Kategoriarkiv: Politik

Oron för förändring

I helgen hade S-kvinnor Gävle träff och gäst var Sinikka Bohlin. Sinikka har hållit på med politik vääääldigt länge och var riksdagsledamot fram till 2010, när man kan säga att jag tog över från Gävle. Hon jobbade mycket med miljöfrågor och nordiska frågor. Duktig!

En av de viktiga saker som hon sa och som jag tänkt på ett par dagar är vår inbyggda rädsla för nyordning. Också i det lilla.

Lokalpolitiker brottas ständigt med att hitta bra lösningar, de bästa strukturerna. Inte sällan möts det av motstånd, nästan egentligen vad man än ska göra för omstrukturering. Minns när vi lade om missbruksvården i Gävle under min tid i socialnämnden. Kanske det första stora och svåra jag gjorde, också rätt oerfaren. Men, som jag förstått det har det blivit bra. Ingen har som jag sett bett om att få tillbaka den gamla organisationen.

Hur som. Sinikka berättade om 80-talet och när de drev omorganisation och ombyggnad på äldreboenden. Hur anhöriga hävdade att ingenting behövde göras, allt var bra.

Sedan fick man nya, enskilda rum med pentry, toaletterna byggdes om så folk faktiskt kunde komma in på dem med sina hjälpmedel osv. Det blev bra! Jättebra!

Vi kan väl aldrig stilla oss och tro att det vi har nu alltid är det ultimata. Om de hade trott det förut skulle vi ha haft en sjukvård som på 50-talet. Eller förstås vilken tid som helst som skulle vara exemplet. Det vill man ju inte!

250px-Bohlin

Bekämpa dödsolyckor på jobbet

kraftttag

Hittills i år har tolv personer omkommit på jobbet. Att förhindra dödsolyckor är en viktig prioritering för regeringen. Därför tar nu sex ministrar ett gemensamt initiativ för att tydligt markera att dödsfall i arbetet är helt oacceptabelt.

Läs pressmeddelandet HÄR.

”Svenska folket har således röstat fram en riksdag som inte med enkelhet kunde bilda en regering”

Den här jättebra texten skrev centerpartisten Fredrik Jarl på sin Facebook den 18 januari:

”Jag är faktiskt riktigt trött på ”förståsigpåare” och andra politiska kommentatorer som menar att ”politikerna” har skött regeringsbildandet dåligt. Jag har inte hört någon av dem förklara hur man skulle ha agerat i stället. Jag har hört flera önsketänkanden, men önsketänkanden om hur ett eller ett annat parti borde agera resulterar inte i att en regering kan bildas. Problemet har ju varit att alldeles för många har varit låsta i sina positioner, och om inte C och L tagit initiativ för att lösa upp knutarna hade vi fortfarande stått utan regering.

Hörde nu senast Lotta Gröning lägga ut texten i TV4. Det var ingen hejd på hur dåligt politikerna hade agerat. Hennes lösning? Jo, att S skulle ha släppt fram Alliansen. Det tycker jag också hade varit en klok lösning, för Socialdemokraterna skulle verkligen behöva fundera över vilken roll som partiet ska spela i svensk politik framöver. Men vi vet vad Löfven svarade på uppmaningen att släppa fram Alliansen – ”Glöm det!”.
Det skulle ha kunnat bli ett alliansstyre tillsammans med Miljöpartiet. Det var en absolut framkomlig väg. Men hos M och KD fanns det inte någon egentlig vilja att få till ett sådant styre. Så viktigt var det alltså inte att hålla ihop Alliansen och ta över makten. Hellre ville man alltså förlita sig på stöd högerut.

