Efter lunch träffade vi Japan–Sweden Parliamentrary Friendship Association. Det betydde att vi träffade många mycket äldre män (-Jag har suttit parlamentet i 35 år) och två kvinnor. Killen som presenterade sig som 41 sade att han är van att vara yngst.

Av en timmes tid användes hälften till att byta visitkort och hälsa och rabbla titlar. Den andra halvtimmen dunkade jag igång lagom mjukt med att fråga om dödsstraffet (which we, as you know, do not have in Sweden), hur debatten går just nu.

Fick ett intetsägande svar som handlade om att uppåt 80 procent av befolkningen stöder dödsstraffet och det parlamentrarikerna kanske kunde göra var att hålla debatten mer levande.

Därefter ställde Sara frågor om klimatansvar och det allra bästa, hur de gör för att få fler yngre och fler kvinnor i politiken.

Svaret blev av karaktären, att den som vill får möjligheten. De exkluderar ingen. Det hade varit en önskedröm att få ett problematiserande svar om strukturer och en gammal kultur som lever sig kvar. Särskilt i ett land där kvinnor är hemmafruar och mycket, mycket underrepresenterade i parlamentet … Det hände inte.

Jag berättade om att S i Sverige varvar listorna och nu siktar på att en fjärdedel på valbar plats ska vara under 35. Deras motfråga på det var om vi var tvingade till det.

Hur som helst. I Sverige pågår en parallell historia angående jämställdhet (och politikerförakt om du frågar mig). Det är min partivän Roza från Dalarna som i lokalmedia på klassiskt vis hängdes ut i en onyanserad artikel om att hon varit frånvarande från voteringar och det lät påskinas att hon var oansvarig. Trots att tidningen visste att hon varit utkvittad pga besvärlig graviditet. Bohlin (M) skrev till tidningen och fick ett otroligt nonchalant svar som var snudd på parodi.

Aftonblades ledarblogg uppfattade detta och skrev lite om det. Bra.

Det dräller inte av unga människor och småbarnsföräldrar i politiken direkt. Och särskilt inte av den kvinnliga sorten. Det här är ett exempel som naggar på det som gör att någon orkar.

Illustrerar det här inlägget med en del av de visitkort som jag bytte till mig i dag (med båda händerna). Somliga lättare att förstå än andra.

Har mött många människor som är experter på olika juridiska områden i dag. Antecknat, lyssnat. En av de saker som jag fäste mig vid särskilt är att i Kanada har man NOGA och SERIÖST (vetenskapligt kallas det visst) gjort ett arbete med att kartlägga vilken typ av program som som ger någon verkan när det handlar om att få kriminella att inte återfalla i brott. Där har man hittat en del punkter som måste finnas med.

Dessutom har man efter ett tydligt, ej subjektivt, system klassificerat människor efter vilken risk det är att de återfaller.

Sedan har man valt bort lågriskarna och prioriterat de med högre risk och detta har på totalen gett mycket goda resultat.

Just nu pågår tydligen program i Sverige som testar samma metod. Avgränsade program som riktar sig till högriskare. Dags att följa upp vid hemkomsten.

I kväll har vi också haft förmånen att vara på middag hos den svenske ambassadören. Hade en kanadensisk socialdemokrat till bordet och vi hade ett par mycket trevliga timmar då vi båda var intresserade av samma frågor och förutom justitiefrågor arbetade han också med HBT-frågor. Och innan han kom till parlamentet jobbade han med polisutbildningen. Full pott på intresseskalan.

För lokalpatrioter kan jag berätta att ambassadören bjöd på Mackmyra whiskey till de som var hågade.

Nu dags att sova för att vara alert på morgondagens besök.

Ledare av Mattias Kjellin publicerad i Söderhamnskuriren 31 januari 2013

Socialdemokraterna är ett parti som har lösningar på många av dagens strukturella problem i samhället. Men partiet är en alltför svag röst i Gävleborg. Det finns så mycket bra politik som genomförs som vi glömmer bort att föra ut till medborgarna, tycker Elin Lundgren.

Socialdemokratiska riksdagsledamoten Elin Lundgren är uppväxt i Norrala, har en bakgrund som lärare i matematik och naturorienterande ämnen och har även varit ledarskribent på denna sida för ett antal år sedan. Hon bor numera i Gävle och leder partiet lokalt där. Men hon har ett stort engagemang för utvecklingen i Söderhamn. Ledarsidan är nyfiken på hur hon ser på utvecklingen i Söderhamn och partipolitiken.

