Författararkiv: Elin

Alkoholfritt rullar på

fritt

Skrev nyss om hur det plötsligt snackas alkoholfritt både här och där. I dag på nyheterna om hur mkt alkoholfri öl som säljs. Jättebra om folk dricker det istället. Reportern upplyste att man kan köra bil efter alkoholfri öl. Så nivån var väl sådär men ändå mkt glädjande.

Fyller på med hur tidningen Kupé skrev för en liten tid sedan. Blurrigt pga orkade bara fota av skärmen.

fritt2

Vidare Amelia precis innan sommaren.

fritt3

 

 

Festliga veckan

partaj

Det har varit mycket firanden i veckan. Och det är väl meningen att man ska fira allt som går att fira, för tänk om det plötsligt inte finns något att fira?

I dag sov jag länge efter gårdagens fest där min vän Sanne bjöd på fest i Gimo med anledning av hennes födelsedag. Vi åkte en liten delegation från Gävle.

Festligt.

Avslutade veckan med att knacka dörr och prata politik.

knackis

Augusti är redan här

rose

Ibland när det känns som ”ojojoj vad länge vi ska jobba stenhårt i valrörelsen” så är det typ fem veckor kvar nu. Och de passerade fem veckorna gick VANSINNIGT fort. Så vi ska klara det också i vanlig ordning.

Den här veckan har det varit mycket fest. Jag hade namnsdagskalas på Elin-dagen. Bakade fruktpajer till glada vänner! Roligt. Satt sedan ute i en park med en del av dom i den varma natten för att prata om sådant man pratar om.

I går hade vi överraskningsfika för en vän som fyllt 35, och jag firade också lågintensivt barnfri-dagen. En vigsel har jag hållit som var fest. På lördag två ytterligare och en tripp iväg på 30-årsfest!

Är fortfarande djupt kränkt av värmen. Det är dagar då jag gråter över paniken jag får av den. Men jag har också trotsat den och tränat lite.

Jag har också jobbat en del. Mest sådant man gör med datorn, men det är skönt att snurra igång.

Civil olydnad och att den här dagen är morgondagens historia

I veckan bestämde sig 21-åriga Elin Ersson för att stoppa en utvisning genom inte sätta sig ner på ett plan så att det inte kunde lyfta, om de inte tog av en person som skulle utvisas. Hon filmade allt och vi kan se hur hon rädd men rakryggad genomför (nästan) det hon tänkt. Hennes plan handlade egentligen om att göra vad hon kunde för en annan person än den som nu fick gå av planet, då den förste inte var med.

elin ersson

Internationell media rapporterar. CNN. Independent. The Guardian. I Sverige har detta än så länge vid en snabb googling främst fått mycket uppmärksamhet av rasistiska nyhetssidor, en artikel i en större tidning och Expressens ledarredaktion som är oroade över flygförseningar i samband med dylik livräddning.

Jag har sett filmen. Jag fick rysningar när jag såg den. Jag grät när hon grät. Den otroliga styrkan hon visade. Hur hon använde ickevålds-principen för att påverka det hon tycker är fel.

NE skriver om civil olydnad:

”civil olydnad, ohörsamhet, lagbrott och uppmaning till lagbrott under åberopande av moraliska principer som står över lagar, regler eller order från militär eller civil myndighet, vilka då betraktas som omoraliska, orättvisa eller tyranniska. Syftet är att öka den allmänna politiska medvetenheten och mobilisera stöd för förändring. Civil olydnad bör skiljas från civilmotstånd, som riktar sig mot en illegitim överhöghet eller angripare. Kända förespråkare för civil olydnad har varit Henry Thoreau, Gandhi och Martin Luther King.”

Jag har varit aktiv i samhällsförändrande föreningar sedan jag var 14. Där har jag lärt mig om den här principen och möjligheten att använda den. NE ger exempel på personer som förändrat världen. Det finns en hel del fler, mer eller mindre kända. De har gjort sådant som gör att jag till exempel kan rösta och sitta i riksdagen som kvinna utan rika föräldrar. De har hindrat viktig natur från att skövlas och de har sett till att homosexualitet inte längre ses som en sjukdom. De har drivit fram tryckfrihetslag och strejkrätt.

