Många människor engagerade i de ensamkommande unga upplever frustration när ansvarig minister hävdar att det som sker på Migrationsverket är rättssäkra prövningar och att en rättssäker hantering sker av de unga som kommit ensamma till vårt land. De ser något helt annat.
De av oss som grottat ner oss i ärenden och lyssnat runt på historierna har inga problem med att säga att processernas innehåll inte känns ett dugg rättssäkra, även om ramarna ser bra ut.
Att ministern uttrycker ett sådant stort förtroende är märkligt. Särskilt med tanke på att Migrationsverkets egen rapport visade stora brister i hanteringen under förra året.
”Bara i hälften av besluten som granskades var utredningarna kompletta.
I många av besluten har man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning. Det handlar till exempel om att man inte i tillräcklig utsträckning utrett vad en person har för skyddsskäl och vad man riskerar att råka ut för om man återvänder till sitt hemland.
Ett annat problem som lyfts fram i rapporten är att 40 procent av besluten inte är tillräckligt begripliga. För dem som bedöms enligt den tillfälliga lagen som begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd har det stor betydelse om man får status som flykting eller skyddsbehövande, bland annat eftersom enbart de som betraktas som flyktingar har rätt att återförenas med sin familj.
Migrationsverket konstaterar i rapporten att kvalitén på dessa status bedömningarna ofta brister. 27 procent av statusbedömningarna kan vara felaktiga vilket alltså kan få stora konsekvenser för den enskilda. Enligt rapporten är 2 procent av samtliga beslut som gåtts igenom fel och ytterligare 13 procent av besluten diskutabla.”
Jag önskar att Migrationsministern ser och erkänner problemen. Dessutom måste de som drabbats givetvis få en ny bedömning. Detta måste ske nu.
Här är tre personer som valt att dela historier med mig. Läs dem. Fundera över om du känner att Migrationsverkets handläggning känns klockren. Texterna är formulerade av dem själva.
Berättelse ett
Jag har haft fördelen att få lära känna flera unga människor från olika delar av världen. När argument såsom rättssäkerhet används för att rättfärdiga utvisningar till Afghanistan, ett av världens farligaste länder, ser jag alla dessa unga människors ansikten framför mig och kan verkligen inte förstå hur man kan kalla deras asylutredningar rättssäkra.
En ung kille kommer ensam från Afghanistan under juli 2015, då den gamla utlänningslagen gäller. Han väntar i ett år på sin asylutredning. Den genomförs under sommaren 2016 av en ung sommarvikarierande handläggare, utan erfarenheter av arbetet som handläggare där landkännedom är ett grundkrav.
Intervjun varar i drygt 1 1/2 timme och på den tiden lyckas handläggaren inte genomföra en intervju där asylskälen framkommer. Det är, när man läser protokollet, mycket tydligt att den asylsökande snarare utsätts för ett ifrågasättande förhör av en oinsatt, nonchalant handläggare som stressar och pressar den skyddssökande. Inte heller kallas den sökande till ett andra intervjutillfälle för att reda ut de frågetecken som uppstått. Detta trots att det är en möjlighet som finns att ta till när det visar sig att det finns luckor i utredningen.
Under sommaren 2016 röstas så en ny tillfällig asyllag igenom och alla asylsökande över 18 ska, oavsett ankomstdatum, nu utredas utefter den nya tillfälliga lagen.
Eftersom inga ID-handlingar finns gör handläggaren bedömningen att den asylsökande är över 18. Okulärt och utan bevis. Och vips! Den nya, mer restriktiva, lagen kan tillämpas. Liknande åldersuppskrivningar skedde förresten regelmässigt och på löpande band under hösten 2016 då Migrationsverket hade i uppdrag att fatta så många beslut som möjligt. Kvantitet före kvalitet. Konsekvenserna för de skyddssökande blir tydlig under hösten -16. Migrationsverkets egen kvalitetsutredvisar det också.
När avslaget kommer står det att möjligheten att genomgå medicinsk undersökning har funnits, men att den asylsökande inte medverkat. Detta stämmer inte, då det offentliga biträdet och god man aldrig tagit upp ämnet och motiverar detta med att Advokatsamfundet avråder till medverkan. Värt att tillägga här är att Migrationsverket senare, i februari 2017, beslutar om ett moratorium för åldersuppskrivningar och för alla beslut i ärenden där medicinsk åldersbedömning anses behövas. I väntan på Rättsmedicinalverkets nya metod frös man alla beslut. Tyvärr gällde det ju inte alla de som redan skrivits upp. De fick inte möjligheten.
