Systrarna

Jag vet inte om det är slump, tur eller skicklighet men jag har ändå begåvats med tre yngre,fantastiska systrar.

Över julen har jag hunnit spendera tid med dem alla.

I går hade jag och Sara heldag. Hon visade mig sina favoritshoppingställen och jag erbjöd henne hjälpa mig med viss ommöblering.

Resultatet är bland annat att jag nu äger 64 pyttesmå julglaskulor i 64 olika färger samt att två gamla skolaffischer föreställandes ”hästar” och ”kor” tronar på min vardagsrumsvägg.

Affischer som en annan syster hittade på nätet, tänkte på mig och hjälpte mig införskaffa.

Sara tvingade mig också att köpa följande:

ponnies

Händerna i en deg

Inför julen blev det en hel del bakande. Jag tycker det är så väldigt, väldigt roligt. Det är en makt i att ens egna händer kan skapa magi. Jag behöver inte en butik för att få det jag vill ha.

De senaste dagarna har jag införskaffat en hel bunt bakböcker, mest är det gottis men också en del matigt. I eftermiddag har jag jäst ett matbröd.

Nöjdheten i att känna ”det här har JAG gjort” är oslagbar. Som med allt annat.

Tyvärr tillåter inte min vardag att jag gör sånt här så ofta. Kanske just därför jag tycker det är så kul när chansen finns.

Förresten var det rätt många av mina riksdagskollegor som efter valrörelsen och valet i september använde rätt mkt tid åt att knåda degar. Det är handfast. Omedelbart resultat.

bröd

Pennan. Och allt den står för.

I dag är Expressens framsida tecknad. Om detta står lite HÄR. Detta för att hedra offren i Frankrike i gårdagens terrordåd.

Vad jag uppfattat av gårdagens nyhetssändningar och det digitala flödet sattes på prov tidigare i dag när jag friserade mig och hon som gjorde det inte kollat nyheter sista dygnet. Vi pratade om satir, om IS, om hat, om terrorism.

När de här otäcka sakerna händer, det finns exempel i det lilla och det stora, är det så många som vill visa sin avsky (bra!) och ett vanligt sätt i dag är att lägga upp en bild, kanske producera en egen text att sprida eller så. Jag tycker det ibland känns lite futtigt. Jag följer, jag tänker, jag ser att många skriver alldeles lysande texter som jag aldrig kan toppa i ämnet.

I det här inlägget kan jag kan inte mer än stämma in i kören av alla de som vill säga ifrån. Som tar avstånd från extremism och terrorhandlingar. Som en av de som förstår att en religion inte kan anklagas för galningar som hänvisar till den. Som en av de som inte tror att hat löser något alls.

Och viktigast av allt, som en av de som vet att kunskap är makt. Det pennan symboliserar är det vi sluter upp bakom.

På Twitter kom den här bilden. Journalisten Niklas Orrenius lade upp den med texten: ”På Place de la République finns ett fredsmärke gjort av pennor – förbipasserande lägger dit nya pennor hela tiden” 

pennor för fred

Julen är nästan borta

jl2På den röda dagen som var en tisdag tog jag mig samman och plockade bort så gott som allt pynt. Den här julmusen till exempel. Just här tjänstgjorde den som bordsdekoration, men annars har den busat i ett hörn i köket.

Kvar finns en mindre stjärna i köket, den röda vaxduken på bordet samt en 40 cm hög gran i kruka, nu utan dekorationer. Frågar mig stillsamt, utan framgång, vad jag ska göra med den granen nu. Och, mår den bättre på en kall balkong?

Poängen med det här inlägget är inte att jag är förmögen att plocka saker i och ur skåp. Det är att jag tycker det är tråkigt att julen gick över så fort. Jag gillar julen. Fint och fult pynt, lampor, fina färger, gottis att äta och annat finfint.

Men jag förstår det där som en klok person säger, att det inte vore kul om det vore jämt. Så jag vilar i att julen återkommer.

Året med kungafamiljen

kungahuset

Bild: Kungahuset.se

Alldeles nyss rundades årets upplaga av SVT:s ”Året med kungafamiljen” av.

Jag tittar alltid. Alltid. Vad väljer SVT att spegla? Hur tillrättalagt får något bli?

