Författararkiv: Elin

Information om reservation

I går höll ministrarna Morgan Johansson och Märta Stenevi presskonferens om de förslag inom migrationsområdet som regeringen kommer att gå fram med. I förslagen finns bra förändringar, men också delar som jag inte kan ställa mig bakom. Därför har jag i min roll som riksdagsledamot reserverat mig mot detta i den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Utdrag ur reservationen:
”Lagrådsremissen ”Ändrade regler i utlänningslagen” strider enligt min bedömning mot de partikongressbeslut som fattades om Socialdemokraternas migrationspolitik på kongressen 2017. På partikongressen 2017 beslutades att: ”Det är inte möjligt för Sverige att ha en lagstiftning som väsentligen skiljer sig från övriga länders i EU.” De förslag till ny migrationspolitik för Sverige som lagrådsremissen föreslår innebär att Sverige väsentligen kommer skilja sig från övriga länder i EU. Detta är tydligt då det gäller förslagen kring längden på uppehållstillstånd och möjligheten till familjeåterförening. På dessa punkter kommer Sverige med lagrådsremissens förslag att ha kortare uppehållstillstånd och sämre möjligheter till familjeåterförening än EU-genomsnittet.”
På samma kongress slogs också fast: ”Socialdemokraternas principiella inställning är att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering.”
Jag ser inte att det är en klok modell att öka människors otrygghet inför framtiden. Det försvårar som sagt den etablering vi också vill se. Det är tyvärr vad förslaget om tidsbegränsade uppehållstillstånd innebär och kan bli kontraproduktivt.
Att reservera mig i riksdagsgruppen är inget som jag gör lättvindigt, men för mig finns i den här frågan inget annat sätt.

Om att försämra för barn

Det levereras ”kraftfulla” förslag för att försämra för barn.

Flerbarnstillägget är ifrågasatt.
I vissa kretsar har det varit det innan, då de tror att det uppmuntrar till att få fler barn. Jag tycker det är befängt att tro att ett eller än mindre flera barn är en vinst för privatekonomin.

Att hitta på (fler) system som ska ”ge incitament” till vuxna människor att göra si eller så, men som istället slår direkt på barn är bland det mest cyniska jag kan tänka mig.

Inget barn har valt sina föräldrar med allt vad det innebär. Därför är det alla vuxnas uppgift att hitta system där alla barn kan må bra. Ekonomisk trygghet är ett sådant.

Vi vet redan att det finns ett alltför stort antal barn i Sverige som är fattiga för att deras föräldrar saknar någon inkomst att tala om. Att ”straffa” hela familjen istället för att ha en ordentlig arbetsmarknadspolitik och andra trygghetssystem som gör att ingen ska behöva oroa ihjäl sig för att bli arbetslös eller sjuk, är så fel det kan bli.

Vi behöver mer pengar till barnen i skolan, mer pengar till kultur och idrott som barn kan ta del av, fler spontanlekplatser ute, kanske avgiftsfri kollektivtrafik för barn och unga osv.

Vi behöver inte ett borttaget flerbarnstillägg för barn och därmed fler fattiga barn. För de som så säkert tror att det är det som skulle få människor som i dag inte har ett arbete att få ett, ganska dyrköpt att sedan inse att det bara sabbade för barn.

171021742_4327251880618836_2574716649988090559_n

Hur förbereder jag mig för en kortare radiointervju?

Det beror förstås på förutsättningarna. De kan se väldigt olika ut. Ibland ringer radion (det är oftast lokalradio) och det är bråttom, samma dag. Men ibland ligger de långt framme i planeringen, som inför dagens intervju. Det är lätt att förstå att en händelsestyrd verksamheter jobbar på både kort och lång sikt.  I dag hade de det viktiga temat sjukersättningar, som färre och färre får i Gävleborg. Inte för att vi blir friskare, utan för att regelverket stramats åt. efter de förändringar som gjordes av den Alliansstyrda regeringen.

