Kategoriarkiv: Politik

I går polisdebatt

debatt debatt1

Sanne tog några bilder. I går förmiddag hade vårt utskott debatter hela förmiddagen och en av dem var om motionsbetänkandet över polisfrågor. Det är bredare än så, det ingår också internationellt samarbete, passfrågor och vapenfrågor exempelvis.

Högst upp ser ni mig i ett replikskifte med moderaten. För sådana blev det, tre stycken. Om allehanda.

Jag försökte vara tydlig med:

Vi behöver fler poliser och polisanställda och det finns i budgeten från regeringen och Vänsterpartiet.

Vi har gjort en satsning på polisutbildningen och kommer att öppna två nya polisskolor liksom arbeta upp möjligheterna för distansstudier.

Löner sätts mellan parterna. Inte av politiker.

Antalet poliser är inte hela lösningen. Arbetsmetoderna måste också vara bra och moderna.

Vilka förutsättningarna polisen får för sitt arbete beror också på hur vård, skola och socialtjänst klarar sina uppdrag. Vi gör satsningar också där. Indirekt vinner polisverksamheten på det.

Miljösmart

calm

I dag kom ett pressmeddelande. Läs hela HÄR.

”Genom att handla begagnat på Blocket i stället för att köpa nytt kunde produktionen av cirka 22 000 ton plast undvikas under 2017. Det visar en studie gjord av Blocket i samarbete med IVL Svenska Miljöinstitutet.”

”Redan 2013 lanserade Blocket och IVL Svenska Miljöinstitutet en unik beräkning som visar hur mycket växthusgaser som kan undvikas årligen genom begagnathandeln. Nu har beräkningarna kompletterats med hur mycket nyproduktion av plast, stål och aluminium som kan undvikas.

För privathandeln på Blocket under 2017 är resultatet:

  • 22 000 ton plast, vilket motsvarar den samlade vikten av två Kaknästorn.
  • 122 000 ton stål, vilket motsvarar mängden stål som behövs för att lägga tågräls mellan Sveriges nordligaste och sydligaste spets.
  • 13 000 ton aluminium, vilket motsvarar samma mängd som 80 procent av de pantburkar som årligen återvinns i Sverige.
  • Minskat utsläpp av 0,8 miljoner ton växthusgaser, vilket motsvarar ingen biltrafik i Sverige under cirka 1 månad.”

Dalström och män

kata

Splendid bok om Kata Dalström. Läs om ni inte har gjort det.
Alla ni som är aktiva i politiken vet att det är slitigt, riktigt slitigt. Men man gör det av övertygelse om att allt kan bli bättre. Precis som Kata gjorde och tillsammans med andra röjde väg för kvinnors röster

Och apropå just det.

Om det inte handlar om jämställdhet, kvinnojourer, sexhandel eller liknande är politiken väldigt ofta full av män.
I dag bekräftade jag mitt deltagande i en sk paneldiskussion på detta sätt.

kata2

”Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.”

Just nu kommer många mejl till riksdagsinboxen om situationen för de ensamkommande unga. Det här har jag bett att få publicera, med namnen ändrade. Varför kommer mejlen? För att man tycker att den lagstiftning som är på väg fram godtyckligt exkluderar vissa och därför inte är den bästa lösningen.

”För ungefär två år sedan blev jag aktiv på ett språkcafé. Det finns så mycket jag skulle kunna säga om det, så många skratt. Men också så många tårar. Länge försökte jag hålla någon sorts distans, men vartefter tiden gick krävde det mer energi att hålla det ifrån mig än att bara släppa taget. Så till sist gjorde jag det, lät folk komma nära. Jag vet inte om du sett filmen Matrix, en riktig klassiker som jag kan se om och om igen. Neo får i början av filmen välja mellan ett rött och ett blått piller, det blåa får honom att glömma allt vad de berättat om hur världens egentligen ser ut och vakna upp i sin egen säng. Det röda får honom att fortsätta på den vägen har slagit sig in på.

