I dag har jag haft möte med partidistriktets ombudsman, sitter nu på fik och jobbar med dokument och sånt som ska mejlas/läsas. Hinner inte riktigt klart innan jag strax ska träffa valkretsombudsmannen, så jag går hem och fortsätter efteråt.
I kväll har vi ombudsträff inför lördagens distriktskongress i Hudiksvall.
Jag har skaffat ett nytt ställe jag gillar att sitta och jobba på, men jag skvallrar inte om vilket.
Jag har läst någonstans att det finns ungefär 70 inredningsmagasin i Sverige. Jag har läst dem själv i bland. Läser gärna fortfarande när andra har. Min stil är dock satt.
Men just i detta nu är jag trött på inredning. Efter påsken trodde jag att nu skulle lokaltidningarna spritta av spännande nyheter. Icke. Både de lokala har stor artiklar om tjejer (tjejer ansvarar för hemmet?) och om hur de inrett. Jättefint har dom, och de är duktiga så det är inte det.
Det är så tråkigt förutsägbart med alla inredningstidningar/reportage. Det finfina tipset att ”blanda gammalt och nytt, dyrt och billigt” förstod vi redan första gången vi hörde det. Liksom ”utgå från en bas av vitt” eller ”bo in dig innan du gör större projekt” eller ”att byta textilier är ett enkelt sätt att förnya” eller ”loppisar är spännande”. Vi kan det där.
Det är tydligt att de som skriver i den här genren har en utmaning i att överraska och och faktiskt erbjuda något spännande. En sak som faktiskt vore det vore att någon gång nämnde kostnaderna för alla de renoveringsprojekt vi kan läsa om. Vad kostade huset/lägenhet? Hur mycket pengar har inköp av material och pryttlar gått på? Har det genererat skuldsättning? Känns det värt det?
Eller kanske en slags miljöuträkning. Hur länge behöver du behålla det här köket/badrummet för att du inte ska ha trampat så förbannat hårt med ditt ekologiska fotavtryck. När är det ekologiskt försvarbart att byta kök?
Jag tänker också på den rubrik som var på omslaget till något kundklubbsmagasin ”X tipsar dig om hur du inreder personligt”. Tack, men personligt har det väl viss chans att bli utan Xs inblandning? Det är så dumt alltihop.
Är alltså irriterade över följande: 1. Tråkig dagstidning 2. Tråkiga inredningstidningar 3. När dagstidning blir tråkig inredningstidning
Vill för att muntra upp dela bild på min senaste inredningspryl. En låda med fack som jag tog från lokalen där S-föreningen på Brynäs huserat i en massa år men som vi nu ska flytta ur. Kostade noll kronor. Hyllan för nagellacken har jag själv gjort i slöjden. Muggen fick jag på en pojkskola i Tokyo. Skålen är egentligen min systers. Allt ändamålsenligt.
De är väldigt mysiga
Varit ute på promenad. Det finns lite vinter kvar.
Jag åker mycket tåg i mitt vackra och kära hemlän.
Det är obegripligt att det verkar så svårt för andra som åker i just det här länet att allt går så mycket smidigare om man släpper av människor innan man själv hoppar på.
Gävle och Söderhamn är de ställen jag hoppar av (och på) oftast. Slår nästan aldrig fel. I Söderhamn får man liksom tränga sig av, och också i Gävle, om än inte lika buffligt.
Inte helt ovanligt att konduktören får ropa ut genom dörren att folk ska gå av först.
Märkligt.
I söndags var jag på Gläntan i Hälsingland och föreläste på arbetarrörelsens ledarutbildning.
Jag hade fått titeln ”Du och jag i folkrörelsen” men jag satte de alternativa titlarna ”Vi bygger landet” och ”Allt är möjligt”. Det var lite orienterande om ideellt, medlemskap, civilsamhälle och folkrörelse. Vad som gör människor lyckliga och att allt är möjligt om vi sliter. Ungefär så. Och att det är viktigt att dela på ansvaret och komma i tid till mötet. Som jag alltid tjatar om.
För att hinna umgås med Markus lite följde han med på utflykten och tog också en bild på mig.
Det var en bra söndag.