Eftersom det här inte var någon akut rapportering kunde radion förbereda alla medverkande väl och jag kunde få hela deras körschema med de frågor jag skulle få specificerade innan.

Jag tar kontakt med min valkretsombudsman Sanna, och hon går vidare med andra kontakter för att få ett bra underlag som vi kan jobba med. Mest hon faktiskt. Det innebär kontakter med ministerns personal samt ledamöternas valkretsstöd.

Igår hade vi ett fråga/svar-upplägg som hon hjälpt mig med. Så har vi ett litet digitalt möte där vi går igenom allting. Ändrar och lägger till. Funderar på vad jag ska försöka trycka på.

Manuset är ganska detaljerat skrivet och vi pitchar lite utifrån det. Det är inte meningen att det ska vara något att LÄSA från.

Vi vet också att en reporter kan få feeling och göra om planeringen och frågorna så det får jag mentalt ta höjd för. Det är förstås helt okej. Motsatsen till det här är när journalister ringer och vill ha svar på saker NU, och då är det också bara att leverera.

I det här fallet visste de att jag inte jobbar med frågan på daglig basis, då jag har andra ansvarsområden i riksdagen, men jag ville förstås väldigt gärna vara med då trygghetssystemen är något vi ofta har uppe, har motionerat om osv. Jag erbjöd en vidare kontakt med en sosse i rätt utskott när frågan kom, men lokalt är viktigare.

Det känns också viktigt att ta alla frågor på allvar då när det ges möjlighet, förbereda mig väl.

Efter mötet med Sanna skriver jag ut papperen. Kollade lite på dom igen igår kväll.

I dag på förmiddagen går jag igenom med rödpenna, markerar det som jag ser som mina ”punkter” och det som är viktigast. Gör några anteckningar vid sidan av.

I dag hade jag möjlighet att ta en promenad efter lunchen, tack för underbart vårväder, och då testkör jag lite högt där jag går, hur det kan låta och bli.

Timmen innan tittar jag inget på papperen utan tänker att nu får det bara sjunka in. Viktigast är ändå inte manus utan att vara lyhörd för frågorna.

I dag hade de gjort en viktig intervju med en kvinna som haft sjukersättning en stor del av sitt arbetsliv, och nu klarar sig ekonomiskt tack vare att hon är gift. Väldigt dåligt ur alla aspekter alltså. Och jag fick komma in direkt efter den och kommentera på det.

Så här såg mina dokument jag hade bredvid mig ut och som jag slängde något öga på. En del missade jag, men jag visste också att tiden var pressad och jag skulle försöka vara kort och kärnfull. Och i kärnfull ingår att en del inte kommer med som bekant. Om jag gjorde rätt prioriteringar, vet inte.

manus1 manus2

manus3

Efter medverkan i direktsänt funderar jag över insatsen, bollar den gärna med någon som har lyssnat. Var man dålig, medel eller bra. Det kan vara olika. I dag kändes det helt okej. De ståndpunkter och åsikter jag tycker är viktiga blev sagda. Socialdemokraterna behöver inte skämmas över min insats (bottom line).

Finns det gånger de hade kunnat göra det? Absolut.

Men de viktigaste intervjuerna är kanske inte de som redan gjorts, utan de som kommer!

 

Två nätter i Stockholm

riksdagstal

Min miljöpartistiske vän Emma tog bilden i går.

Civilutskottet hade fyra olika debatter varav jag höll anföranden i två. Inga vilda debatter kan man väl säga, men viktiga. Jag hade familjerätten och om ett utskottsinitiativ om att se över resegarantilagen.

Det är en vanlig klassisk uppgift för en ledamot men jag medger gärna att när det var så länge sedan sist så pirrade det lite nervöst. Men inte på något dåligt sätt.

Annars har det varit de vanliga mötena som är på en vecka, med skillnaden att jag tagit dom från huvudstaden. Fotade nya pressbilder, så det finns uppdaterade på en något knubbigare och mer långhårig person. Efter ett år med hemarbete och nära kylskåpet. Intervjuades av en som håller på med en avhandling om etik och moral hos riksdagsledamöter. Voteringar!

