Kategoriarkiv: Politik

Sittstrejk mot utvisningarna till Afghanistan

myntis

Sedan i söndags sittstrejkar ett stort antal unga personer mot utvisningarna till Afghanistan. Målet är att få träffa Migrationsverkets Ribbenvik för att prata om läget i landet.
Innan dagens gruppmöte träffade jag dom en timme för att höra deras historier om varför de inte kan leva i Afghanistan och varför de räds utvisningarna för sig själva och sina vänner till landet.
De undrade hur så många kan tro att Afghanistan, ens delar av det, är säkert. Samtidigt bad de mig hälsa alla jag känner att de väldigt gärna berättar. De välkomnar alla till Mynttorget i Stockholm. Så ni som vill veta hur de upplever läget, gå förbi och prata en stund.

Läs lite här. Men håll i minnet att siffrorna verkar mer positiva än hur det är. Räknas man som under 18 är sannolikheten att man får stanna större. Men många, många räknades upp i ålder ett, två eller tre år under förra året. Baserat på godtycke. Och då blir siffrorna annorlunda. Då försvinner synen på att de behöver skydd.

Nu på kvällen har demonstrationen attackerats. Det verkar handla om killar från motståndsrörelsen som tycker det är fräckt att med våld ge sig på en utsatt grupp. Det gör mig så ont, och gör mig så förbannad. Hotet mot säkerhet kommer bland annat därifrån. Rakt ur det de själva vill tro är det ursvenska. Kräk.

”Jag har aldrig gjort något så svårt”.

”Jag har aldrig gjort något så svårt”. Det är vad jag fick säga till den asylsökande kille som förra veckan ville prata med mig inför sin intervju på Migrationsverket. Han har varit här sedan november 2015 och skulle nu göra den ”riktiga intervjun” där han, precis som många andra, skulle berätta om hoten från talibanerna som gjorde att hans familj valde att köpa smuggelplats till Europa. För att rädda hans liv. Han undrade om jag hade tips, vad han skulle göra för att bli trodd. Sällan har jag känt mig så liten. Så maktlös. Vad har jag, en priviligierad svensk som fått alla möjligheter bara genom att födas i Sverige av en snäll mamma, att komma med? Noll. Zero.

Jag har genom mina nya vänner i samma situation som honom, men som varit på intervjuerna tidigare, förstått vilken typ av frågor som skulle komma. Lyckligtvis är han en av de som fått ett bra juridiskt ombud som träffat honom innan och inte bara dyker upp till intervjun som en gubbe i lådan. Så han var preppad på vilken typ av frågor som kommer.

Han förstår, precis som alla andra som flytt från helvetet, att det är svårt att med enbart ord kunna styrka sin berättelse. Att det många gånger inte betyder något. Trots att orden och berättelsen är det enda de har. Hur ska man bevisa hot från talibaner? Skriftligt i två kopior? Tror inte det. Det säger så mycket om hur lite en del som ställer frågorna verkar förstå av afghansk kultur.

För de afghaner som flytt direkt från Afghanistan och inte bott många år i t ex Iran, är det inte ovanligt att det har hänt något. Kanske är familjen på något sätt hotad av talibanerna (någon har dödats efter talibanmotstånd eller talibanerna kräver att männen och pojkarna i familjen ska gå med dom och om inte …). Då bestämmer sig en eller två föräldrar, beroende på vilka som lever, att göra det de kan för att rädda sina barn. Av skäl ni vet blir det ofta söner i tonåren. De köper plats hos en smugglare. I Afghanistan förs inga samtal med föräldrarna om vad som är bäst. Säger de vad som ska göras så gör man det som barn, så ser kulturen ut som jag förstått det. Migrationsverket verkar dock se det annorlunda och frågar många gånger vad den unge själv tyckte om detta, som om de hade något val.

Jag kan inte föreställa mig smärtan hos den förälder som fattar beslutet, men jag förstår att smärtan över och rädslan för alternativet är större.