Man kan naturligtvis säga att politikerna inte borde ha blivit överraskade över att det skulle bli så här mot bakgrund av opinionsundersökningarna före valet. Lika relevant är det då att säga att svenska folket knappast heller ska vara särskilt överraskade över svårigheten att bilda regering. Partierna var relativt tydliga med sina positioner före valet – möjligen att M och framför allt KD var mer avståndstagande till SD före valet än efter. Men även före valet placerade Ebba B-T KD som partiet närmat SD.
Svenska folket har således röstat fram en riksdag som inte med enkelhet kunde bilda en regering. Om en majoritet egentligen vill ha en Alliansregering så borde de som så önskar ha låtit bli att rösta på Sverigedemokraterna. Den som har röstat på SD kan inte gnälla över att det inte blev en Alliansregering, för den bär till stor del skulden för att så inte blev fallet. Hade Allianspartierna samlat 144 mandat i stället för 143 hade vi för flera månader sedan haft en Alliansregering. Så är det.

De allra flesta av de här förståsigpåarna som har uttalat sig, om hur dåligt politikerna har hanterat den parlamentariska situation som väljarna har röstat fram, har aldrig suttit och förhandlat politik med andra partier och samtidigt ha ansvar för att stå upp för den politik som medlemmarna har beslutat och som man har gått till val på. Jag är väldigt glad över att jag har sluppit att sitta med det ansvaret.
Min uppfattning är dock att den som vill bilda majoritet, eller vill styra en politisk församling i minoritet, bär ansvaret för att samla ett tillräckligt stöd för att kunna förverkliga detta. För Stefan Löfven var viljan att få fortsätta att sitta som statsminister så pass stark att han accepterade att genomföra en kraftig liberal reformagenda. Jag kan konstatera att Ulf Kristerssons vilja att bli statsminister inte var lika stark, för då hade han satt sig och förhandlat fram en sådan möjlighet med S eller MP.”

Varför tycker jag att den är så bra? Därför att den bland annat svarar på frågan som jag fick i radio i fredags –Men vaaarför har det tagit så lång tid? Tja, har någon missat hur valresultatet blev? Vilka låsningar som finns inbyggt i det? Verkligen?

Och jag gillar att han också säger det här mot slutet: De allra flesta av de här förståsigpåarna som har uttalat sig, om hur dåligt politikerna har hanterat den parlamentariska situation som väljarna har röstat fram, har aldrig suttit och förhandlat politik med andra partier och samtidigt ha ansvar för att stå upp för den politik som medlemmarna har beslutat och som man har gått till val på.

Det är helt tydligt för mig att fler behöver prova politiken framför att mest tycka. Det är skitsvårt och det finns plats för fler.

”Eftersom det är vuxna det handlar om”

Jag vet att det inte helt populärt att kritisera egna, sittande ministrars uttalanden. Så jag passar på nu när personen i fråga inte längre är minister.

Det handlar om DEN HÄR artikeln i Expressen från den 18 januari. Problembilden är alla unga ensamkommande som fått uppehållstillstånd för studier, men inte har någonstans att bo.

Självklart är de inte ensamma om det allvarliga problemet. Det är därför vi måste bygga mer!

I alla fall. Det finns mycket att säga om det. Mycket man kan ha ett hjärta med i, bry sig.

Men man kan förstås också säga så här:

text1

Det lämnar mig med så många frågor. De har verkligen inte samma förutsättningar som andra unga i Sverige. De har tillexempel inte föräldrar och i en del fall saknas också andra nätverk. En del har ju haft tur och bor hos svenska familjer som öppnat sin dörr för dem. Som ställer upp utan någon som helst betalning från samhället.

Men det där att säga att man har det egna ansvaret för sin boendesituation eftersom det är vuxna. Säger vi generellt så när människor inte ha någonstans att bo? Vi brukar väl inte göra det, utan tycka att samhället ska byggas så att det är tryggt för alla.

Otäckt att uttrycka sig sådär om unga ensamkommande som bor ute och sliter med skolgång.

Brukar anamma mormors ”alla får skämmas för sig själv” då det är bra och spar mycket tid och energi, men ibland skäms jag ändå för det andra säger och gör.