I år var det bästa när Carl-Philip intervjuades med en stor tjur i bakgrunden.  Specifikt delen där en farbror diskret i bakgrunden står redo med en käpp som viftas med en aning för att hålla djuret borta från prinsen.

Kronprinsessan Victoria och hennes Daniel verkar vara fantastiska människor som sannerligen lyfter hela den svenska monarkin. De är varma, naturliga och verkar alltid pålästa. Kungen fick frågan om huruvida han skulle lämna över tronen. I vanlig ordning ett flummigt svar som jag tror mynnade ut i ett nej. Jag tänker mig att Victoria är glad över det.

Jag gick med i Republikanska föreningen tidigare i år. Det är det gamla vanliga som gäller för mig. Tycker inte att man ska ärva ett ämbete. Tycker vi ska välja sånt.

Det är otroligt märkligt, på ett dåligt sätt, att några barn som föds i Sverige inte ska vara fria att välja sin religion, inte ska få gifta sig utan att be statsministern om lov, inte ska få rösta i val på det de tror på. Att kunna välja yrke. Jag menar, det blir rubriker när ett kungabarn deklarerar inkomst. Om småsessorna vill bli sjuksköterska, djurvårdare eller lärare. Det verkar ju omöjligt. Så mycket för friheten.

Republik är framtiden. För individernas skull.

Söndag i Borlänge

Det jag främst har gjort i dag är att jag har hälsat på min lillasyster i Borlänge. Det var kul. Med mig hem hade jag tre inköpta kakböcker.

Kanske ska jag tacka dem för att jag alldeles strax skjutsar in ett matbröd i den alldeles nyrengjorda ugnen? Gott så!

Annars försöker jag planera upp vårterminen men det är lite svårt för människor har inte riktigt vaknat ur dvalan ännu, svarar inte på sina mejl och sånt. Gissar på en boom i morgon. Eller möjligen onsdag.

Och så har jag suttit och kikat på det här med pensioner. Det gick som vanligt. Jag började. ganska ambitiöst. Sedan går det raskt utför och nu kollar jag inte längre, och särskilt mycket klokare blev jag inte. Hur gör ni? Vem frågar ni om hjälp?

Det kunde ha blivit mer läsning

Det kunde ha blivit mer läsning över jul och nyår. Det här är de tre senast avslutade, hann dock med några till innan. Bland annat en deckare av Hjorth/Rosenfeldt som var överraskande bra, särskilt vad gällde att fånga karaktärer och bygga spänning från första sidan.

böckerna

Isländske Arnaldur Indriðason läser jag för att hans böcker utspelar sig på Island. Ni som vet, vet att jag älskar Island. Men han skriver också bra deckare med många trådar utan att det blir rörigt. Till exempel läste jag i höstas ”Den kalla elden” som var mycket mer än en deckare då den vävde samman öden med historik osv. I just den här, ”Svart himmel”, anas kritik mot den tidigare ekonomiska boomen på Island (uppgång gick före fall, minst sagt) och olika fall vävs samman.

Porslinsfasaderna kikade jag bara slarvigt på framsidan innan jag satte igång läsningen. undrade därför länge hur titeln ”Porslinsfabriken” skulle kopplas ihop med innehållet … När jag klarnade var det ju en briljant titel. Ett familjedrama i gamla och nya Sverige och övergången däremellan. Fick mig att fundera över var det sitter människor kvar i bostäder från deras barndom som vi egentligen inte tycker är särskilt beboeliga. Somliga barn duger bättre åt föräldrarna än andra, oavsett vad de gör.

I natt sträckläste jag ”Expeditionen” av Bea Uusma. Förstått att jag inte är ensam om det. Uusama sommarpratade och det gjorde att mycket av det som står i boken hade passerat hjärnan en gång. Kan inte annat än beundra hennes besatthet kring expeditionen. Hennes resultat är också fint. Minns hur hon i sommarpratet berättade om alla män som skulle läxa upp henne och berätta ”hur det var” … Det känns nog igen av kvinnor som ger sig in i vilket område som helst. Att de sedan har bevisligen fel bryr de sig inte det minsta om.

 

Marslördag

En dröm för många med snöfritt fram till jul. Sedan kom snö och kyla med råge och låg över jul. Och nu borta. Till förmån för sörja och barmark. Hoppas ni njuter av det. Jag gör det inte.

Det här är det mesta av vinter som skådades på min promenad nyss och det är inte mycket.

isen