Ett överklagande lämnas in under senhösten 2016, utan medicinskt utlåtande, men nu med bifogade utlåtanden från både pedagoger och andra yrkesverksamma med lång och gedigen erfarenhet av arbete med ungdomar. Dessutom kompletteras överklagandet med handlingar och intyg från Afghanistan där skyddsbehoven finns beskrivna och identiteten likaså.
Migrationsdomstolen tar större hänsyn till Migrationsverkets oerfarne handläggare än erfarna yrkesverksamma. Dokumenten som inhämtats från Afghanistan översätts inte ens. Ett andra avslag är därmed ett faktum och när Migrationsöverdomstolen inte beviljar prövningstillstånd står en ung människa där med tre avslag, fattade i så kallad ”rättssäker” process.
Jag kan inte se var rättssäkerheten finns i det här. Jag ser en utsatt ung människa med skyddsbehov, misshandlad av ett asylsystem som förändrats under ”spelets gång”. Jag ser en ung människa som blivit en bricka i ett politiskt spel.
Berättelse två
Här kommer ett vittnesmål som belyser att de ungdomar som kom hit till Sverige under och efter 2015 inte har behandlats rättssäkert genom asylprocessen.
16-årig kille från Somalia kommer till Sverige hösten 2014, Hans farbror blir dödad av Al Shabaab framför hans ögon. Pappan försvinner och han sätts i fängelse i över ett år för att han inte vill gå med i Al Shabaab. Torterad i stort sett varje dag och har ärr från fotbojor, bajonett, piskor mm. Han lyckas fly och med hjälp av sin mamma tar smugglare honom till Etiopien i ett par månader och sedan vidare till Sverige. Han har ingen aning om vart smugglaren ska föra honom och han blir slagen i stort sett varje dag även av smugglaren. Flykten tar tre månader.
Svårt traumatiserad kommer han till Sverige och smugglaren lämnar honom bara och åker tillbaka. På något sätt kommer han till Migrationsverket (han kommer inte ihåg hur och med vem). Efter inskrivningssamtalet får han vänta några månader på första samtalet. Får då en tolk som inte han förstår och ber att få en ny. Kallelse till nytt möte tar ett år. Efter detta har han tre olika kompletteringsmöten med tre olika handläggare. Alla under 30 år utan erfarenhet eller kunskap om trauma eller att utreda barn. Efter detta går det ytterligare nästan ett år och få blir han kallad igen till kompletterande möte med ännu en ny handläggare, denna gången ännu yngre under 25 år. Avslaget kommer 3 dagar innan hans 18 årsdag och då har han väntat nästan 2 år.
Hans identitet, ålder eller vilken del av Somalia han kommer ifrån ifrågasätts inte men däremot får han avslag med motivering detaljfattig berättelse och icke trovärdig. Jag har nu känt den här killen i snart ett år och han har blivit storebror åt våra tre barn. Jag har läst hans berättelse i de fem möten han hade på två år hos MV och det är väldigt mycket detaljer med namn, platser, tidpunkter som hade gått att kontrollera. Han lämnade sin mammas telefonnummer direkt. Men ingen ringde henne under dessa två år.
Han överklagade och fick beviljad muntlig förhandling och tackade nej till tolk då hans svenska var bättre än de flesta somaliska tolkarna. Han berättade exakt samma historia igen. Det hade då gått 2,5 år och han berättade att om sin svenska familj och att han ville läsa på Chalmers och bli ingenjör som sin svenska pappa. Han berättade om tortyren och tiden i fängelset fast han nästa inte kunde andas och ångesten kom när han skulle ta upp det. Det blev skiljedom men domaren trodde inte på honom när han sa att Al Shabaab kommer döda mig direkt om jag åker tillbaka.
Migrationsverkets processledare framhöll att en vuxen person som är så duktig kan klara sig och bo i Mogadishu där inte Al Shabaab har kontrollen. Killen försökte förklarar att Al Shabaab finns i Mogadishu och även om de inte kontrollerar staden letar de upp honom där och dödar honom direkt. Han har ett uttalat dödshot på sig. Han försökte också förklara i domstolen att efterspm han kommer från en liten by där Al Shabaab har makten går det inte att få bostad i Mogadishu då regeringen tror att de unga männen från de områdena tillhör Al Shabaab och då blir man fängslad av regeringsstyrkorna. Men ingen la någon notis om detta och processledaren från MV sa att han uppträdde nonchalant när han berättade om tortyren och att det därför inte var trovärdigt. Om man har någon kunskap om trauma hos barn vet man att förträngning av smärtsamma känslor och minnen är det allra vanligaste.