Det var lite samma för mig. Och så många dagar jag förbannat mig själv för att jag inte valde det blå pillret. Önskat att jag bara fortsatt med mitt liv, lyckligt ovetandes om alla de människor som ligger sömnlösa natt efter natt, som går runt med en klump i magen dagarna i ända. Men det finns också dagar då jag är så tacksam för att jag valde att se, för vem hade jag annars varit?

Jag vill berätta lite om mitt liv. Jag är uppväxt i en trygg familj och enligt min egen och ofta andras uppfattning blivit en rätt bra person. Jag har engagerat mig ideellt i många organisationer, jag har pluggat och jag har jobbat. Jag har spelat musik, vandrat i skogen och haft styrelseuppdrag. Mina framtidsutsikter har varit ljusa, jag har fått bra jobb och engagerat mig för mina medmänniskor, och jag har mått bra. Men det senaste året har det inte varit sig likt. Jag mår inte längre bra. Jag orkar inte längre jobba som jag gjorde innan och jag orka inte träffa mina vänner längre.

Såhär kan en vanlig dag se ut för mig.

Jag ställer klockan tidigt och ringer och väcker Ahmad för att han inte ska försova sig. För jag vet att han somnade sent efter att ha legat och tänkt på sin familj som för några veckor sedan försvann nånstans längs gränsen mellan Iran och Turkiet och som han nu inte får tag på. Han behöver lite uppmuntran för att komma upp på morgonen och till skolan, och vem behöver inte det efter 3 timmars sömn. Han fick förresten sitt första avslag nyss, men det har alla hans vänner också, så det är inte så mycket att prata om.

På väg till jobbet möter jag upp Mohammed. Han är papperslös sedan i höstas, trots att han pratar bra svenska och inte vill nått annat än att jobba, eller ännu hellre gå i skolan. Varje månad betalar jag hans hyra för att han ska slippa sova utomhus, han har gjort det några nätter i vinter och det är kallt.

På jobbet styckas min dag ofta upp av socialsekreterare som ringer och ber om hjälp för ungdomar som angett mig som kontakt, eftersom de inte vet vilken annan vuxen de har att vända sig till, med boende. Jag får återigen förklara att det redan är fullt i min lägenhet (där jag inte längre bor eftersom det bor tre ensamkommande killar där) och att jag inte kan hjälpa med boende. Min lägenhet har nog aldrig varit så välstädad förresten, mer ordningsamma 18åringar får man leta efter.

På lunchen pratar jag med Alis advokat. Ali ska snart upp i domstol. Vi pratar om att jag behöver ta ledigt från jobbet för att kunna följa med, för efter varje gång han har tvingats att berätta hur han blivit våldtagen av några äldre killar i hans by har det slutat med att han försökt ta livet av sig och det har varit alldeles för nära nu de sista gångerna. Hans armar och ben är fulla av ärr, och nu senast fick en fysiskt brotta ner honom för att han inte skulle ta sig ut på tågspåret. Ett ansvar man inte ska behöva ta för sina vänner när man är 18 år i min mening. Kanske kommer migrationsverket tro på hans berättelse, kanske tycker de inte att det är nog, trots att allting blev filmat och att det är dödsstraff på homosexualitet i Afghanistan. Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.

Efter jobbet går jag förbi Roman. Han är den enda av ”mina” killar som fått uppehållstillstånd. Men trots det vaknar han fortfarande av att han skriker på nätterna. Vissa säger att han haft tur, men de vet inte att han blivit torterad och att det är därför han fått uppehållstillstånd. Vi pratar om framtiden och läser körkortsteori. Jag försöker få honom att inte tänka på att hans uppehållstillstånd bara är tillfälligt, men kan inte svara på frågan om hans körkort skulle vara giltigt i Afghanistan.

På kvällen brukar jag alltid chatta lite med Mali. Han har blivit aktiv i en ungdomsorganisation och har därigenom lyckats få boende gratis hos en kille vilket jag gläder mig för varje dag. Det är det som får honom att orka, orka leva i ett land där ingen verkar vilja ha honom. Trots att hans dröm är att bli sjuksköterska, trots att han har haft toppbetyg i skolan. Nu har jag ibland svårt att motivera honom att gå dit. Han kom hit i december 2015 och vet att han inte omfattas av det nya lagförslaget. Han fick sitt första avslag på julafton, men väntade med att ringa till en vecka senare. Han ville inte göra mig ledsen på min semester.