Så rädda, ensamma och icke sim-kunniga killar (och några tjejer också) får minst sagt sitt livs resa helt utan positiva inslag och hamnar i Europa. Kanske Sverige. Icke-simkunniga är relevant eftersom delar av färden kan vara en skräckresa över vatten.

Just nu är situationen i Sverige att tusentals av de här unga människorna väntar på besked eller har fått utvisningsbesked. Av anledning som jag inte kan förstå verkar ansvariga bedöma skyddsskälen som rätt icke-befintliga hos de som ”fyllt” 18 år. Jag skriver ”fyllt” eftersom en hel del har räknats upp i ålder till över 18 år. Därmed verkar plötsligt behov av skydd försvinna i ett kick. Nästan magiskt. Ursäkta ironin.

”De som har skyddsskäl får stanna”. Det stämmer inte. De som blir trodda på får stanna. Det betyder att människor som absolut har skyddsskäl, men inte blir trodda, utvisas. Den skillnaden är viktig att komma ihåg.

Åldersuppskrivningar gjordes många under förra året. Den som får ett besked om att den plötsligt blivit 18 år, har (i de fall jag sett) inte fått någon motivering till varför de bedöms äldre än de själva uppger. Som lärare har jag betygssatt så många elever. Och nogsamt, nogsamt fått berätta mycket detaljerat och välmotiverat för både elev och förälder varför jag landat i just det betyget. Rektorer som ser till att jag gör detta på ett korrekt sätt. Inget fel med det. Men annan myndighetsövning verkar få vara godtycklig.

Varför får de inte veta vad åldersbedömningen och uppskrivningen baseras på? Vilken kunskap om unga och deras utveckling besitter den handläggare som gjort det? Det är inte ovanligt att många socialarbetare och lärare som i många år jobbat med ungdomar ställer sig helt frågande inför bedömningarna. Men i detta är de unga rättslösa. Vad det verkar.

Jag hör en hel del historier om gode män som minst sagt inte sköter sitt uppdrag, om juridiska ombud som alls inte gör det de ska. Det knyter sig i magen vid tanken på att vi betalar ersättningar till de som åtar sig uppdrag men inte sköter sina uppgifter. De som drabbas? De asylsökande. Högt pris. Lotteri för de asylsökande.

Så här är de här unga personerna. De har lärt sig bra svenska på nästan två år i landet. De har skaffat vänner och de har fått vuxna de litar på runt sig igen. Många har ingen kontakt med sin biologiska familj, kanske för att de är döda eller för att de helt enkelt inte vet var de finns. Men med det där som bor i oss människor, hoppet och livslusten, så har de tagit de chanser som dykt upp. Gått i skolan (vi har INVESTERAT i dem), spelat i fotbollslag och allt sånt som unga människor gör.

Många svenska familjer öppnat sina hem. Antingen i ordnade former via familjehemsplaceringar eller i helt frivilliga former. Till exempel när åldersuppskrivningen lett till att de ska flyttas över halva landet och återigen ryckas upp från trygg tillvaro. Det har blivit starka band. En familjehemsmamma som säger att hon kommer att slåss för sin ”son”, gjorde liknelsen att ingen skulle ifrågasätta hennes band till sin tremånaders baby, men de band som vuxit fram till ett stort barn under ett par år räknas inte. Bara ett stenhjärta kan vifta bort hennes känsla av rädslan för att förlora sin nya familjemedlem.

Flera av de här unga har valt att avsluta sina liv. Allt ljus har släckts. Vi har förlorat dem. För det finns inga ord. Bara skam.

Det pratas om frivilligt återvändande. Det låter som att människor glatt åker tillbaka, kvittar ut sina 30 000 kronor och lever livet. I själva verket är de uppgivna. Kanske har uppmanats av handläggare på Migrationsverket att ljuga. Vad händer då? Oklart. Men läs här, om Ali.

