månadsarkiv: november 2013

En hel hoper gymnasielever

I går visade jag två grupper från Vasaskolan runt i riksdagen. Två timmar vardera. Kanonroligt. Men fyra timmar i sträck som det blev, och med konsekvensen att jag åt lunch 16.15 … Nåja, lätt värt det! Jätteroligt att prata demokrati och det politiska uppdraget.

I dag en grupp från Borgarskolan en timme. Ingen match i jämförelse.

 

 

Vem är företagsam?

Strax korar Svenskt Näringsliv företagsamma människor runt om i landet. Här en skärmdump från Facebook:

sn3

Om detta har jag och regionchefen haft diskussioner. Nu är det ju en rikstäckande kampanj så det är väl inte hennes fel.

Att vara en företagsam människa är INTE detsamma som att driva ett företag.

Här är ur en synonymlista:

sn1

Vi har ofta använt använt adjektivet företagsam/företagsamt i mina kretsar. Typ som när någon styrt upp en hel picknick med bra plats, goda korgar och ringt ihop roliga personer. -Bra där, företagsamt. En person som får saker att hända helt enkelt.

Att vara företagsam är inte synonymt med att vara företagare. Så enkelt är det.

Till exempel träffar jag grymt många företagsamma människor i ideella organisationer. Jag antar att de inte får vara med i Svenskt Näringslivs tävling?

Tävlingen i sig har jag inga synpunkter på, bara på formuleringen.

FN-dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor

kvinnovåld3

I kväll avgick den tysta manifestationen från Södermalmstorg till Rådhustorget. En manifestation som genomförs på många platser runt om.

Talet hölls av Irene Danielsson (min exinneboende, måste sägas) och fokuserade på våldtäkter. Om hur tjejer tipsas om att inte dricka så mkt alkohol för att inte hamna i utsatta situationer, medan ingen skulle tipsa en kille om att inte dricka för att inte utsätta någon för övergrepp … Helst enkelt det skeva fokus, där skammen hamnar på offret och inte förövaren.

kvinnovåld2kvinnovåld1Foton: Markus Ek

 

 

Att inte vilja ha barn

Det här är ett knepigt kapitel.

Eftersom normen i samhället är att kvinnor är gjorda för barnuppgiften och ska 1) drömma om de egna barnen 2) generellt vara omhändertagande och tycka om små barn oavsett vad, är det lite trixigt att ha hamnat utanför den kategorin.

Det har uppmärksammats mycket de senaste veckorna. Det har kommit en ny bok, Ingens mamma. Trodde att jag hade kunnat köpa den på stan i dag, kunde jag inte. Får beställa. Så här presenteras den: ”Litteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. I Ingens mamma skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan 30-årsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annan än att själv bli mamma. Som tycker att klimakteriet är befriande, att vårt förhållande till barn liknar en religiös kult och att det är dags att uppvärdera andra relationer än dem mellan barn och föräldrar.”

DN kör en fantastisk reportageserie om människor som mer eller mindre medvetet valt bort egna barn.

Stina och Jonas till exempel. ”Jonas berättar hur han hamnat i situationer där någon håller upp sin bebis framför honom och frågar: ”Nu blir du väl ändå sugen?” – Säger man nej i ett sådant läge tolkas det som om man kritiserar deras livsval, till och med deras barn, säger Jonas. Det enda som accepteras är att man säger: ”Jo, snart rasslar det nog till.” Alla vill ha bekräftelse på att de har gjort rätt val själva: ”Titta vilka fina barn jag har, och vilket bra val jag har gjort.”

Johan som valt att sterilisera sig för att ingen ska ha en förväntning på honom att vilja bli far till barn han inte är sugen på.

”Johan menar att barn medför att man på något sätt måste ge upp en del av sitt vuxenliv för att anpassa sig efter barnets behov. När han berättar det brukar han få höra att han är ”egoistisk”. Men han menar att många val som vuxna gör är för deras eget bästa. – Vilka val man än gör i livet, gör man dem väl med utgångspunkt i vilket liv man vill leva. Jag kan inte se att det är något särskilt egoistiskt med det här valet.”