Många ungdomar hör av sig när det börjar bli läggdags, när det är svårt att hålla tankarna borta. Jag och min sambo ligger och chattar med Molladad. Fina Molladad. Som bor hos en familj som inte är schyssta mot honom, men som måste bo kvar för att han inte vet var han annars ska ta vägen. Molladad som fick sitt första negativa beslut efter 14 månader och inte 15. Nu har han fått två till. Han vill inte leva längre. Han säger, är det inte bättre att jag dör här bland mina vänner än på en gata i Kabul, eller som kanonmat i Syrien? Vi säger att vi är många här som bryr oss om honom, men det börjar låta tandlöst för vi har haft den här konversationen så många gånger. Förra veckan stod han på spåret när vi chattade, den natten sov jag inte så bra.

Det här är mina ungdomar, mina ungdomar som allihop är ungdomar som de flesta i deras närhet skulle säga mår ”förhållandevis bra”, jämfört med många andra. Det här är en vanlig dag för mig. Men det är också en vanlig dag för många av mina vänner. Bit för bit trasas vi sönder tillsammans med våra ungdomar. Precis som dom är vi snart bara ett skal av vilka vi var hösten 2015. Migrationspolitiken gröper ur oss bit för bit. Våra hjärtan är till bristningsgränsen fyllda med ungdomar som gör allt för att passa in, för att bidra, och för att inte vara till besvär. Och våra plånböcker är tomma efter att ha betalat hyran för att några ska slippa sova utomhus, mediciner för att en annan ska kunna sova på nätterna utan att vakna av ångestattacker, eller bara mat för att en tredje ska orka gå i skolan. 1800 kronor räcker inte så långt nämligen. Men jag orkar snart inte längre. Det här är inte det Sverige jag vill ha. Jag vill ha ett land där de här ungdomarna kan få leva, växa och drömma. Ett Sverige där deras erfarenhet och kämpaglöd som jag hur tusen historier att berätta som bevis på äntligen kan få komma till användning. Men jag kan inte ge dom det, hur mycket jag än försöker.

Men det kan du.

Kan du snälla göra det som du kan för att skapa ett sådant Sverige? För jag gör allt jag kan, men snart orkar jag inte mer. Gör det för deras skull. Men gör det också för min och hela Sveriges skull, för jag tror inte du förstår hur många människor de här ungdomarna tar med sig i fallet.” 

Patrik, Bengt, jag och demokratin

demokrati

Folkteatern kör projektet ”Drömmar och Demokrati”. Som en del i det samtalade jag och Patrik Stenvard, under ledning av Bengt Söderhäll, om olika demokratiska frågor och politikens förutsättningar i helgen. Länsmuseet pratade först politisk konst och lät oss sedan ha diskussionen hos dem. Tack för det. Och tack ni som lyssnade och samtalade med oss.

Ibland önskar jag att fler engagerade sig i politiken så de fick kännedom om hur mycket tid människor lägger på att resonera, väga saker emot varandra och slutligen prioritera. Jag vågade mig också på att skoja lite om Briggen Gerda, apropå det. Modigt av mig.

Önskade det fanns tid och utrymme för att samtala med andra politiker och med allt folk på det här sättet.

Jag är också glad över att jag såg urpremiärerna av Drömkväde och Utopier. Båda mycket, mycket bra. Se om du kan.

 

Menskoppsmotion

evelina-menskopp-sa-har-gor-du_57fe11a22a6b225a7ea0525b

Den här veckan lämnar jag in en motion till fullmäktige i Gävle om att utreda möjligheten att förse elever i Gävle kommun som så önskar med en menskopp.
Ur motionen:
”En menskopp har oerhört många fördelar. Den påverkar inte miljön i underlivet, den har långtifrån samma tryck på miljön, den kräver mindre hantering, det finns ingen risk för ”tampongsjuka” och den blir över tid ett mycket billigt mensskydd.
Ur ett kommunalt perspektiv, där vi till exempel har ansvar för vattenmiljön, där vi vill främja jämlikhet och minska ekonomiska klyftor finns det många fördelar om våra unga med mens provade och kanske genom livet fortsatte använda en menskopp.”
Bild från piggabutiken.se

Medicinska åldersbestämningar och att trampa snett

Ingen som hänger med i aktuell politisk debatt har missat diskussionen om de medicinska åldersbestämningarna. Det var till exempel i Agenda i söndags där RMV (Rättsmedicinalverket), myndigheten som ansvarar för metodval, var med och berättade hur de jobbar och på vilka direktiv.

