Författararkiv: Elin

Socialdemokraterna i Gävleborg bestämde …

möten

Text från Socialdemokraterna Gävleborgs Facebookinlägg:

Socialdemokraterna i Gävleborg har haft distriktsårskongress och valt sina främsta företrädare på riksdags- och regionlistorna. Den stora nyheten är den 26-åriga Bollnäsbon Kristoffer Lindberg som medlemmarna valt ska företräda partiet i riksdagen efter valet.

-Jag känner mig otroligt hedrad att få detta fina förtroende och ser fram emot valrörelsen tillsammans med en fantastisk laguppställning. Mitt politiska engagemang handlar mycket om en stark önskan att förbättra skola och välfärd i hela Sverige Vi Socialdemokrater måste stå för framtidstron i svensk politik, vi måste se till att hela landet håller ihop. Och då måste vi utveckla den svenska modellen, med satsningar på vår gemensamma välfärd. Det måste få gå före stora skattesänkningar.

Valberedningens ordförande Hans-Olov Frestadius berättar om processen att ta fram förslag på listor:

-Viktigt är att listorna representeras av kompetenta personer med olika erfarenheter och bakgrund. Vi anser att Kristoffer Lindberg är en utmärkt kandidat då han står både för föryngring och lång politisk erfarenhet. Kanske har vi även Sveriges yngsta riksdagslista, vilket är ett gott betyg till oss som organisation.

Socialdemokraternas lista till regionvalet toppas av de fyra nuvarande regionråden, tätt följt av Linnéa Wickman, 25 år från Gävle och Daniel Johansson, 26 år från Hofors. Valberedningens ordförande Hans-Olov Frestadius, kommenterar regionlistan såhär:

-Linnéa och Daniel är inga dunungar i politiken precis. De har varit del av vår organisation i snart tio år och haft uppdrag i sina hemkommuner och i ungdomsförbundet. Under denna mandatperiod har de båda suttit i regionfullmäktige där de gjort ett utmärkt jobb. Vi valde att föreslå Linnea och Daniel på plats fem och sex för att vi anser att de är rustade att ta ett större uppdrag i regionen.

Riksdagslistan topp 1-6
1 Åsa Lindestam, Söderhamn
2 Patrik Lundqvist, Sandviken
3 Elin Lundgren, Gävle
4 Kristoffer Lindberg, Bollnäs
5 Ellinor Eriksson, Gävle
6 Henrik Persson, Hudiksvall

Regionlistan topp 1-6
1 Eva Lindberg, Söderhamn
2 Tommy Berger, Gävle
3 Marie-Louise Dangardt, Hofors
4 Jan Lahenkorva, Bollnäs
5 Linnéa Wickman, Gävle
6 Daniel Johansson, Hofors

Kongress i Sandviken

dåk

Den här helgen har Socialdemokraterna i Gävleborg årskongress i Sandviken. Jag har just landat hemma för att sova. Hinner då också fila på och snyggt skriva rent ett anförande inför i morgon.

Ellinor, Daniel och jag skulle ta en bra bild. Det gick ungefär hur kasst som helst. Men det är livet det. Skyller på inkompetenta bildtagare.

Glöm inte att ni tappar en timme i natt.

Alla de där mejlen och så skottet

Troligen är mång av er bekanta med känslan. När det bara måste iväg en massa mejl. Eftersom ni också skickade en massa för några dagar sedan och nu kommer uppföljningen. Det har jag tagit hand om i dag, bland annat.

På lunchen köpte jag presenter till en vän som fyller år och bjussat på kul i kväll. Några partivänner från andra kommuner knackade åt mig när jag passerade ett lunchställe så jag åt tillsammans med dom. Roligt!

Det har också varit fint väder så jag har haft balkongdörren öppen och lite grann sinnet också.

Finaste känslan när jag planterade rotade skott i jord. Det är på riktigt!

 

”Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.”

