Kategoriarkiv: Böcker

Årets två första böcker

En läste jag ut 02.30 på årets första dag efter att ha rumlat hem från grannen. Den andra alldeles nyss.

Om resten av årets böcker kommer göra mig lika glad åt läsningen blir det nog bra.

Kerstin Ekmans namn är alltid nära. Hon har ju skrivit böcker i en evighet men särskilt många har jag inte läst. Den här bar hon mycket intervjuad om när den släpptes, kanske fick den mycket uppmärksamhet för att den handlar om en lätt infekterad fråga. Jag började lyssna på en inläsning Sveriges Radio hade men innan jag kommit någon vidare vart var den borta. Så nu blev det dags. Det är en fin skildring. Hade gärna läst en egen bok om frun, verkar vara en redig kvinna. Blir trött på machostämningen mellan männen, att det är jägare spelar mindre roll för den är likadan där den finns. Kärleken till hundarna.

Erlend Loe är en favorit. När jag hade läst klart den ganska tunna boken undrade jag om jag ändå inte läst den här förut. Om det är så gör det ingenting för tiden är inte slösad. Det roligaste med den här är inte den, för Loe vanliga, skruvade historien som ändå ter sig rimlig när man läser. Det roligaste är hur han driver med poesi-genren. Och med författare som fenomen.

Elin Persson fick pris

I veckan delade Nordiska rådet ut sitt barn- och ungdomslitteraturpris. Det gick till Elin Persson för boken ”De afghanska sönerna”. Jag har boken i bokhyllan och förstår precis varför hon fick priset. Boken är känslig och precis. Från en tillvaro många av oss aldrig ser. Mycket mellan raderna.

Alkohol är så mainstream det kan bli

rebeca

”Jag tänker också på hur icke-upproriskt det är att supa i ett kapitalistiskt samhälle där vi ständigt matas med reklambilder av alkohol som härligt, avkopplande och lite busigt”

Jag läser Rebecka Åhlunds bok ”Jag som var så rolig att dricka med” där hon berättar om sin alkoholism.

I den där meningen fångar hon elegant en viktig kärna i det jag uppfattar som mångas förhållningssätt till alkohol.

Helg, semester och festlighet manifesteras med glatt leende plus flaska/glas. Ibland bara det senare. Som det yttersta beviset på att här är det fina tider och high life. Alkoholen som symbol för ett önskvärt tillstånd.

Det är klart jag aldrig har förstått vurmen. Jag som inte dricker. Jag blir bara uppgiven över med vilken enorm kraft alkoholindustrin har lyckats fånga så många att hjälpa till att sprida budskapet.

Köp fler flaskor så blir allt topp! Det är lite otäckt.

Tänk om det var så enkelt att alkohol och andra droger på riktigt kunde fixa våra problem och lyfta våra liv till oanade höjer.

Tyvärr är det inte så, så det vore fint om vi slutade låtsas. Slutade gå på det alkoholindustrin vill att vi ska göra. Att spela med i att livet blir glittrigare när vi når botten på flaskan.

Hon skriver vidare: ”Jag har sparkat nazister på smalbenen och hållit feministiska brandtal i tjugo års tid. Men att sluta dricka är det mest radikala jag någonsin tagit mig för.

Tycker alla kan läsa boken. Nu.

rebeca2

Hamberg, Herngren, Jägerfeld, Palm, Rönnow Pessah

För att slappna av har jag senaste veckorna tränat på att läsa mer böcker och dö bort mindre på skärmen. Det går inte 100 men det har i alla fall blivit mer läst. Skärmen är skrämmande eftersom tiden bara rusar. Jag gillar att läsa. Det är ett av mina största intressen. ändå konkurreras det så lätt ut av meningslösheter som andras upprepade selfies, någons delade recept och gamla minnen från sju år tillbaka (”tänk vad liten han var då”). Jag får scrolla förbi ganska många svarta hål för att hitta guldklimparna, för de finns verkligen på sociala medier och jag vill inte missa dom. Därav problemet.

Jag har läst böcker som mest är  tugg också, men de som jag tycker att du ska lägga tid på tänkte jag kort lista.