Vi har en situation nu, för de ensamkommande, som inte liknar något vi haft i modern tid innan. Unga människor som är ensamma i världen. Som undrar varför det inte finns någon plats för dem. Afghanistan är inte ett alternativ. Den som följer nyheter därifrån förstår varför. Det nätverk de byggt upp i Sverige är det enda de har. Migrationsverkets tankar att de kan få stöd av avlägsna släktingar i Afghanistan är en fantasti. Det är ett fattigt land, och varför skulle de vilja ta någon under sina vingar som lever med hot från talibanerna? Livsfarligt också för dem. När de varit i Europa några år ses det dessutom inte alltid med blida ögon av skäl enkla att förstå.

Det är limbo. En helvetslimbo.

Som vi skulle kunna lösa. Svaret på det kan inte fortsättningsvis vara ”Vi ska inte tillbaka till 2015”. Det är ett orimligt svar. Den här situationen har inget med 2015 att göra. Då handlade det om att våra praktiska resurser att hjälpa människor var minst sagt ansträngda. Socialarbetare, handläggare, klassrum, boenden osv klarade inte mer. I dag ser det annorlunda ut. Väldigt annorlunda. Det är 2017, och vi kan göra en enorm humanitär insats genom att låta de här människorna hitta sin plats på jorden. Här i Sverige. För att de är här.

Vi har begåvats med tusentals killar och tjejer som bara har oss. De är beredda att ge allt för att bygga ett gott liv här. För de har inga andra chanser.

De vänder ut och in på sig själva och berättar varför de är här. Men de blir inte trodda. De kan inte åka tillbaka till Afghanistan, för de vet att där finns inget för dem. I värsta fall döden. Kanske på grund av religion. Läs om Migrationsverkets tveksamma tips till Josef. Läs också om Blankspots kartläggning av de som tvångsutvisats.

Det är för eländigt det här.

Sedan jag skrev om det här sist har flera uttalat sig om att stoppa utvisningar till Afghanistan. Lokala partivänner till mig bland annat. Under Almedalsveckan sade Fridolin (MP) ”Sverige kan bättre än att avvisa unga som har rotat sig här”, Örnebjär och Johansson Metso, båda liberaler, har skrivit en text.

Men framförallt. Lifos, Migrationsverkets expertorgan, lämnade i juni över sin rapport om ett försämrat läge i Afghanistan, som också säger att man ser fler försämringar komma. Och alldeles nyss kom en FN-rapport som sade ”Första halvåret av 2017 har varit det dödligaste någonsin för civila i Afghanistan, rapporterar AFP och hänvisar till en ny rapport gjord av FN. Från och med januari har 1 662 civila dödats och mer än 3 500 skadats. 436 av dödsoffren var barn, uppger organisationen.”

Migrationsverket bedömer trots det här att det funkar bra att sända unga människor till denna krigszon och tro att de alla kan starta en liten rörelse via Erin-programmet och att det är en framkomlig väg.

Men okej. Migrationsverket jobbar på uppdrag av politiken. Så det är dags för oss i politiken att ta tag i detta nyss. Inte som ett tomt mantra säga ”vi ska inte tillbaka till 2015”. 2017 ska 2017 års problem lösas.

Människor lider. Människor tappar livslusten. Människor är livrädda.

Både som flytt och de som välkomnat dem.

Jag är helt säker på att den här uppkomna situationen, där fler svenskar än kanske någonsin förut fått inblick i hur asylprocessen och hanteringen av de asylsökande fungerar, kommer att kräva en ändring. Låt den komma snabbt.

Maktstrid inom M i Gävle?

Inger

Ovan är skärmdump från Arbetarbladet.

I veckan har Gävletidningarna skrivit om den konflikt som verkar råda inom Moderaterna och Alliansen i Gävle.

Ur den här artikeln i Arbetarbladet kan jag saxa:

”– Nej jag har inget förtroende för Inger Källgren Sawela. Om du vill att jag ska få en yxa i huvudet kan du skriva ut mitt namn, säger en ledamot som Arbetarbladet pratat med.”

