Ur bokhögen

På resan hem från Azorerna läste jag ut boken till höger. Under minst ett år har en liten, liten lapp utdragen ur någon tidning legat under plasten på mitt skrivbordsunderlägg. När jag läste recenssionen förstod jag att den här boken bara måste läsas. Ingenbarnsland. Miiras uppväxt i Göteborgsförorter under 80-talet. Alltså ganska nyss. Tillräckligt nyss för att förstå att vi har barn omkring oss i dag som har en rufig barndom?

Hetekevi Olsson skriver enkelt. Målar personer väldigt väl. Kanske smärtsamt väl. Skildar tanken hos en tonåring på ett sätt som påminner om jobbigheten i att vara tonåring, men också tankar som var och en av oss har men aldrig skulle erkänna.

På temat tonåringar är den andra serien om två böcker främst skrivna för ungdomar. Sonya Sones böcker. Skrivna i korta stycken. Först irriterande, därefter helt okej att läsa. Snabbt går det. Huvudstoryn är en normalpoppistjej som blir ihop med skolans paria och vilka följder det får. Visar ganska tydligt på den äckliga hierarkin som tonåren kan vara. Påminns om hur ORIMLIGT det är. Likväl påtagligt och ganska igenkännande.

Sjukskriven

I går morse kände jag mig inte på topp. Genomförde ändå dagens tre möten och var hemma cirka klockan åtta på kvällen. Då blev allt värre, febern slog ut allt annat. I natt har den varit uppe i 39 grader och vänt.

39 kanske ni inte tycker är så farligt. Och det är det väl inte för många, men för mig som blir utslagen av en halv grads feber är det obeskrivligt.

Vilken märklig känsla det är att sedan vakna av att febern gått ner lite. Som att livet återkommit en aning. Tyvärr pendlar det nu upp och ner.

Men som min inneboende sade igår: -Du ska ju inte ha det sådär hela livet.

Den där Markus

Nu känner jag att det är dags att berätta lite om Markus. Mannen som många frågat om och varit intresserad av sedan jag outtade att vi träffats i höstas.

Det roligaste med honom är givetvis allt han är. Alla fina egenskaper och att han gillar djur minst lika mycket som jag gör. Han jobbar på lagret på en tapetfabrik och gillar att träna, snabba bilar och är en duktig fotograferaf. Han är ett år äldre än jag och bor en liten bit ifrån mig på Brynäs. Han tycker dessutom om mig precis som jag är.

En sak han har som jag inte besitter så mycket av är ett stort lugn. Det är en trygghet.

Det näst roligaste är sättet som vi faktiskt träffades på. Om jag inte hade twittrat den här olycksaliga tweeten i höstas som fick medial uppmärksamhet så kanske vi inte hade tagit en promenad och snackat om livet. Han tyckte att det var lite småkul, om jag förstått det rätt.

Hur som helst är han perfekt och nu längtar jag både hem och efter honom.

Den ledsna eftermiddagen

I går eftermiddag skedde under någon koncentrerad timme trista händelser.

Först skulle kongressen välja ett VU. Eftersom det pga anledningar inte gick att enas inom det antal kongressen två dagar tidigare fastställt så ÄNDRADE VI STADGARNA eftersom ”det finns så många från hela landet som vill vara med och ta ansvar för det här partiet”.

Det handlar om att det inte går att enas. Representationstanken. Det är en svaghet i partiet, synd. Som jag kommenterade det igår: Det går att göra så, men det är inte rätt.

På det min besvikenhet på att mitt parti faktiskt inte vill ha jämställdhet genom att ta stora steg mot en individualiserad föräldraförsäkring. Det finns inget annat som vore så (relativt) enkelt som skulle betyda så mycket för jämställdheten i Sverige.

Men inte vi inte, inte vi.

Jag grät en skvätt på rummet.

Kongressfest – med rätt att ha kul

I går var det kongressfest. Detta är lite mytiskt, ska nåt spännande hända? Ska någon rappa, ska någon ha peruk och dansa lite tokigt på scenen?

Jag uppskattade mycket att sitta ner med mina kamrater från Gävleborg, snacka igenom eftermiddagen som var en rejäl besvikelse för mig. Äta en efterrätt som var en tia (choklad, choklad). Mia Skäringer, Augustifamiljen osv.

Stefans kulturinslag i form av en limerick och en snapsvisa.

Mingelprata med några jag redan kände, några nya.

Klockan ett nöjd gå tillbaka till rummet utan en tanke på efterfest någonstans. Ändå ganska speedad och somnade därför sent efter att ha pratat i telefon med kärleken.

Med kunskaper växer Sverige

Ellinor och Eva tidigare i veckan. I bakgrunden intervjuas Ingvar och Mona.

Under morgonens rubrik ryms utbildningsfrågorna. Mycket fokus har legat på tillgång till barnomsorg på så kallad obekväm arbetstid. Om S skulle regera skulle det vara lagstadgat att kunna erbjuda det i kommunerna. Ganska självklart egentligen då många behöver jobba andra tider än dagtid. Ingen ska behöva tacka nej till jobb för att man inte kan lösa barnomsorgen.

