I går besökte delar av justitieutskottet polisregion Mitt på kontoret i Uppsala. Vi tog del av delar av det arbete som görs i regionen, hörde oss för om hur omorganisationen ligger till och om regionens olika förutsättningar. Väldigt bra dragningar och en viktig lunch med fackliga företrädare.

I dag har jag deltagit på en träff för S-kvinnor i Gävleborg och samtalat om både det enda och det andra. Kom hem runt tre och då somnade jag direkt.

Vaknade relativt nyligen till den glada nyheten att vi nu är några som ska åka till Malta i sommar. Jag ska se historiska saker, träna och sitta i skuggan. Det blir fint.

Jag är glad för den här veckans fina festligheter som varit. I torsdags en födelsedagsfest och i går en inflyttningsfest.

Trevlig helg på er nu!

I går var dagen inne! Sanna skjutsade oss till den duktiga uppfödaren i Andersberg och vi fick prat, mat och den lilla hamstern i en glasslåda.

Här packar jag upp henne.

Hon är född 15 januari och precis lagom stor för att flytta hemifrån. Jag har på sociala medier fått många frågor om hur hon kommer överens med Cindy. Guldhamstrar är solitärer, dvs de vill inte ha något sällskap. Alltså ska de inte träffas. Så CIndy kan inte bry sig mindre.

Nickel var vaken ungefär en timme, kollade runt lite innan hon kurade ihop sig och sov till kvällen. Då satte hon fart. Runt, runt, upp, ner … Men efter ett tag åt hon, kissade och drack vatten och taggade ner. Alla vet väl stressen när man flyttar, och dessutom för första gången ska sova ensam -även om man längtat.

Markus fotade:

I dag skriver Arbetarbladet om nya socialnämndsordföranden från Moderaterna som INTE delat rasistiska länkar, mest hundar.

Hennes uppdrag beskrivs som en tjänst.

Nyligen skrev jag med en annan medarbetare på tidningen som också använde ett uttryckt som om det politiska förtroendeuppdraget var att likna med ett jobb.

Ännu lite tidigare pratade jag med ytterligare en annan medarbetare där om arvoderingar, och insåg kvickt att kunskapen om hur arvoderingar och förtroendeuppdrag fungerar inte är tydlig. Det finns en bild av att en halvtidarvodering är att jämföra med en halvtidsanställning någonstans.

Så är det inte, och slarvig hantering av orden, kan tyvärr bidra till att stärka den bilden. Både hos journalisterna själva och hos människorna som läser.

Politiska förtroendeuppdrag är inga jobb. De är förtroendeuppdrag och inbyggt i det finns bland annat att de kan ta slut precis vilken dag som helst.

De är heller inte kopplade till att man förväntas jobba ett visst antal timmar. De är snarare kopplade till att utföra en viss arbetsuppgift. Hur hög arvoderingen ska vara för respektive uppdrag avgöras av kommunfullmäktige i varje kommun. I större kommuner tar uppdraget en himla massa tid och då är arvoderingen ofta högre. Liksom digniteten på uppdraget relativt andra politiska uppdrag i kommunen.

Mitt riksdagsuppdrag exempelvis. Det är ett heltidsuppdrag, men det betyder inte att det är 40-timmarsvecka som gäller och att jag håller koll på någon ”arbetstid”. För att arbetstid finns inte. Det är kopplat till att utföra förväntat uppdrag och det kan vi utgå från tar en himla massa mer tid än vad det är arvoderat för. Precis som alla andra arvoderade politiker jag känner i kommunen eller i regionen.

Just socialnämndens ordförande exempelvis. 50 procent. Tjugo timmar i veckan tar det, kan man ju tro då om man kallar det för ”tjänst”.

I det uppdraget ligger att bereda alla möten, genomföra möten, stämma av med förvaltningschef och andra chefer, ständig telefonjour, läsa skaplig mängd med handlingar och andra dokument, träffar med ordförandegruppen i Alliansen, arbeta mot det egna partiet, finnas tillgänglig för medborgare och media, massor av tankeverksamhet, besök i förvaltningens verksamhet mm.  Ni kan glömma att det räcker med tjugo timmar i veckan för att uppfylla det uppdraget. Så även om hon kommer att jobba deltid på sitt arbete, kommer hon att fylla resten av dagarna, kvällarna och helgerna med sitt uppdrag.

En kommun får så att säga ganska mycket för pengarna av sina politiskt förtroendevalda sett till den tid de lägger ner för den ekonomiska ersättningen.

Minns det journalister, ett politiskt uppdrag är inte en ”tjänst” lyder under samma villkor som en anställning.

Det hände, när jag var lärare, att jag drog på musik när det passade. En gång spelade jag Latin Kings första skriva och under ”Fint väder” frågade en elev ”-Men vad ÄR det här?” Tänkte inte på att de knappt var födda när skivan kom. Med Elgigantens reklam som gemensam referens föll allt på plats. De tyckte musiken var bra om jag minns rätt.

I går lyfte jag ”Ibland vill man bara försvinna – En bok om Dogge Doggelito” av Kim Veerabuthroo Nordberg från 2014, ur att läsa-högen. Läste de sista sidorna alldeles nyss till frukost. När jag släckte efter två i natt föll det vackraste av snöväder över Gävle (bonusinformation).

Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om boken.

