Detta är dagen då jag ondgör mig över medias alla tramsiga, löjliga 1 april-skämt. Oftast utan finess. Ännu roligare, i tider av sociala medier, är när folk måste skriva april, april i kommentarsfälten för att liksom visa att de förstått. Som om inte alla förstått.

(Såg lyckligt att min kille skrivit en text om samma grej och inser ytterligare en gång varför jag gillar honom. För att han reagerar på samma saker som jag.)

Jag har ofta undrat hur det ser ut på redaktioner när de vrider sig för att komma på nåt, som om det är en regel att man måste.

I år är Arbetarbladet dock riktigt roliga, och det ska de ha cred för. Om skolmaten. På förekommen anledning så att säga.

Det sämsta skämt jag någonsin drabbats av när jag var sex år och min mamma skojade om att jag inte kunde få börja i skolan till hösten för det var fullt. Jag blev så ledsen.

En av årets grå men rätt intensiva månader kan läggas till handlingarna. Så som vi har sagt många gånger på alla årsmöten som varit.

Jag var på ett i kväll, som gäst på arbetarekommunen i Hofors-Torsåker. Vi hade en diskussion om politik och sedan ledde jag årsmötet. Det är smidig busstrafik dit och hem. Varje halvtimme.

Var länge sedan jag åkte så långa bussturer, men hinner en del också då.

Nu avrundar jag kvällen med SVT Opinion och hamstergull.

I dag har jag haft möte med partidistriktets ombudsman, sitter nu på fik och jobbar med dokument och sånt som ska mejlas/läsas. Hinner inte riktigt klart innan jag strax ska träffa valkretsombudsmannen, så jag går hem och fortsätter efteråt.

I kväll har vi ombudsträff inför lördagens distriktskongress i Hudiksvall.

Jag har skaffat ett nytt ställe jag gillar att sitta och jobba på, men jag skvallrar inte om vilket.

Jag har läst någonstans att det finns ungefär 70 inredningsmagasin i Sverige. Jag har läst dem själv i bland. Läser gärna fortfarande när andra har. Min stil är dock satt.

Men just i detta nu är jag trött på inredning. Efter påsken trodde jag att nu skulle lokaltidningarna spritta av spännande nyheter. Icke. Både de lokala har stor artiklar om tjejer (tjejer ansvarar för hemmet?) och om hur de inrett. Jättefint har dom, och de är duktiga så det är inte det.

Det är så tråkigt förutsägbart med alla inredningstidningar/reportage. Det finfina tipset att ”blanda gammalt och nytt, dyrt och billigt” förstod vi redan första gången vi hörde det. Liksom ”utgå från en bas av vitt” eller ”bo in dig innan du gör större projekt” eller ”att byta textilier är ett enkelt sätt att förnya” eller ”loppisar är spännande”. Vi kan det där.

Det är tydligt att de som skriver i den här genren har en utmaning i att överraska och och faktiskt erbjuda något spännande. En sak som faktiskt vore det vore att någon gång nämnde kostnaderna för alla de renoveringsprojekt vi kan läsa om. Vad kostade huset/lägenhet? Hur mycket pengar har inköp av material och pryttlar gått på? Har det genererat skuldsättning? Känns det värt det?

Eller kanske en slags miljöuträkning. Hur länge behöver du behålla det här köket/badrummet för att du inte ska ha trampat så förbannat hårt med ditt ekologiska fotavtryck. När är det ekologiskt försvarbart att byta kök?

Jag tänker också på den rubrik som var på omslaget till något kundklubbsmagasin ”X tipsar dig om hur du inreder personligt”. Tack, men personligt har det väl viss chans att bli utan Xs inblandning? Det är så dumt alltihop.

Är alltså irriterade över följande: 1. Tråkig dagstidning 2. Tråkiga inredningstidningar 3. När dagstidning blir tråkig inredningstidning

Vill för att muntra upp dela bild på min senaste inredningspryl. En låda med fack som jag tog från lokalen där S-föreningen på Brynäs huserat i en massa år men som vi nu ska flytta ur. Kostade noll kronor. Hyllan för nagellacken har jag själv gjort i slöjden. Muggen fick jag på en pojkskola i Tokyo. Skålen är egentligen min systers. Allt ändamålsenligt.

Varit ute på promenad. Det finns lite vinter kvar.

Jag åker mycket tåg i mitt vackra och kära hemlän.

Det är obegripligt att det verkar så svårt för andra som åker i just det här länet att allt går så mycket smidigare om man släpper av människor innan man själv hoppar på.

Gävle och Söderhamn är de ställen jag hoppar av (och på) oftast. Slår nästan aldrig fel. I Söderhamn får man liksom tränga sig av, och också i Gävle, om än inte lika buffligt.

Inte helt ovanligt att konduktören får ropa ut genom dörren att folk ska gå av först.

Märkligt.