I går lade jag också 90 minuter på att debattera i ett kommentarsfält under en SVT-artikel om Stefan Löfvens uttalanden om demokrati, relaterat till val av olika samarbetspartier. Det är 90 minuter av livet som aldrig kommer tillbaka. Så många män med diffusa profilbilder och felstavningar som vill prata om precis allt annat än det artikeln handlar om. Helst mig och min eventuella frånvaro av all kompetens. Vilket sammanfattas i frasen: Har du tappat din hjärna? Där någonstans tänkte jag att nu räcker det. Det där bubblade på med oändligt många notiser på Facebook när jag vaknade. Som en evighetsmaskin verkade jag ha uppfunnit.

I kväll är jag hemma igen och efter tre minuter innanför dörren kopplade jag upp mig på S-kvinnors diskussioner om ett nytt politiskt program. Alltid händer det något!

 

 

Det var länge sedan

Det var onekligen ett tag sedan jag kunde säga att jag hade en sen kväll i Stockholm, i mitt lånade boende där.

Men nu ska jag vara här, med syfte att debattera i morgon och vara en av de 55 som ska votera den här veckan.

Jag har alltså varit här nere två gånger det senaste året, så det är lite ovant. Men jag gissar att i morgon på kontoret och i kammaren kommer det att rulla på fint.

Nu har jag suttit här och fixat med manuset till mina anföranden och andra förberedelser för debatten. Återstår det viktiga att välja kläder!

Hoppas innerligt att slippa vakna i arla morgonstund av tömningen av tomglas, som brukar vara här i Gamla stan. Kanske mindre av den varan med kortare öppettider på krogen.

Ytterligare en kvinnodag

Kanske hänger det ihop med åldern. Att jag nu kommit till ett stadium där jag hört saker sägas så många gånger och hört mig själva upprepa, och därför blir matt över att de fortfarande måste sägas.

Ungefär som bilder på äldre damer med skyltar i demonstrationer. ”Jag kan inte begripa att jag fortfarande måste demonstrera mot den här skiten”. Så känner jag mig när den här dagen är över.

Försvarsmakten lade upp en tjej med ett vapen, och bildtexten ”Typiskt tjejer” i dag. Som en del i att attrahera fler kvinnor till försvaret. De har förstås begripit att om fler personer söker kommer lättare kunna hitta den kompetens behöver. Urvalet blir större.

Herre min je. Jag visste sedan innan, Försvarsmaktens kommentarsfält är ett tillhåll för män som är en del av det inre hotet.

De är provocerade av att man ”särskilt” söker kvinnor. De tror kvinnor kvoteras in. De vill berätta att kvinnor har mindre muskelmassa än män.

Jag kan inte så väldigt mycket om Försvarsmakten, men jag tror mig ändå ha förstått att när det gäller krigsföring nu för tiden är det inte många delar som går ut på att vara störst, starkast och snabbast när man ska slåss med värjor på ett fält? Någon hade nämligen skrivit om att karolinerna förmodligen vrider sig i sina gravar. Karolinerna kan mycket väl  ha vait tillräckligt intelligenta för att se hur hot byter skepnad. Hur andra kompetenser än ”stor och stark” är det viktigaste för en försvarsmakt.

Alla dessa som vill berätta att könen är lämpade för olika saker. Alltså, människan som vi känner den har funnits en jättekort tid på Jorden. De gener som använder våra kroppar för fortplantning kan ingenting om pansarvagnar, spisar, kulsprutor eller mattpiskor. De skiter väl i det. Det är sådant vi håller på med, och det finns skäl och förklaringar till varför det har blivit som det blivit med könsuppdelad arbetsmarknad. Men det är knappast ett argument för att det ska fortsätta vara så.