Han fick avslag om resning i migrationsöverdomstolen också och vi har nu gjort en mycket dyr och väldigt tung tortyrutredning för att kunna skriva VUT. Vi har ansökt om uppehållstillstånd för gymnasiestudier men där är chanserna små.
Han planerar nu hur han ska avsluta sitt liv som sista utväg för åka tillbaka gör han inte. Tortyren är värre än döden säger han men allra värst är att inte bli trodd på.
Han fick vänta över 22 månader för avslag i första instans, är det ok enligt Eus asyldirektiv? Är detta en rättsäker asylprocess som Morgan och Helene hävdar att Migrationsverket har.
Berättelse tre
”Jag har en vän som varken vet ut eller in när det gäller sin asylprocess. Det jag berättar här är bara en bråkdel av allt som verkar fel i bara detta specifika fall. Snabb bakgrundsfakta: Sedan han blev (godtyckligt) uppskriven i ålder har han, kort sagt, helt förlorat det lilla sociala skyddsnät han hade från början. Han har inte klarat av att ta tag i saker, har mått väldigt dåligt, varit destruktiv, inte vetat vad han ska ta sig till, vem han kan vända sig till. Han har så vitt han själv vetat inte haft något juridiskt ombud. Så, here we go:
Han har nyligen fått ett tredje och sista avvisningsbeslut utan att riktigt få reda på det själv. Han fick reda på det ganska långt efter att beslutet tagits genom att han gick till Migrationsverket för att fråga om en helt annan sak som han hade anledning att undra över – som då visade sig bero på att han alltså egentligen förväntades vara i färd med att lämna landet.
Han fick vid samma tillfälle reda på att inte nog med att han hade fått ett utvisningsbeslut utan att veta det själv – en advokat hade dessutom lämnat in ett verkställighetshinder åt honom, utan att vare sig fråga eller informera honom om det. Han visste inte ens att han hade en advokat – han säger att han inte haft någon sedan han blev uppskriven i ålder för ett halvår sedan. Han fick ett namn och nummer till personen som lämnat in verkställighetshindret, men han lyckades trots upprepade försök inte få tag i den.
Det visar sig också att verkställighetshindret i fråga är riktigt dåligt skrivet. Han inser det själv, det råder ingen tvekan, det verkligen stjälper snarare än hjälper hans fall. Han är stressad, lite panikslagen och osäker på om det finns en tidsgräns, går det att lämna ett till? Kan man få det ogjort? Hur gör man? Vem gör det?
När han frågar på Migrationsverket vad han kan göra får han svaret ”Inget! Allt är redan gjort, allt är kört, det finns inget mer du kan göra.” När han protesterar angående verkställighetshindret och den okände advokaten säger de ”Du ska väl vara tacksam att någon velat hjälpa dig”. När han blir upprörd och höjer rösten (vem hade inte gjort det i det här läget?) blir han utslängd av säkerhetsvakter och får ingen mer hjälp att förstå vad som hänt.
HUR kan vår migrationsminister stå och säga att vi har ett rättssäkert system när sådant här händer? Vem har koll på dessa advokater? Vem kontrollerar om migrationsverket faktiskt gör rätt – hur kan ministern vara så säker? Får dessa advokater betalt per fall? Det går ju helt klart snabbare att få någon utvisad än att lyckas få till ett uppehållstillstånd. Finns det ordentliga rutiner på Migrationsverket för hur man behandlar unga personer som mår väldigt psykiskt dåligt? För hur man behandlar unga personer som på ett väldigt plötsligt sätt har förlorat sitt sociala skyddsnät? Vem ser till att de faktiskt vet om vilka rättigheter de har?
Är det rimligt att det ska krävas att en frivillig amatör som jag engagerar sig innan någon reagerar på att något som gått fel till denna grad inte stämmer? Sättet min vän blev behandlad på under ovan beskrivna besök på Migrationsverket är för mig ett bevis på att detta är vardagsmat, småpytt, inget som man som anställd ens höjer på ögonbrynen över. Vad mer sker utan att någon ens får reda på det? Hur många fall är felaktigt skötta utan att den asylsökande ens förstår det själv?”
