dåligt.

Enkelt skulle man kunna säga att för killarna som utvisas finns följande alternativ: tvångsutvisas och riskera döden, välja frivillig utvisning och ingå i Erin-programmet och få 30.00 kronor och riskera döden, gömma sig i Sverige med allt vad det innebär eller ta livet av sig. De har alltså hamnat i ett svart hål hur man än vänder och vrider på det. Så illaupplever de läget. Vi borde kunna se det.

Det här är en berättelse som jag fått från en person. En del fakta är ändrade för att försvåra identifiering. Det finns många, många berättelser. Inte sällan är det också allvarligt strul med Migrationsverket på något sätt. Eller andra delar i rättsprocessen som skulle ha stärkt upp. Gode män som inte gör det de ska eller jurister som sköter ärenden med lilltån. Ibland en kombination av allt det där. Vilket stöd har då en ensam ung person? Inget.

”Pojken jag skriver om har aldrig bott i Afghanistan. Föräldrarna flydde till Iran innan han föddes. De är hazarer. I dag är bara hans mamma kvar och finns i Iran. R satt i förvar i drygt två månader i Gävle och hade fått tre avslag. Polisen tog honom här uppe i norra Sverige och transporterade honom ner till Gävle. Han fick även besöka afghanska ambassaden i Stockholm där han blev utskrattad och inte fick hjälp med någon id-handling. Han bodde på ett boende här i norra Sverige till sin 18-års dag och flyttades samma dag till Migrationsverkets boende i Boden. R ville konvertera till kristendom och har genomgått en konfirmand-utbildning med präst, men hade inte ork att döpa sig eftersom han hamnade i kris och bodde fyra mil ifrån prästen han träffade regelbundet. Hans mamma blev mycket sjuk i Iran och R kämpade med att få ihop pengar till hennes sjukvård, vilket var även det en stor stress för honom.

R fyllde 19 år i oktober och ville leva som alla andra i det svenska samhället! Han var som vilken ungdom som helst med kompishäng och fester. För lite mer än tre veckor sedan tog jag kontakt med en advokatbyrå i Gävle för att få in nya uppgifter i ett verkställighetshinder vilket skickades in omgående till Migrationsverket. R fördes till Märsta förvaring och hans resehandling var fastställt till ett visst datum! R hade vägrat att skriva på något och vi hoppades in i det sista! Migrationsverket arbetade skyndsamt med beslut på verkställighetshindret, som kom 15 minuter efter att de påbörjat transporten till Arlanda. Advokaten fick inte alla uppgifter utan bara första sidan på avslaget! Hon överklagade i samma minut som beslutet kom. Tyvärr deporterades R ändå och en möjlighet att få ett beslut på överklagan var då inte möjligt eftersom R inte befann sig längre i Sverige. R lämnades utan någon som helst hjälp i Kabul. R vandrade omkring de första nätterna i staden och vi hade kontakt via Messenger när han satt på något internetcafé! Situationen var hemsk, mest för R men även för oss här i Sverige!

R hade inga pengar att tala om och det var omöjligt att skicka eftersom vi inte hade någon som kunde hjälpa oss. Vi provade att skicka via Abdul Ghafoor men allt gick i avgifter som afghanska banken tog! R var nu så fylld av stress och rädsla för hela situationen i Kabul. Den andra eller tredje dagen när R anlänt till Kabul fick R:s mamma ett dödshot av någon avlägsen släkting på pappans sida som talade om att de kommer att hitta R i Kabul och döda honom.

Efter sex dagar lyckades vi få ett boende med R:s mammas hjälp som var relativt tryggt. R kontaktade mig i söndags och var livrädd! En attack hade skett 20 meter från där han befann sig! R var inomhus som tur var! Jag har skickat ihopsamlade pengar till R genom en pålitlig kontakt med tazkira, vilket inte R har haft! I dag har han lyckats få en tazkira och vi är så glada för det! Men hur det ska gå för R vet jag inte idag! Vi pratar varje dag, Ibland flera gånger om dagen! Hans enda räddning är nog att försöka ta sig till Iran, vilket även det är förenat med dödsfara!”