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Jag vet vad det betyder fast jag läste tyska. Men jag fick googla upp stavningen så det blir rätt. Hamberg skriver sina romaner utan pretentioner, och alltid med ett stort hjärta. Allt är väldigt tilltalande och går inte att värja sig emot. Även om du inte själv är den som tycker att livet sitter fast är det lätt att föreställa sig desperationen hos de som känner så och sympatisera med till synes ogenomtänkta handlingar. Allt Emma skriver är pricksäkert och varmt. Den här med.

Svärmodern av Moa Herngren

Fick sträckläsa för jag ville verkligen veta hur det skulle gå. Välskriven, och framkallar små små ångestpuffar. När det bara blir fel fast det var tänk att vara rätt. När jag lyssnar på människor omkring mig som befogat ältar hom relationer så känner jag igen vissa delar, om än inte samma helhet. Små saker kan jag själv känna igen. Smärtsamt rakt igenom. För att ett liv ofta inte är en dans. Bara.

Blixtra Spraka Blända av Jenny Jägerfeld

Det här omslaget har ropat uppfordrande till mig från bokhögen. ”Du måste väl se mig nu?”. När jag inte kunde stå emot längre har jag längtat till den här ganska långa boken mellan lästillfällena. Huvudpersonen är långt ifrån min sorts personlighet. Därför är allt som händer spännande, för det bjuder mig på sådant jag aldrig förstått. Gränslöshet. Ogenomtänkthet. Knark. Jag är väldigt glad att jag inte förstått, för det verkar mest bli problem. Vad var det jag sa osv. Språket är medryckande och smart. Storyn är både otäck och lite häpnadsväckande för den levlar upp efter hand på de 500 sidorna.

spraka

Inte alla män av Veronica Palm

Jag vill skrika ut att jag känner författaren. Men vi är bara bekanta, så som man blir när man varit i samma stora sammanhang några år. Och just det sammanhanget, riksdagsarbetet, skildrar hon så att jag både vill skratta och gråta. Träffsäkert. Flera potentiella ansikten på förebilder fladdrar förbi. Jag har t.o.m. stämt av några med Veronica … Skämmigt men sant. Huvudstoryn är en historia om våld i nära relation. Ytan. Verkligheten. Allt är väldigt snyggt skrivet. Är så glad att boken fått den uppmärksamhet den förtjänar. Och att den bidrar till att sätta fokus på ett så viktigt problem.

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Själva boken gav jag bort till en kompis. För att jag tycker den är värd att läsa mer som ett nutidsdokument. Lätt snaskigt foto av ”tiden vi lever i”. men som bekant, vi är många som lever i samma tid utan att för den saken skull ha samma tillvaro. Men man har ju hört! Och som vi får höra här. En efter en betar huvudpersonen av sina relationer och ligg helt enkelt. Inte fyllt så spektakulärt som det låter, för jag tycker mig ana en viss analys under. Eller så är det bara det jag önskar mig?

Tre riktigt bra böcker och några till

Nej och åter nej av Nina Lykke

Om ett par där mannen känner att han behöver förverkliga sig själv eller något som män känner när de börjar ha en affär med en yngre kvinna. Och om kvinnan som han har en affär med och varför hon har det.

Den bedragna kvinnan är lärare och den absolut bästa figuren. Hon ledsnar ur, med rätta. På ett lite annorlunda sätt.

Väldigt bra skriven. Stor igenkänning på vissa ”saker man inte får tänka”. På så vis både allvarlig och rolig.

Hemma hos andra av Gabriella Ahlström

En svidig berättelse om relationer, om att räcka till, vara rätt eller fel i nya sammanhang. Om att ha en ursprungsfamilj där man inte känner sig riktigt hemma. Och som bihistoria, en del nutidshistoria i form av en kille från Afghanistan som kommer och bor en stund.

Klubben av Matilda Voss Gustavsson

Äntligen läste jag den här uppmärksammade boken. Genuint betar författaren av skeenden kring den så mediala affären kring Svenska Akademien. Men också, det kanske viktigare. Historien om hur män utnyttjar kvinnor. Det verkar tidlöst. Den här ska du ha läst, helt enkelt.

Några som kanske inte gjort ett större intryck men är lika bra som att streama vilken serie som helst på skärm:

Svart Ros av Nora Roberts

Den här plockade jag för att den var på rea. Tydligen del 2 i ”Trädgårdstrilogin”. Lagom mycket kärlek och lagom mycket drama. Innehåller också våldsamma män.

