Galopp och adrenalin

På förmiddagen var det dags för min syster att lösa in sin födelsedagspresent. En uteritt på Stall Stråtjära.

Jag fick rida Chocken, liksom i våras när jag var där och Sara fick urgulliga Lill Elsa.

Vilken härlig tur en av sensommarens underbart fina dagar. Skogar, åkrar, småbyar och så en tur ner i sjön.

Adrenalinpåslaget i en ursnabb galopp på en skogsväg är enormt. Det är riktigt härligt. Men farten är ändå inte grejen.

Det är samvaron med hästen. Nu har jag ingen aning om när jag ska få rida igen och det känns lite tomt. Å andra sidan har jag ridit mer än vad jag någonsin gjort den här sommaren och är glad för det.

Plastrester

HÄR skriver jag och Matilda Ernkrans om plaster som ett miljöproblem.

”Det handlar inte bara om att ta hand om vår gemensamma miljö. Genom att miljögifter binder hårdare till plast än till naturliga partiklar kan plasterna därmed också ta upp miljögifter i högre utsträckning. På ren svenska innebär det att de fiskar som vi svenskar äter, mycket väl kan vara fulla av plastrester från de produkter vi smörjer på ansiktet och kroppen eller använder för att städa våra hem.”

Att ta i sitt eget dörrhandtag

Att ha varit borta en stund. Egentligen inte så länge, men många gånger staplade å varandra känns som längre än det är. Att sedan komma hem.

Att öppna min egen dörr, kika på min egen post, öppna min egen balkongdörr.

Alla ska ha ett hem. Det är bara att gå till sig själv för att först varför.

Det egna dörrhandtaget är det bästa.

Sandbergs ”Liv till varje pris”

Kristina_440Bild från Norstedts.

Nyligen läste jag de sista sidorna i den sista boken om Maj. Jag köpte första boken av en slump hösten -13 när jag skulle flyga till USA. Av olika skäl har jag inte läst den sista förrän nu fastän jag, liksom ”alla” andra, gillat de två första.

Kristina Sandberg sommarpratade nyligen och jag lyssnade på det i efterhand. Hon pratade nästan enbart om Maj och det som böckerna tar upp. Hemmafrugrejen och hela kitet med den. En historia som inte fått så mycket utrymme tidigare.

Det känns lite magstarkt att liksom ta någon ställning kring en påhittad karaktär. Maj är helt uppdiktad även om det förmodligen finns många vars liv varit ungefär så. Går det att tycka något om henne?

Jag är en av dom som läst böckerna och blivit förbannad på Majs ängslighet. Jag är en av de som Sandberg tycker drar förhastade slutsatser.

Efter att ha tänktettvarv till´kan inte kan råför min känsla av att ändåtycka att  figuren Maj kundegjort mer för sig själv. Det ärklart jag fattar att hon ärfångad i en verklighet som jag inte vet något om. Jag kommermesttroligtaldrig att av en slump giftamig och liksomhamna i en relation jag inte vill ha och såvidare.

Och varför inte? Därför att det fanns andra kvinnor, samtida med Maj, som jobbade för att kvinnor skulle ses som något annat än en mans tillbehör. Ni vet det här konceptet med att det under min uppväxt var mannen i familjen som stod i telefonkatalogen. Knepigt eftersom när man skulle slå upp någon kompis nummer visste man oftast mammans namn. Papporna brydde sig ju ändå aldrig om sin unges kompis så honom hade man ju inte träffat.

Det antyds här och där att Maj reflekterar över att det går att tycka till om saker, men hon är alldeles för räddhågsen (?) för att ta någon ställning. Men det har inte med hemmafrugrejen att göra. Jag tror det fanns gott om hemmafruar som tyckte saker, som organiserade saker och engagerade sig för förändringar de ville se.

Och det är väl ungefär som i dag. Det finns kvinnor (och män för all del) som av olika skäl, personlighet, intresse eller kontext, inte tycker till om någonting. Kanske är de färre nu än förr. Kanske.

Men jag vet att den som vill vara med och göra skillnad kunde göra det 1950. Och den kan göra det nu.

Tänk om böckerna handlat om Gurli istället. Jag väntar på den trilogin.

 

 

Hallmyra i svart och vitt

Min vän Mikaela Bexar som också deltog på ridlägret tidigare i veckan hade med sig sin kamera och sin förmåga att ta bra bilder. Här är några av dom.

Den översta bilden föreställer mitt andra voltigepass i modern tid. Tafatta försök när jag var tretton räknas inte även om min smidighet då nådde helt andra nivåer.

Den totala glädjen över att ha stått på en häst går inte att beskriva. Crannog heter han, som också kikar över ryggen på en vän längre ner på bild.

Jag tycker också så mycket om bilden på en av min absolut bästa vänner som hämtar gigantiske Samson i hagen. Det är också hon som rider på en annan bild.

Alla bilderna tillsammans förmedlar hästlycka. Varmt tack till Mikaela som gjorde detta.

hallmyra hallmyra1 hallmyra2 hallmyra3 hallmyra4

Konsten att städa

kondo

I går kväll hämtade jag några böcker som jag hade beställt. En av de läste jag under gårdagskvällen. Jag har sett den nämnas både här och där tidigare och var mycket nyfiken. Jag gillar ordning. Jag har lite förändrat min inställning till saker även om jag på intet sätt är minimalistiskt lagd.

Marie Kondo kommer från Japan och utifrån mina begränsade erfarenheter därifrån märks det. På ett positivt sätt. Enkelhet och gullighet är eftertraktat. Gällande enkelhet är varumärket Muji som finns på vissa ställen i Sverige ett exempel på det. Av mig väldigt omtyckt. Deras koncept store i Tokyo var en dröm att besöka.