I bästa fall föreligger någon slags feltolkning.

Regeringsförklaringen i dag

regeringen

Under tiden jag lyssnade på Löfvens regeringsförklaring skrev jag ned lite av det som stack ut. Inser att det blev lite av en sammanfattning.

Jag tycker bäst om det han sade om miljö och skola! OM man av outgrundlig anledning tycker att jag ändå är lite översiktlig finns hela HÄR.

En av syrrorna SMSade och frågade vilken minister jag hade velat bli. Svaret är ju ingen men hon tvingade mig att välja. Jag valde miljö. Motfrågade henne.

Hon föredrog vice statsminister med motiveringen: ”Jo men har liksom ingen grupp med möten. Behöver inte göra så mkt o ändå erhålla en viss pondus. Praliner o få lön liksom.”

Jag sade inte att man ofta har mer i sin så kallade portfölj. Men det var kul tänkt.

Vad gäller ministrar blev det som förutspått inte så väldigt många förändringar.

Jag är glad över att favoritminister Anna Ekström är kvar. Också glad över att (kanske vis av kritiken från förra gången) två kvinnor, Nilsson och Ernkrans togs från riksdagsgruppen.

Nu börjar nya race. Vem ska bli gruppledare efter Ygeman? Vilka unga sossar boende i Stockholm ska få arbeta åt ministrarna? Sånt.

Men viktigast av allt. Det riktiga, viktiga jobbet för att fortsätta Sverigebygget kan rulla.

Om politiken

HÄR kan du läsa utkastet till överenskommelsen som det pratats om i dag. Vad som händer får vi se.

Jag skrev så här:

De moderater och kristdemokrater som uttrycker sig mycket elakt och nedlåtande om (troligen, inget är klart) forna samarbetskamrater nu, vad illa det ser ut! Jag vill inte sprida exemplen.

Jag tycker det är sjukt strongt av alla som är beredda att vara pragmatiska och förhandla, ge och ta. För att fortsätta ha en stabilitet för Sverige och jäkligt viktigt, inte ger nåt till extremhögerkrafterna. Det sista är långt mycket viktigare för en stabil framtid än vad var femte person förstått. Tyvärr alltså.

Inget är klart. Jag jublar inte över allt jag ser. Men jag ser faktiskt inte väldigt många andra vägar fram heller. Extra val? Inga garantier för att det löser något. Och jag tror väljare förväntar sig att vi ska hitta lösningar efter valresultat.

Nu är det (kanske) en sådan på väg fram. Jag hoppas det.

Det går att gräva ner sig i det man har aversioner mot. Eller så kan man titta på vad som verkar bra. Halvfullt eller halvtomt.

Och viktigast av allt. Det kommer fler val! Vill du bidra till mer socialdemokrati? Mer socialdemokrati som du tycker den ska vara? Var gärna med oss redan nu!

Min kollega Lawen Redar skrev så här:

Har haft två dagars överläggning med den socialdemokratiska riksdagsgruppens styrelse. Vi har varit på Bommersvik – kursgården som köptes för att SSU behövde en plats där man kunde utbilda unga fackliga och politiska ledare i ideologi, filosofi, politik, statsvetenskap och arbetsrätt.

Jag blir alltid glad och hoppfull av att vara här. Platsen påminner om den omfattande bildningsverksamheten vi har i arbetarrörelsen. Många generationer socialdemokrater har skolats här. Men Bommersvik har också varit samlingsplatsen när partiet stått inför svåra uppgifter och utmaningar: Palme samlade exempelvis regeringen här när landet skakades av arbetsmarknadskonflikten år 1985 och Carlsson kom hit för att samla kraft inför regeringsbildningen efter Palmes bortgång.