”Men det kommer aldrig att bli hälften kvinnor för kvinnor är inga risktagare”. Vem  har sagt att hälften är målet exakt? Poängen är väl att fler söker sedan får man se vilka som passar för de olika uppgifterna? Vad är ni så oroliga för om ni tror att personer med penis är så ultimata? Och är risktagning det som är det viktiga i försvarsutövning? Jag vet inte alltså. Jag tänker att det lika gärna torde vara att förebygga och förutse problem på väg in … Men jag vet inte vad karolinerna hade sagt om den saken?

Mannen som vill berätta att det blir faktiskt problem om det ska finns kvinnor i bataljonen (tror han använde det ordet) för det kommer att leda till konflikter mellan männen när de ska göra upp om vem som får ha sex med dom. Synen på att det är män som ska göra upp om vem som får komma till kan eventuellt också komma från karolinerna. Ett eko från 1600-talet.

Om det  nu är så att män inte kan fokusera på uppgiften för att de blir så distraherade av kvinnorna och bara tänker på sex kanske de är helt olämpliga. Dessvärre har det också upprepade gånger visat sig att soldater använder sexuella övergrepp som en del i krigföringen. Nu senast kom rapporterna från Tigray i Etiopien. Våldtäkt som vapen.

Kvinnor i Tigray, mina tankar på er hjälper inte er ett enda dugg. Alls. Tyvärr. Jag känner mig helt hjälplös inför er horribla situation.

Utanför de kommentarsfältet har några män som vill se förändring fört samtal om det här med att skolor och arbetsplatser ska tillhandahålla mensskydd. Tack för det! Det verkar vara det absolut värsta en del andra män hört talas om! Förstås klassikern: ”Då ska rakgrejer också vara gratis, jag kan inte se skillnaden”. En enkel skillnad som den mannen inte kan se är att skäggväxt sällan kommer plötsligt och oförutsägbart utan ligger där och puttrar i ansiktet och stör inte någon. Ingen blir obekväm av växande skägg. Till skillnad från när blod och slemhinna kan börja rinna ur någons fitty helt oberäknerligt. Åtgärd krävs nu! Detta måste man alltså förklara för en man som verkar tro att gratis mensskydd på skolor är lika illa som ett tredje världskrig.

Så ja. Det är segrar vunna. 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Inte för att vi till numerären når upp till hälften av ledamöterna i de beslutande församlingarna ännu, men ändå.

Det kan till exempel bero på att män fortfarande inte förstått att det vore fint om de kunde bara göra sin del av det obetalda hemarbetet med hem och barn. Utan att någon bad dom. Bara helt naturligt skulle de börja köpa presenter till barnkalas, kolla in bästa vinteroverallen och planera familjens fredagsmys. Men vi vet ju att i väldigt många familjer köper pappan aldrig en enda present till varken ett barn eller mamman. ”För han är så dålig på det”. Nu ligger ju inte presentinhandling som en jättestor del på X-kromosomen heller. Det finns något som heter ”träna på saker”, men tja …

Ja, jag sa ju det inledningsvis. Att just i år känns dagen lika viktig som vanligt. Men också att bita ihop för att förstå att det är gott om män och en del kvinnor som VÄGRAR se de här strukturerna. Som säger att det är naturligt. Att det väl bara är att säga till männen. Att kvinnor inte klarar alla jobb.

Vilken jävla skit.

Söndag och krukväxterna

växtsöndag

Den här veckan. Sportlovsvecka där jag bor. Det har varit lite blandade grejer, bland annat möte med den ny aministern Stenevi, som jag tyckte var jättebra. Samma kväll var hon jättebra i en debatt med M-ledaren. Höll nivån och gjorde tom honom bättre. Duktig kvinna!

Jag har promenerat en del. Det har varit de vanliga mötena. Har träffat en regional organisation för VBU, fd PappaBarn. Ett möte med infrastrukturministern som träffade distriktsstyrelsen, ett seminarium om resurser till skolan.

På kvällarna har jag också haft möte med Ecpat-styrelsen, ett av mina sista. Kväll om hur man skriver motioner och nya medlemmars möte och så en längre första sittning med S-kvinnor i länet om partiprogrammet som ska tas på kongressen i augusti.