I våras kom boken Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig ut. ”

oscarson

”Stina Oscarson har tillsammans med serietecknaren Sara Granér det senaste året arbetet på en handbok i att vara medborgare, en inspirationskälla och kunskapsbank i hur man skapar förändring i ett samhälle utan våld. Kort sagt: vad som krävs för att demokratin ska upprätthållas.

En viktig inspirationskälla är den amerikanske tänkaren och Right Livelihood-pristagaren Gene Sharps idéer om icke- våld som medel för samhällsförändring. Boken kastar sig mellan teorier om demokrati och samhällsförändring samt ger konkreta exempel på lyckad aktivism.”

Ett modernt dokument som belyser den här viktiga frågan. Vad kan man acceptera och inte. Vad jag kan acceptera och inte.

I våras satt jag i ett bra politiskt samtal om demokrati och politikens förutsättningar med en moderat. Där och då sade jag att ju äldre jag blir desto mer förbannad blir jag. Tålamodet är mindre. Jag har sett skiten gång på gång och är less på att behöva göra det igen. Den där ilskan driver mig framåt. Jag blir inte lugnare med åren. Vilket presenterades som en självklarhet av den andre. Det verkar lugnt att vara lagd åt det mildare hållet.

Frågorna gnager hela tiden. I våras deltog jag också i ett samtal arrangerat av Diakonia som handlade om människor runt hela världen som slogs för sina rättigheter just med icke vålds-principer. Aktivister. I det samtalet sade jag noga att jag har den största respekt för aktivister. En kort tid innan hade jag gjort radio med moderaten som också var med i Diakonia-samtalet och där låtsades gilla att personer tagit striden, men i radion använde ”aktivist” som skällsord. Hycklare. Det är som att föraktet mot människor som orkar stå upp för det de tror på fast det svider triggar igång så mycket hos just moderater. Men det förtjänar ett eget inlägg. Kunskapen om civil olydnads innersta väsen är också sådär. En Gävlemoderat skriver till mig på Twitter i dag när jag skrivit lite om detta: Så den friheten tar man sig själv när det passar?

Så här skriver Martin Smedjeback, som själv idkat civil olydnad: Aktivister bör tänka efter innan de överträder lagen, men också laglydnad bör övervägas. Många katastrofer har möjliggjorts av att vi människor lydigt har fogat oss i vad statsledningar har beslutat. Borde vi inte oftare ställa oss frågan: med vilken rätt låter jag bli att ingripa när förtryck och orättvisor sker? När vi slutar stirra blint på lagen och istället frågar ”vad är det bästa jag kan göra för andra?”, då tror jag vi kan skapa ett betydligt rättvisare och fredligare samhälle än det vi har i dag.

Välavvägt. Olika från situation till situation. Exempel där man släppt ut djur som sedan farit illa kommer jag aldrig att sympatisera med (där kanske jag och Martin tycker olika).

 

Land skall med lag byggas var kung Karl XV:s valspråk, och det är naturligtvis så. Det betyder inte att befintliga lagar är moderna, humanistiska, har relevans för dagen eller aldrig ska ändras.

I den gråzonen har jag respekt för Elin Ersson och för andra människor som arbetar för det de tror på, är transparanta med vad de gör, är beredda att ta sitt straff och inte skadar någon. Den som kämpar för rätten till liv är helt enkelt svår att angripa. Jag beundrar modighet.

Mitt engagemang har mer och mer kokat ner i det. Livet är det viktiga. Det här handlar om migrationspolitiken. Att jag har fler frågor än svar där är knappast någon hemlighet. Att jag långtifrån är ensam om att ha funderingar om det visar bland annat det här.