Just nu kommer många mejl till riksdagsinboxen om situationen för de ensamkommande unga. Det här har jag bett att få publicera, med namnen ändrade. Varför kommer mejlen? För att man tycker att den lagstiftning som är på väg fram godtyckligt exkluderar vissa och därför inte är den bästa lösningen.

”För ungefär två år sedan blev jag aktiv på ett språkcafé. Det finns så mycket jag skulle kunna säga om det, så många skratt. Men också så många tårar. Länge försökte jag hålla någon sorts distans, men vartefter tiden gick krävde det mer energi att hålla det ifrån mig än att bara släppa taget. Så till sist gjorde jag det, lät folk komma nära. Jag vet inte om du sett filmen Matrix, en riktig klassiker som jag kan se om och om igen. Neo får i början av filmen välja mellan ett rött och ett blått piller, det blåa får honom att glömma allt vad de berättat om hur världens egentligen ser ut och vakna upp i sin egen säng. Det röda får honom att fortsätta på den vägen har slagit sig in på.

Det var lite samma för mig. Och så många dagar jag förbannat mig själv för att jag inte valde det blå pillret. Önskat att jag bara fortsatt med mitt liv, lyckligt ovetandes om alla de människor som ligger sömnlösa natt efter natt, som går runt med en klump i magen dagarna i ända. Men det finns också dagar då jag är så tacksam för att jag valde att se, för vem hade jag annars varit?

Jag vill berätta lite om mitt liv. Jag är uppväxt i en trygg familj och enligt min egen och ofta andras uppfattning blivit en rätt bra person. Jag har engagerat mig ideellt i många organisationer, jag har pluggat och jag har jobbat. Jag har spelat musik, vandrat i skogen och haft styrelseuppdrag. Mina framtidsutsikter har varit ljusa, jag har fått bra jobb och engagerat mig för mina medmänniskor, och jag har mått bra. Men det senaste året har det inte varit sig likt. Jag mår inte längre bra. Jag orkar inte längre jobba som jag gjorde innan och jag orka inte träffa mina vänner längre.

Såhär kan en vanlig dag se ut för mig.

Jag ställer klockan tidigt och ringer och väcker Ahmad för att han inte ska försova sig. För jag vet att han somnade sent efter att ha legat och tänkt på sin familj som för några veckor sedan försvann nånstans längs gränsen mellan Iran och Turkiet och som han nu inte får tag på. Han behöver lite uppmuntran för att komma upp på morgonen och till skolan, och vem behöver inte det efter 3 timmars sömn. Han fick förresten sitt första avslag nyss, men det har alla hans vänner också, så det är inte så mycket att prata om.

På väg till jobbet möter jag upp Mohammed. Han är papperslös sedan i höstas, trots att han pratar bra svenska och inte vill nått annat än att jobba, eller ännu hellre gå i skolan. Varje månad betalar jag hans hyra för att han ska slippa sova utomhus, han har gjort det några nätter i vinter och det är kallt.

På jobbet styckas min dag ofta upp av socialsekreterare som ringer och ber om hjälp för ungdomar som angett mig som kontakt, eftersom de inte vet vilken annan vuxen de har att vända sig till, med boende. Jag får återigen förklara att det redan är fullt i min lägenhet (där jag inte längre bor eftersom det bor tre ensamkommande killar där) och att jag inte kan hjälpa med boende. Min lägenhet har nog aldrig varit så välstädad förresten, mer ordningsamma 18åringar får man leta efter.

På lunchen pratar jag med Alis advokat. Ali ska snart upp i domstol. Vi pratar om att jag behöver ta ledigt från jobbet för att kunna följa med, för efter varje gång han har tvingats att berätta hur han blivit våldtagen av några äldre killar i hans by har det slutat med att han försökt ta livet av sig och det har varit alldeles för nära nu de sista gångerna. Hans armar och ben är fulla av ärr, och nu senast fick en fysiskt brotta ner honom för att han inte skulle ta sig ut på tågspåret. Ett ansvar man inte ska behöva ta för sina vänner när man är 18 år i min mening. Kanske kommer migrationsverket tro på hans berättelse, kanske tycker de inte att det är nog, trots att allting blev filmat och att det är dödsstraff på homosexualitet i Afghanistan. Jag har förberett genom att lägga in psykakuten under ”favoriter” på min telefon, bredvid migrationsverket och min pojkvän.

