Lunchträning

De av er som jobbar hemma? Håller ni igång?

Jag har hittills mest kört promenader. Ganska långa. Ibland med ett möte i lurarna, oftast med poddar.

En dag gav jag mig ut med gamla diskhandskar och en massa kassar som jag proppfyllde fyra stycken med skräp plockade i närområdet där jag bor. Det blir man svettigare än och klösigare (bland taggbuskarna) än man kan tro. Efter en timme har antalet benböj vida överstigit de jag gör på gymmet annars. Och andra moves för att komma åt och nå. Det är liksom nytta med nytta på ett mycket bra sätt. Att städa ute är tillfredsställande för det är instant resultat.

Nu har jag införskaffat en sk gripklo för att nå skräp längre in i buskagen utan att bli full av klös.

I dag på lunchen har jag sprungit intervaller och på varje gåbit lagt in lagoma styrkeövningar. Det kändes bra.

Det är för folkhälsan detta.

Fy fan för hur vi beter oss

94563904_10158458722383474_8751654709288239104_n

Jag tror inte någon som äter djur vill att de under sitt liv ska ha behandlats illa.
Efter att ha läst Lina Gustafssons bok där hon skildrar sitt arbete på ett slakteri under ett par månader (hon orkade inte mer) kunde jag inte vara gladare för att jag beslutade att sluta äta mina vänner djuren för över 20 år sedan.
Men alla vill inte göra så, och det väljer man själv. Men så här kan djuren inte ha det. Det är lätt att tro att ”ingen” vill det, men det finns ett system som fortgår. Dygnet runt. Där få orkar larma. Där blickar från arga män vill hålla kritiker på plats (klassiker). Lina Gustafsson skildrar främst ett grisslakteri. Hur hårt djuren drivs, hur sjuka och skadade de är, hur löjligt ”djurskyddet” är och också skakande kring den koldioxidbedövning som vi håller på med.
Så här blir det där djur (tänkande, kännande varelser) reduceras till produkter.
Det var väl aldrig meningen att grisar, kycklingar eller några andra djur skulle hållas och hanteras så här.
Ni som äter kött: Välj inte industrikött.
Det där om att ”Sverige har världens bästa djurskydd” handlar möjligen mest om att det är ännu kassare på andra ställen.

Vad gäller koldioxidbedövningen ställde jag en fråga om det till ansvarig minister tidigare i år. Vi verkar vara långt ifrån att få ett slut på det här plågeriet.

En historisk dag för Brynäs S-förening

I dag har föreningen kört sitt första möte för medlemmarna med digitalt mötesverktyg. Ämnet var byggen på Brynäs och föredragande var Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Daniel Olsson. Vilket han som vanligt gjorde föredömligt. Det är många spännande och viktiga bostadsprojekt på gång.

Nedan är jag med cola/mynta och telefonen jag roddade mötet från. Visar just där en av bilderna från Daniels bildspel.

Vi var tio deltagare och allt funkade över förväntan.

More to come …

94082253_10158450535633474_3280807349979185152_n

Att reklamera, det är viktigt

I augusti var vi ett gäng som hade köpt biljetter till en ”endagsfestival” med Robyn som huvudnummer, men där aktiviteter runt om , som mat, marknadsfördes hårt.

Man kan säga att det blev kaos med otroligt långa köer osv.

Jag tog dagen efter kontakt med arrangörerna och meddelade missnöje. De medgav till mig, liksom i sitt Facebook-evenemang att det inte riktigt blev som de tänkte.

Hur som skulle de kompensera oss, men det uteblev. Jag valde då att anmäla till ARN, Allmänna reklamationsnämnden. Det kan man göra om man själv först haft kontakt med den som sålt varan/tjänsten man är missnöjd med, och inte nåt någon bra överenskommelse.

Nyligen kom beskedet. Woha Dad som arrangerade ska betala tillbaka ungefär 1/3 av biljettkostnaden till mig och mina fem kompisar. Det har de också gjort.

Vill med det uppmana alla till att vara aktiva konsumenter och alltid säga till när man inte är nöjd med det man fått.