Det är en ny, tillfällig utställning på Länsmuseet i Gävle. HÄR beskrivs den.

Jag och Markus tog en titt i dag. Länsmuseet är väldigt duktiga på små, intressanta utställningar. Den här känns som att den fångade en mycket dagsaktuell fråga med tanke på diskussioner kring medlemskap i Nato kontra neutralitet.

Lokala utställningar kan ge chans till igenkänningsfaktor och att kika på välkända miljöer från förr är spännande. Kika på ansikten och återigen få det bekräftat att de såg ut precis som oss. Och att de tänkte lika olika som oss. Några röster om kriget lyfts fram.

En av dem är Fabian Månsson. Ett känt namn inom socialdemokratiska kretsar, och i Gävle  för alla med intresse för historia. Jag plockar fram Ulf Ivar Nilssons bok om Gävle på 1900-talet, där jag vet att det finns en del kul och spännande kring Månsson. Han satt bl a i riksdagen för Socialdemokraterna men ska enligt uppgift sett den formella tillhörigheten till ett parti som ett nödvändigt ont och beskrivit det ”ty parti låter för mycket likt svinahjord eller fårskock”. När partiet krävde enighet ska han ha skrivit ”riktig enighet finns bara på idiotanstalterna och på kyrkogårdarna. Överallt där det finns liv, sprudlande känslor, tänkande hjärnor och varma, för medmänniskors nöd vurmande hjärtan, där är det och har alltid varit och skall gudskelov alltid bli oenighet”.

Fabian tillsammans med Maja Kvist tillhör några av de personer i Gävles tidiga socialdemokrati det hade varit ovärderligt att träffa. Något som inte låter sig göras. Fabian var också en del av Arbetarbladets redaktion. Bilden nedan ska, om jag minns rätt, tagits inför hans 40-årsdag.

Annie Åkerhielm däremot har jag inte minsta lust att någonsin ha stött ihop med. En kvinna som vid Hitlers död lät meddela att en av mänsklighetens störste hade gått bort. Nilsson skriver också om henne i boken. Hon gav 1914 ut boken ”Den sofvande staden”. Denna friherrinna tyckte inte att Gävle hade levererat tillräckligt till hennes familj, utifrån den adlighet de besatt. För lite fjäsk för överheten alltså. Så boken blev en hämnd. Gävle beskrevs ”liksom skrumpen, vissnad, grå och gubbaktig illvilja och hätskhet.” Hon är en av de kvinnor som använde sin roll, som journalist bland annat, till att bekämpa jämställdhet. Hänger naturligtvis ihop med samma värderingar som leder till en Hitlerhyllning. Var dessa själar egentligen hittar sin luft är lika svårt att förstå då som nu.

Spana gärna in utställningen.