Nyligen skrev jag om den debatt jag haft med Cecilia Nykvist på AcadeMedia. Nykvist som har en bakgrund på Svenskt Näringsliv innan hon tidigt i år blev VD på Friskolornas Riksförbund.

Läste senaste Skolvärlden i går. Ett reportage om hur AcadeMedia ter sig för de lärare som arbetar där.

Jag är egentligen inte typen som pratar med människor jag hamnar bredvid när jag åker tåg osv. Men även det (som annat) förändras.

I går talade jag med en man på tåget hem från Stockholm. Han arbetade med kommunal verksamhet på tjänstemannanivån och var intresserad av att prata politik. Han uttryckte en välidg oro över det som händer med vårt skolsystem, där resultaten rasar och elevernas hemmiljö spelar så otroligt stor roll. Han ställde sig frågande till Alliansens prioriteringar ”på skolan” genom att införa läxhjälp i RUT-bidraget. Jag lyssnade mest. Jag hade mina feta dokument som är vår skuggbudget framlagda så mina sympatier var mer än övertydliga.

Jag landade nyss i Härnösand. Här har det snöat och det gör mig alldeles pirrig. Sista biten var det buss och då kom jag i samtal med en man, en läkare. Han undrade vad jag gjorde här uppe och snabbt handlade samtalet om politik. Han hade  börjat fundera på hur han som läkare, som tydligt ser i statitik och bland de han möter, hur klyftorna ökar och påverkar människor negativt (alla människor, även de som har det bäst, läs Jämlikhetsanden) kan bli en del i samhällsdebatten. Bra!

Kärnfrågan är lika enkel som svår. Vi vet att klyftorna mellan människor ökar. Vi vet att det ger oss mer och mer olika förutsättningar. Men varför bryr sig så få? Varför ser vi inte ett uppror? Här hittade vi inget svar. Olyckligt nog. Bara olika teorier.

Klyftor syns tydligt vad gäller till exempel folkhälsa. Men jag tänker också på det annat, som om kunskapsklyftorna blir stora så att all makt återigen förskjuts till den grupp som är mest välbeställd redan från början.

Dessutom har det gjorts undersökningar som visar att i basala politiksaf rågor som berör detta så tycker svenskarna vänster. Ändå röstar de höger. Vilket fucking jävla underbetyg till vårt parti.

Men. Röstar men höger så måste man ju fatta att man får höger, inte det vänster som man egentligen vill ha. Så frågan saknar ändå svar.

Tack för resesällskapet!

Det började med att Cecilia ville göra ett statement mot den linje om återinvestering i skattefinansierad verksamhet som Socialdemokraterna i Gävle ställt sig bakom i motionsbehandling.

Bortsett från sakinnehållet och det som finns att säga om det verkar hon inte förstå vad en motion är, då hon hävisar till motionsinnehållet som MIN text.

Så jag fick ju svara. Bland annat: Självklart kan man driva såväl skolor som annan verksamhet med passion, empati och en vilja att göra skillnad. Men själva idén med riskkapitalbolag är vinst, och skolan ses som en säker placering.

Så kommer hennes svar. ”Lundgren ser inte verkligheten i Gävle”.

I GD tar det tid att få in svar så det jag skickade som slutreplik lägger jag också här:

Cecilia Nykvist är VD med uppdrag att bevaka de privata skolägarnas intressen – inte lärarnas. Att Nykvist försöker få er läsare att tro att hon vurmar för lärare och elever är således lätt att genomskåda.
I hennes styrelse – som formulerar hennes uppdrag – sitter ett flertal personer med koppling till AcadeMediakoncernen, Sveriges största utbildningsföretag. Låt oss reda ut det här med AcadeMedia. Citat från bolagets senaste årsredovisning: ”Koncernens ultimata moderbolag är Marvin holding ltd., med säte på Guernsey”. Slut citat. Den som vill kan gå in på exempelvis www.allabolag.se och själv följa pengarna ut till skatteparadiset.

Låt oss också reda ut det här med ”vinster”. Nykvist försöker förvilla läsaren genom att fokusera på enbart vinstmarginalen i de privata aktörernas balansräkning. Men även här underskattar Nykvist oss – var kommer pengarna ifrån? Jo, från skattemedel. Vem ska avgöra hur våra skattekronor fördelas mellan barnens behov och holdingbolagens vinstmarginaler? En privat ägare bosatt i utlandet? Jag tycker inte det.

Nykvist berättar för oss om exempel på friskolor i Gävle. Det hon naturligtvis inte berättar är vad som också skett i Gävle kommun i valfrihetens namn. De elever som inte önskat att byta skolor har ibland inte haft något val, då skolor tvingas stänga pga bristande elevunderlag. Skolor som de som ville gå kvar i och som de trivdes i. Vems är valet då? Det viktigaste måste vara att ALLA våra barn får en god skolgång som rustar dem väl för framtiden. Det är svårt att bygga en stark skolorganisation när systemet är sådant att kommunerna får mycket dåliga planeringsförutsättningar pga dagens utformning av friskolesystemet. Detta i kombination med att pengar rinner ur Sverige skapar problem. Resurser som behövs till elever och lärare används till något helt annat.

Nykvist avslutar med ord som ”mångfald”. Det är att tala med kluven tunga. Handikapprörelsen i Sverige har flera gånger pekat på att de privata skolorna inte sällan säger nej till elever med särskilda behov. Behov kostar pengar. Vinstintresset ljuger inte, ej heller i detta fall, och Nykvist fina ord ekar ödsligt i de ideologiskt tomma lokaler Friskolornas Riksförbund verkar i. Fina lokaler på Östermalm i Stockholm. Såklart.