Annars tycker jag det är lite för mycket som är tungt nu. Förutom världsläget är det också många runt mig som inte mår bra och jag kan inte lösa det. Bara vara.
I dag använde vi timmar till att debattera frågan om att permanenta Lagen om valfrihetssystem inom hemtjänsten i Gävle.
S och MP tycker inte att beslutsunderlaget är tillräckligt för att fatta beslutet i dag och yrkade på återremiss. Jag lägger den senaste digitala varianten jag har sist i det här inlägget. Det kan ha tillkommit förändringar, men ni förstår inriktningen.
Jag är fortfarande förstummad över hur kommunstyrelsens ordförande Inger Källgren Sawela (M) uttryckte sig i den här frågan utifrån ett formaliaperspektiv.
Hon har funnits med i politiken i över 40 år. Jag hade förhoppningar på hennes förmåga att leda, även om vi inte skulle vara enade i alla politiska frågor. Det ligger ju i sakens natur. Nu är jag väldigt frågande.
I kommunallagen står det den ledamot som yrkar på återremiss att själv motivera varför. Inga konstigheter. Krasst sett har vi genom mina år haft återremissyrkanden snabbt nedkladdade på mötet från dåvarande opposition, som varit långt mindre genomarbetade än vår återremiss.
Just vad gäller Alliansens styre i Gävle gjorde de en grej vid övertagandet av ledande positioner att det är mycket viktigt med sådant som transparens och samarbete och allt vad det hette. Varför sådana självklarheter behöver betonas var oklart. Det blir dock väldigt grumligt utifrån dagens agerande från Källgren Sawela,
Det är olyckligt att kommunen ännu inte lagt upp dagens webbsändning så jag kan kontrollera ordagrant. Det får därför bli ur minnet.
Det Inger Källgren Sawela gör är att uttrycka sig så att jag inte kan förstå annat än att hon värderar återremissen som alldeles för dålig för att den ens ska vara giltig, säger att den inte ska släppas fram. Bara det är anmärkningsvärt.
Jag ställde en fråga till henne om det, vad hon egentligen menade. Menade hon faktiskt vad hon så? Allvarligt i så fall.
I svaret, som kom en stund senare, fanns inga tydligheter gällande det. Däremot visade det sig att hon, märkligt nog, sade sig inte ha hört vad återremissen gick ut på, om det var möjligt att få höra den?
Kommunfullmäktiges ordförande, hennes partikamrat, fick då berätta för henne att återremissen lästs upp från talarstolen av Åsa Wiklund Lång, inledningsvis.
Så å ena sidan gick hon till hårt angrepp mot en återremiss hon inte ville släppa fram (hur nu det ens skulle vara möjligt), å andra sidan sade hon sig inte ens ha hört den. Jag vet inte vad som är värst.
Eller jo, det är naturligtvis viljan från kommunstyrelseordföranden att diktera vad man ska få yrka och inte.
Vidare gjorde hon en grej av att det här absolut ska upp på nästa fullmäktige och då kanske det inte finns möjlighet att svara på de här frågorna. Vi fick därför be kommunfullmäktiges ordförande att förtydliga att det inte finns något som säger att det måste upp på nästa möte …
Jag väntade mig mer av Inger Källgren Sawela.
LOV, lagen om valfrihetssystem, inom hemtjänsten.
Vi yrkar:
Att ärende 3 , Lagen om valfrihetssystem inom hemtjänsten, återremitteras med följande motivering:
I slutrapporten ”Utvärdering av LOV inom hemtjänsten i Gävle kommun” som gjorts av JP Seniorkonsult beskrivs en rad svagheter i systemet och en rad rekommendationer om vad som behöver utvecklas om LOV ska permanentas. Vår åsikt är att en stor del av dessa är av så väsentlig karaktär att de behöver besvaras innan definitivt beslut kan fattas i frågan.
De frågor vi önskar besvarade innan beslut fattas är:
Vilka uppdrag ingår i LOV-systemet för både egenregi och för externa utförare ? Är dessa desamma eller skiljer de sig åt?
Vilka kostnader finns för särskilt kostnadsdrivande förutsättningar och utvidgat uppdrag för egenregin t ex heltidsbeslut och lägre heltidsmått?
