Förra veckan läste jag den här gamla godingen av Lena Andersson. Den är mycket välbeskriven HÄR. Förutom att det är modern arbetarlitteratur tycker jag om Anderssons språk. Det är enkelt, avskalat men innehåller ändå allt.
Jag kan inte skriva att jag känner igen mig i situationerna men mycket av det mänskliga.
Stor behållning.
Det är natt och min dygnsrytm är fortfarande under all kritik. Medan jag surfar runt lite efter att ha jobbat, ha kollat på Fråga kultureliten och skajpat med min syster snurrar tankarna främst kring jämställdhet.
Jag slog i lite brottsstatistik och ser hur män utsätter andra män och kvinnor för våld. Män slår andra män ute, dvs typ krogen och sen slår de ”sina” kvinnor hemma. Olika typer av våld men alltid främst utfört av män. Hur den machoroll vi tillåter leder till det.
Jag läste den här fantastiska krönikan av Daniel Swedin. Kanske är det mer okej när han som har en penis säger det än när jag antyder något i den riktningen. ”Att fortsätta låtsas som att övergreppskulturen inte existerar och inte är en manlig angelägenhet är vansinne.” De första kommentarerna på den ser ut så här:
I morse på morgon-TV talades det om hur feminismen har en backlash och det som var upparbetat senast på 90-talet liksom är som bortblåst. Så är det. Fittstim känns långt borta. Allt som skedde tidigare också. Grupp 8-namnet har tagits av ett gäng kvinnor som gillar vinst i välfärden. Hädelse.
Hatet mot kvinnor som också syns på nätet har varit hett debatterat. Jag går på möten där jag med min argaste blick får tillrättavisa män som tycker de kan börja tala mitt i min mening. I Gävle tycker en man att han äger en kvinna så han låser in henne när hon vill göra slut.
Jag får frågor som -Hur är det att vara ung tjej och riksdagsledamot? -Hur är det att vara tjej och ordförande för S i Gävle? Självklart av omtanke, men också för att ALLA FATTAR att det är lite speciellt. Även om jag vill påpeka att så ung är jag faktiskt inte. Men av moderata män kan jag nedlåtande kallas för den där ”tuffa ordföranden”. Tuff för vad? För att jag har en post? För att jag vågat säga att jag vill vara med? Får veta att jag är maktgalen för att jag poängterar att dåliga saker måste och kan göras bättre.
Resan till Japan väckte ilskan över en i princip obefintlig kvinnorepresentation. Program på TV nyss om hur fundamentalistiska yttringar av religioner alltid gör kvinnor till förlorare. Förstör deras liv och tar deras frihet i olka gudars namn. 2013.
Löneskillnaderna. Kvinnor tjänar på ett liv miljoner mindre än män. Att vi förväntar oss olika saker av killar och tjejer (alla drabbas så klart av ojämställdhet men på olika sätt). Att jag blivit nergjord i en (tidigare) relation med påståenden om att det vore bättre om jag var som alla andra tjejer, för att jag inte ville anamma det klassiska fixa om mannen och hemmet-idealet utan göra det jag tycker är kul och viktigt.
Jag ser kvinnor runt om mig dra jävligt tunga lass som dubbelarbetande, för att män anser sig klara när de kommer hem från lönearbetet. Kvinnor som planerar allt för familjen och männen jäser med.
Jag inser att det här är en spya. Men jag blir blind av ilska. Över att Sabuni som tidigare jämställdhetsminister inte kallade sig feminist, över att hon lämnade posten och tyckte att hon inte hade mkt mer att göra. Varför såg inte hon allt det här?
Myten om att Sverige är världens mest jämställda land. Fastän den som orkar kolla vet att vi halkat ner några placeringar. Och även om man är i topp betyder det INTE att det är jämställd, bara inte fullt så illa som i många andra länder.
Och nej, DET KOMMER INTE ATT ORDNA SIG AV SIG SJÄLV. Inget av det vi har vunnit, som fri abort, barnomsorg, rösträtt, att få vara myndig och rå sig själv även om ogift, preventivmedel, möjlighet att ta alla yrken, att få studera … INGET av det har kommit utan ett hårt arbete och mycket spott och spe. Kvinnor har slagit sig blodiga för det här. De är mina idoler.
Ibland verkar det som att majoriteten av män inte har varken mammor, systrar eller döttar som de anser sig vilja skapa ett bättre samhälle för. Kvinnor får stå upp själva, tala för självklarheter och bli kallade både det ena och det andra. Får det inte er att bli förbannade?
Då kan jag bli lite, lite provocerad av när till och med tjejer säger ”har inte jämställdheten gått för långt?”. Eh, nej! Den har knappt börjat.
Det brukar vara samma tjejer som säger att de måste ta ut hela föräldraledigheten för att de tjänar mindre än pappan. Say no more.
Fan.
Läser kongresshandlingar. Partistyrelsens förslag till organisation och stadgar.
