Författararkiv: Elin

En lördag mitt i mars

Snön föll. Gissar att många kände sig kränka av det. Jag brydde mig inte. Jag har haft fullt upp. En arbetsdag med den nyvalda arbetarekommunstyrelsen. Fokus på den svenska modellen och aktiviteter vi handfast ska göra. Jag har produktutvecklat och det här var den bästa sådana arbetsdag vi har haft. Jättenöjd med det.

Direkt efteråt tränade jag med PTn. Jag tog i ganska mycket.

Somnade i badkaret en stund. Det är sällan jag badar pga tråkigt, men jag kan ju lika gärna vila i den värmen en stund som i sängen. Kändes det som.

Sedan satte jobbet igång igen och i tre timmar har jag gjort klart inför morgondagens föreläsning på en ledarutbildning. Jag har under veckan nogsamt läst boken jag tycker är bra att ha som underlag och som deltagarna också ska få. Men jag har i ungefär två veckors tid processat vad jag vill på med på temat Folkrörelseengagemang. Så blir det ofta. När jag vet att nåt ska göras (Skrivas, sägas eller så) så arbetar hjärnan med det lite passivt under en längre tid så det mesta av jobbet är redan gjort när jag ska slänga ner det hard core.

Färdigställde under Earth hour. Hamstrarna skiter i om det är mörkt. De ser ju bäst då.

mars

Förtroendeuppdrag i socialdemokratin mellan valen

Mitt emellan valen nu. Vågar jag säga att det är nu vi ser hur agnarna skiljs från vetet? Ur partipolitiskt engagemangssynvinkel alltså.

Jag har haft uppdrag i Socialdemokraterna i drygt tio år. Jag har sett några mandatperioder och tycker mig identifiera några fenomen kopplat till cyklerna.

Här skriver jag uteslutande om negativa fenomen. Det finns också positiva, och det är de som får mig och andra att orka eftersom de är större och mäktigare.

Den som snabbt vill ha uppdrag

Ett gäng nya engagerar sig i samband med valrörelser. Det är underbart, precis som det ska vara. En del av dem tycker att de är helt självskrivna för att få uppdrag. Några får uppdrag, andra inte. Av helt varierande skäl. Det behöver inte alls vara för att de inte passar, utan helt enkelt för att det inte finns hur många poster som helst. Snabbt droppar de av. Kanske till och med pratar runt om att de inte ”släpptes in”, enbart utifrån att de just då inte fick ett uppdrag. Mest troligt ser vi dem inte igen. Eller så ser vi dem hos ett annat parti. Oftast ett mindre parti med färre som aspirerar, och där har de fått ett uppdrag. Det är då jag försiktigt funderar över hur viktig ideologin var. Och är.

Andra gnor glatt på, bekymrar sig inte, utan är glada att ha blivit en del av socialdemokratin och kommer vad det lider, om de själva vill och om de vinner förtroende, att få fyllnadsuppdrag under mandatperioden och/eller vara självklara kandidater vid nästa val.

Den som inte fick inte behålla uppdrag eller inte fick det den önskade

Några blir av med uppdrag i processen runt valet när poster ska besättas. Det kan bero på att medlemmarna inte tycker att de presterat tillräckligt bra (kanske pga skälen nedan), eller så beror det på att viss rotation krävs och då blev det så. Surt givetvis. Eller så tyckte man sig självskriven för en lite tyngre post men fick den inte av varierande skäl.

Då finns det två sätt att agera på. Det ena är att bli bitter, prata skit om partiet och om partikamrater, kanske om den som fick posten man själv ville ha. Sluta komma på möten, eller komma jättesällan och då på olika sätt sätta käppar i hjulet för alla som driver verksamheten.

Det andra är att bryta ihop och komma igen. Visa att man är jävligt bra. Lägga ner tid på att visa vad man kan, bidra till verksamheten och hoppas på nästa chans. Mest troligt kommer då en sådan.

Den som fick ett uppdrag och sedan glider

Man hamnade i kommunfullmäktige, regionfullmäktige, i en nämnd eller så. Ett halvår innan valet trappade man upp och var med i valarbetet och intygade för alla partikamrater att nu rackars ska vi spöa skiten ur Alliansen och jag vill stå i främsta ledet. Nu vill jag dra ett tyngre lass än tidigare, nu finns tiden osv. Alla blir glada. Personen får en post. Not to be seen sex månader senare, annat än just på nämndsmöten med tillhörande gruppmöten. I övrigt osynlig i S-föreningar, på arbetarekommunmöten och sannerligen i kampanjarbete. Det är alltid ett födelsedagskalas eller ett teaterbesök som kommer emellan vid en direkt fråga. Obegripligt att först kämpa sig till ett uppdrag, och sedan kämpa för att slippa så mycket som möjligt som är relaterat.