Gabriella som tar upp problematiken när den ena vill men inte den andra och att trycket på att få barn i dag också är väldigt stort hos på samkönade par. ”– Jag har alltid varit öppen med att jag inte vill ha barn. Precis som jag alltid varit öppen med att jag är lesbisk. Men man har all rätt i världen att inte svara på varför. Och ibland vill jag verkligen slippa svara. Det är inte alltid den som avviker från normen som ska behöva förklara sig.”

Av det som snurrat på slutet har jag med stor fröjd och tillfredsställelse läst Lena Anderssons text Barnalstring är frivillig. Det är svårt att lyfta delar ur den eftersom helheten är grejen och det står så mycket som jag själv nu slipper både formulera för mig själv och uttrycka.

För det är så, när omgivningen nu i ganska många år, beroende på hur mina relationer sett ut, frågat och tryckt på och undrat och sagt att jag skulle bli en sån himla bra mamma osv osv, så har jag bara känt en blandning av dovt illamående och stark panikkänsla. Allt som har att göra med egen graviditet, förlossningar och konceptet att vara förälder känns inte alls bra för mig. Jag kan inte se mig i den rollen, det finns inget som lockar. Jag får adrenalinpåslag av stress vid blotta tanken på att det skulle hända mig. När jag hör om andra i liknande situation, eller läser de här texterna, förstår jag att vi alla utsätts för ungefär samma sak. Snack om egoism eller att vi ska vänta så kommer suget. Eller som i texten ovan, att om man ser ett litet barn ska man vilja ha ett eget, det ska så att säga suga i någon livmoder. Händer aldrig mig. Den knyter sig.

Vad händer med mig när jag träffar ett litet barn? Så litet att det inte kan gå och prata. Om det är avlägset bekant hejar jag och spanar lite på det, och hoppas att det inte ska skrika för det kan jag inte hantera. Jag hoppas också att en frejdig förälder inte ska ge mig det i och tro att jag ska tycka det är kul att hålla. Det tycker jag inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med barnet. Eller ungen, som vi säger i Hälsingland. Det har hänt att folk i god tro släng över en unge innan jag hunnit protestera och att jag blir stel är det minsta man kan säga.

Jag har begåvats med syskonbarn. Först kom tvillingar. De går nu i förskoleklass, och jag minns mycket klart hur jag oroade mig över hur jag skulle hålla och fixa. Det gick rätt okej ändå (Gjorde det inte Jessica?) för jag tycker självklart om dem och (varför behöver jag ens säga det?) vill bygga en relation för framtiden. Vi ska ju känna varandra länge. För ett år sedan kom nästa. Vi snackar en del när vi ses, men gångerna jag har hållit i honom är lätträknade. Jag connectar gärna när han sitter i annans knä och viftar med en nyckelknippa eller vad de nu går igång på. Snart kommer ytterligare ett, det blir väl ungefär samma.

När de sedan börjar kommunicera med tal, då är det roligt. Jag är galen i treåriga tjejer med tofsar och glasögon som pratar vitt och brett om knasiga (helt rimliga) saker. Eller killar som lägger pussel med stor inlevelse. Eller fuskar i sällskapsspel.

Men! Jag vill verkligen inte ta eget ansvar för något av de här små barnen. Jag är helt enkelt inte utrustad med ådran. Det finns inget sug. Det är skitkul att träffa syskonbarnen, och också lite, lite skönt att veta att de inte kommer att trängas med mig i sängen på natten. Jag skulle göra mycket för dem om det behövdes, men det behövs liksom inte just nu eftersom de har en underbar mamma.

Så här skriver Lena Andersson och precis så här känner jag: För mig har det aldrig känts som en självklar och ”naturlig” del av mitt tänkande om mig själv och livet att jag en dag skulle bli förälder. Att jag skulle vara mamma är så konstigt att det till och med känns besynnerligt att vara ”ingens” mamma. Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd.

I texterna jag länkar till ovan finns så mycket klokheter. Det här med att man skulle vara emot barn. Nej, inte alls. Jag har till och med valt ett yrke där jag jobbar med stora barn, ett yrke som jag trivs mycket bra med. Unga människor är riktigt roliga. Jag har alltid känt ett stort engagemang för mina elever.