”– Det pågår ett House of Cards bakom stängda dörrar. Det går ganska hett till just nu och det är ingen vanlig samtalston, säger en person.”

Politiken i Gävle är skakig. Alla med koll vet det. Då är det också djupt olyckligt om de styrande skakas av osunda maktkonflikter. Eller gör de?

Källgren Sawela säger att det inte finns en konflikt och inget avgångskrav. Hänvisar till att det inte gå att vara omtyckt av alla. Kanske finns ingen konflikt. Jag vet inte. Kommunen har inte råd med sådant. Vi behöver stabilitet.

Jenny Wennberg skrev en bra ledare där hon också skriver om min favoritinsats hittills av Källgren Sawela. ”När Arbetarbladet avslöjade att Jan Rust, nybliven ordförande för socialnämnden i Gävle suttit och delat rasistpropaganda i sociala medier var Källgren Sawelas hantering av det hela onekligen unik. För när medierna ringde för att få en kommentar hade Källgren Sawela inte tid att svara på journalisternas frågor då samtalet kom vid samma tidpunkt som det svenska fredagsmyset infaller. Till Arbetarbladets reporter lät Källgren Sawela meddela att:

– Jag har jobbat hela dagen. Det är fredag kväll och jag orkar inte ta tag i det här nu.”

Det är en sån favorit att jag ofta säger det på fredagskvällar när folk vill hitta på nåt eller undrar nåt.

Så må Moderaterna och Alliansen lösa ut problemen. Och må Gävle få ett nytt, stabilt styre. Som kan ta tag i saker också på fredagskvällar.

Matthijs om utvisningar av unga

Lena Matthijs, polisområdeschef i Borås, skrev det här på sin Facebook igår. Vilket har uppmärksammats av bland annat SVT.

”Vid ett etiskt vägskäl

Jag känner stor skam. Skam för att tillhöra det statliga etablissemanget som beslutat att utvisa en sjuttonårig flicka till Etiopien efter fyra år i Sverige, därför att hennes hemland inte bedöms tillräckligt farligt eller eländigt. Jag gav henne beskedet i min egenskap av hennes juridiska vårdnadshavare. Alla dörrar är nu stängda. Hon ska vara ute ur landet före skolterminens början i höst. Hon har gått färdigt första året på gymnasiet och talar flytande svenska. Hon frågade mig hur det kommer bli med hennes betyg. Hur kommer det bli med hennes studier?

Ingen tar emot henne i det gamla hemlandet. Det hon jobbar ihop på sommarlovet här i Sverige blir hennes enda kapital. Nu får hon klara sig själv, bäst det går.

Jag upplever priset för mitt engagemang. Jag borde ha hållit mig undan för då hade jag sluppit uppleva den smärta jag känner när jag släcker hennes framtidsdrömmar.

För ett antal år sedan läste jag om en annan flicka som bodde i familjehem i Lerum. Hon utvisades på sin artonårsdag efter sju år i Sverige. Hon skickades till Vietnam där hon saknade annan familj än en fattig farbror, som hon knappt hade träffat. Efter sju år! Jag minns hur upprörd jag var. Även då var jag fylld av skam över att ett rikt land inte kunde ge dessa tonåringar en möjlighet att stanna, när de lagt så många år och så mycket slit på att klara skolan, lära sig språket och blivit en del av det svenska samhället.

Har jag rätt att som hög polischef att känna dessa känslor? Har jag rätt att offentligt lyfta frågan kring riktigheten i dessa beslut? Ett yrkesmässigt dilemma som jag fram tills nu hanterat genom att hålla tyst. Nu kom det allt för nära. Flickan som gråter vid min sida, är en flicka som jag beundrar och tycker så mycket om. En flicka med stor potential och som skulle bli en tillgång för det här landet, med den framtida bristen på kompetent arbetskraft som vi står inför. Jag anser att vi silar mygg och sväljer kameler.