Eva Älander, om bud från Gävle, har gjort ett inlägg om snabba reformer i skolan med fokus på lärarlegitimationen. Fyrtio procent av examinerade lärare har inte lyckats få ett introduktionsår. Det betyder att de inte heller kan få sin lärarlegitimation. Människor som valt att lägga år på att utbilda sig till ett yrke som de brinner för men inte ”kommer in”. Detta måste ordnas på något sätt.

I går kom nyheten att det börjar tummas på detta. Äldre lärare som en en legitimation i ett ämne ska kunna få undervisa också i andra ämnen. Varför? Förmodligen för att få den här reformen att gå ihop någonstans i slutänden.

 

Vinstuttaget

Just nu är det ungefär flera ton talare som går upp och i olika grader är glada över det kompromissade förslaget om vinstuttag ur välfärden.

Några utanför tycker det är antiklimax, media gråter säkert …

Arbetssättet att förhandla i temagrupper (och säkert tusen andra små rum) har tillämpats och det är ett tidsbesparande arbetssätt samtidigt som det nu till skillnad från historiskt, sker officiella förhandlingar där alla delegationer kan delta. Inte bara de allra mest initierade.

Fall framåt säger jag. Fall framåt. Läs HÄR

När borgarna är arga kan det ju inte vara helt fel.

Partikultur jag ogillar

En av de saker som förvånar mig med Socialdemokraterna är sättet att jobba med valberedningen på riksnivån.

Det började under min kortare tid i SSU, de jobbar på ungefär samma sätt. En valberedning väljs och jobbar i princip aktivt under kongressveckan. Det betyder att när man kommer till kongressen vet man inte hur förslaget till förbundsstyrelse ser ut. Inte förrän det närmar sig ligger ett förslag färdigt.

På samma sätt arbetar partiet. Så just nu pågår massor av valberedningsarbete och det klassiska ”olika grupper pratar i små rum”, som jag så genuint ogillade i SSU, också i partiet. Det här är en partikultur och det verkar inte finnas någon utbredd vilja att ändra på den.

Jmf med UNF t ex som har kongress i juli och där valberedningen precis presenterat sitt styrelseförslag. Och många andra organisationer givetvis.

Som ombud och allmänt intresserad vill jag givetvis se valberedningens förslag innan, för att också fundera på om jag vill lägga motförslag.

Om detta hänger ihop med eller fungerar så här oavsett en annan aspekt jag starkt ogillar i partiet vet jag inte, det handlar om att lita på varandra.

Här är representations starkt. Geografi går före kompetens och ambition. Detta gäller på många nivåer i partiet och ett exempel synter på första kongresskvällen. Ett ombud tyckte att antalet ombud på kongressen skulle utökas föratt garantera varje arbetarekommun ett basombud. Givetvis helt orimligt med tanke på att vårt medlemsantal har sjunkit sedan man fastställde antalet kongressombud senast. Vi ska ju inte ha en större kostym än vi behöver, som man brukar säga.

Det kan ju vara så att det skulle kunna vara så att vid ett givet tillfälle så kommer de flesta som är lämpligst att leda partiet från en plats, och inte från precis jämnt fördelat över landet (länet). Men men. VI får väl se vad Framtidspartiets partikultur har att bjussa på.

 

Vad Stefan sa

Bild från Scanpix

Stefan Löfven har blivit vald på en ordinarie kongress, sedan hållit ”det stora talet”.

För att kommentera stämningen efteråt var ombud och åhörare runt mig så glada. Stefan förmådde att sätta ord på de allra viktigaste sakerna. Var personlig och använde bland annat  mamma som exempel så att vi alla kunde se henne i sin skoteroverall när hon kuskade runt som hemsamarit för att hjälpa andra. Tunga stycken välfärd, feminism, skolan, jämlikhet, bildning och miljön. Men också att det behövs hittas en fredlig tvåstatslösning för Israel och Palestina. Jag skrev upp citat som fångar det viktigaste för mig:

Inget i ditt förflutna ska hindra framtiden för dig och dina barn.

Samhället blir starkare när vi tar hand om varandra.

Inga obetalda håltimmar -inga delade turer.

Vi behöver en feministisk agenda.

Sverige ska vara som en familj där du behandlas lika oavsett kön eller struktur.

Fega män som med hot om våld försöker kuva starka kvinnor.

Attackeras en attackeras alla.

Rasism ska belysas, bemötas, bekämpas.

Vi är en familj av tusen ursprung.

Det samhälle vi vill forma drivs av gränslös solidaritet.

Arbetslivet ska inte krossa drömmar, de ska förverkliga drömmar.

Läxhjälp ska ges efter behöv, icke efter betalningsförmåga.

När du är som svagast ska samhället vara som starkast.

Kunskap och bildning skapar vilja och lust att förändra.

Vi tvekar inte inför vad vi kan skapa i framtiden.