Att man skulle ifrågasätta andras val. Nej, hur skulle det påverka mig hur andra gör? Inte det minsta. Vill de ha ett barn eller sju. Varsågod! Däremot ser jag ju också, i mitt yrke till exempel, hur föräldrar efter att ha valt barn (oavsett antal) sedan inte engagerar sig särskilt mycket, vilket för mig är helt obegripligt. Om det nu stämmer, detta med att barn är meningen med livet, så lägger rätt många föräldrar ganska lite tid och energi på den meningen. Men det är en annan historia som har med många faktorer att göra.

Mitt val skulle vara ett hån mot de som inte kan få barn. Precis som andra utan barn har jag fått höra det. Helt obegripligt resonemang. Ska jag behöva göra nåt jag inte vill, trots att det på minsta vis hjälper andra? Märkligt. Men inte ovanligt alls att det kommer fram. Den ofrivilliga barnlösheten är något helt annat. Något helt annat! Bör inte ens talas om i samma resonemang.

Sociala medier ger mig ytterligare en dimension på det här. När jag ser nyblivna föräldrar som tidigare sysslade med blandade saker, byta ut sin profilbild till en med sitt barn på och fokusera allting på det nya barnet. Allt allt allt verkar nu handla om det. Inget mer ryms. Då förstår jag att det finns personer som är mer lämpliga för föräldraskapet, som gillar att helt gå upp i det och bli ”MAMMAN”, det är då jag förstår att jag är en annan sort. Det är de som kommer att i första hand kalla sig ”trebarnsmamma” i olika sammanhang som om det gav dem automatiskt mer status än andra utifrån föräldraskapet. Jag vill inte behöva motivera min existens utifrån vad jag avlat.

Är du inte rädd för att bli ensam när du blir gammal? Detta är lite en kärna. Att en skulle skaffa barn för att ha dem som någon slags redskap för sig själv. DET OM NÅT ÄR VÄL EGO! En gång sade en fembarnsförälder till mig att barnen var hans pensionsförsäkring. Härligt, behöva vara pappas arbetare tills han dör. Jag ser på invidiver som fria. Föräldrar förvaltar dem en stund, och gör de det på ett bra sätt kommer barnen att vilja förvalta den relationen och troligen ge tillbaka. Annars inte. Och med tanke på hur många ensamma äldre det finns i Sverige, så verkar ju inte avynglig vara en garanti för sällskap. Nej, jag är inte rädd för att bli ensam. Inte det minsta. För jag vill umgås med folk som vill umgås med mig, inte de som gör det för att de känner ett blodsbandstvång.

Men din mamma vill väl ha barnbarn? Jaha? Jag är som sagt ingens redskap. Min mamma är dessutom en sån klok människa som uppmuntrat mig att göra det jag själv vill och aldrig en sekund undrat om jag inte ”vill ha smått”. I situation där partner pressat har hon stöttat mig. Fint! Det finns de som klarar av att agera utanför normen nämligen, även äldre damer som förväntas inte vilja annat i världen än att få ta del av (världens fånigaste uttryck) livets efterrätt. Förlåt mamma för att jag kallade dig en äldre dam, 52 är ingen ålder!

Du kommer att ändra dig Elin! Jaha. Ja, kanske. Det är ingen princip det här, det är en känsla. Den kan ändas. Men inget tyder på det. OCH VAD HAR DU MED DET ATT GÖRA?

Det är också helt irrelevant. Jag är bara så trött på att i dag ses som udda för att jag inte vill byta bajsblöjor. Det känns fint att fler talar ut om det.

 

Jag hann se utställningen!

I månader har jag tänkt droppa in på Länsmuseet för att titta på utställningen om hälsingegårdar. Skyltningen har skrikit på mig de hundatalsgånger jag passerat. In´såg i går att den här helgen är sista chansen.

De som jobbar med utställningarna i Gävle är otroligt skickliga. De lyckas välja ut en mix av stort och smått, och även om det är en mindre utställning känns den spännande, inspirerande och lärorik.

Alla bilder från förr är svartvita. Jag minns vilken kamp det var i hjärnan när jag försökte förstå att även dåtidens verklighet var i färg. För mentalt har jag fortfarande lite svårt att omvandla de fina, gamla fotona till färg. Det spelar ingen roll att jag logiskt vet att det fanns fuxar också förr, inte bara hästar i gråskalor.