Den som inte vill göra just det här

Partiet har en plan för hur exempelvis kampanjarbete ska göras eller vilka kurser som förtroendevalda ska gå. Ofta kommer direktiven centralt ifrån. Alla vet egentligen att själva idén med att vara en organisation är att man är många som gör saker tillsammans. Men JUST den här grejen vill man inte göra. JUST den här kursen vill man inte gå. Man säger sig kunna göra något annat istället. Problemet är att något svar på vad det andra är och när det i så fall ska utföras saknar svar. Det här är relaterat till glidarfenomenet jag beskrev innan.

Min upplevelse är att det finns en stor irritation över sådant här beteende i partiet bland alla förtroendevalda som inte agerar på det här negativa, slappa sättet. För det betyder att det är en mindre klick som då för göra ännu mer, eftersom man inte delar på arbetet.

Tyvärr är det känsligt att prata om. Ursäkterna är många. Valberedningar vågar inte ta i det som de borde. Ultimatum ställs inte.

Borta

En annan sak jag funderat över gällande Socialdemokraterna är att en hel del personer som innehaft förtroendeuppdrag, en del ganska tunga till och med, försvinner iväg sedan dessa är avslutade. Kan knappt tänka sig att ställa upp som revisorsersättare i en förening. Det tycker jag är konstigt. I åratal har man levt och verkat för en idé man så hårt tror på. Avsatt massor av timmar. Då kanske du tänker att då är man väl trött på det? Det är det jag inte fattar, hur kan något som varit så viktigt plötsligt bli oviktigt? Alla är värdefulla, alla behövs och plötsligt drar sig erfarenhet och kompetens undan som hade kunnat göra massor av nytta i kampanjande, i valberedningar, som kassörer och annat som ska göras.

Jag återkommer med ett till inlägg om vad forskningen säger om att inneha uppdrag i Socialdemokraterna och vad förtroende betyder.

 

Stockholm och vegetarianproblem

Jag åkte till Stockholm redan i går.

Vi hade heldagsmöte (10.00-21:30) med Integritetskommittén på Nordic light i Stockholm. Vi fick väldigt mycket gjort i utredningen. Snart ska ju vårt första delbetänkande vara färdigt, så det är bra. Men vi var inne på delar som rör nästa delbetänkande också. Lika bra att passa på så att säga.

Flashig och modern miljö. Lunchbuffén var stor med väldigt mycket kött och fisk, men som vegetarian fanns det inte andra proteinalternativ (jag frågade) utan man fick ta pasta, röror och potatismos från den stora buffén. Middagen följde det tråkiga mönstret att alla får sin mat. Vegetarianerna får vänta ytterligare fem minuter på sin. När den kom var den god.

Fokuset var väl knappast på vad vi hade möjlighet att äta, utan på arbetet naturligtvis.

Jag nämner det ändå utifrån att det fortfarande är så uselt svårt för ställen att ha vegetarisk mat att skryta om, eller god service på sk ”specialmat”.

Jag tror inte ens jag orkat skriva om nyligen då jag och en kompis var ute och vi upptäckte att vi fått kyckling på vår pizza, när vi redan hade ätit ganska mycket (kan lätt förväxlas med svamp under ett osttäcke) . Vi hade nogsamt talat om detta med vegkäk och de skulle vara helt införstådda. När problemet uppdagades var restaurangen helt handfallen. Inga ideér om kompensation eller gratis käk eller nåt. Bara ”Oj då, vi ber så hemskt mycket om ursäkt”.

Så om någon undrar varför en vegetarian ofta dubbelkollar är det för att det så vansinnigt ofta blir fel. Matproffsen är inte så proffsiga.

 

En bra träningshelg

Inledde lördagskvällen med ett träningspass. Det gick oväntat bra och jag gjorde en del personliga rekord. Inte så mycket för världen för träningspersoner säkert men för en som kämpar, stor framgång.

I dag tränade jag med PTn och det kändes lite tyngre men innehöll också tyngre övningar. Vi tränade tekniken i marklyft exempelvis.

Hurra för mig!

Arbetarekommunen har haft årsmöte

Arbetarekommunen dvs Socialdemokraterna i Gävle har haft årsmöte i dag mellan klockan 17 och 19. På Silvanum. Eftersom vi i år fyller 120 år så bjöd vi in Arkiv Gävleborg för att visa en del av våra affischer och viktigast av allt, visa en del bilder och tala om historien. Det är så stort och svårgreppbart det som de som kämpat för alla mänskliga framgångar före oss har gjort. Ulla Ejemar från Arkivet fångade skärvor av det åt oss.

Jag är stolt och glad över att bli omvald till arbetarekommunens ordförarande på två år till. Jag skulle kunna tjata om att tiden går fort, men jag har alltså redan varit ordförande i fyra år.