Efter jobbet går jag förbi Roman. Han är den enda av ”mina” killar som fått uppehållstillstånd. Men trots det vaknar han fortfarande av att han skriker på nätterna. Vissa säger att han haft tur, men de vet inte att han blivit torterad och att det är därför han fått uppehållstillstånd. Vi pratar om framtiden och läser körkortsteori. Jag försöker få honom att inte tänka på att hans uppehållstillstånd bara är tillfälligt, men kan inte svara på frågan om hans körkort skulle vara giltigt i Afghanistan.

På kvällen brukar jag alltid chatta lite med Mali. Han har blivit aktiv i en ungdomsorganisation och har därigenom lyckats få boende gratis hos en kille vilket jag gläder mig för varje dag. Det är det som får honom att orka, orka leva i ett land där ingen verkar vilja ha honom. Trots att hans dröm är att bli sjuksköterska, trots att han har haft toppbetyg i skolan. Nu har jag ibland svårt att motivera honom att gå dit. Han kom hit i december 2015 och vet att han inte omfattas av det nya lagförslaget. Han fick sitt första avslag på julafton, men väntade med att ringa till en vecka senare. Han ville inte göra mig ledsen på min semester.

Många ungdomar hör av sig när det börjar bli läggdags, när det är svårt att hålla tankarna borta. Jag och min sambo ligger och chattar med Molladad. Fina Molladad. Som bor hos en familj som inte är schyssta mot honom, men som måste bo kvar för att han inte vet var han annars ska ta vägen. Molladad som fick sitt första negativa beslut efter 14 månader och inte 15. Nu har han fått två till. Han vill inte leva längre. Han säger, är det inte bättre att jag dör här bland mina vänner än på en gata i Kabul, eller som kanonmat i Syrien? Vi säger att vi är många här som bryr oss om honom, men det börjar låta tandlöst för vi har haft den här konversationen så många gånger. Förra veckan stod han på spåret när vi chattade, den natten sov jag inte så bra.

Det här är mina ungdomar, mina ungdomar som allihop är ungdomar som de flesta i deras närhet skulle säga mår ”förhållandevis bra”, jämfört med många andra. Det här är en vanlig dag för mig. Men det är också en vanlig dag för många av mina vänner. Bit för bit trasas vi sönder tillsammans med våra ungdomar. Precis som dom är vi snart bara ett skal av vilka vi var hösten 2015. Migrationspolitiken gröper ur oss bit för bit. Våra hjärtan är till bristningsgränsen fyllda med ungdomar som gör allt för att passa in, för att bidra, och för att inte vara till besvär. Och våra plånböcker är tomma efter att ha betalat hyran för att några ska slippa sova utomhus, mediciner för att en annan ska kunna sova på nätterna utan att vakna av ångestattacker, eller bara mat för att en tredje ska orka gå i skolan. 1800 kronor räcker inte så långt nämligen. Men jag orkar snart inte längre. Det här är inte det Sverige jag vill ha. Jag vill ha ett land där de här ungdomarna kan få leva, växa och drömma. Ett Sverige där deras erfarenhet och kämpaglöd som jag hur tusen historier att berätta som bevis på äntligen kan få komma till användning. Men jag kan inte ge dom det, hur mycket jag än försöker.

Men det kan du.

Kan du snälla göra det som du kan för att skapa ett sådant Sverige? För jag gör allt jag kan, men snart orkar jag inte mer. Gör det för deras skull. Men gör det också för min och hela Sveriges skull, för jag tror inte du förstår hur många människor de här ungdomarna tar med sig i fallet.” 

Landsbygdsproppen

Äntligen är den sk landsbygdsproppen här. LÄS HÄR.