Vad består eventuella underskott inom egenregin av?
Är det rimligt, ur ett kundperspektiv, att den reella valfriheten endast gäller personer boende i centralorten Gävle och inte alla i Gävle kommun? Är detta förenligt med likställighetsprincipen?
Hur och när kommer samordningen kring individen mellan olika aktörer t ex hemtjänst, hemsjukvård och primärvård ske för att patientsäkerheten ska kunna säkerställas?
Hur och när ska de brister som påvisats hos alla utförare kring dokumentationshanteringen åtgärdas?
Vilka positiva respektive negativa konsekvenser skulle det få om uppdragen delas i en omvårdnadsdel och en servicedel? Ur ett kundperspektiv och ur ett företagsperspektiv?
Hur kan ersättningssystemet utformas för att komma åt bristerna beskrivna i frågorna ovan?
Hur kan ersättningssystemet utvecklas också med beaktande av personalens arbetsmiljö?
Ska det finnas rätt utbildad personal i all verksamhet? Hur säkerställs att personalens kompetens hos alla utförare är tillräcklig utifrån uppdragens karaktär?
Ska chefer i såväl egen som extern regi ha relevant högskoleutbildning? Vad är en relevant högskoleutbildning?
Hur påverkar personalens anställningsvillkor, i såväl egen som extern regi, gällande rätt till heltid, antal visstidsanställningar och timanställningar liksom personalens kompetensutvecklingsmöjligheter förutsättningarna att rekrytera personal till omvårdnadsyrket på kort och lång sikt?
Påverkas hemtjänstpersonalens anställningsvillkor positivt eller negativt av LOV-systemet?
Hur mycket mer transporter medför LOV-systemet?
Vad är Omvårdnadsnämndens åsikter i dessa frågeställningar?
Snön föll. Gissar att många kände sig kränka av det. Jag brydde mig inte. Jag har haft fullt upp. En arbetsdag med den nyvalda arbetarekommunstyrelsen. Fokus på den svenska modellen och aktiviteter vi handfast ska göra. Jag har produktutvecklat och det här var den bästa sådana arbetsdag vi har haft. Jättenöjd med det.
Direkt efteråt tränade jag med PTn. Jag tog i ganska mycket.
Somnade i badkaret en stund. Det är sällan jag badar pga tråkigt, men jag kan ju lika gärna vila i den värmen en stund som i sängen. Kändes det som.
Sedan satte jobbet igång igen och i tre timmar har jag gjort klart inför morgondagens föreläsning på en ledarutbildning. Jag har under veckan nogsamt läst boken jag tycker är bra att ha som underlag och som deltagarna också ska få. Men jag har i ungefär två veckors tid processat vad jag vill på med på temat Folkrörelseengagemang. Så blir det ofta. När jag vet att nåt ska göras (Skrivas, sägas eller så) så arbetar hjärnan med det lite passivt under en längre tid så det mesta av jobbet är redan gjort när jag ska slänga ner det hard core.
Färdigställde under Earth hour. Hamstrarna skiter i om det är mörkt. De ser ju bäst då.
Mitt emellan valen nu. Vågar jag säga att det är nu vi ser hur agnarna skiljs från vetet? Ur partipolitiskt engagemangssynvinkel alltså.
Jag har haft uppdrag i Socialdemokraterna i drygt tio år. Jag har sett några mandatperioder och tycker mig identifiera några fenomen kopplat till cyklerna.
Här skriver jag uteslutande om negativa fenomen. Det finns också positiva, och det är de som får mig och andra att orka eftersom de är större och mäktigare.
Den som snabbt vill ha uppdrag
Ett gäng nya engagerar sig i samband med valrörelser. Det är underbart, precis som det ska vara. En del av dem tycker att de är helt självskrivna för att få uppdrag. Några får uppdrag, andra inte. Av helt varierande skäl. Det behöver inte alls vara för att de inte passar, utan helt enkelt för att det inte finns hur många poster som helst. Snabbt droppar de av. Kanske till och med pratar runt om att de inte ”släpptes in”, enbart utifrån att de just då inte fick ett uppdrag. Mest troligt ser vi dem inte igen. Eller så ser vi dem hos ett annat parti. Oftast ett mindre parti med färre som aspirerar, och där har de fått ett uppdrag. Det är då jag försiktigt funderar över hur viktig ideologin var. Och är.