Att ta sig an svåra uppgifter är egentligen inget nytt för socialdemokratin. Men något som satt partiet i en svår sits är det senaste valresultatet. Med 28 procent i riksdagsvalet kan man gott räkna med liberala eftergifter. Eller att vi skulle ha kastat in handduken då vi har en borgerlig majoritet i riksdagen.

Men så gör inte vi, och det finns goda skäl till det.

Det sägs att Willy Brandt höll ett historiskt tal på Bommersvik år 1940. Han berättade hur nazisterna inledningsvis hade lovat ett slut på fattigdomen i Tyskland. Men var det något han ville att SSU:arna skulle veta så var det att idéerna inte fick stanna vid den ekonomiska konflikten. Han varnade för de krafter som var beredda att äventyra människovärdet och tackade SSU som kritiserat nazisterna långt innan moderpartiet.

Jag vet att det finns mycket som är svårsmält i den överenskommelse som ligger. Men om den står sig och socialdemokratin återigen får bilda regering så blir vårt parti garanten för att Sverige de kommande åren går en annan väg än många av våra europeiska grannländer. SD ges inget politiskt inflytande. Och det, kommer jag alltid att bära med stolthet.

Troed Troedson skrev så här:

Tre saker jag reflekterar över.

1. Den totala överraskning som många visar över dagens regeringsförslag. Det var väl ändå ett av de absolut mest sannolika resultaten givet förutsättningarna?

2. Den frustration som väller fram från människor som uppenbarligen känner sig svikna och förrådda. Men som, såvitt jag kan förstå, inte har röstat på vare sig Centern eller Liberalerna och som därför rimligen inte har någon som helst anledning att känna sig lurade.

3. Tonläget hos de som tycker det här var en dålig utveckling. När också ledande politiker börjar associera till landsförräderi är det bekymmersamt. Och för mig ett tecken på att de politikerna i vilket fall som helst inte borde ha några maktpositioner.

Utvisningar till Afghanistan i kväll

I kväll utvisar Sverige människor till Afghanistan. Landet som rankas som näst farligast i världen. Ett land där många civila dör varje år, där många terrorgrupper verkar, som har oerhört många människor som flyr inom landet, där det just nu pågår allvarliga strider. Ett land där regeringen tappat greppet om stora delar. Talibanerna är på offensiven. Ett land där en minister säger att de inte kan ta ansvar för utvisade på det sätt som Sverige känner sig trygga med att de lovat i avtal. LÄS HÄR.

Jag kommer aldrig att kunna försvara detta. Aldrig kunna gömma mig bakom ett ihåligt ”Sverige har världens säkraste asylprocess” eller ”Ett nej är ett nej”.

Under dagen har jag sett rapporter om att några fått sin utvisning åtminstone tillfälligt stoppad. Det är ju gott så, då har man funnit fler skäl att titta på. Hur har de kunnat missas innan i denna o så rättssäkra process?

Mejlboxen till riksdagen fylls nu av mejl från människor som är oroade när de som kommit att bli deras anhöriga skickas till ett så instabilt land som Afghanistan. Det hade kunnat vara mina vänner eller grannar. Nästa gång kanske det är. ”Rör inte min kompis” har sällan känts mer angeläget.

Jag har inga svar till dem som inte låter som crap i sammanhanget.

Jag ser att på en av våra ministrars Facebooksidor kan de som ställer frågor relaterade till detta få svaret: ”Vill man förändra lagarna så kan man engagera sig i valfritt parti och driva på för att förändra lagstiftningen och migrationspolitiken.”

Det är förstås sant. Men jag vill ändå stillsamt hävda att inte ens som riksdagsledamot i samma parti går det att få svar på de frågor man har. Så så förbannat enkelt är det inte att engagera sig.

Se delar av Bankes Twittertråd från i går.

46485376_10156940787058474_6261890819523870720_n 46451773_10156940787053474_6159110078877138944_n 46432653_10156940787048474_1268385592916312064_n

Kristersson till statsminister?

