Författararkiv: Elin

Fy fan för hur vi beter oss

94563904_10158458722383474_8751654709288239104_n

Jag tror inte någon som äter djur vill att de under sitt liv ska ha behandlats illa.
Efter att ha läst Lina Gustafssons bok där hon skildrar sitt arbete på ett slakteri under ett par månader (hon orkade inte mer) kunde jag inte vara gladare för att jag beslutade att sluta äta mina vänner djuren för över 20 år sedan.
Men alla vill inte göra så, och det väljer man själv. Men så här kan djuren inte ha det. Det är lätt att tro att ”ingen” vill det, men det finns ett system som fortgår. Dygnet runt. Där få orkar larma. Där blickar från arga män vill hålla kritiker på plats (klassiker). Lina Gustafsson skildrar främst ett grisslakteri. Hur hårt djuren drivs, hur sjuka och skadade de är, hur löjligt ”djurskyddet” är och också skakande kring den koldioxidbedövning som vi håller på med.
Så här blir det där djur (tänkande, kännande varelser) reduceras till produkter.
Det var väl aldrig meningen att grisar, kycklingar eller några andra djur skulle hållas och hanteras så här.
Ni som äter kött: Välj inte industrikött.
Det där om att ”Sverige har världens bästa djurskydd” handlar möjligen mest om att det är ännu kassare på andra ställen.

Vad gäller koldioxidbedövningen ställde jag en fråga om det till ansvarig minister tidigare i år. Vi verkar vara långt ifrån att få ett slut på det här plågeriet.

En historisk dag för Brynäs S-förening

I dag har föreningen kört sitt första möte för medlemmarna med digitalt mötesverktyg. Ämnet var byggen på Brynäs och föredragande var Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Daniel Olsson. Vilket han som vanligt gjorde föredömligt. Det är många spännande och viktiga bostadsprojekt på gång.

Nedan är jag med cola/mynta och telefonen jag roddade mötet från. Visar just där en av bilderna från Daniels bildspel.

Vi var tio deltagare och allt funkade över förväntan.

More to come …

94082253_10158450535633474_3280807349979185152_n

Att reklamera, det är viktigt

I augusti var vi ett gäng som hade köpt biljetter till en ”endagsfestival” med Robyn som huvudnummer, men där aktiviteter runt om , som mat, marknadsfördes hårt.

Man kan säga att det blev kaos med otroligt långa köer osv.

Jag tog dagen efter kontakt med arrangörerna och meddelade missnöje. De medgav till mig, liksom i sitt Facebook-evenemang att det inte riktigt blev som de tänkte.

Hur som skulle de kompensera oss, men det uteblev. Jag valde då att anmäla till ARN, Allmänna reklamationsnämnden. Det kan man göra om man själv först haft kontakt med den som sålt varan/tjänsten man är missnöjd med, och inte nåt någon bra överenskommelse.

Nyligen kom beskedet. Woha Dad som arrangerade ska betala tillbaka ungefär 1/3 av biljettkostnaden till mig och mina fem kompisar. Det har de också gjort.

Vill med det uppmana alla till att vara aktiva konsumenter och alltid säga till när man inte är nöjd med det man fått.

 

Baka de här!

kakorna

Inte världens mest välkomponerade bild med kakor i lysrörsljus. Men jag vill ändå berätta att jag häromkvällen gjorde supersupergoda cookies. Den sortens kaka var mer i ropet för något decennium sedan och har fallit i glömska lite. Det är synd för den förtjänar bättre.

Ganska liten insats för bra utfall.

Kakorna sväller verkligen så jag tryckte ut fyra handflatsstora per plåt bara.

Här är receptet.

 

Frimärken är kärlek

frimärken

Jag är absolut ingen samlare. Har inte varit. Tänker inte bli.

Min kärlek till frimärken är närbesläktad med toapapper, jag känner mig rik när jag har det hemma. Eftersom jag haft många fantastiska brevvänner genom åren har det gått åt många frimärken och många födelsedagar har jag fått sådana i present. Efter att ha önskat mig det.

Det är någonting med hela grejen med att skicka brev. Att en fysisk grej med ett porto på nästan magiskt kan förflytta sig till en annan person långt borta. Den får något som varit hos mig. Det har hänt att jag pussat med läppstift på. Det är ord med härligt innehåll, det är omtanke och man kan skicka med små, roliga saker.

Jag tycker väldigt mycket om att skriva och komponera ihop brevet. Välja brevpapper eller göra något själv av pysselgrejer som jag tänker kan passa. Eller bara ett kort. Köper ofta kort när jag reser. Den som får det blir nästan alltid glad och jag känner mig lite som tomten när jag stoppar grejerna på lådan. I år hann jag ju tack vare Corona tom fixa ihop några påskkort.

Jag blir förstås också väldigt glad när jag får unika saker skickade till mig, men det är en annan sak. Man ger heller inget för att man förväntar sig att få tillbaka.

Tidigare i veckan kom ett kort från mamma med en medföljande teckning från ett barn. Då blev jag toppenglad. Jag tror det hände 2012 sist och då skickade hon en hel T-shirt till mig.

Frimärken. Jag har alltid sådana hemma. Och en karta i kalendern för att kunna skicka något från riksdagen eller ”on the go”.

Men nu har jag börjat följa konton på insta som är kombos av snygga brev/konst och så. Och inser att mina brev blir ofantligt mycket roligare om det är fler frimärken.

Jag har alltså köpt så kallade postfriska frimärken säljare på Tradera. Somliga urgamla. Vi är nere på femöresnivå.

Det är en riktig glädje att packa upp nya gamla frimärken. Men nu kan man säga att jag har köpstopp. Eller har jag det?

Vilket fick mig att tänka på den här reklamen som jag fotade av. Den är direkt riktad till en sådan som mig. Precis så funkar jag. Kanske särskilt gällande djur.  Men tydligen också frimärken.

marsvinis

Det känns som om jag har porton för tusen år nu. Det stämmer inte riktigt, men det är kul. Några gillar kungahuset och de får sådana. Min moster fick bara hästar på sitt påskkort. Mormor fick med motiv av Hilding Mickelsson för honom är vi släkt med. Det är kul helt enkelt.

Men jag inser också att standardkuvert nästan blir för små när man är nere på under kronan på alla frimärken. Nåja. Det är sådant jag pysslar med på lediga stunder.

Har en vän som är samlare. På riktigt samlare. Jag passar mig noga för att hamna där. En missbrukspersonlighet som jag ska inte samla på saker.