Eftersom jag vet hur barnsligt kul en del kan tycka att en ledamot av justitieutskottet skriver detta och kan göra slöa fåntolkningar som ”hon tycker det är okej att bryta mot lagen”, vill jag bara säga att om du skriver så har du inte förstått min poäng. Eller mer troligt, vill inte förstå. Det här handlar om ett försök till intellektuellt resonemang (även om jag måhända misslyckas) om det allra svåraste, där inget är svart eller vitt. Där juridik inte handlar om att ha rätt utan att få rätt. Där lagen inte är statisk. Där de modigaste driver på för humanism. Alla tänkande människor borde ta sig en runda i hjärnan om detta.

Med allt detta som bakgrund kokar mina egna åsikter ner i mångt och mycket det som stod i demokratiutredningen fångat i meningenCivila olydnadsaktioner bör emellertid ses som ett naturligt inslag i en mogen demokrati.”

På Facebook skriver Magnus Wennerhag:

Så här stod det i den statliga Demokratiutredningens slutbetänkande (SOU 2000:1a) om civil olydnad: ”Lagen kan vara formellt riktigt tillkommen, genom en demokratisk beslutsprocess, men ändå inte motsvara grundläggande moraliska principer. Den civilt olydige ifrågasätter inte lagstyret som sådant utan bara en, på moraliska grunder, enskilt orättfärdig lag. Därför kan civil olydnad rättfärdigas och i vissa fall till och med vara ett sätt att faktiskt värna rättsstaten. Vi instämmer och menar också att civil olydnad bör ses som en symbolisk och öppen handling som bör syfta till att väcka frågor och skapa en dialog. […] I dag står dessa medborgargrupper och företrädare för det etablerade samhället ofta långt ifrån varandra. Förståelsen för motparten tycks vara mycket liten. Civila olydnadsaktioner bör emellertid ses som ett naturligt inslag i en mogen demokrati. Det är därför absolut nödvändigt att det inleds en öppnare dialog om den civila olydnadens plats i den moderna demokratin.” (s. 205)

Även om en sådan skrivning kan tyckas fjärran från dagens politiska klimat, skrev år 2000 alla riksdagspartiers representanter i utredningen under på detta (förutom MP:s och V:s representanter som tyckte det behövdes mer långtgående skrivningar, och FP:s representant som tyckte skrivningarna var för ”oprecisa och accepterande”). Ibland förändras det politiska samtalet snabbt.

Min respekt till den som agerar för att värna liv utan att skada.

Det trodde jag inte för tjugo år sedan

Jag är knappast ensam om att ibland dystert tänka ”inget händer”, ”ska något någonsin bli bättre” och andra dystra tankar.

I dagens värme, där Gävle toppade i landet, har jag bland lite annat gått igenom X antal nummer av de senaste magasinen jag har i min tidningstjänst på plattan.

Det finns två ”trender” som både passar mig väl och som jag hoppas håller i sig.

Den ena är vurmen för veganskt och vegetariskt. Så gott som alla skriver mer eller mindre om det. VeckoRevyn har just haft det som temanummer. Tänkte också på en godisbutik i Gävle som skyltade stort med att de fått in den hajpade veganglassen nyligen. Jag vet att jag ofta gnäller på restauranger som är alldeles för usla på detta, men trots det … Det har verkligen skett en förändring. Veggo är inte wierd längre.

 

Att de här männen som tror de ska gå under för att de inte kan grilla på ett tag är av en annan åsikt kunde inte bry mig mindre.

Vidare är tidningar också rätt fulla av tips om alkoholfritt och poängterar att alla inte vill dricka alkohol, det har visst kommit nån ny bok med käcka recept också. Amelia hade det som hett på någon temperaturmätare bland annat och något av magasinen skrev det här.

nykterfull

Nykter är det nya full alltså …

Dessutom noterar jag att tidningarna är mycket bra på att inte förutsätta att tjejer är ihop med killar, utan begreppet partner används rätt bra. Någon tidning hade en insändare om att detta missats, och tidningen bad om ursäkt och skrev att det är självklart att alla ska känna sig inkluderade.

Det är fint.

Om tjugo år kan det vara ännu bättre det här. Så jäkla hoppfullt. Och varför är det bra? Djur gillar inte att bli uppätna och inget blir bättre med alkohol.

