I dag åker många jag känner till Island med eurpieiska nykterhetsorganisationen Active. För 15 år sedan hette den EGTYF och då åkte jag till Island med dom första gången. Kom på att spana in de få bilder jag tog med ”riktiga” kameran på Island.
Mamma bredvid typisk isländsk ånga.
Utsikten från vårt hotellrum.
Hästar. Fick alla rätt i genlotteriet.
Så här snygga var vi i motvind under valskådningen.
När vi red på Islands fantastiska havsstrand med svart sand och gröna växter, bröts det vackra alltför ofta av människoskärp som blåst in från havet. Främst Coca-cola-flaskor i plast men också diverse fiskeredskap i samma material.
Det förfular naturen, helt uppenbart. Det är ett fattigdomsbevis gällande människans beteende.
6,5 miljon ton plast dumpas i haven årligen. Ser att en partikamrat precis lämnat in en skriftlig fråga om detta.
Du slänger väl aldrig skärp annat än på anvisad plats hoppas jag?!
Hon har facebookuppdaterat med:
”Läste ett surt blogginlägg från en lokalpolitiker som är missnöjd med att jag nöjde mig med att dela med mig av min livshistoria på gårdagens föreläsningskväll, dit jag var inbjuden för att just dela med mig av min livshistoria. Något som också framgick av annonseringen. Uppenbarligen förväntades jag ha ett färdigt politiskt program att presentera. Tänk, och jag som trodde att det var hennes uppgift att ta fram sådant som varandes politiker?”
Men hur läste hon inlägget egentligen? Min blogg säger inget om att jag är lokalpolitiker, vilket jag inte är. Och i den grupp där jag sitter i riksdagen har vi tagit fram förslag vilket var länkade i inlägget. Missade hon?
De mest anmärkningsvärda sakerna är två. Främst att SD-kvinnorna inte ville säga någonting alls på sitt eget arrangemang om hur de ser på problemet. Modiga nog dock att kommentera mitt inlägg här med de 32 punkterna jag redan läst och hade trott vi skulle få prata om. Den andra naturligtvis att Nasrin brinner för ett område men inte är varken uppdaterad eller lösningsinriktad.
Min rapport om den här grejen arrangerad av SD-kvinnor i Söderhamn. Uppskattningsvis sju stycken SD-sympatisörer och tolv icke-sympatisörer. En journalist och så föredragshållaren.
Nasrin Sjögren berättade sin historia om att leva med hedersförtryck. Om hur hennes far när han kom till Sverige tyckte att svenskar inte värnade om sin heder och visade för mycket naket (tycker SD lagom till varje Pride) och om hur hon inte längre kan sitt modersmål persiska (vad tycker SD om modersmålsundervisningen?).
Som livsöde betraktat mycket intressant. Men sedan, vi var ju där för att vi ville diskutera problematiken! Nasrin uttryckte sig mycket diffust kring att ”ingen” vill prata om problemet. Jag sade att jag inte delade bilden och frågade om hon kunde ge exempel på vilka sm inte villa prata om det. Hon svarade ordagrant ”Jag har inte de väldigt konkreta exemplen”.
Jag frågade också exakt vilka verktyg det är hon önskar att Socialtjänsten ska ha som de inte har i dag. Först fick jag svar på dåliga metoder. Påpekande om att det inte var frågan. Därefter separera från familjen, ge trygg fristad. Jag trodde det var så Socialtjänsten jobbade?
Å ena sidan refererade hon till sådant hon läst (-Minns inte exakt vad och vem, jag har läst så mycket …), å andra sidan sade hon –Jag vet inte precis hur det är nu, jag vet hur det var när jag var ung (mitten av niottiotalet avsåg hon då). Att vara djupt engagerad i problematiken och inte veta mer än så om nuläget kändes lite oväntat.
SD-kvinnor var alltså arrangörer. På plats var fler SD-män än kvinnor. Bara det var småkul. Efter Nasrin pratat och vi ställt frågor förväntade jag mig att SD skulle berätta varför de tagit dit henne, vad de tycker och vilka deras förslag är. Nej, nej. Då var det tack och hej.
SD arrangerar en föreläsning men säger INGET. Nu förstår jag att det var sig själv de menade när de påstod att ingen vill prata om problemet.
En äkta sur, rasistgubbe hade lockats dit också. Som berättade att innan ”mångkulturen” slogs ingen i Sverige. Vid påpekande om att det gjorde det väl visst det skyllde han på finnarna. Fräscht!
Också den här kvällen en upplevelse.
24 maj i år levererade Socialdemokraterna om hedervåld. Fastän ingen vågar prata om det …
I den här artikeln skriver Paulina Forslund om nationalsocialism och jämställdhet.
”När vi nationalsocialister talar om jämställdhet könen emellan är lika fördelning av till exempel diskning en ickefråga. Vi ser istället till de båda könens verkliga färdigheter och anser det vara en självklarhet att var och en tar sitt ansvar för ett harmoniskt samspel.”
”Sanningen är den att någon måste organisera hemmet och ta hand om barn och äldre. Naturen har sett till att det i 99% av fallen är kvinnor som lämpar sig bäst för dessa uppgifter.”
”Men vad ska männen göra då? Ja, ungefär det nordiska män av idag inte gör. Försvara sitt folk, uppfostra sina söner till män av heder och ära och se till att familjen/ätten har det den behöver för att leva ett tryggt och fullgott liv.”
”En annan mycket viktig del i detta är vår nordiska syn på kvinnan. Våra unga flickor ska inte vara veka, nådiga, små och hjälplösa. Nej, istället ska de likt sina bröder uppmuntras och fostras att vara starka och modiga.”