Socialdemokraterna har makten i nio av länets tio kommuner, liksom i landstinget, i olika konstellationer. Mycket av samhällsutvecklingen påverkas av lagstiftning på riksnivån, där högeralliansen sitter i minoritetsregering. Men det lokala maktinnehavet borde kunna utnyttjas bättre, anser hon. Särskilt när det gäller utbildningar. Länets kommuner borde kunna leverera en skola som ger eleverna de bästa förutsättningarna att utvecklas. Särskilt viktigt är det i ett län där utbildningsnivån traditionellt är låg samtidigt som företagen ropar efter rätt kompetens att anställa. Där borde vi Socialdemokrater ta ett större ansvar för att väga upp snedfördelningen utbildningsmässigt, anser Elin Lundgren.

Det är klart att det kan saknas resurser för att klara alla utbildningsbehov. Man kan inte trolla hur som helst i kommunerna. Men det som verkligen behöver förändras är inställningen till vikten av utbildning. Regeringens väg att skapa en låglönemarknad för ungdomar som inte orkar studera vidare är fel. Även om det finns låglönejobb så finns också alltid en efterfrågan på att de anställda ska ha språkkunskaper, datakunskaper och vara flexibla. Det går inte att lösa genom att skapa gymnasieutbildningar helt utan teoretiska inslag.

Elin Lundgren tror starkt på Socialdemokraternas roll i framtiden. Partiets företrädare skapar bra politik i vårt län tillsammans med sina samarbetspartier. Det går inte an att fastna i moderaters svartmålning. Trots att det förstås finns brister så levererar till exempel landstinget en högklassig sjukvård. Patienter är mycket nöjda i undersökningar, och landstinget vinner inte sällan utmärkelser för kvalitet och ökad tillgänglighet. I Söderhamn ges förutsättningar för en växande ny arbetsmarknad inom Teleperformance och satsningen på utbildningar inom CFL har gett goda resultat. Söderhamn har näst bästa företagsklimatet i länet i en mätning och satsningen på etablering av H&M kan ge en extra energi i Söderhamns centrumutveckling.

Något som ger en väldigt positiv signal är initiativet att dra igång en Pridefestival i Söderhamn. Det visar att det finns medborgare som kan ta egna initiativ utan att vänta på att myndigheter ska göra det. Det finns mycket att göra för de goda krafter som inte gör skillnad på människor av olika bakgrunder, påpekar Elin Lundgren.

Detaljerna i S skolpolitik kan ni som är intresserade googla lätt som plätten.

Att på allvar vara emot en ambition om att ge alla människor en gymnasieutbildning (när vi vet att det krävs, allt annat är att luras) och berätta hur omöjligt det är att ha det som mål säger inget annat än att det finns en bild om att alla inte kan. Det är not so nice.

I en allt mer komplex värld behöver vi för vår egen skull redskap för att analysera, värdera information, vi behöver träna oss i många situationer och på många människor för att bli så flexibla som samhället kräver av oss. Som krävs för att för sin egen skull kunna hänga med. Det är alltså långt ifrån enbart en fråga om att få ett arbete.

Utbildning och särskilt bildning är som bekant så mycket mer. Dessutom är kunskap makt och det är inte nytt under solen detta att de med borgarsympatier hellre ser att meningsmotståndare håller sig på mattan. Vi från arbetarklassen ska nöja oss med de här låglönejobben som Reinfeldt pratar om. För fortsätter samhällsutvecklingen som den gör nu, är det det scenariot som är tydligt.

Borgarna är inte intresserade av att erbjuda utbildning till alla. Och de som inte orkar slå sig fram får mest troligt veta att de inte kämpat tillräckligt. För de erbjuds låglönejobb som mest troligt kommer att vara tunga och kanske farlig amed tanke på att arbetsmiljö är noll prioriterat. Lyssnas mer på Svenskt Näringsliv ska vi dessutom kunna bli sparkade när som helst. Då är det inte kul att bryta ett ben, ta ett fackligt uppdrag, höja rösten mot chefen, be om mer lön, säga ifrån när chefen tafsar, bli gravid eller behöva vabba. Hello bright future!

Tur då att S pekar ut en annan väg där vi vill rusta alla människor för få och kunna ta chanser som erbjuds. Så här ser en moderat på det:

Man ba´ -Är det här ett skämt? Nej, det är det inte. Men det visar väl verkligen hur mkt arbetarklass jag är i alla fall. Min far kör lite sopbil. Men vi är så arbetarklass att han inte ens bryr sig om sin avkomma. Men tänka sig, trots det (tack vare?) har det gått rätt bra för också en sån som mig Maria.

Ni som tar hand om vårt avfall, Moderaterna vet allt om er! Att ni är outbildade och aldrig skulle förmå att studera.