 

Vansklig hantering av GD i artikel där jag ”uttalar” mig

Just nu skriver Gefle Dagblad om arbetsvillkoren för väktare. Mycket viktigt.

I dag fick jag upp artikeln i mediebevakningen för att mitt namn nämndes. Det är en mycket otäck historia som den intervjuade Linda berättar från sitt jobb.

I artikeln ”citeras” jag. Och framstår som oerhört kallblodig. Man skulle ju lätt kunna tro att jag fått den här berättelsen om Linda till mig och sedan ska kommentera den, så som jag kanske hade önskat att det skulle ha gått till. Och som läsarna naturligtvis tror.

Det stämmer inte.

Den kontakt jag har haft med journalisten var via mejl i maj med honom och hans två studiekamrater.

Inledande mejl:

Hej!

Vi är tre journaliststudenter från Mittuniversitetet som jobbar i samarbete med SVT. Vi gör just nu en granskning som handlar om väktare och ordningsvakter och deras roll i samhället. I våran granskning har vi träffat många sakkunniga som tycker att lagstiftningen kring den här yrkesgruppen är förlegad och inte anpassad efter hur dagens samhälle ser ut. Därför skulle vi vilja ha politikens syn på den här saken. Har du möjlighet att ställa upp på en intervju som handlar om den här yrkesgruppens växande del i samhället?

Mvh 

Anton Gustafsson, Adam Larsson och Michael Sundberg.

Då var det väldigt ont om tid så vi enades om att jag skulle vara på deras frågor via mejl vilket jag också gjorde.

1, Tror du att det är det pga polisbrist som allt fler kommuner väljer att sätta in väktare och ordningsvakter för att upprätta lag och ordning? 

Det kan vara det, men det kan också vara en vilja att möta människors känsla av oro.

2, Hur ser du på att en ordningsvakt/väktare med två-tre veckors utbildning ska upprätta lag och ordning på gator och torg? Polisen som egentligen ska sköta det har tre års utbildning, hur går det ihop?

 De ska inte ha det som sin huvuduppgift. Det är polisens uppgift. Annat är komplettering. Det är så det går ihop.

Vi ska också skilja på väktare, ordningsvakter och skyddsvakter. De har inte samma befogenheter som polis oavsett.

Polisen har fem terminers utbildning, inte tre år, trots det avsevärt längre.

 3, Enligt folk som är verksamma i säkerhetsbranschen (Björn Eriksson och Ronny Fredriksson), samt experten Bo Wennström, så hävdar de att lagstiftningen gällande väktare och ordningsvakter bör ses över. De menar att lagstiftningen utformades på en tid när den här yrkesgruppens uppgifter var att hålla ordning vid dansbanor och liknande. Eftersom att det uppenbarligen inte är så i dag så tvingas ordningsvakter och väktare att jobba utanför lagen för att kunna sköta sitt uppdrag. Är en lagändring något som ni diskuterar i ditt parti?  

 Vi diskuterar frågorna löpande. Diskussionen är aktuell och inte på något sätt okänd.

 4, Utbildningen är som jag nämnde innan ganska kort. Många som jobbar som väktare och ordningsvakter ser på utbildningen som ”ett skämt” som inte förbereder dem nog för hur arbetet ser ut i verkligheten. Tycker du att utbildningen bör förändras? Och är det något som ni från politiken vill gå in och ändra på?  

 Det finns en del saker att titta på, men just nu har vi inget skarpt sådant förslag.

 5, Det pratas mycket inom alla partier om fler poliser och att lösningen med ordningsvakter och väktare inte ska vara permanent. Men att få fram fler poliser är väl en process som tar flera år? Är lösningen med ordningsvakter och väktare som den ser ut nu bra nog tills fler poliser är på plats enligt dig? Kan en viss privatisering av lag och ordning till och med vara bra? (Om ja varför?, om nej varför inte?).

 Det viktigaste är alltid att förebygga kriminalitet. Att se till att alla unga får en bra skolgång är en av de viktigaste sakerna vi kan göra. Så är det också med brottsbekämpande arbete, om man bedömer att det varit eftersatt så är det svårt att vända. Det regeringen nu har gjort är ju att utöka antalet platser, och ska öppna två nya polisskolor.