”I propositionen presenteras satsningar för totalt 1,5 miljarder kronor 2019-2020 och därefter 400 miljoner årligen som ska bidra till att nå politikens mål. Insatser görs inom områdena; näringsliv och företagande, digital kommunikation och transportinfrastruktur, innovation och kompetens, samhällsplanering och bostadsbyggande, kommersiell service, välfärdstjänster och kultur och statens närvaro.”

kor

Sofia, Bulgarien

sofia

Som av en händelse är jag i Sofia, just samma dag som min kusin Sofia fyller år!

Jag är här för det andra mötet där vi ska enas om tillsynen över Europol. Och det har vi gjort. Jättefort gick det. Naturligtvis efter hårt arbete och kommunikation innan vi kom hit, och en vilja hos alla länder att vara pragmatiska.

Vi anlände igår eftermiddag. Förberedde oss lite genom att läsa sent ankomna handlingar samt sov lite. Hade sovit tre timmar natten från lördag till söndag innan jag gick upp mitt i natten för att ta tåget mot Arlanda och slutligen hamna här. I går kväll var det middag, med tal och tal och tal och underhållning. Hade trevligt samtal med delegationen från Österrike. Trots det, ingen fest utan sånt där är bara jobb. Sovit i ett knäpptyst hotellrum, och var helt okej med att gå upp rätt tidigt trots allt.

Är stolt och glad över att jag höll ett rimligt anförande på engelska om den svenska ståndpunkten. Dessutom oförberett på grund av att vi inte fick veta att riktigt hur proceduren skulle se ut.

Delar en bild på hur ett bostadshus i centrala Sofia kan se ut. Så när någon tror att våra hus i Sverige generellt är förfallna vill jag att ni ska veta detta.

sofia1

Jag uppdaterar med den här bilden vi tog på eftermiddagen.

samling

Patrik, Bengt, jag och demokratin

demokrati

Folkteatern kör projektet ”Drömmar och Demokrati”. Som en del i det samtalade jag och Patrik Stenvard, under ledning av Bengt Söderhäll, om olika demokratiska frågor och politikens förutsättningar i helgen. Länsmuseet pratade först politisk konst och lät oss sedan ha diskussionen hos dem. Tack för det. Och tack ni som lyssnade och samtalade med oss.

Ibland önskar jag att fler engagerade sig i politiken så de fick kännedom om hur mycket tid människor lägger på att resonera, väga saker emot varandra och slutligen prioritera. Jag vågade mig också på att skoja lite om Briggen Gerda, apropå det. Modigt av mig.

Önskade det fanns tid och utrymme för att samtala med andra politiker och med allt folk på det här sättet.

Jag är också glad över att jag såg urpremiärerna av Drömkväde och Utopier. Båda mycket, mycket bra. Se om du kan.

 

Finansinspektionen kollar vår förmåga

I senaste programmet av Plånboken (Konsumentprogram i P1) så talade man om de ekonomiska kunskaperna hos människor. Finansinspektionen har undersökt.

När jag undervisade i matematik ifrågasatte eleverna ofta ”MEN VAAAAAARFÖR SKA VI KUNNA DET HÄR?”. Matematik är bra för väldigt mycket men ett av kälen är för att slippa bli lurad. Mycket i våra liv är ekonomi. Mycket är att förstå siffror. Att klara det själv är makt.

I radioprogrammet lyftes matematikexempel från den här undersökningen. Ett var:  En bil kostar 60 000. Det är 2/3 av ursprungspriset. Vad var nypriset?

Baskunskap, grundskola. Men bara 56,3 procent klarar rätt svar.

Ett annat exempel: ”Fem kompisar vinner 2 miljoner. Hur mycket får var och en?” Klarades av 66,7 procent. Men mer än var tredje person klarar alltså inte av att räkna ut det.

Rapporten visar också att många inte förstår begrepp som ränta eller hur skattesystemet fungerar.

Slutsatsen är att många saknar grundläggande kunskaper för att kunna fatta bra beslut.