Andra gnor glatt på, bekymrar sig inte, utan är glada att ha blivit en del av socialdemokratin och kommer vad det lider, om de själva vill och om de vinner förtroende, att få fyllnadsuppdrag under mandatperioden och/eller vara självklara kandidater vid nästa val.
Den som inte fick inte behålla uppdrag eller inte fick det den önskade
Några blir av med uppdrag i processen runt valet när poster ska besättas. Det kan bero på att medlemmarna inte tycker att de presterat tillräckligt bra (kanske pga skälen nedan), eller så beror det på att viss rotation krävs och då blev det så. Surt givetvis. Eller så tyckte man sig självskriven för en lite tyngre post men fick den inte av varierande skäl.
Då finns det två sätt att agera på. Det ena är att bli bitter, prata skit om partiet och om partikamrater, kanske om den som fick posten man själv ville ha. Sluta komma på möten, eller komma jättesällan och då på olika sätt sätta käppar i hjulet för alla som driver verksamheten.
Det andra är att bryta ihop och komma igen. Visa att man är jävligt bra. Lägga ner tid på att visa vad man kan, bidra till verksamheten och hoppas på nästa chans. Mest troligt kommer då en sådan.
Den som fick ett uppdrag och sedan glider
Man hamnade i kommunfullmäktige, regionfullmäktige, i en nämnd eller så. Ett halvår innan valet trappade man upp och var med i valarbetet och intygade för alla partikamrater att nu rackars ska vi spöa skiten ur Alliansen och jag vill stå i främsta ledet. Nu vill jag dra ett tyngre lass än tidigare, nu finns tiden osv. Alla blir glada. Personen får en post. Not to be seen sex månader senare, annat än just på nämndsmöten med tillhörande gruppmöten. I övrigt osynlig i S-föreningar, på arbetarekommunmöten och sannerligen i kampanjarbete. Det är alltid ett födelsedagskalas eller ett teaterbesök som kommer emellan vid en direkt fråga. Obegripligt att först kämpa sig till ett uppdrag, och sedan kämpa för att slippa så mycket som möjligt som är relaterat.
Den som inte vill göra just det här
Partiet har en plan för hur exempelvis kampanjarbete ska göras eller vilka kurser som förtroendevalda ska gå. Ofta kommer direktiven centralt ifrån. Alla vet egentligen att själva idén med att vara en organisation är att man är många som gör saker tillsammans. Men JUST den här grejen vill man inte göra. JUST den här kursen vill man inte gå. Man säger sig kunna göra något annat istället. Problemet är att något svar på vad det andra är och när det i så fall ska utföras saknar svar. Det här är relaterat till glidarfenomenet jag beskrev innan.
Min upplevelse är att det finns en stor irritation över sådant här beteende i partiet bland alla förtroendevalda som inte agerar på det här negativa, slappa sättet. För det betyder att det är en mindre klick som då för göra ännu mer, eftersom man inte delar på arbetet.
Tyvärr är det känsligt att prata om. Ursäkterna är många. Valberedningar vågar inte ta i det som de borde. Ultimatum ställs inte.
Borta
En annan sak jag funderat över gällande Socialdemokraterna är att en hel del personer som innehaft förtroendeuppdrag, en del ganska tunga till och med, försvinner iväg sedan dessa är avslutade. Kan knappt tänka sig att ställa upp som revisorsersättare i en förening. Det tycker jag är konstigt. I åratal har man levt och verkat för en idé man så hårt tror på. Avsatt massor av timmar. Då kanske du tänker att då är man väl trött på det? Det är det jag inte fattar, hur kan något som varit så viktigt plötsligt bli oviktigt? Alla är värdefulla, alla behövs och plötsligt drar sig erfarenhet och kompetens undan som hade kunnat göra massor av nytta i kampanjande, i valberedningar, som kassörer och annat som ska göras.
Jag återkommer med ett till inlägg om vad forskningen säger om att inneha uppdrag i Socialdemokraterna och vad förtroende betyder.