Negra Efendić på Svenska Dagbladet har gjort ett omfattande grävjobb. Vi har fått veta att personer som alls inte velat vara experter i metodval kallas experter, att förstudien inte är genomförd som den borde och en massa andra uppgifter.

Tyvärr har inte ansvarig minister velat kommentera detta utan tackat nej och hänvisat till myndigheten. Just nu sitter jag i kammaren och inväntar en interpellationsdebatt som handlar om den här frågan, där ministern ska svara.

Det här är en artikel som handlar om svårigheten att hitta en bra vardag i Afghanistan av mycket seriösa debattörer.

”Detta är särskilt viktigt när det gäller unga vuxna som utöver bristande nätverk saknar livserfarenhet, utbildning, arbetserfarenhet och lokalkännedom då de är uppvuxna utanför Afghanistan och/eller saknar socialt skyddsnät där. Denna grupp är också särskilt utsatt för risken att rekryteras av kriminella och paramilitära grupper och utsättas för sexuella övergrepp. Med andra ord borde gruppen unga vuxna utan socialt nätverk i det land de ska utvisas till betraktas som en särskilt utsatt grupp (som riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling) när deras skyddsbehov bedöms.”

Rättssäkerheten på Migrationsverket. Den hålls högt. Att jag är tvivlande har jag tydligt deklarerat.

Två nyheter om det: Den där SVT tittade på hur Migrationsverket bedömer alla uppgifter i ett ärende. Det gjorde man absolut inte visade den aktuella checken, trots att man hävdat att det är så.

”Daniel Salehi på Migrationsverket säger att de ska ta in allt. Men när vi visar honom formuleringarna i besluten, säger han: – Generellt ska det här inte förekomma, att uppgifter som finns i ärendet inte värderas. Om det gör det måste vi titta på det.”

Generellt ska det här inte förekomma. Hur många har drabbats?

Migrationsverket har också sett över hur de jobbar gällande utredningar om konvertiter.

”Migrationsverket konstaterar att det har begåtts fel i utredningar av asylsökande som valt att konvertera till kristen tro sedan de kommit till Sverige. Slutsatsen dras i verkets egen uppföljning efter sommarens anklagelser om ”husförhörsliknande” utfrågningar av asylsökande.”

”– Vad vi ser är att ibland trampar vi snett, och det är inte bra, säger rättschef Fredrik Beijer till TT”

Det har trampats snett alltså. Hur många har drabbats?

Konsekvenserna för individerna är oöverblickbara.

Jag vill också tipsa om:

Somar Al Nahers text om hanteringen av ensamkommande.

Unicefs blogg om åldersbestämningar.

 

 

Bättre för djuren, hurra!

pälsdjur

Foto: Nettverk for dyrs frihet och Dyrebeskyttelsen Norge

I veckan presenterade regeringen sitt förslag till en mer modern djurskyddslag. Flera glädjande saker, bland annat det jag tidigare jobbat för, att inte elefanter ska vara tillåtna på cirkus.

Andra saker som jag jobbat med, registrering av katter och minkars väl och ve, har inte nått ändra fram. Skrivningarna kring de problemen handlar om att fortsätta utreda frågan. Bättre än inget alls.

Precis nyss kom beskedet om att i Norge ska man med förbud avveckla pälsdjursfarmning, ett resultat som kom ur en ny regeringsbildning. 2025 ska de sista farmerna bort. Goda nyheter. Väljer att se det som att allt är möjligt.

Att det finns efterfrågan på päls är ledsamt. Omodernt.