Jag gillar verkligen själva föreningsbiten av politiken. Att vara aktiv i ett parti med partikamrater. Att vi är många som ska organisera oss ihop och fundera på formerna för det.
Partistyrelsen föreslår en förändring jag jublar över, nämligen införande av enhetlig medlemsavgift. I dag kan det skilja 350 kronor beroende på var i landet man bor och var man har sitt grundmedlemsskap osv. Så är det svårt att berätta för nya medlemmar vad det kommer att kosta. Så all cred till det!
Det andra som jag funderat på är aktuellt just nu. I skriften konstateras problemet med den påtagligt jobbiga kulturen kring nominineringsförfarande. Just nu är det aktuellt med partistyrelse och VU. Och där ojojojoj, där ska man köra gammal och beprövat. Att ens lyfta nya namn ses inte med blida ögon. Vissa positioner ses som självklara.
Ofräscht! Men det är tydligt uppmärksammat och någonsgång spricker ju troll när de kommer i ljuset. Ibland verkar det bara ta lite längre tid.
Vill uppmärksamma att Ellinor Eriksson kan bli vald till vice ordförande i Ecosy, Europas socialdemokratiska ungdomsförbund. Artikel i AB.
Hur kul som helst. Missa inte den roliga bloggen vi hade i valet 2010. Finns en del höjdarfilmer där!
Det är inte skitlätt att ladda upp film här. Det bästa jag kan erbjuda är en konstig länk som heter japanskola
Ett klick på japanskola är värt det. Det är 35 sekunder från ett klassrum på skolan vi besökte i Tokyo. Random högstadielever som bekräftar det forskningen säger, att det finns inget samband mellan ordnong och reda och skolresultat.
En sak är säker, det här hade jag inte tillåtit i mitt klassrum. Men nåt svar på japans lysande resultat är det ju inte.
Det kommer att ta lång tid att smälta resan till Tokyo. När jag var där på ledighet 2008 gjorde det givetvis vissa intryck. Men alla de kontakter vi har haft veckan som gick med andra politiker och med olika myndigheter ger mycket att tänka på. Själva idén med studieresor!
En hel del av det har jag delat med er. Det som jag funderar en del på just nu är den av mig upplevda kulturen. Där yta räknas och där misslyckanden bara inte får existera. Möjlihgeten till nya chanser känns obefintlig. Rimmar illa med ett samhälle som pyntar det mesta med gulliga figurer.
Eller kanske inte. Jag frågade en parlamentariker vid en middag hur det kommer sig att alla myndigheter har en gullig maskot som förekommer frekvent. Han svar var i princip att det behövs i en hård värld.
En dag åt vi lunch på 42a våningen. Sista kvällen hängde vi på 50e våningen. Det går helt enkelt inte att se ett slut på stan.
Vi bör bygga mer på höjden i Sverige. I Gävle är vi stolta över vår Sky Bar i Fullriggaren. Tolv våningar.
Jag kan inte säga annat än att jag känner mig väldigt väldigt döven. Att hemresan från Tokyo blev så annorlunda gentemot vad det var tänkt med stru,ade till det mesta. Dålig dygnsrytm till exempel. Varit vaken mycket i natt.,
Är irriterad på ett antal grejer, faktiskt på ett antal personer och ytterligare ett antal fenomen. Det är inget bra förhållningssätt.
Näsan är sliten efter all spray och snytningar och huvudet har känts så att säga smäckrare. Men det är väl bara att brotta ner den här dagen också.
Senaste dygnen har verkligen inte varit någon dans på rosor. Jag vill inte genomföra varken långresa eller långflygning på länge och är glad att inget sånt är inplanerat. Inför sista kvällen fick vi SMS om att planet hem skulle vara fem timmar sent. Konskevensen blev många timmar på flygplats och ankomst Arlanda vid midnatt. Kom hem halv tre i natt och är nu helt mosig pga de senaste dagarnas förkylnin och allmänt förstörda öron efter att ha flugit i det tillståndet.
Har sovit ikapp en aning och ska nu ge mig i kast med dagens planerade möten efter att ha gått ingenom det mest akuta i mejlkorgen.
Den här dagen har innehållit väldigt mycket som jag har lärt mig av och uppskattat. Det jag väljer att skriva om nu är vårt besök på Shiba High School. Det är en privatskola för pojkar mellan 11-18 år. Först träffade vi två rektorer och två lärare och pratade lite om det vanliga kring utbildning. De oroas också för ett sjunkande intresse för naturvetenskap till exempel.
Vi besökte fem lektioner och spanade in hur de jobbade. Av de ögonblicksbilderna kan jag inte säga annat än att jag är mycket, mycket förvånad. Jag hade fördomsfullt tänkt mig att Japans klassrum skulle vara mycket strikta och att någon deluxig ordningochredamentalitet skulle prägla stället. Snarare var det så att ljudet i klassrummet var sådant att jag aldrig hade undervisat under sådana omständigheter. När jag kommer hem ska ni få se en film på det.