Vi utvisar ungdomar som förankrat sig i det svenska samhället, samtidigt tar vi emot återvändare från striderna i Syrien som inte har någon annan plan än att förstöra vår trygghet. Vi lyckas inte heller verkställa utvisningar av grovt kriminella, utan de får stanna eftersom deras liv riskeras om de skickas tillbaka. Ungdomarnas liv är i också i fara. Ingen kan garantera deras säkerhet efter att de landat i Addis Abeba, Mogadishu eller Kabul. Länder med inbördeskrig, islamistiska terrorattacker och förföljelse av minoriteter. Vi talar om ungdomar som värnats av de sociala myndigheterna under många år. Som bott i familjehem med familjehemsföräldrar som skulle göra allt för att de skulle få stanna. Det handlar om ungdomar på boenden där personalen byggt relationer med dem och ser deras potential.

Vi talar om ungdomar som redan kostat det svenska samhället miljontals kronor under asylprocessen. Vi kastar skattepengar i sjön, i världens sämsta och mest korttänkta investering i mänskligt lidande. Detta är resursförstöring av såväl mänskliga resurser som i rena pengar. Kostnaderna för uppehälle, inräknat handläggare, advokater, socialsekreterare, lärare, boendepersonal, familjehemsföräldrar, gode män, migrationsdomstolarnas personal, m.fl. blir mångmiljonbelopp. För att inte tala om kostnaden för polisen som ska verkställa dessa barn ut ur landet med flyg, eskort, bevakning och hantering av de som demonstrerar sitt motstånd mot beslutet. Ungdomarna lämnas sedan med en känsla av att ha blivit svikna, lurade och förrådda av det fantastiska landet som en gång tog emot dem med öppen famn. Den ena handen, smeker, den andra slår. Hur kan barnkonventionen förenas med detta?

Sverige befinner sig på ett sluttande plan. Vem säger stopp när vi glidit för långt. Civilkurage hos myndighetspersoner? Politiker som drar i bromsen? Experterna har redan varnat. Engagerade människor skriver insändare och försöker skapa opinion. Avgörandena av asylärenden är en bedömningssport där väldigt mycket står på spel. Bedömningarna kan göras med humanistiskt, generöst förhållningssätt eller bokstavstroget, fundamentalistiskt. Men inget borde vara skrivet i sten.

Jag anser att vi måste hantera asylärendena snabbare. Särskilt när barn och unga vuxna är inblandade. Ungdomar utan nätverk i Sverige får inte bli hängande i ovisshet för längre. Om inte slutligt beslut kunnat ges inom två år, borde det bli permanent uppehållstillstånd, oavsett åberopade skäl om det inte handlar om en kriminell person. Ingen tonåring ska inte behöva leva i Sverige i fyra år för att sedan utvisas ur landet.

Vi måste ta fram ett system med incitament att sköta sig och skaffa sig utbildning och arbete. Den som kämpar måste kunna få belönas för sin vilja att bidra. Det måste finnas möjlighet att fullfölja gymnasiet och att det därefter ska finnas flera olika sätt att få stanna. Att den som har fast arbete eller går på högskola får uppehållstillstånd men även att man kan ska kunna ha en privat sponsor som åtar sig att svara för uppehälle för den unge så länge den är i studier.

Samtidigt måste vi ha en hårdare tillämpning av utvisning efter dom för brott. Kriminalitet ska kunna bryta meddelat uppehållstillstånd och borde kunna avbryta en asylprocess om brottet är grövre.

Detta är åtgärder som jag vill se för att kunna fortsätta vara en stolt företrädare för Sverige och för att jag ska kunna säga till mina barnbarn att jag inte lät allt det här hända, medan jag såg stillatigande på.”

Vad har S/MP-regeringen åstadkommit?

Isak From, min kollega från Västerbotten, har skrivit en informativ och sammanfattande text i Folkbladet.