 På vissa ställen, i vissa sammanhang är olika former av vakter en lösning, och kommer att vara det oavsett antalet poliser då arbetsuppgifterna är olika.

 Polisen har långtgående befogenheter, bland annat när det gäller våldsmonopolet och många av polisens arbetsuppgifter utgör dessutom myndighetsutövning. I en rättsstat är befogenheter som ska vara förbehållna Polismyndigheten.

Vänligen

Elin Lundgren, Socialdemokraterna

GD gör alltså en viktig granskning men har inte kontaktat mig inför artikeln om Linda utan har helt enkelt lagt in:

”Regeringen utlovar 10 000 nya poliser till 2024. Gävleborgspolitikern Elin Lundgren, S, sitter i justitieutskottet och ser inga problem med hur ordningsvakter och väktare används i dag.

– Deras huvuduppgift är inte att upprätthålla lag och ordning, det är polisens uppgift. Allt annat är komplettering, säger Elin Lundgren.”

Utifrån sammanhanget och den fråga jag i grunden svarade på kan jag förstå om de som läser den texten tror att jag är empatilös när jag ”svarar” att jag inte ser några problem med hur ordningsvakter och väktare ”används.” Så har jag aldrig sagt.

Jag vill alltså förtydliga att det jag säger är ryckt från sitt sammanhang gällande artikeln om Linda och kommer från en annan frågeställning, ett annat sammanhang. Jag har heller inte blivit kontaktad av GD för att säga något i samband med den här artikeln/granskningen som de gör.

Ser jag problem med att människor inte är trygga på jobbet? Givetvis. Arbetsgivaren har ett enormt ansvar för sina anställda, vilket artikeln också speglar.

Hälsingland brinner och de billiga poängerna

hälsingevind

Det kanske kan verka i mina texter och uppdateringar nu att jag är helt politiskt off. Det är jag  inte. Jag är en intresserad människa, en politiskt förtroendevald. Båda parametrarna gör att jag aldrig stänger av.

När jag är i Paris, när jag är i Kiruna, eller som i går när jag var i Hälsingland håller jag koll och kontakt. Läser och funderar.

Det brinner det på flera platser i mitt hemlän och i andra län. Det är en förfärlig situation och alla som uttalat sig om att många människor just nu gör fantastiska insatser har helt rätt. Politiker och tjänstemän som tar ansvar för situationen. Volontärer av olika slag som står beredda. Det enda rätta. Jag högaktar er alla.

Så finns det också en blandad sörja i sociala medier, ibland också på krönikeplats här och där. De vill plocka (politiska) billiga poänger, ger historielösa redogörelser, vet vad som borde ha gjorts förut (fast det vet dom inte) men som själva inte lyfter ett finger. Någon ställer en budgetsatsning på elcyklar mot räddningsinsatser, andra hävdar förstås att dåligt med helt egna brandflyg i landet beror på att människor sökt asyl här. Kan jag tänka att folks huvud stekts i värmeböljan? Ursäkta uttrycket.

Vidare har vi ett haveri kring de ensamkommande ungas situation. Det finns mycket att säga om lagen och där vi är med den nu. Men det allra viktigaste, det skakar (igen) om livet och rädslan för allt hos många, många unga medmänniskor. Det är ovärdig hantering av dem. Kanske är det som Örnebjär (L) säger, att även om amnesti inte är ett sätt att föredra vore det utifrån vad vi gjort mot dem nu det enda rätta?

Som för övrigt, om jag känner många av dom rätt, gärna skulle ställa sig i främsta ledet och bekämpa svenska bränder. I fall någon undrar.

Jag tänker som sagt mycket på politiken, och det senaste året har jag uppehållit mig mycket vid hur vi ser på varandra på olika sätt. Hur vi följer unga pojkars öde i en grotta och hoppas att de ska hålla sig vid liv (förstås!) medan vi samtidigt utvisar unga, människor (som lärt sig svenska och står på tröskeln till att börja jobba) till Afghanistan, ett land som rapporterar ökade civila offer igen. Det är mycket jag inte får ihop.

