I tidningen Genus skriver Cecilia Kjöling en text om ”Tid för pusslande en fråga om klass”. Hon har intervjuat forskaren Linda Lane.

I den finns mycket att highlighta i den. Till exempel det outtalade kravet att hämta tidigt på förskolan eller att två procent av papporna och 30 procent av mammorna jobbar föräldradeltid. I procent ger det att papporna tar ut tio procent av deltiden och mammorna 90 procent. Det gör att mamman är den som får skulden för långa förskoledagar eftersom vi förväntar oss mer barnnärvaro av henne. Inga överraskningar alltså.

Jag vill citera det här:

”Den allra vanligaste lösningen för att få livet att gå ihop är att någon går ner i arbetstid. Denna ”någon” är oftast kvinna och det innebär att hon går miste om pension, löneutveckling och fortbildning. -Och så förväntar vi oss att de ska vara glada och käcka och tycka att det här är den bästa av världar, tills mannen hittar en ny partner. Då sitter de där, ensamstående med barn, 30 sekunder från fattigdom. Som klass- och genusforskare vill jag gärna problematisera detta.”

I går hände mycket viktigt, t ex träff med många Socialdemokrater och en intervju för Aktuellt i politiken.

Men det viktigaste av allt var att mitt tandläkarbesök visade att jag hade noll hål!  Tyvärr gjorde det precis lika ont som vanligt att bita fast om grejen när det ska röntgas. Är de konstruerade för människor med gigantkäkar? Mitt tandkött blir så ledset varje gång. Men som jag sade till tandläkaren: -Som vuxen antar jag att jag förväntas genomlida det här. Hon vara nickade till svar.

Är det något som inte finns tillstymmelse av på Collins Bay Institution i Kingston är det mys. Det här är ett fängelse vars huvudbyggnad iofs helt osannolikt ser ut som ett slott men i övrigt är ett klassiskt murfängelse men vakttorn som vi känner igen från filmer och ger vibbar av koncentrationsläger.

De äldre delarna för boende var bara sunk. När vi kom var fångarna inlåste över lunchtiden och det vilade en känsla av misär över hela den byggnaden. Bord och bänkar fastlåsta. Gråa väggar och tristress. Precis så som de som hatar människor som begått brott vill att de ska ha det.

De nyare delarna var fräschare och byggda på ett annat sätt med våningar och gångar även om allt sammanstrålade till en plats där vakterna kunde ha god överblick vilket givetvis behövs. Där kändes det lättare att andas. Tills vi kikade in i en av de cellerna. Jag vände snabbt om och bad till högre makter att jag aldrig, aldrig ska hamna på ett sådant ställe.

Extra tacksam för att ha fått förutsättningarna att kunna välja en annan bana än den kriminella just där och då.

Även de här personerna har alla chanser att delta i olika typer av utbildning, program och liknande för att vara så väl rustade de kan när påföljden är över. Vi fick se verkstaden där de jobbar med bla svetsning och har möjlighet at ta licens för det med lärare som kommer utifrån. Dessutom har de avtal med olika företag och gör arbeten där inne som fångarna kan söka och få ersättning för att de utför. På det sättet förbereds de på ett kommande arbetsliv och har absolut kunskaperna för att söka jobb.

Just nu efterfrågar Kanadas arbetsmarknad många med just de här kunskaperna och förutsättningarna för att få en anställning är goda. Det skapar givetvis fantastiska förutsättningar för individen att hålla sig på rätt spår när han kommer ut.

Jag skriver han eftersom precis som överallt annars är det främst män som begår kriminella handlingar i Kanada.

När sista säkerhetsdörren slog igen efter oss när vi ämnade fängelset efter ett par timmar drog jag en lättnadens suck. Det blev helt enkelt lättare att andas igen.

/Nedtecknad samma torsdag kväll. Utanför mitt hotellfönster rester sig ett hus så högt att jag inte ser toppen på det genom fönstret även om jag försöker

Glädjen när föreståndaren för William E. Hay Centre säger det är stor. Vi besökte under torsdagen en ungdomsanstalt för unga personer som är dömda och är mellan 12 och 20 år. I Kanada är man straffmyndig vid just tolv års ålder.

Föreståndaren var en fantastiskt person som var mycket tydlig med att hans främsta krav på personalen som ska jobba med de unga är att de älskar kidsen. Han talade om viken av att alla förtjänar en andra chans och då kan de inte möta människor som inte tror på dem.

Liksom vilken annan insiktsfull person som hels betonade han tydligt att barn som hamnar i trubbel sällan har haft en enkel uppväxt. Problem hemma, problem i skolan osv.

Anstalten kändes i allmänutrymmena helt okej och allt var mycket genomtänkt för att det inte skulle kännas alldeles för mycket instutition. Den känslan kan ta död på det mesta.

Hade förmånen att träffa två lärare som jobbar med eleverna för att så många som möjligt ska kunna ta sin high school-examen. En tjej var biologilärare och jag var mycket imponerad av henne. Förutom att hon håller på med de roligaste sakerna berättade hon att hon kör projekt tillsammans med en bonde i närheten, så att de t ex kläder kycklingar osv. Hon kändes som en riktig superlärare och talade engagerat om sitt arbete.

Den andra läraren berättade att för många av barnen var det är första gången de upplevde att de var elever. Tidigare har de bara fått höra att de är korkade som inget fattar och därför aldrig tyckte att de hört till. Men här får många chansen att förstå att böcker också är för dom.

I övrigt fanns bokcirklar och mycket idrottsaktiviteter för dem att sysselsätta sig med. Dessutom en omfattande del med viss yrkesträning och så många olika program inriktade på till exempel ilskekontroll.

Jag vet att många nu tänker, ska de här brottslingarna ha det så här bra? Betänk då att väldigt många av de här barnen har själva varit utsatta för övergrepp och kriminalitet och att vi får med oss olika ryggsäckar i livet som ger oss olika möjligheter. Om deras ryggsäck kan packas om på William E. Hay Centre så är det en enorm vinst för individen och för samhället. De här kidsen har förhoppningsvis 60 års liv framför sig, hur vill vi att det ska se ut?

Och för den som tittat in i en av cellerna där de bor … känslan av ofrihet och att vara fånge är mycket tydligt. Det är i grunden spartanskt. Affischer osv var tillåtet men jag kan lova att när den dörren låses om natten är du alldeles ensam och alldeles hjälplös. Att vara fjorton år och inlåst … kan tro att det känns mer än någon vill låtsas om.

De som ska jobba med människor måste älska människor. På det här stället känner jag mig helt lugn.

 /Nedtecknat torsdag kväll i Toronto efter en kväll med trevligt häng på Elephant and Castle med gänget