Ser programmet om feminism på ettan.Det känns väl sådär. För mig handlar feminism om att varje individ måste få alla möjligheter och inte behandlas utifrån sitt kön. Så är det inte i dag. Den som inte ser det måste vara uppfattningsblind.
Författararkiv: Elin
Har jag flyttat till Stockholm?
Rätt ofta sedan jag blev riksdagsledamot får jag frågan ”om jag flyttat till Stockholm nu”. Även av personer som sysslat med politik länge.
Nej. Jag har inte flyttat till Stockholm.
Riksdagens verksamhet håller generellt igång tisdag, onsdag och torsdag. Ibland tillkommer debatter andra dagar också, och mot terminssluten kan det bli lite hur som helst.
Det betyder att jag är i Stockholm de dagarna. Sedan har veckan fyra dagar till. De används till besök i olika verksamheter. Privata, offentliga och hos föreningar och organisationer. De används till interna möten och för att åka till ställen för att föresläsa och resonera om diverse. De används till att läsa saker, skriva saker, planera saker.
I mina riksdagsuppdrag ligger inte så där mycket resor kors och tvärs som det kan göra t ex om man sitter i utrikes- eller försvarsutskottet.
Det är jag glad för eftersom jag tycker om att vara i min valkrets, träffa de människor som jag representerar.
Så den där tron att jag skulle vara i Stockholm för jämnan vet jag inte varifrån den kommer. Max två nätter i veckan under riksdagsverksamheten. Och på terminerna så har vi plenifria veckor också så i snitt blir det mindre.
Kanske finns det en tro på ”alla vill till Stockholm”. Det är ju inte sant. Jag åker hellre hem till Hälsingland och tittar på stjärnhimlen än är i Stockholm.
Riksdagsuppdraget är inte primärt att ”vara i Stockholm”. Det är mycket större än så.
Som riksdagsledamot räknas hemmet som arbetsplatsen, även om vi har kontor i Stockholm.
Vi och Dramaten
I går kväll var jag och en vän på Dramaten. Vi såg The mental states of Sweden.
Kortfattat, människor runt om i Sverige har intervjuats om sin syn på Dramaten och ombetts berätta något från sitt liv som kan sättas upp på scenen där.
En hel bunt duktiga skådisar i alla åldrar gestaltar detta på olika sätt.
Lätt värt tre timmar av en kväll.
Kollade du partiledardebatten?
Jag såg den första halvtimmen noga. Därefter träffade jag representanter från ST inom polisväsendet.
Tittade sedan samtidigt som jag jobbade med ett dokument.
Ibland kittlar det absolut, ibland gör det inte det. Jag föredrar alltid samtal om politiken. Det behöver inte vara polemik mellan partierna alltid. Tror nog att väljarna kan dra många egna slutsatser utifrån samtal med företrädare.
Men givetvis ska vi ha partiledardebatter, det är inte det.
Damberg pratade om budgetunderskottet.
Årets första kvittning
Eller hur var det nu, det är väl skolk va? Ut medias sätt att se de gånger jag inte är på plats och trycker på knappen.
Jag har fått bifall av mina kvittningsmän för att i slutet av januari kunna delta på det dialogmöte om polisen som genomförs i Gävle.
Eller, skulle jag hem och lägga mig på soffan bara? Äta lite Toblerone och läsa serietidningar?
Helgens läsning
Hämtade ut bokpaketet i fredagskväll. Jag vet, jag har travar med andra olästa böcker hemma så jag borde verkligen inte skaffa nu. Men ”Ingens mamma” ville jag verkligen ha och då åkte de andra två med på köpet.
Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande. en roman om kärlek” har varit rätt uppmärksammad och också prisad. Jag förstår precis varför. Temat är enkelt. Relationsproblem. Är det vi eller är det inte vi? Lyckliga er som aldrig hamnat i en sådan längre fälla. Andersson skriver om det där banala men smärtsamma. Väntan, övertolkningar, feltolkningar, obalansen. Väldigt jobbig men på något sätt en skön bekräftelse på att jag inte varit helt dum i huvudet.
Och så antologin ”Ingens mamma” då som jag skrev om i samband med det här inlägget. Skribenterna håller rätt ojämn nivå, med tidigare nämna Andersson som en av topparna. Perspektiven är lite olika. Allt ifrån de olika förutsättningarna som småbarnsföräldrar och andra får på arbetsplatser (tangerar småaktigt) till det kanske vanligaste temat, andras förbannade tjat och frågor om varför det inte kommer några barn. Så igenkänningsfaktorn var stor.
Sista av Jonas Gardells bok i triologin ”Torka aldrig tårar utan handskar” som vi sett på TV. Gardell skriver så lätt om så svårt. Konstaterar den fasansfulla behandling några av de drabbade på åttiotalet råkade ut för. Sätter ansikten och känslor på en fasansfull sjukdom. Syftet är större än en litterär upplevelse, och viktigare. Men Gardell lyckas med båda. Inte så konstigt, han är ju en superhjälte!
En bra träningsvecka
Eftersom inte alla veckor blir det av olika skäl är det kul och viktigt att uppmärksamma när det faktiskt varit riktigt bra.
Inledda i måndags med en promenadslinga på sexan. Träffade PTn i onsdags och fick rejäl träningsvärk i armar och ben. I onsdags gick jag ett core-pass för henne och kompletterade med magvärk.