”Jag har tittat på åren 2007-2017 och kan konstatera att Alliansen under sina år lade fram i snitt 105 propositioner/år, medan den rödgröna regeringen har lagt fram 166/år, det vill säga 58 procent fler. Så pratet om att inget läggs fram är inget annat än just tomt prat. Om man som opposition inte gillar regeringens förslag, det är ju något helt annat.”

”Här är ett litet axplock:
1. Vi har skrotat Lex Laval så att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser.

2. Arbetet med att klara kompetensförsörjningen för företagen är i full gång.

3. Vi har ökat de generella statsbidragen till kommuner och landsting för att höja kvaliteten i vård och omsorg.

4. Satsningar på att öka bemanningen och stärka kompetensen bland personalen inom vård och omsorg.

5. Det har införts ett investeringsstöd för fler äldreboenden och satsats på en mer jämlik och tillgänglig cancervård.

6. Extra pengar har satsats för en förbättrad förlossningsvård och för bättre vård för barn och unga med psykisk ohälsa.

7. Mammografi är numer kostnadsfri, liksom läkemedel till barn. Är du över 85 år är vårdcentralsbesöket gratis.

8. Vi beslutade också med stor majoritet om en klimatlag för att möta temperaturhöjningarna.h

9. Livsmedelsstrategin som ska ge mera svensk mat på bordet är beslutad, vi ska satsa pengar för att klara vattenförsörjningen i klimatförändringarnas spår.

10. Nya pengar till försvar och polis gör skillnad, och vi börjar nu också få ordning på polisens omorganisering.”

 

Magdalena Andersson på Almedalsscenen

Magdalena

Magdalena Andersson, finansminister, talar för Socialdemokraterna i Almedalen i morgon. Det kommer att bli bra. Min bild av Magdalena är sådan att jag har den största tilltron till henne. Varje dag. Ingen slump att vi fått ordning på finanserna. Hon är even more to come!
Hon håller också alltid bra tal. Jag kommer att lyssna, om än på håll.

Jag har valt att inte närvara i Almedalen i år. Men hade jag, hade jag kanske haft plakat med mig med ”Magda är bäst på”.

Bilden ovan är hämtad från Expressens JÄTTEBRAIGA reportage från nyss. Läs det. Anna-Karin NIlsson heter fotografen och jag är mycket förtjust i bilden.

Polisen om utsatta områden

I dag kommer polisens rapport om utsatta områden. Du hittar den HÄR.

”Antalet områden som bedöms som särskilt utsatta är fler i den här rapporten jämfört med den förra rapporten. – Det beror främst på att vi nu har en fördjupad kunskap om problematiken i dessa områden, snarare än att läget har försämrats sedan förra året, säger Linda Staaf, underrättelsechef på nationella operativa avdelningen som ansvarar för att sammanställa rapporten.”

En av de viktigaste sakerna som finns att säga om detta har skrivits av min kollega Mattias tidigare i dag:

mattias

Stoppa utvisningarna till Afghanistan, olika texter

Det skrivs nu mycket om att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Här är en del av det:

Anders Lindberg, Aftonbladet: ”Hittills har budskapet uppifrån varit att politiken ligger fast. Även regeringen hänvisar till Migrationsverket och något stopp för deportationer är inte aktuellt. Men det är en helt orimlig hållning. Sverige har en moralisk skyldighet att inte skicka ungdomar rakt in i döden. Det är dessutom inte deras fel att Sveriges regering drivit en flyktingpolitik som den tydligen inte trodde på. Att tusentals ensamma barn och ungdomar kom till vårt land berodde ju på att vi välkomnade dem.”

SSU Stockholm i Arbetet: ”Det är inte bara som medmänniskor vi är skyldiga att låta dessa människor komma till och stanna i våra länder. Det är vår plikt endast för den skuld vi själva bär för hur situationen har utvecklat sig i världen.”