Den här utställningen innebar mycket färg. Gårdarna är ju rikt utsmyckade och alla vet att färg är roligare än vitt (fet dänga till senaste årens urtrista vithets i hemmen). Minimalism, nej tack.

Ett fint bevis på detta är den här brudklänningen från Järvsö. Överväger att kanske gifta mig om jag kan ha nåt liknande.

gårdar1

gårdar

Fester av ormlig karaktär hölls i gårdarna. Bröllop pågick i dagar! Utställningen skildrar också de som slet med detta, personalen … Och att de inte går förbi en viktig del i historien, känns också bra. Fest och alkohol är en sak, men då som nu fanns det så många som blir sjuka av alkoholen och många sådana öden skildras. Och också vad dåtidens rebeller gjorde (finns fortfarande inget som är så rebelliskt som att avstå från alkohol), nämligen startade loger. En vacker fana fanns på plats!

gårdar3

Logen Oscar I:s minne bildades på Bommars, en av gårdarna, sommaren 1884. Där hölls möten ”i åratal”, som det står.

Exempel finns också på Jonas Johansson som ägde Långhed som nyårsafton 1900 avlade nykterhetslöfte, och 25 år senare fick diplom. Jag funderar på varför han valde just nyårsafton, kan logen ha hittat på nåt extra kul jippo då? Medlemmar i IOGT-NTO får fortfarande sitt första diplom efter 25 års medlemsskap. Jag får alltså mitt första om fyra år!

Om du inte har kollat, och hinner i morgon. Gör det.

Många samtal och möten

De här två senaste dagarna har jag haft möjligheten att föra många samtal och träffat flera gävleborgare och talat om både det ena och det andra gällande politik.

I går träffade jag två grupper i riksdagen, en grupp från Språngbrädan i Sandviken och en enhet på vår Länsstyrelse som besökte. På kvällen var jag i Bergvik och pratade glesbygdsfrågor med en mindre grupp, lite i studiecirkelform. Alla former är roliga, men i mindre grupper blir det en attraktiv dynamik där alla invlolveras naturligt.

I dag har min före detta arbetsplats, Sofiedalsskolan, åkt ner hit till Stockholm med sina nior varav jag har gudiat runt två av dem och fått hjälp av kollegor med de andra två.

Sannerligen människor på olika nivåer i förkunskap, men alla lika roliga och nyttiga. Jag hoppas att jag kan bidra med något också!

Att vara kvittad

För några veckor sedan gjorde några lokaltidningar i länet reportage om riksdagsledamöternas närvaro på voteringarna.

Vanligen voteras ungefär två gånger i veckan, men det varierar. En votering kan innehålla tre ärenden och ta tre minuter, eller ta 50 minuter och innehålla oändligt många fler ärenden.

Tidningarna valde att redovisa hur många procent av ärenden som varit borta ifrån. Det säger dock inget om hur många gånger man varit borta. Procentsiffran blir väldigt olika beroende på vilka voteringar man varit borta ifrån, men det tyckte en journalist jag frågade var ointressant.

Jag har nu gått igenom mina tillfällen då jag varit utkvittad, eller som somliga journalister och ledarskribenter påstår, skolkat. Döm själva.

2010: Inget

2011: 12 april Närvarande på polisriksdagen i Västerås 1 juli Höll föredrag 24 november Närvarade vid Håkan Juholts besök i Gävle

2012: 29 mars Medverkade på Nämndemannaföreningens möte i Gävle 3 maj Begravning av anhörig 25 maj Träffade Sandvikens arbetarekommun och talade skolfrågor 13 december Ombedd utkvittad*

2013: 13 mars Träffade asylsökande i Norrsundet Vecka 15 Sjukanmäld fyra dagar. Kan ha missat två voteringar. 17 juni Partiarbete i Gävle 19 september Ombedd utkvittad* 23 oktober Debatt om högskolan på högskolan i Gävle 6 och 13 November Studieresa till FN

* S behöver plocka ut folk för att balansera den andra sidans behov.

 

Att piffa till en söndag

Söndagar är mentalt tråkiga. Jag kan aldrig uppbringa en laddning en söndag.

Trots det har den här varit fylld av roligheter. En workshop med arbetarekommunstyrelsen och sedan firande av medlem som fyller 90 år. Fick då äran att se hembygdsgården i Bomhus. Mysigt!

Nu, det som vi kallar admin.