Här finns ytterligare en historia om Waseem. ”– Jag tänker mycket på hur jag ska klara mig, jag har ingen aning faktiskt. Men jag är säker på att jag kommer att dö, säger han. Nyligen pratade han i telefon med en afghansk kille som utvisades den 28 mars. De hade lärt känna varandra i förvaret. – Han sade att det inte var bra i Afghanistan Han hade inga pengar och ingenstans att bo. Han hoppades att han skulle dö, säger Waseem.”

Nu kom nyheten om att Waseem och flera andra deporteras nästa vecka. Mitt system kokar när jag tänker på det. Vi skickar dom till döden. Vi vet det. Ändå gör vi det.

Hazarer förresten, var är det? Här är en text skriven av Hayat Karimi och Elin Pöllä från styrelen för SSU Gävleborg, som i grunden var en debattartikel.

”Hazarer är en etnisk grupp som bor främst i Pakistan, Afghanistan och Iran. De har under en mycket lång tid varit utsatta för diskriminering, våld och mord på grund av deras etniska tillhörighet. Under en period verkade situationen förbättrats något men under 2015 tog våldet ny fart, nu senast med en serie kidnappningar av hazarer i Afghanistan,

Inte heller denna gång har våldet lett till några åtgärder, i stället råder bara tystnad från regeringen i Kabul. I Pakistan har över 4 000 hazarer blivit offer för terrorn och siffran stiger. Ännu har ingen ställts inför rätta och hazarers situation är fortfarande osäker. Detta är en situation som aldrig kan accepteras. Vår solidaritet finner inga gränser och frågan om hazarers situation måste lyftas och få gehör. I Iran ingår inte hazarer i det iranska systemet och de saknar rättigheter som exempelvis att få gå i skolan.

I Pakistan är deras rörlighet begränsad av staten. Årligen dör över hundra hazrarer i Afghanistan bara på grund av vädret. Under vintern har de svårt att ta sig från sina byar till stora städer på grund av den enorma mängden snö på vägarna, vilket är en följd av en orättvis fördelning av resurser från staten. Dessutom är vägarna från deras byar till huvudstaden eller till andra stora städer är inte säkra på grund av de ständiga kidnappningarna av hazarer som sker där. Detta är några exempel på hur hazarer bosatta i dessa länder saknar grundläggande mänskliga rättigheter.

För några månader sedan har den Afghanska presidenten uttalat att alla afghanska flyktingar ska skickas tillbaka till Afghanistan för att återuppbygga landet och sagt åt världen att inte visa någon medkänsla för dem. Det här är ett medvetet uttalande eftersom han och hans regeringsvänner vet att 90 procent av de människor som flyr från Afghanistan är Hazarer. Det är vidrigt av honom att han spelar blind och väljer att inte visa övriga världen den systematiska förföljelsen av hazarer som pågår.

Hazarer är en folkgrupp många inte känner till vilket medför att de har svårt att få stöd från andra länder i världen. Jag tycker att det är fel att få vet om hur både hazarers och andra utsatta folkgruppers situation ser ut. Det måste förändras och regeringen måste genom sin utrikespolitik på internationell nivå lyfta frågan om att förföljning av hazarer samt andra minoriteter ska upphöra i länder som Pakistan, Afghanistan och Iran. Regeringen måste pressa på afghanska regeringen för att Hazrajats vägar ska bli säkra för hazarer.”

Måndagsbesök i Hudiksvall

Hade en väldigt bra dag i Hudiksvall i måndags tillsammans med de duktiga, lokala partivännerna. Information om kommunens hållbarhetsarbete, besök på Kopparslagaren (ett ekobygge mitt i staden) och så avslut på nystartade Dellenmejeriet! Lokal mjölk till de konsumenter som önskar det och stadiga mjölkpriser till levererande bönder. En uppstickare som blivit mycket populär.
Tack för en bra ordnad dag!

mjölken

”Vi äter aldrig middag längre”

Förra veckan var jag på ett frukostseminarium i riksdagen arrangerat av Båtfolket. De vill ompröva sjöfyllerilagen. Ett trettiotal livserfarna män som har ett engagemang för frågan och tre kvinnliga riksdagsledamöter på plats. Det förutsattes att man sympatiserade med att sjöfyllerilagen var skit, och jag blev ytterst väl bemött. Kvinna och allt, vilket påpekades flera gånger. Trevliga personer! (Det var inte ironiskt).