Daniel Swedin, Aftonbladet: ”Svenska Afghanistankommittén varnar för att de ut- och avvisade afghanska ynglingarna kommer att hamna i sådan nöd och fattigdom att de pressas in i organiserad kriminalitet och paramilitära gäng. Det underminerar det biståndsarbete Sverige gör för Afghanistans säkerhet, utbildning och hälsovård. Om Utrikesdepartementet nu anser att ingen bör resa till Afghanistan, ska Sverige verkligen utvisa unga människor dit?”

Liljan Sjölund, Hela Hälsingland: ”När blev Sverige så fattigt, trångsynt, inhumant och korkat att vi befarar att undergången står för dörren för att vi ger amnesti åt en grupp asylsökande unga människor som vi redan behandlat så illa att vi hart när fått varenda människorättsorganisation efter oss? Tillfälligt stopp på utvisningarna är inte amnesti. Men det är ett steg i rätt riktning. Det kan rädda liv.”

Sofia Mirjamsdotter, Sundsvalls tidning: ”Det här handlar inte om att i övrigt förändra migrationspolitiken, även om den gott kan vara generösare än i dagsläget. Det handlar om att rädda liv, om att inte med berått mod tvinga unga människor till ett område dit svenskar avråds från att resa. Sverige har redan utvisat flera unga människor till Afghanistan, och för dem är det kanske redan för sent. Det är en skam, som kommer att följa oss för all framtid.”

Anna Norling, Arbetarbladet: ”Det har skett en avhumanisering. För hade regeringen kunnat skicka blonda, ursvenska ungdomar till Kabul? Släppt av dem i en stad där vare sig kriminalvårdens personal eller gränspolisen velat gå av? I en stad där terrorn är vardag? Det är svårt att tänka sig. Svenska ungdomar är ju människor. Med människovärde, som ska behandlas mänskligt. Men de afghanska ungdomarna har i den svenska debatten blivit något annat än människor. De har klumpats ihop till en oformlig massa, där vissa med samma bakgrunds felsteg, eller rena brottslighet, har blivit allas. De har misstänkliggjorts, hånats, föraktats.” 

Lena Melin, Aftonbladet: ”Verkligheten har alltså förändrats till det sämre men det har inte påverkat den myndighet som tar det första beslutet i den långa kedja som kan leda till utvisning. De står, åtminstone tills vidare, fast vid sitt beslut från december. Det är inte rimligt.” 

Svenska kyrkan och Rädda Barnen: ”Om inte Sverige vet hur situationen ser ut för barn och unga i Afghanistan och inte heller gör någon uppföljning av de som återsänts, hur kan staten då göra bedömningen att det är möjligt att utvisa personer till Afghanistan?”

Ulrika Kärnborg, Dagens Arena: ”I sin källare har hon en kille som sitter och gråter. Inget kan hon göra för att trösta honom. MaMal, som killen heter, har fått avslag på sin asylansökan och ska nu utvisas till Afghanistan, ett land där han aldrig har varit, där han inte förstår språket, och där säkerhetsläget, vilket även Migrationsverket konstaterar, har försämrats. Nu tvingas hon titta på när den som hon börjat älska som en son bryter ihop. ”Det här är Sverige idag”, skriver hon undrar om den tillit som håller samman oss individer till ett samhälle håller på erodera.”

Olika organisationer, Svenska Dagbladet: ”Redan i slutet av april uttalade Amnesty Internationals Afghanistanrapportör Horia Mosadiq att det är hänsynslöst av regeringarna att fortsätta hävda att Afghanistan är säkert att återvända till.”

Malin Rogström, Dagens Samhälle, ”Jag tänker så här: självklart behövs det insatser bland våra barn och unga i Sverige för att motivera dem att studera vidare, men det tar ju tid att få våra kullar av mellanstadie- och högstadiebarn genom hela systemet. Men då arbetsbristen är så akut borde det väl inte vara alltför långsökt att ta vara på den kompetens som ungdomarna, som har sökt sig hit från andra länder, har? Majoriteten av dem går ju redan på gymnasiet, är över 18 år, är flerspråkiga – de är inga obegåvade stackare som vi inte kan ha nytta av.”