Att vara arbetarekommunordförande förtjänar ett eget inlägg. Det är mycket jobb, mycket att ha koll på, många kontakter att ha, och ibland gråt pga svårt.

Att mina partivänner visar mig det här förtroendet känns viktigt för mig.

S-kvinnors distriktsårskongress

I dag var jag i Söderhamn ett par timmar. S-kvinnor hade distriktsårskongress och jag var ombud. Jag är ju också revisor. Glad att kunna vara med när Åsa Lindestam avtackades som distriktsordförande efter en jättestark insats. Vi valde Marie Frestadius från Sandviken att ta över.

skv

 

Kultur II

Det här är några böcker jag betat av på slutet.

bok1

Bilden är kass med reflektion i prislapp och allt men så kan det bli för en enkel människa en fredagskväll. Ofta spar jag prislappar på böcker med flit, fastän det inte är det minsta stilrent. Har en tokig idé om att det ska vara kul för någon som eventuellt får den i sin hand om 50 år att se vad den kostade. Men jag vet ju inte ens vad vi har för valuta då. Och om inflationen håller i sig kommer det väl att vara lika ospännande som för mig att se vad gamla böcker kostade. -Jaha, jag vet väl att det var annat värde på pengarna förr. Som sagt, man är bara människa.

Och varifrån kommer böcker egentligen? De kommer till en på lite olika sätt.

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Jordahl är en av två jag köpt på bokrean i år. Har läst om den och tyckte den verkade vara precis min stil. Det var den. Lika delar av idioter till karlar och förfasning över att det var ännu värre att var kvinna förr i tiden. Även om det inte är så länge sedan. Förresten ringde jag mormor tidigare i veckan (hon är gammal) för att fråga vilket decennium hon tyckt varit bäst. Hon svarade att det var nu. Alla hyfsat realistiska skildringar av ”förr” gör att jag tror mormor har rätt. Jordahl är bra.

New Dehli Borås av Andersson har jag fått av en vän och det är en skildring av hur ett ungt par, svensk och indier, träffades i Indien och hur mannen från Indien sedan gav sig av på en riktig strapats till kärleken i Sverige. Underhållande naturligtvis och lärorikt när mannens liv i Indien skildras. Lättläst, ligger inte i sinnet någon längre stund ändå men trots det en bra historia, särskilt eftersom den är sann.

Kärlek Vänskap Hat. Munro är för övrigt ett år äldre än min mormor. Hon fick Nobelpriset nyligen och det här är det första jag läser av henne. Jag tror jag plockade upp den här på en loppis och att den har legat ett tag. Jag har läst lite åt gången i flera kvällar och nu det märkliga har inträffat, jag minns inget. Jag läste ut den här igår kväll. Jag har plockat upp den med glädje för språket är en fröjd. Välskrivna skildringar, men jag uppfattade ett virrvarr av parallella historier. Jag vet inte! Jag har varit lite trött och splittrad på slutet och liksom bara vilat i orden, inte innehållet. Jag såg en ny bok av henne i ett bokställ. Jag ska läsa den, njuta av språkhanteringen och också hitta storyn. Förlåt Munro, det är jag, inte du.

Söder om helvetet av Engström. Köpte för halva det här priset i någon matbutik pga bra pris för lite tidsfördriv. Det står att den blev nominerad till årets bästa svenska kriminalroman 2014, så jag antar att den inte vann. Skapligt hårdkokt bok om en Ludwig som ger sig in ett tufft undercover jobb för att rädda ryktet på en politiker (om jag förstod det rätt) och är naturligtvis nära att betala med sitt liv men kan bli lite hjälte ändå. Nu när jag kikar på baksidan ser jag att det är en fristående del två. Jag tror inte jag aktivt kommer att söka upp ettan. Kommer den till mig läser jag den.

Kultur I

Jag och min syster såg Nour El Refai på teatern i Gävle i kväll. Det var syrran som ivrigt hade bokat, och det var tur.

Det var en fin stund. Allt på en gång. Roligt, normkritiskt, ledsamt och allvarligt. Inte många hanterar mixen.

Som bonus fick vi Moa Svan som förakt. Alltså för-akt. Förakt såg plötsligt så hemskt ut i skrift. Det är nu jag bryter ihop och berättar att jag aldrig kan påminna mig om att jag hört om Moa förut och det är min förlust. Så rolig. Så skön. Så bra.

Gympaläraren

gympa

Bild: SVT

I går visades första programmet av Gympaläraren. Om du missade kan du pleja.

Kalle Zackari Wahlström åker till sin gamla högstadieskola för att helt enkelt få eleverna att delta på undervisningen i Idrott och Hälsa, som ämnet heter. Bakgrunden är att han vet att många inte deltar, att barn rör sig för lite och att konsekvenserna av det är allvarliga.