Samma dag hade jag en partivän med mig i riksdagen. Som av en händelse arbetar han på Kustbevakningen.

Och det var ju bra för det här handlade inte bara om problemen med lagen ”som är till för att kriminalisera medborgare” och som ”påverkat båtlivet negativt, mig personligen negativt” och lett till att ”ingen äter middag ihop längre” (av båtfolket).

Det handlade också om att angripa Kustvbevakningen, som bidrar till att upprätthålla ordning på sjön. Många verkade känns sig djupt kränkta av att de ens finns.

Därför var den här programpunkten med: André Persson, författare – Ett par smakprov från kommande bok ”Kustbevakningen – En berättelse om myndigheten som gick på grund”

Hans bok kallades för ”forskning” av presentatören, jag tvivlar på det. Han hävdade också att Kustbevakningen är en ”sekt” och att man inte kan ha så små myndigheter ”de är cirka 800”. Det blir en del myndigheter vi inte kan ha då pga sektigt.

Men framförallt lade han fram ”sanningen” om hur illa ansedd och illa omtyckt Kustbevakningen är av folk.

TNS Sifo har kollat på det. Mycket litet förtroende 2 procent, Ganska litet förtroende 1 procent, Varken eller 20 procent, Gansak stort förtroende 39 procent, Mycket stort förtroende 24 procent, Vet inte 13 procent.

Det är inte ett dugg dåliga siffror.

Ett lustigt seminarium på det hela stora.

Det som kändes så jobbigt i magen efteråt handlade om det här med att så många människor har ett fokus på alkohol i umgänge. Så stort fokus att de inte drar sig för att berätta att om de inte kan dricka alkohol är det ingen idé att umgås.

Svar från Afghanistan om Erin. Ingen koll på hot från terrororganisationer.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att handläggaren på Migrationsverket inte helt vänligt, då hon inte kunde besvara mina frågor, tyckte att ”jag själv kunde mejla Afghanistan”. Så jag mejlade till epostadressen på broschyren som delades ut.

Så det gjorde jag. Så här enkelt:

Hello, My name is Elin Lundgren and I am a member of the Swedish Parliament. I have questions about the results from the Erin-program in Afghanistan. – How many persons have been sent back to Afghanistan from Sweden in this Project – What do they to today? Have do they make a living, how do they live, do they have contacts with terror organisations? Looking forward to your answer.

Svaren kom igår.

Dear Elin Lundgren (S), Thank you for your email. Unfortunately we cannot provide you with the below information, you can contact the Swedish Migration Agency (SMA) if they can provide any relevant information. Kind regards, Shah Zaman

Lite senare kom:

Dear Elin Lundgren (S), Thank you for your email. Please ignore my previous message if you have received it and find my comments next to your questions below in red. Kind regards,

– How many persons have been sent back to Afghanistan from Sweden in this project? In fact, IOM Afghanistan is not involved in return process of those returnees who return from Sweden to Afghanistan under ERIN program, therefore we do not know the number of returnees sent back to Afghanistan, however 104 returnees who returned from Sweden and are eligible under ERIN program have approached IOM Afghanistan yet. Please also note that there might be returnees who returned from Sweden but have not approached us yet. And it is also to be mentioned that not everyone who return from Sweden is eligible for assistance under ERIN program.

– What do they to today? Have do they make a living, how do they live, do they have contacts with terror organisations?  The returnees who come from Sweden and are eligible under ERIN program can benefit from reception assistance upon arrival at Kabul airport and as well as  reintegration assistance. The reception assistance includes receiving the returnee by IOM staff at Kabul airport after passing the immigration, medical assistance (if required) at IOM Kabul airport clinic, information on mine-awareness, onward transportation (if requested) to returnees’ final destination – air or road transport, temporary accommodation up to 14 days in Kabul, if requested. The accommodation includes 3 time meals a day as well. The reintegration assistance includes in-kind assistance for set up of a small business, job placement, vocational/educational training, and housing. Right now, 32 returnees who are eligible under ERIN program have applied for the in-kind reintegration assistance and received their assistance. They have utilized their assistance in  income generating activities, mainly business set up. In regards to the last part of your question (the highlighted part), we do not have any information concerning the contacts of returnees with terror organization.