Ett litet steg på vägen av Jenny Fagerlund

En genomtrevlig bok om en kvinna som hamnar i sådana där förändringar av livet som man gör ibland. Den är svensk och verkligen feelgood. Slutar med lycklig kärlek förstås.

Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

En av de mer framstående feelgood-författarna som jag uppfattar det. Finns så många om folket på ön att jag knappt minns vilka jag läst. Gillar särskilt storyn om läkaren Saif, flykting från Syrien, och hans situation.

Jag tycker också om att läsa om ”vanligt folk” snarare än folk på juristbyråer och glassiga miljöer.

Efter skandalen av Sarah Vaughan

Våldsam man håller ihop storyn. Det handlar om en jurist inblandad i hans fall, som själv har haft dåliga erfarenheter av honom back in the Days, vilket gör att hon har en personlig vendetta som hon kniper om.

Vet inte om det är en slump att jag bara läst böcker av kvinnor. Inte tänk på det förrän jag summerade här. De två jag har på gång nu har också kvinnliga författare.

 

Nya böcker i huset

Jag fick lite presentkort att använda där böcker säljs i julklapp så nu har jag växlat in merparten av det. Så här blev det:

tisdag4

Den näst understa syns inte så tydligt. Det är Elin Anna Labbas ”Herrarna satte oss hit”. Hörde henne på biblioteket tidigt i höstas när vi tappert satt på stort avstånd för att lyssna på de viktiga vittnesmålen hon samlat.

Hittills har jag läst ut Nina Lykkes ”Nej och åter nej”. Jag skulle kalla den fenomenal. Författaren har valt att pränta ner tankar jag inbillar mig att alla har. Sådant man vet är ”orimligt”, men här tillåts de ta plats på papper. I grunden tre olika personer och en (eller flera) otrohetsaffärer. På temat man som krisar skaffar yngre kvinna som räds att bli över. Den äldre kvinnan får skrapa ihop resterna av sig och gå vidare. LÄS!

Mona Sahlins bok

monabok1

(Naglarna är skitiga pga avlägsnat maskrosor och det har absolut inget med MP att göra.)

Jag köpte den här boken i torsdags. Läste ut den på två kvällar. Återkommer till den i tankarna eftersom jag också ser andra på sociala medier som delar att de läst den och ser hur andra kommenterar.

Bara av de kommentarerna är det lätt att förstå att ”folk” egentligen inte är så intresserade av vad som är ”sanningen” om Mona Sahlin. Det finns de som helt enkelt går igång på att snacka ner henne. Att ”folk” inte är varsamma ens med fakta eller tror sig se konspirationer där det inte finns några är alltid fascinerande. Det kanske är slött, de kanske menar illa, de kanske inte förstår bättre?

Bara i dag har jag sett en person som hånfullt kommenterade att Mona säkert hade en spökskrivare till boken. Om man tittat på boken står det klart och tydligt ”I samarbete med Henrik Johnsson” på framsidan.

Eller personen som undrade varför hon skrev det här omtalade löneintyget själv när hon var minister. Intyget är en sak, men minister hade hon inte varit på tio år då. Spelar det roll? Ja, eftersom det bärande argumentet handlade om vad ministrar skulle göra eller inte.

Det sista är intressant, eftersom vi som tycker politik är viktigt och är någorlunda insatta också har koll på personer och poster och vad den posten innebär. Andra inte alls, men tror att de har koll? Jag sätter frågetecknet för jag vet inte. De agerar ofta så i alla fall. Bombsäkert.

”Presskonferensen gick fort. Jag sa vad jag ville ha sagt och sedan bubblade Baylan lite om att ”Sahlin har gjort väldigt mycket gott för partiet …” och sådant där lite töntigt som måste sägas där och då.”

Den meningen har jag skickat runt till lite vänner. För hur många gånger säger politiska företrädare i olika typer av situationer fullt av klyschor? Opersonliga grejer. Förväntade grejer. Förutsägbara grejer. Eller som Mona säger då, töntiga grejer. Det är jättetöntigt. Stora delar av det där lull-lullet är så töntigt.

Jag ska säga vad jag tycker är supertöntigt i sammanhang där jag befinner mig. En minister talar. Ofta utmärkt. Ibland inte. Oavsett så ska samtliga femton som sedan begär ordet för andra viktiga grejer också nogsamt inleda med att omständligt tacka för en fin dragning. Jag vet inte varför? Det har gått timmar av mitt liv som aldrig kommit tillbaka, på det jag uppfattar är i sammanhanget helt onödigt. Särskilt när dragningen inte var särskilt varken fyllig, tydlig eller pedagogisk. Likförbannat är det en sån bra dragning. Tack för den.