De inhumana, rasistiska, nazistiska krafterna som i grunden är helt obegripliga för mig. Okunnigt fabulerande om ariska rasen, om nedärvda kulturer, om vikten av etnicitet. Våld under Almedalsveckan. Svårt att förstå samhällets avvägningar med att ge antidemokratiska krafter utrymme.

Vi har mer kvar att göra för att anhöriga till människor med olika behov av stöd för att få vardagen att fungera.

Vädret vi har nu. Jag tycker det är vidrigt. Vi ser vad det gör med matproduktionen. Vi ser vad det gör med skogsbränder. Fortfarande finns människor som tror att värmebölja är ett välkommet semestertillbehör. Det görs upp eldar och grillas. Om det här beror på något tillfälligt eller är ett resultat av klimatförändringar kan ingen säga. Men det jag kan säga är att jag gärna tar det säkra för det osäkra. Därför skulle jag uppskatta om miljön och klimatet och våra livsstilar på riktigt kunde vara föremål för en seriös diskussion och agerande. Inte för att det är valår i år, utan för att framtiden är lång.

Så ja, jag vilar kroppen och lite hjärnan. Som alla ska och bör för att orka hålla sig i trim. Men jäklar vad det maler. Stundtals mer än jag önskade.

Bilden är från gårdagskvällen och Östra berget i Söderhamn. Såg Hälsingevind, och att avsluta dagen med den solnedgången (åt Norrala till) och till tonerna av Engmans Kapell önskar jag alla.

 

 

 

Den smidiga balkongen

växtror

En gång i tiden när jag begåvades med balkong hade jag lite ambitiösa planteringar. Det har jag slutat med.

Jag jobbar istället enligt principen att jag ställer ut växter som är på gång att dö, som jag klippt ner som ett experiment eller som är små sticklingar som kanske gillar att stå ute.

Så nu är det en trött hortensia (som var blå men blev grön pga vattnet i Gävle), en kaktus jag fick för vääääldigt länge sedan av mormor i samband med att jag förlovade mig (med en kille som inte alls fick gifta sig med mig, forntiden alltså), en kaktus som inte verkar gilla mig, en halvmissfärgad aloe och ett nedklippt palettblad till exempel.

Behöver därmed inte oroa mig över att de skulle stryka med på något sätt. I varken kyla eller värme. Det blir som det blir bara.

Lite läst på slutet

bokarna

Det senaste året har jag läst mindre än någonsin. Det har varit tråkigt för läsningen är en bra tillflyktsort. Ibland lär man sig något faktamässigt eller nya ord  och ofta blir man klokare eftersom man är i någon annans hjärna en stund.

Det har varit en blandad kompott på slutet.

De 7 nycklarna fick jag skickad till riksdagen som ett slags exempel på vikten av modernt säkerhetsarbete. På så vis intressant, men det var förpackat i en högst medioker historia som faktiskt var väldigt förutsägbar. Läs nåt teoretiskt om nycklarna till internet istället och så en annan bättre spänningsbok.

Ditt liv och mitt var förstås hur bra som helst. Så jobbig historia om Sverige förr. Men det som hände förr dör inte, det lever med oss. Nära eller långt borta. Läs.

Tjockdrottningen var en bok av underhållningskaraktär men absolut inte utan aktuella frågor så som hur media kan utnyttja människor och hur makt ligger i utseende, dvs hur våra olika köttdräkter betyder mycket i världen. För att vi låter dom.

Vegetarianen har varit en rätt hypad bok och på sätt och vis kan jag förstå varför. Tycker den här påminner lite om Murakami i sättet att bolla orden och den här fixeringen vid kropp och beskriva människors utseende. Minst sagt säregen.

Den lilla bokhandeln runt hörnet är en typisk må bra-bok från den här författaren som skriver sådana på löpande band. Vill man mysa lite och bara bli glad på slutet så väljer man den här.