I går tränade jag ett annat corepass och den här lördagen inledde jag med ett yogapass och sedan 40 minuter kondition, bla rodd.
I morgon får det bli en promenad för kroppen är lite, lite stel.
Återstår att se hur nästa vecka kan hottas upp.
Jag tycker fortfarande det är ett stort motstånd att träna. Jag tycker inte det är kul och jag avskyr att svettas så där som man gör, med droppar och allt. Det rinner i ansiktet och allt känns rätt vidrigt. Men jag vet att efteråt känns saker bättre. Jag, som ofta blir så jävla arg också, mår bra av att ta ut mig. Få bort adrenalin.
Fick en fråga av systrarna vad jag tycker är viktigt framåt, för mig. Konstaterade att det handlar om att försöka hålla mig så frisk som möjligt. Att träna bra är en viktig del och ett förbättringsområde, precis som att äta ännu bättre.
Lyckligtvis har jag inget behov av att kämpa mot tobaks- eller alkoholsug och det är jag glad över.
Var på min första hälsokontroll ever i vuxen ålder veckan innan jul och har nu fått svaren, inga problem. Det kändes skönt. Då fick jag också cred för att jag åt vegetariskt.
Nu är varken mitt val att inte dricka alkohol eller äta djur utifrån nåt med hälsa att göra, men det är en skön bonuseffekt ändå.
Mina andra utmaningar är att inte jobba ihjäl mig och att inte dricka så mycket Pepsi Max. Det senare har jag gjort stora framgångar inom!
Nu ska jag läsa lite, och tänka att det är bra för lugnet.
Zelda i Aftonbladet i dag
Spot on av Lina Niederstam
Att ge en skev bild av ”vanligt”, med ett syfte
Under en period har en moderat riksdagsledamot från samma kommun som jag spridit en bild som handlar om det han kallar en ”vanlig” familj från Gävle, utifrån en undersökning som han bett riksdagens utredningstjänst att göra.
Nyligen uppmärksammades jag på att han skrivit om detta ytterligare en gång. Skärmdump från hans blogg.
Här är en skärmdump från de förutsättningar han gett till utredningstjänsten och som han kallar typfall.
En bloggare har redan gjort en genomgång och check av innehållet i hela rapporten. Författaren visar en konkursmässig familj som lever över sina tillgångar redan i dag. Lyxfällanvarning alltså. Jag medger att jag inte i detalj har gått igenom alla räntelägen osv. I det inlägget finns också hela rapporten och en konversation med Beckman.
Kollar lite snabbt. Ser att båda bilarna körs dubbelt så mycket som genomsnittet på ett år. Enligt Trafikanalys.
Hur många i Gävle använder RUT? Jag menar, den här familjen har alltså använt det för långt, långt mer än en genomsnittlig familj. Är det vanligt i Gävle? Vad visade den granskning som Arbetarbladet gjorde i mellandagarna?
Min poäng är att exemplet inte är en ”vanlig” Bomhusfamilj. Det här är en familj som äger ett hus, äger ett fritidshus, reser utomlands, betalar för läxhjälp till barnen, kör vansinnigt mycket bil samtidigt som de också flyger inrikes och ständigt rustar. Allt det. Inte något av det. Allt.
Och den ska utifrån de paramentrarna vara en familj det blir väldigt synd om med ett socialdemokratisk regering. Det är den här familjen vi ska se framför oss som den typiskt svenska familjen tycker Moderaterna.
Det ger oss en något skev bild.
I Sverige finns det i runda slängar 250 000 föräldrar som lever ensamma med sina barn. Arbetslösheten är över sju procent. Människor är sjukskrivna, utförsäkrade. Människor i långvarig arbetslöshet ökar. Kommunernas kostnader för försörjningsstöd skjuter i taket.
Och Beckman fortsätter tala om en vanlig familj i Bomhus, och tycker att politiken ska formas efter de som väljer att ha dyra levnadsomkostnader som ska subventioneras.
Ingen miljöhänsyn inräknad.
Tjing!
Uppdatering: När Lars fick vetskap om det här inlägget tyckte han jag kunde 1) beställa en egen RUT-undersökning 2) skriva en debattartikel och att skälet till att jag surade var detta han nu bevisat, att en ”vanlig” familj skulle förlora 16 000 kronor om året på ett rött styre. Poängen med mitt inlägg, att hans exempel är konstruerat för att han ska kunna säga som han vill utan att exempelt är särskilt relevant, har gått honom helt förbi.
Dilemman inför valåret
Tänkte ventilera två dilemman som utkristalliserat sig för mig under de blott två valrörelser jag deltagit i. Det finns givetvis fler, men de kan jag återkomma till.
Den första är att oavsett när man är ”ute” och gör sig tillgänglig och är intresserad är det fel tid. Vi är givetvis ute i verksamheten alltid under mandatperioden men givetvis uppmärksammar folk det mer under valåret, inga konstigheter. Januari-maj är kommentaren -Är ni redan ute, lugna er till valet närmar sig! Juni-september: -Jaha, nu passar det!
Det andra handlar om längden på hur politiker får uttrycka sig. Om försöket är kort och kärnfullt så är kritiken given -Det måste fördjupas, finns det ingen analys? (jo, oftast …). Om försöktet istället är resonerande för att landa i en slutsats, -Kom till saken!
Alltid ändan bak, och det kanske inte är så mycket att göra åt det.