Ni kanske undrar vad det har med boken att göra? Vad tar jag mig för friheter här. Jag associerar, som det kallas. Lev med det.

För den som lyssnat på Monas sommarprogram så skulle jag säga att det är en sammanfattning av boken. Delar är lika. Är man ingen läsande person men ändå är nyfiken på essensen av innehållet, så går det lika bra att lyssna på sommarpratet.

Hon skriver i boken både om formen på partiet (samarbeten, arbetssätt mm) och om olika politiska frågor. Ibland sammanfaller det.

Väldigt mycket håller jag med om, annat inte. Det hon betonade om flyktingpolitiken i sommarpratet återkommer och att något gått förlorat i det humanistiska där jag förväntat mig mer av retorik och handling är ingen nyhet. För min del var jag inte ens särskilt engagerad i flyktingfrågor innan 2015. Sedan har S blivit sämre där, tycker jag. Andra tycker bättre. Grattis till er. Men jag är inte förloraren, det är människor på flykt som är det.

Samtidigt så talas om integrationen, att vi har misslyckats. Jag vet aldrig riktigt precis vad som avses, men jag är helt för att alla som kan jobba ska jobba. Det är självklart för mig. Man ska göra rätt för sig. Man ska erbjudas olika chanser att göra det och man ska ta dom. Skolan behöver mer och rätt resurser för att fånga upp varenda liten elev, så att de klarar skolan och där ett leverne som inte bidrar i samhällsbygget (kriminalitet tänker jag alltså på då) är ointressant, eftersom andra val är reella att göra för alla. Vi skulle ha byggt fler bostäder, måste bygga fler bostäder så att alla kan bo okej. Enkla grejer. Vi har inte levererat. Det är inte flyktingarnas fel. Och problemen som uppstår när det inte finns bostäder, god skola till alla och bra bostäder ger alla problem, inte bara flyktingarna. Också alldeles infödda urvikingar.

Jag tycker Monas beskrivning av hur media arbetade och hur de skrev är en bra beskrivning för alla som inte själv varit föremål för medias frågor någon gång i sitt liv. För alla som tror att rubriker och bildsättning eller ens texten ger hela storyn. Som inte förstår att saker vrids på eller undanhålls eller kallas något för att öka uppmärksamhet, klick och intäkter.

Det är ledsamt att den typen av journalistik är så populär. Det finns så oerhört mycket bra journalistik som går under radarn, men som är så givande.

Lite ironiskt därför när jag precis har läst ut boken och sedan ser Expressen se ut så här i tidningsstället i helgen. Det fanns också värre på stor gul löpsedel. Det där med att saker aldrig tar slut. Ni som läst boken förstår också vad Expressen lite knasigt försöker göra här på framsidan. Det blir varv på varv på varv.

monabok2

Kommer ni ihåg när Mona Sahlin berättade att hon fick en massa råd av partiet om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara när hon var i hetluften. Och hur hon tyckte att det inte riktigt funkade.

Jag vet inte, men jag tror det där har accelererat. Det finns något väldigt ängsligt över mitt parti många gånger. Vi riksdagsledamöter kan inte göra intervjuer i riksmedia hur vi vill. Det ska först godkännas och helst ska någon pressperson eller annan också berätta vad jag ska säga. De vill veta innan för att kunna hantera om jag säger något som blir galet. Ofta vill de inte att man ska prata alls. Överlåta till ministrar eller talespersoner. I lokal media är vi friare. På sätt och vis förstår jag att man vill ha lite kontroll, men det signalerar också att man egentligen inte har någon större tillit till riksdagsledamöter. Det finns mycket att säga men jag avstår eftersom … det är känsligt. Vissa har större utrymme än andra till sånt om jag säger så.

Jag känner inte Mona. Vi har förstås träffats flera gånger, under den kortare tid jag satt i riksdagen och i andra sammanhang. Senast var när hon talade i Gävle på 1 maj för fem år sedan. Vi var väldigt glada över att ha henne här. Jag tycker om hennes sällskap. Hon är stillsamt rolig. Jag tycker hon är tuff. Hon är väldigt vanlig, hon är just inte tillgjord.