Annars rullar ju kontakter och sådant på som vanligt. Efter det här ska jag dra iväg en debattartikel vi har jobbat med i veckan.

I dag skulle jag bara sätta några sticklingar av palettblad som rotat sig fint. Men så spårade det ur lite, så det blev lite mer fix med de av vintern plågade växterna. Tänkte att kanske var det nu dags att sära lite på några svärmorstungor ändå, fast jag vet att de gillar att stå tight, men det var länge sedan jag gjorde det. Kanske tre år. Jag är väldig förtjust i den ljusare varianten jag hittade lite övergiven och superbillig i en blombutik för kanske två år sedan. Här är en rosett separerad som jag hoppas ska ta sig. Googlade och lärde mig att den heter Moonshine. Men jag är inte sådär nördig med väster. Vet inte vad mina olika palettblad heter. Jag tycker bara om när det växer och när jag får ha fingrarna i jorden ibland.

Påbörjat läsningen av boken om Donald Trump skriven av hans syskondotter Mary L. Trump. Läst en tredjedel. Frustrerande då engelskan gör att jag inte kan läsa lika fort som jag brukar, men ändå, tack svensk skola för att jag inte har några problem med att läsa en bok på engelska.

I går kväll såg vi mellon, vi eftersom barnet är här och det är förstås en högtid att bejaka. Jag blev på riktigt glad när Clara Klingenström gick vidare, med sin öppna och såriga låt. Plus hon sjunger bra och verkar vara en sådan sympatisk och naturlig människa. Det är inte intrycket man får av alla. Och då menar jag generellt, inte i mellon bara.

Bakade bullar i veckan också. Lite spontant. Fyllde med dels mandelmassa, dels nötkräm. Det blev väldigt gott. Bullar är aldrig så svårt/jobbigt att baka som jag inbillar mig innan.

 

Solig söndag efter årsmötesvecka

snödroppe

Den här veckan har jag lett två årsmöten, S-kvinnor i Bollnäs och Ovanåker samt avslutat ett ajounerat årsmöte från en av Gävles ridklubbar i förmiddags.

Och så har jag deltagit på årsmöten med S-kvinnor i Gävle, Brynäs S-förening och IOGT-NTO Gävle.

Till det ett distriktsstyrelsemöte i dag söndag.

Det är ju inte veckans enda möten, med de som skötts utanför kontorstid om jag säger så.

Arbetet i riksdagen rullar på som digitalt från köksbordet.

Tog en promenad i solen kring lunch. Snödroppar hade kommit upp vid den snabbaste husväggen.

Internationella adoptioner

I riksdagsuppdraget har jag träffat flera representanter för organisationer som organiserar personer som adopterats till Sverige från olika länder. Sverige är det land i världen som sett till sin befolkning har flest adopterade. De har alla berättat om hur oegentligheter verkar ha funnits i alltför många av dessa adoptioner. DN skriver nu flera viktiga artiklar om det här. Jag är glad att regeringen säger att man inte lägre tänker invänta den process som drar ut på tiden i Chile utan sätta igång en granskning innan dess. Inte bara gällande Chile utan generellt. Den här artikeln bygger på många korta vittnesmål, där personer berättar hur deras biologiska föräldrar bland annat blivit bestulna på sina barn som sedan adopterats långt bort. Till intet ont anande svenskar som haft barnlängtan. Någon kallar det för en av de största trafficking-skandalerna.
Det här ställer så många frågor till oss, relaterat till det här. Hur kommer det sig att många i hSverige så lättvindigt kan säga till någon som vill ha barn med har svårigheter ”att det är väl bara att adoptera”, dvs att vi har en syn kvar på barn som något som enkelt kan skyfflas runt. Och, är barn en rättighet? Till vilket och till vems pris? Och, när det ni verkar ha varit så många människor som fått lida, hur kan ett försök till upprättelse se ut? Bland annat. Tack till alla modiga som berättar sin och sin familjs historia.