De allra flesta är överens om vikten av fysisk aktivitet för barn. Många tycker också att det är i skolan som de ska få mer. Så kanske det är, men vad hjälper det om eleverna väljer att inte delta? Var och en med sitt eget skäl. Då blir det istället ännu mer för de som redan deltar aktivt och många gånger har en rörlig fritid med en, två eller tre sporter de håller på med. Då når man inte målet ändå. Så visst är Kalle något på spåret.

Jag stod, lämpligt nog, på ett löpband när jag tittade på programmet. Min inställning till träning är ingen hemlighet. Och att det känns tungt kan väl absolut ha att göra med att jag inte har med mig någon träningstradition hemifrån. Inga vanor av det slaget. Lite sporadisk simning, skidåkning, promenader. Men mycket slit med hästar och andra djur förstås. Men då är det ju inte träning, utan på riktigt. Skolidrotten? Vad tyckte jag? Joodå, okej. Varken mer eller mindre. Satsade på att kämpa med det jag var bra på (laganda, samarbete, teoretiska prov, stå i mål, ta lyror, prova allt) och gjorde resten efter förmåga (sprang aldrig hela varvet, hoppade aldrig längst och engagerade mig inte särskilt i ”tävlingar”.) Det räckte bra.

Den riktiga idrottsläraren i programmet sade något jag känner igen mycket från mitt jobb i skolan, att det är på idrotten det märks först om en elev inte mår så bra för då deltar den inte. En hög andel av de elever som haft jobbigheter av något slag orkar liksom inte. Förmodligen skulle landets idrottslärare kunna vara visselblåsare för de elever som behöver stöd av något slag.

Kalle identifierade ett konkret problem. Eleverna har inte rätt utrustning. De uppger varierade orsaker. Att de är fattiga, för att de inte vill se ut som barn i regnkläder.

Han grejar lånekläder, men en tvättmaskin behövs också. Och då, när han ska samtala med rektorn om det inträder det jag också känner så väl igen: segheten och problemen. På många skolor tror jag det är precis så, en relativt enkel sak är ett stort problem. Oklart varför.

I en idrottslärares vardag behövs förmodligen tid avsatt för att hinna fixa med ett utrustningsförråd. Tvätta, sortera och hålla efter. Eller så kan någon annan göra det. En prioriteringsfråga.

Uppgivenheten i samtalen med lärarna i klassrummet känns i magen. Nu är de här bara exempel, men skolan måste vara  inspirerande för lärare, och därmed för elever. De personer som möter eleverna i skolan behöver ha ett rätt stort mått av om inte livsglädje så i alla fall stort engagemang. Det finns lika många synpunkter på hur det är att vara lärare som det finns lärare. Men i grunden, den som inte tycker lärarjobbet är roligt och givande behöver lämna plats för någon som tycker det. Givetvis måste förutsättningar och ledarskap främja ett gott klimat. Lärarrumsscenen kändes inte som ett gott klimat.

Ser att Croneman på DN också reagerade. Och givetvis kan just de här lärarna i klassrummet vara de allra bästa och de där sekunderna  i rutan vara helt missvisande.

Eleverna. Vilka fina och modiga elever som medverkar i programmet. Kalle uttrycker förvåning över att eleverna engagerar honom så. Det är det som är glädjen i skolan, att träffa alla de här personligheterna.

Kalle har en skön inställning, verkar tro att allt annat blir bättre om man springer lite. Tänk om det ändå var så …

Föräldramötet. Dit nästan inga föräldrar kommer. Jag vet inte varför, men är inte  förvånad. Ett temaföräldramöte om något … vad är det värt? Jag tänker på min före detta kollega som blev förbannad över föråldras agerande vid ett möte om ett asylboende där de skulle bevaka sina barns trygghet. Men på ett möte om knark (eller skolidrott) kommer nästan ingen.

Att välja att få ett barn är ett projekt. Utifrån kan jag se att det kommer att kräva minst 18 år där tid, pengar och energi måste prioriteras för att skapa en stabil tillvaro för barnet. Jag utgår från att den som väljer att bli förälder göra det för att den vill göra alla de där sakerna. Guida och fostra. Många av eleverna i programmet berättade att de inte hade en enda person att prata med. Som om de inte har några föräldrar alltså.

Jag kommer att följa alla kommande avsnitt. Jag hoppas att de kommer att förmedla en hel del om den svenska skolan, fyrkantigheten som finns här och där, underbara ungdomar och förhoppningsvis uppvaknande föräldrar. Att eleverna ska få chansen att bli individer som kan, orkar, vill och vågar fatta beslut som är bra för den själva och deras framtid.