 Jag såg presskonferensen när talmannen har aviserade att han i nästa vecka kommer att lägga fram Ulf Kristersson som förslag till statsminister.

Fattar inte hur den regering Ulf Kristersson vill bilda ska vara sammansatt. Den kan komma att bli en utpräglat konservativ regering och den kommer att vara beroende av stöd från SD. Det senare vore riktigt illa för Sverige.

Det blir nej-knappen i alla fall.

Helt klart är en regering med förankring över blockgränsen är det bästa sättet att ta vara på Sveriges möjligheter.

Så här skriver Annie Lööf på sin Facebook-sida:

Det bästa för Sverige är en Alliansregering. För att en sådan ska kunna regera i detta parlamentariska läge krävs antingen aktivt stöd av SD eller förankring över blockgränsen. I det första alternativet kräver SD garantier och inflytande över en sådan regering. Centerpartiet vill istället fortsatt söka blocköverskridande lösningar som omfattar hela Alliansen. Trots att det gått snart fem veckor sedan det första sonderingsuppdraget gavs, har dessa alternativ tyvärr inte diskuterats på djupet.

Jag har uppfattat att mycket av låsningen beror på statsministerfrågan. Jag berättade därför i förra veckan för talmannen att jag står till förfogande som sonderingsperson. För att lösa upp knutar tror jag att det vore bra med en sonderingsperson som inte har som främsta ambition att bli statsminister utan som har sitt främsta fokus på det politiska innehållet. Det har funnits intresse för detta hos flera olika partier.

Tisdagens gruppsamtal hos talmannen förstärkte min bild av att fördjupade samtal över blockgränsen mellan framför allt Alliansen och MP skulle vara bra. Ett sådant samarbete, som kan se ut på flera olika sätt, skulle vara bra för Sverige, hålla ihop Alliansen och göra oss till den största konstellationen i riksdagen. De politiska skillnaderna mellan Alliansen och MP är inte större än att vi nu tillsammans styr fem regioner och ett flertal kommuner.

Tyvärr har ett sonderingsuppdrag för mig med målet att hitta en lösning som gör att Alliansen kan hålla ihop stoppats av M och KD. Det är därför talmannen idag väljer att gå fram med en skarp omröstning i kammaren istället för att ge mig sonderingsuppdraget.

Jag och Centerpartiet beklagar att jag inte fått möjligheten att sondera, eftersom det innebär att möjligheterna att få till stånd en alliansregering inte undersökts på djupet. Jag är givetvis även i fortsättningen redo att spela en aktiv och konstruktiv roll i arbetet för att Sverige ska få en ny handlingskraftig regering.

Jag repeterar: Fattar inte hur den regering Ulf Kristersson vill bilda ska vara sammansatt.

S+MP+L+C i Gävle

Nu är det klart.

Jag är så jäkla nöjd efter att ha jobbat hårt med detta.

Socialdemokraterna bildar majoritetsstyre i Gävle kommun tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.

Socialdemokraternas utgångspunkter har varit:
– Vi vill se ett stabilt majoritetsstyre i Gävle.
– För att nå detta behövde vi söka blocköverskridande samarbete
– Vi ville bryta SDs vågmästarroll
– Vi ville hitta en politiskt överenskommelse där samtliga ingående partier var nöjda och kan försvara det för sina väljare.

I den här processen har vi inbjudit alla partier utom SD. Vi har träffat samtliga partier (utom SD då) i olika konstellationer och också jobbat med flera scenarion samtidigt för att spara tid. Detta har inte varit någon hemlighet för någon, tvärtom har vi deklarerat det tydligt.

Jag är väldigt stolt över att vi efter ett hårt arbete kommer att kunna erbjuda politiken i Gävle ett lugn. Min förhoppning är också att oppositionspartierna ska bedriva ett bra arbete och att vi ska ha ett bra debattklimat i fullmäktige och i alla andra demokratiska samtal.