Efter jag slutade att maniskt följa NKOTB (tack Gud för att det på den tiden inte fanns internet, hade blivit galen) har jag medvetet valt att inte snöa in på artister, inte lära mig deras födelsedagar och vad deras syskon heter. Knappt vad skivorna eller låtarna heter, jag lyssnar på musiken. Är bara ute efter känslan.

Jag gick ut högstadiet samma år som ”Välkommen till förorten kom”. Jag älskade den. Varenda låt var annorlunda än annan svensk musik jag hade koll på. I Norrala, och utan internet, hade jag väl iofs inte så stor möjlighet att hålla koll på någon spännande musikscen. Förmodligen inte intresset heller.

Hiphop hade jag börjat lyssna på. Enbart eftersom killarna i NKOTB sade sig gilla det. Så jag hade lite Public Enemy och lite Naughty By Nature (gillar mycket fortfarande) och tyckte att Marky Mark And The Funky Bunch gjorde tuff hiphop … Jag hade alltså redan en förkärlek för det här svängiga. Hade lånat lite böcker på bibblo om hiphop. Dansen, graffitin … Utbudet i Söderhamn var väl som det var men ändå. Om någon nu undrar varför jag drev fram motionen om laglig graffitivägg i Gävle för sex-sju år sedan? Kommunala byråkratin mal fortfarande och med nya styret kanske vi kan glömma det.

Att Dogge haft det tungt, med en fru som dött i cancer, hans svart taxi-körande och att musiken kanske inte funkat så bra efter TLK har inte gått att missa. Men jag har inte dykt i det.

Jag har fortsatt att lägga på de fyra skivorna (har inte den på spanska eller den som samlar singlar) med jämna mellanrum. De känns som hemma, så mycket har jag lyssnat på dem.

I dag är hiphopen väletablerad i Sverige och ifrågasätts knappt längre. Petter har blivit folkkär efter sin medverkan i Så mycket bättre. Jag blir som en sån där äldre gubbskivrecensent som noga vill poängtera att jag dansade till Petter back in the 90s.

Jag har lyssnat på allt som nämns i boken. Infinite Mass, Ken Ring, Ayo, Feven, Melinda Wrede (kanske nämndes hon inte) …

De senaste åren har jag knappt hunnit med musik, men tryckt in Fattaru, Snook, Adam Tensta, Fjärde Världen, Lilla Namo och Linda Pira. Jag har till och med en del av det på CD.

Så vad betydde TLK för en tjej från Norrala? Varför plöjde jag boken? Jag tror det hade med kontrasten att göra. Ihop med tidningen Glöd som Folkhälsoinstitutet var TLK det som jag trodde gav mig en bild av det som var utanför den egna kommunen. Det var helt enkelt något annat. Det skildrade en helt annan tillvaro än min. Bara en så enkel sak som att inte alla hade ursvenskt ursprung.

Under min skolgång var klasskompisar som inte hade rötterna väldigt djupt i Hälsingemyllan inte många. En och annan, men knappast så många att det fanns någon mångfald att tala om.

Allt som påminner om rasism äcklar mig. Liksom många andra likasinnade funderar vi en hel del på vad det är som gör att människor väljer det förhållningssättet till livet, att döma andra utifrån ovidkommande saker som hudfärg eller ursprung.

Jag är uppvuxen i en av de kommuner där SD varit som mest framgångsrika. Varför har jag vaccinerats från oförståndet? Är det drastiskt att säga att hårt lyssnande på Latin Kings förmodligen påverkat? Kanske till och med ihop med ett tydligt ställningstagande från killarna i NKTOB? Jag orkar inte rota i hjärnan men i en viktig uppväxtfas lyfter ens favoritmusiker konsekvent frågan om rasism och berättar enkelt varför det är trams. Klart det spelar roll.

Boken är stundtals riktigt jobbig. Det är inte kul att vara Dogge. En del skit rår han för själv, en del inte. Hur någon annan är funtad är svårt att få grepp om. Ibland är det ju till och med svårt att få grepp om sitt eget agerande.

Därför är glädjen stor när bokens sista stycke skildrar en rätt skön tillvaro för Dogge. Jag förstår att det inte säger något om hur han har det eller hur han mår i dag, men det är ändå det bästa bokslutet.

Så här på söndagen rullar jag ”Mitt kvarter”. Värt att notera skillnaderna i uppväxt, där jag växte upp fanns inga kvarter. Där bor man i byar.

Tänkte därför avrunda med en kort anekdot om mig och min vän Lawen. Vi sitter i riksdagen och i utskottet tillsammans och jag har förmånen att träffa henne ofta. I en av de första presentationsrundorna sade hon i ett sammanhang: ”Ni vet hur det är, alla har någon känd hiphop-artist i sitt kvarter”. Hon kommer alltså från trakten kring huvudstaden. Jag kände mig manad att upplysa henne om att i ett Sverige utanför Stockholms förorter ser det inte riktigt ut så. Lite senare skickade jag också henne en bild på ”mitt kvarter”. Närby. Med åkrar och traktor.

Det kan till och med vara så att jag fortfarande är den enda i Norrala som någonsin hängivet lyssnat på hiphop. Någon känd hiphop-artist härifrån får vi vänta på.

(Men vad som helst kan hända. Nu är min favorit Kitok. Från Jokkmokk.)

DET HÄR skrev jag om kött.