Utifrån de två tidigare citaten är det lätt att undra hur det går ihop? Varför är det män som ska uppfostra män? Och kvinnor kvinnor då antar jag? Mycket å ena sidan, å andra sidan. Det står ju tydligt att vi är ämnade för olika saker. Både ha kakan och äta den?
Det här med att vi är lämpade för olika saker. Sanningen är ju att vi uppfostras rätt hårt för olika roller. Hur det blir så förstås v texten. Vi förväntar oss olika saker av män och kvinnor. Kvinnor ska passa barn och äldre. Jag vet inte vilken vetenskap som säger att 99 procent av kvinnorna gör det bättre än männen, men konstaterar att jag tillhör den unika procent som inte är bäst på det. Känner ett antal män som är bättre lämpade.
Och ni nordiska män som inte försvarar ert folk eller er ÄTT? Skärp er … Ätter liksom. Vem talar om sin ätt? Är ätten Forslund stor och stark? Och varför är den viktigare än någon annan?
Vad är Nordfront? En del av den svenska motståndsrörelsen, och som kallar sig typ nordiska krigare. Inte många har bra koll på Nordfront (både bra och dåligt). Inte jag heller, så jag tänkte dela lite.
Här är en artikel om hur man lever som nationalsocialist. Här är utdrag:
”Man bör åtminstone försöka undvika saker som teve, Hollywoodfilmer och till viss mån även modern populärmusik.”
”Undvik därför att bära s.k. märkeskläder och stoltsera med deras logotyper, detta anstår inte en nationalsocialistisk kämpe.”
”Man bör sträva efter att äta naturligt. Det borde vara självklart att man som nationalsocialist inte ska hjälpa judekapitalisterna att förgifta en! I grund och botten finns det heller inga hållbara ursäkter för att äta på främlingsägda pizzerior, på amerikanska hamburgerkedjor eller dricka drycker som CocaCola”
”Idag försöker många unga män ”bota” sin kroppsliga svaghet genom de metoder som judesystemet erbjuder. En sådan metod är den s.k. Bodybuildingen, med tillhörande subkultur, onaturliga kosttillskott och andra undermedel.”
”Man måste som aktivist förstå att det blir svårt att kombinera ett normalt ”borgerligt” liv med kampen. Det ena exkluderar i själva verket det andra. Man kan helt enkelt inte vara framgångsrik inom ett system som man bekämpar och tvärtom. Det bör tydliggöras: Man kan inte leva ett liv som en integrerad del av detta samhälle och samtidigt verka effektivt som nationalsocialistisk kämpe. Karriär utanför kampen är därför otänkbart och om individen hänger fast vid vanföreställningen om att det ändå är möjligt är det bara ett bevis för en splittrad personlighet som inte kan bestämma sig för vilket ben han skall stå på.”
Artikeln har en lysande kommentar och den delar: ”Men ärligt talat, hur många svenska nazister är ens i närheten av att leva upp till den här idealbilden som målas upp ovan? Jag har ändå träffat en hel del nazister, och de flesta jag har träffat lever snarare efter det dräggiga gamla bonehead-idealet. Sitta hemma och få socialbidrag under veckorna, och supa skallen av sig på helgerna. Inte så himla ädelt och renrasigt. Och även om vissa har jobb så är det få som orkar bry sig om de här levnadsreglerna.”
Soran Ismael sommarpratade i torsdags. Samma dag lyssnade jag på halva. Nu har jag lyssnat på hela.
Han pratar om hur det är att fly till Sverige, varför någon gör det och hur det kan vara. Om hur han alltid behandlas annorlunda för att han inte är blond, för att han inte heter Johan. Att han förstår varför, men att han inte tycker om det.
Men ni måste lyssna själva.
Vet de inte att F är sämsta betyget? Eller är det här deras sätt att be om ursäkt för allt. Affischen har suttit länge i deras skyltfönster i Gävle.
Så här kommentar min vän Jenny dagens debatt om sjöfyllerilagen: ”Vindsurfingbräda, räknas det som segelbåt? Känner att jag verkligen vill ge något alternativ till den stackare som öppnat en öl och sedan känner sig strandsatt på en ö i den svenska skärgården, såhär mitt i sommarvärmen och allt. Det måste vara någon som sitter och är kränkt, tänker jag. Man ska ju verkligen inte behöva simma till grannen med en baginbox fastknuten på skallen.”
För tre år sedan skrev jag en ledare om det där jag berömde Alliansen.
Vilken är anledningen att vi pratar om det här i dag? Jo, Bert-Åke Varg och Ulf Brunnberg (och några andra) har tröttnat och skrivit en debattartikel i SvD om hur sjöfyllerilagen saboterar deras liv.
Ulf Brunnberg säger till Aftonbladet: – Lagen är fullständigt absurd. Den håller på att döda hela skärgården. Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten, säger Ulf Brunnberg.
Och Bert-Åke Varg säger: – Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker. Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt.
Varg tycker alltså att riksdagsledamöter är terrorister. Det känns som ett mycket seriöst sätt att resonera. Vem borrar i det? Och Brunnberg honom är det ju SYND om.
Jag har inte för avsikt att redogöra för och lämna ut personer utifrån fyllehistorier på sjön, men min erfarenhet är att det knappast är särskilt försiktigt i våra skärgårdar i dag. Kritikerna menar att det är antalet olyckor som ska räknas, inte resultatet att sjöfyllan enligt kontrollerna minskat. Lagen är normerande och gör det lättare för fruar att säga nej till sina män som vill ut och åka (kanske med barn i båten) och det är värt mycket.
Läs också Erik Wagners inlägg.