Det finns ett standardmått på 40 elever i varje klass. 40. Uppenbarligen är inte klasstorlekarna avgörande för Japans skolresutlat. 40 gällde också vid en halvavancerad fysiklabb som inkluderade eldande … När jag sade att i Sverige vill vi helst inte ha fler än 15 elever för att labba fick jag blicken ”varför då?”.
Höjdpunkten var en halvtimmes samtal med tre elever, typ 16-17 år. Mycket trevliga killar allihopa men killen till vänster fick oss att bryta samman av skratt i omgångar. Som ni förstår kommer jag aldrig att kunna återge det i text, så ni får bara tänka er en siutation som är så där kul att magen krampar. På oss och definitivt på killarnas rektor.
Det hela började lite stelt. När vi frågade om vad som var bra på skolan svarade de lite smörigt ”lärarna”. Sedan liksom brakade allt loss. Vi frågade om det här med könsseprarerade skolor, eftersom vi inte har det i Sverige. Han suckade högt och liksom flöt ut över bordet: -I need a girlfriend! De andra två nickade. Plötsligt blev allt så personligt, så spontant.
Det svenska systemet var sannerligen att föredra. Även killen i mitten hävdade det. När lärarna på samma fråga innan hade svarat att det var bra att killarna inte blev distraherade så att de kunde prestera bra svarade killen att om det varit tjejer på skolan skulle han ha presterat ännu bättre eftersom han ville visa sig bra.
Vi sade att vi hört att de lägger mycket tid på skolan och på läxor och undrade när de var klara på kvällen. Han utstötte desperat -Never! När jag då berättade att vi i Sverige diskuterar om vi ska ha läxor alls (ibland) tyckte han det var lysande även om han nog trodde jag ljög.
Han hade också förberett ett litet tal. Det var på engelska och eftersom de är kassa på det hade det nog tagit mycket kraft och energi. Det gick ut på att han läst på om att det svenska skolsystemet inte baseras på att föräldrar har pengar och kan betala för sina barn (alla föräldrar betalar skolavgift i Japan, ett skäl till varför de har så låga födelsetal säkert). Att alla borde ha samma chans och att det verkar vara så i Sverige och att han väldigt gärna skulle vilja att Japan förändrades till att ha samma system.
Vi blev tårögda!
Vi bad om att få bli fotade med de och de blev superduperglada och jag sade att jag kunde mejla bilden direkt till killarna. Ehum. I Japans hierarki mejlar inte parlamentariker direkt till elever. Därför har jag just mejlat en rektor istället.
Gåtan om resultatframgången består men jag vet att japanska killar vill träffa fler tjejer.
Efter lunch träffade vi Japan–Sweden Parliamentrary Friendship Association. Det betydde att vi träffade många mycket äldre män (-Jag har suttit parlamentet i 35 år) och två kvinnor. Killen som presenterade sig som 41 sade att han är van att vara yngst.
Av en timmes tid användes hälften till att byta visitkort och hälsa och rabbla titlar. Den andra halvtimmen dunkade jag igång lagom mjukt med att fråga om dödsstraffet (which we, as you know, do not have in Sweden), hur debatten går just nu.
Fick ett intetsägande svar som handlade om att uppåt 80 procent av befolkningen stöder dödsstraffet och det parlamentrarikerna kanske kunde göra var att hålla debatten mer levande.
Därefter ställde Sara frågor om klimatansvar och det allra bästa, hur de gör för att få fler yngre och fler kvinnor i politiken.
Svaret blev av karaktären, att den som vill får möjligheten. De exkluderar ingen. Det hade varit en önskedröm att få ett problematiserande svar om strukturer och en gammal kultur som lever sig kvar. Särskilt i ett land där kvinnor är hemmafruar och mycket, mycket underrepresenterade i parlamentet … Det hände inte.
Jag berättade om att S i Sverige varvar listorna och nu siktar på att en fjärdedel på valbar plats ska vara under 35. Deras motfråga på det var om vi var tvingade till det.
Hur som helst. I Sverige pågår en parallell historia angående jämställdhet (och politikerförakt om du frågar mig). Det är min partivän Roza från Dalarna som i lokalmedia på klassiskt vis hängdes ut i en onyanserad artikel om att hon varit frånvarande från voteringar och det lät påskinas att hon var oansvarig. Trots att tidningen visste att hon varit utkvittad pga besvärlig graviditet. Bohlin (M) skrev till tidningen och fick ett otroligt nonchalant svar som var snudd på parodi.
Aftonblades ledarblogg uppfattade detta och skrev lite om det. Bra.
Det dräller inte av unga människor och småbarnsföräldrar i politiken direkt. Och särskilt inte av den kvinnliga sorten. Det här är ett exempel som naggar på det som gör att någon orkar.
Illustrerar det här inlägget med en del av de visitkort som jag bytte till mig i dag (med båda händerna). Somliga lättare att förstå än andra.