Hon verkar aldrig ha låtit det bita, alla tips om hur man bör vara. Bra. För de där tipsen verkar ändå inte hjälpa. Representanter blir stelare och en sämre version av sig själva bara när någon strateg varit framme. Utslätat.

Mona är inte utslätad. Att hon skriver den här boken tyder väl på det.

Sedan kan man förstås fundera över det här med ordningssamhet generellt. Där kan vi enkelt konstatera en sak, folk är väldigt olika ordningssamma. Det gäller politiker också. Det finns de som aldrig vet var de ska vara och vilken tid. Som aldrig har förberett sig och lånar någon annans papper. Det betyder inte per automatik att de är dåliga politiker men skulle behöva en assistent. Ni förstår. Det finns en skala. Min bild, och ni får rätta mig om jag har fel, är att människor utan ordning på sig tror att det är ett normalläge. Att det inte finns något de kan göra för att förändra sig. För då hade de väl gjort det? Enligt mig gör det att de inte är mottagliga för feedback om detta. Kanske har det varit så för Mona? Att hon alltid tänkt att det löser sig på något sätt. För det brukar det ju också göra för icke ordningssamma personer. (Eftersom någon annan brukar lösa det åt som oftast. Ja, du läser in bitterhet här eftersom jag förstår är en av de som löser det.)

För mig var den här boken klart värd sin tid. Uppenbarligen, eftersom jag också lägger en massa tid på att skriva om den. Är man politiskt intresserad, och av socialdemokraterna i synnerhet så är det här väl måste-läsning ändå.

Vi kommer säkert för alltid att träta om innehållet. Andra har någon annan bild eller åsikt och så vidare. Det är helt okej.

Jag hoppas Mona Sahlin mår väldigt bra. Hon ska veta att vi är många som vet vad hon har gjort för så många och vi gillar det. I det är hon en stor föregångare och förebild. Hon är INTE slätstruken och anpassad och det skulle vi behöva mer av i dag.

 

Förra veckans böcker

IMG_8076 (002)

Förra veckan kände jag ett trängande behov av böcker från den fräscha hyllan i butiken.

Jag är klar med hälften. Gillar verkligen Kallentoft/Karolina. Anna Karolinas egna böcker är toppen och hennes stil gillar jag.

Hoppas ni läser nåt bra.

Bokutmaning blir författartips.

Facebook är ett populärt forum för ”kedjeinlägg” där man utmanar om svartvita bilder, bilder från att vara förälder, bilder på skivomslag osv. Det roligaste och fånigaste är ”ingen förklaring” som oftast brukar höra till sånt.

För det första gillar jag inte kedjeinlägg, för det andra förstår jag inte varför man inte ska lägga en förklaring. Om inte annat om man vill tala lite för sin favorit-någonting.

Böcker bekymrar jag mig en del om. Jag fick dessutom en fråga av en vän om tips på vad hon skulle läsa, inte intresserad av deckare.

Jag plockade inte fram några boktitlar utan tipsade om några av mina favoritförfattare som inte skriver deckare.

Marie Hermansson. Inger Alfvén. Helena von Zweigbergk. Anna Fredriksson.

Marie Hermansson skriver historier med en tvist. Säregna. Vet inte annars hur jag ska förklara dem. Svampkungens son är en bra ingång.

Inger Alfvén är den som varit med längst. Relationer. Bra språk. Dotter till en dotter och Mandelkärnan är tips. Mandelkärnan har dessutom ett av de mest lockande omslagen jag sett. Jag tycker det är snyggt.

9789100130558

Helena von Zweigbergks efternamn ger mig problem varje gång, men böckerna om relationer är så nakna och lätta att känna igen delar av att det gör ont. Ibland svider det så jag vill lägga bort boken, men det går inte. Ur vulkanens mun till exempel. Hon har också skrivit en väldigt bra bok om saker, ting, som jag rekommenderar.

Anna Fredriksson. Lite mer feel good känsla, men också moderna relationer och problem. Dramat i vardagen så att säga. Lättläst. Sommarhuset kan man börja med.

Om man ändå gillar deckare så tipsar jag om Patricia Cornwell om man vill ha en fet serie från utlandet att välja. På hon är rättsläkare med komplicerade relationer. Nyskapande i genren är svenska Anna Karolina som jag med största kärlek rekommenderar.