En av de saker som förvånar mig med Socialdemokraterna är sättet att jobba med valberedningen på riksnivån.

Det började under min kortare tid i SSU, de jobbar på ungefär samma sätt. En valberedning väljs och jobbar i princip aktivt under kongressveckan. Det betyder att när man kommer till kongressen vet man inte hur förslaget till förbundsstyrelse ser ut. Inte förrän det närmar sig ligger ett förslag färdigt.

På samma sätt arbetar partiet. Så just nu pågår massor av valberedningsarbete och det klassiska ”olika grupper pratar i små rum”, som jag så genuint ogillade i SSU, också i partiet. Det här är en partikultur och det verkar inte finnas någon utbredd vilja att ändra på den.

Jmf med UNF t ex som har kongress i juli och där valberedningen precis presenterat sitt styrelseförslag. Och många andra organisationer givetvis.

Som ombud och allmänt intresserad vill jag givetvis se valberedningens förslag innan, för att också fundera på om jag vill lägga motförslag.

Om detta hänger ihop med eller fungerar så här oavsett en annan aspekt jag starkt ogillar i partiet vet jag inte, det handlar om att lita på varandra.

Här är representations starkt. Geografi går före kompetens och ambition. Detta gäller på många nivåer i partiet och ett exempel synter på första kongresskvällen. Ett ombud tyckte att antalet ombud på kongressen skulle utökas föratt garantera varje arbetarekommun ett basombud. Givetvis helt orimligt med tanke på att vårt medlemsantal har sjunkit sedan man fastställde antalet kongressombud senast. Vi ska ju inte ha en större kostym än vi behöver, som man brukar säga.

Det kan ju vara så att det skulle kunna vara så att vid ett givet tillfälle så kommer de flesta som är lämpligst att leda partiet från en plats, och inte från precis jämnt fördelat över landet (länet). Men men. VI får väl se vad Framtidspartiets partikultur har att bjussa på.

Bild från Scanpix

Stefan Löfven har blivit vald på en ordinarie kongress, sedan hållit ”det stora talet”.

För att kommentera stämningen efteråt var ombud och åhörare runt mig så glada. Stefan förmådde att sätta ord på de allra viktigaste sakerna. Var personlig och använde bland annat  mamma som exempel så att vi alla kunde se henne i sin skoteroverall när hon kuskade runt som hemsamarit för att hjälpa andra. Tunga stycken välfärd, feminism, skolan, jämlikhet, bildning och miljön. Men också att det behövs hittas en fredlig tvåstatslösning för Israel och Palestina. Jag skrev upp citat som fångar det viktigaste för mig:

Inget i ditt förflutna ska hindra framtiden för dig och dina barn.

Samhället blir starkare när vi tar hand om varandra.

Inga obetalda håltimmar -inga delade turer.

Vi behöver en feministisk agenda.

Sverige ska vara som en familj där du behandlas lika oavsett kön eller struktur.

Fega män som med hot om våld försöker kuva starka kvinnor.

Attackeras en attackeras alla.

Rasism ska belysas, bemötas, bekämpas.

Vi är en familj av tusen ursprung.

Det samhälle vi vill forma drivs av gränslös solidaritet.

Arbetslivet ska inte krossa drömmar, de ska förverkliga drömmar.

Läxhjälp ska ges efter behöv, icke efter betalningsförmåga.

När du är som svagast ska samhället vara som starkast.

Kunskap och bildning skapar vilja och lust att förändra.

Vi tvekar inte inför vad vi kan skapa i framtiden.

Det viktigaste i Stefan Löfvens invigningstal var givetvis hans ambition om att vi 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. I dag har vi 8,2 procent medan Österrike som är bäst har 4,6 procent. Vi är sämre än många andra, jämförbara länder. Stefans tal och hela listan kan du kolla på HÄR.

Givetvis var det det som var essensen, det viktiga. I det ingick vikten av skolsatsningar och givetvis matchningsprobelmatiken. Vi har över 400 000 arbetslösa människor i vårt land som söker arbete. Vi har arbetsgivare som vill anställa men inte kan hitta rätt kompetens. Enligt KI (konjunkturinstitutet) har det aldrig varit ett sånt stort gap. Verksamhet som skulle kunna expandera gör inte det. Så onödigt.

Stefan tog också upp faktumet att arbetslösheten, skolans sjunkande resultat och bristerna i välfärden beskylls Socialdemokraterna. M tar inget ansvar. Tvärtom verkar det som att ju längre tiden går sedan vi regerade, desto mer är det vårt fel.

Stämningen är god, ombuden är oroliga över att hitta till rätt lokaler osv. Solen skiner. Jag har precis fått mitt rum och dumpar grejer där innan jag ska inhandla sånt som måste finnas i kongressväskan (vatten, choklad osv) innan jag ska vara tillbaka på kongressen.

Varför text och inga bilder? Tog inte med mig riktiga kameran. Och om ni ser hur Facebook svämmar över av oskapra, luddiga bilder som mest har en färg och inget motiv förstår ni varför jag gör så. Trots att jag vet att bilder höjer läsvärdet. Sån rebell är jag.

På samma tåg som mig Stockholm-Göteborg finns hela Gävleborgs kongressdelegation, folk från LO och många från riksdagsgruppen. Och Mona!

Jag kollar över handlingarna och funderar.

Tidigt i morgon går tåget till Göteborg och Socialdemokraternas partikongress. Det blir spännande.

Jag är ombud för riksdagsgruppen, yttranderätt men inte rösträtt. Ser fram emot spännande diskussioner.

Packning däremot är så jäkla trist. Upp och ner. Men jag är ju rätt snabb tack vare all rutin. Gör dock inget roligare.

Jag ska göra vad jag kan för att rapportera.