Hur som helst. Nu är jag orolig för mina strumpor och annat, att de har varit olyckliga eftersom jag gjort runda bollar av dom och låtit de hoppa som potatisar i mina lådor.

Jag gillar verkligen det här. Tipsen på förhållningssätt i tanken och praktiska lösningar för både sortering och förvaring. Där grunden är att inte ha så vansinnigt mycket saker att förvara.

Den här boken kommer jag att spara och återvända till när det behövs. I natt var jag uppe och sorterade i lådan för små strumpor och klippte bort diverse lappar från kläder. Så att de ska känna sig hemma och omtyckta. Nu rensar jag bokhyllan lite och tackar böcker som varit hos mig för att de har gjort ett gott jobb, innan de rullar vidare och gör detsamma någon annan stans.

Det ska alltså gå en stöt av glädje genom kroppen när du tar i en pryl som du har för avsikt att spara. Det är en rätt bra värdemätare.

Gillar du ordning och att sortera är Marie Kondo din nya vän. Titta HÄR när hon viker underkläder.

Ellinor öppnar SSU:s kongress

SSU:s 38:e kongress öppnar just nu i Västerås. Ellinor Eriksson, förbundsordförande, har öppnat med ett starkt inledningstal med fokus på jämlikhet. Men också en uppmaning om att vi alla ska fokusera på rätt saker och inte hamna i tramset om påhittad massinvandring eller att ungdomar har för höga löner.

SSU-kongresser är tuffa. Man får aldrig sova och det känns som att man alltid är sugen på något att äta. Man blir förbannad, man blir glad. Man tappar humöret när det är kyckling i den vegetariska nattsalladen. En fantastisk grej för de 249 ombuden och för oss som kan följa kongressen.

Allt går att kolla på HÄR.

1fc_logo

 

Jan Sjölund på Arbetarbladet Kultur

I dag finns en bra text på Kultursidorna i Arbetarbladet som jag rekommenderar att du läser i sin helhet. Här är ett litet utdrag:

Sanningen är att samtiden byggs här och nu, den rivs och byggs om mitt framför våra ögon, i våra kroppar, våra tankar. Förändringen är plötsligt vårt golv. Framtiden vet vi skrämmande lite om. Kanske vågar vi inte ens fullt ut se vad vi anar där, eftersom mycket i den pågående förändringen innebär betydande risker för många av oss som lever med makt och privilegier legitimerade av allt mindre efterfrågade kompetenser i ett samhällskontrakt som nu snabbt vittrar sönder och blåser bort i stormen (eller redan har blåst bort?). Sanningen är kanske till exempel att vi inte har särskilt mycket att vinna, vi svenskar. Vi svenska män? Som nyss hade sådan kontroll.

Hursomhelst, det finns ingen genväg här. Ingen enskild åtgärd löser problemet. Men det är akut att få fram verkliga bilder, verkligt språk. Det behövs fler forskare som tar sig an detta, fler konstnärer, fler författare, fler designers, fler strulputtar, galningar, passionerade tonåringar, vresiga nejsägare och fler gud-vet-vad: människor som har det gemensamt att de vägrar acceptera något annat än försöket att länka rätt bild till rätt förhållande, rätt ord till rätt företeelse.

Sindarve och Limbo

limbo limbo1 limbo2

Nu har jag putsat ridskorna, nästan tvättat upp alla kläder och borstat hjälmen. Sent i går kom jag hem från Gotland och mitt tredje ridläger på Sindarve. Jag har läst massor av sk hästböcker skrivna för ban och ungdomar och många av dem utspelade sig för en hoper årtionden sedan. Lite av den känslan kommer tillbaka på Sindarve. Bara på gott.

För samtidigt är det självklart duktiga instruktörer, modern tänk kring hänstarna och hästhanteringen. De har en omfattande avel på fjordhästar och en stor del av hästarna i verksamheten är uppfödda på gården. Till exempel Limbo som syns på bilden. Han har varit min lägerhäst alla gånger. Han är femton år och det man skulle kunna kalla bussig. Han kan i princip allt och gör det i sitt tempo. Dressyr, hoppning, körning. Han uppskattar också att bli pysslad med och blundar och myser när någon kliar honom. En fin kille alltså.

Vi har ridit tre dressyrlektioner, två uteritter, en tömkörning och en körning. Allt väldigt roligt. Jag var väldigt nöjd med särskilt en av dressyrlektionerna där vi lyckades hålla bra tempo och göra fina galoppfattningar från skritt.

För övrigt inser jag att jag helt kommit ifrån detta med att se galoppen som det viktigaste i ridningen. För så är det annars? -Var det en bra uteritt? -Ja, vi fick galoppera tre gånger. Jag skrittar gärna hela biten och småpratar med hästen under tiden.

Men jag är fullt mottaglig för adrenalinkicken det är att storma fram över ett fält i galopp, men det är inte hela poängen med mitt hästumgänge.

I år fick jag logi helt för mig själv i ”domarrummet” i ridhuset som byggts om till rum. Så på kvällarna låg jag och lyssnade på tystnaden och ljudet från hingsten i hagen utanför och de som stod i boxar under mig. Förstärkte upplevelsen en del.

Från mitt fönster hade jag också utsikt över Limbos mamma Lirka och hans plutiga lillebror Lego. På Sindarve har de förhoppningen att Lego ska bli som sin bror, en fin allroundhäst som passar både nybörjare och vana.

Jag är så glad över att jag för några år sedan bestämde mig för att se till att jag kommer ut och rider då och då. Det är nämligen essensen av lycka för mig.