Etikettarkiv: barnfri

Vad är den värsta reaktionen ni fått när ni sagt att ni inte vill ha barn?

Frågan ställdes i ett forum för likasinnade (inte av mig, utan av annan kreativ person) och jag vill gärna dela några av de ”fantasifulla” svaren. De talar rätt bra för sig själv. Efter att ha rotat en hel del i ämnet, läst rapporter och så. Framför allt haft kontakt med män och kvinnor som är ointresserade av egna barn skulle jag säga att det här är ett gott urval.

Vad är du för en jävla feminist som inte vill ha barn?

Du vill bara ha det roliga men är inte beredd att ta något ansvar

Ingen kommentar direkt. Det värsta är att jobba med bara kvinnor 30-50 åt där alla i gruppen har barn. Och hon (jag) utan barn har inte lika viktig fritid och då är det underförstått att barnfri kan jobba alltid. ”Jag har minsann småbarn” så jag MÅSTE vara ledig hela julen, varenda skollov och hela sommarlovet.

En tjejkompis som på fullt allvar utbrister ”men varför i helvete umgås jag då med dig?

En läkare (!! Jag var där av en helt orelaterad anledning) sa att det var ens samhälleliga plikt. Jag trodde att han drev med mig så jag började garva

När jag frågade min manliga gynekolog om sterilisering så sade han att jag bara behöver hitta den rätte. Det är nog det som för mig mest förbannad att höra. Liksom, har jag inte ens rätt att bestämma över min egen kropp? Måste jag ha en man som avgör det beslutet?

Fick höra en gång- vad gör du om fin partner vill? Det spelar väl ingen roll, jag kan ju inte göra något jag INTE vill???

Det är nog då vänner med barn bara lovordar hur härliga och energigivande (!) och mysiga barn är. Alltså då de envisas med att jämföra och samtidigt försöker uppmuntra att också skaffa!

-aha, du är lesbisk?

Gick till en läkare när jag nästan blivit utbränd och ville få undersökt mina symptom som är en reaktion på tillståndet stress. Vi diskuterade mina kroppsliga besvär och hon tyckte XXX (p-piller och medicin) kunde bytas mot något som kunde ge mig mindre humörsvängningar till följd av stress var de inte längre bra. Jag påpekade att det tagit tid att hitta dem och att jag lidit fruktansvärt innan. Av smärtor och kramper. (Vet nu att jag har en sjukdom) och varpå jag säger att lösningen är vasektomi. Att ta bort livmodern utropar hon att jag är galen och tar i för mycket. Att jag inte är stabil och inte vet vad jag vill. Att ett barn gör en mjukare och mer följsam i livet. Nästan åberopade barn som lösning på att jag har arbetsnarkoman drag. Jag blev så arg att det slog svart! Jag kände mig trampad på! Hon använde min utsatthet för att kunna påstå att jag inte är i stånd att ta avgörande beslut! Jag fick gå i terapi efter detta. Vågade inte öppna mig för sjukvården igen.

Klart du tror det nu, men det ändrar sig samma sekund som du håller ditt barn i din famn första gången, det lovar jag”

Du är ingen riktig kvinna” och ”Det spelar väl ingen roll hur du jobbar, du har ju inget liv…” (underförstått du har inga barn)

Svärmor som hävdar att det är en mänsklig rättighet att få barnbarn från båda sina barn, suck!

Då har ditt liv ingen mening”, ”du kommer ångra att du sagt sådär när du väl håller ditt barn för första gången”, ”det är din skyldighet som kvinna”… Och så allt om att man skulle vara självisk eller kommer att lära sig empati efter förlossningen. Jag tycker det är läskigt att många tydligen inte verkar ha någon empati innan dess…

Åh, och klassikern: ”Tänk om dina föräldrar hade sagt så! Ska du neka dem barnbarn?” Och den missriktade men likväl fett elaka kommentaren (när de läst in en massa egenskaper i ”jag vill inte ha barn”): ”Jag hoppas verkligen att du ALDRIG får barn!”

Du kommer ändra dig när du väl träffar rätt man!

Men jag kan ta hand om barnet för dig!” – sagt av min fd svärmor. Som om det skulle göra mig mer benägen att genomgå graviditet + förlossning?

 Du skulle bli en så jättebra pappa!” Eh… nä, det skulle jag faktiskt inte alls, eftersom viljan att bli pappa är en av grundförutsättningarna för att bli en bra pappa.

Har, som några andra, fått höra kommentarer om min ”kvinnlighet”. Föder man inga barn är man ingen kvinna, om ni nu inte visste det!

Att det är tur att jag låter bli, för jag är ju störd i huvudet och störda människor bör inte skaffa barn. (Störd är jag alltså för att jag inte vill ha barn, ingenting annat…)

Men det är ju livets mening och det är inte bara du som bestämmer det, barn är en gåva från Gud.

Hur klarar du av att leva ditt liv när det inte har någon mening.” =barn. Eller ”jag tycker så synd om dig som inte har någon man som vill skaffa barn med dig.

Men du måste ju tänka på mig också, jag vill ju ha barnbarn. Sagt av min mamma.

Barn är meningen med livet” är också en vanlig kommentar. Då undrar jag hur tråkiga liv folk har…

En okänd och random snubbe blev så provocerad att han tänkte spöa mig. Detta skedde på en krog i Gävle.

Förresten en annan variant var en dam i 50-årsåldern som tyckte jag borde gå i terapi och få hjälp att bearbeta mitt ”problem” med att inte vilja ha barn. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle säga. Bara fånskrattade lite som svar. Vet inte hur hon reagerade egentligen men hon verkade verkligen provocerad

I Vietnam gör man sig av med kvinnor som du,

Helt klart sjukaste jag varit med om var när mannens ingifta släkting var helt bergis på att jag redan var på smällen efter att ha gett henne ett nej på Den Stora Frågan. Varför? Jo, för jag svarade för snabbt och säkert så jag försökte bara dölja det faktum att det nog redan fanns nåt litet där inne. Hjälp lixom.

Andersson om socialt tryck på reproduktion

Av någon anledning har jag missat den här kristallklara texten: Liv eller småbarnsliv

Delar:

”Man får hoppas att samhällets massiva stöd till skapandet av nya männi­skor inte kommer ur idén att människans mening är att ge avkomma och se den växa upp. Liv äger då bara mening som givare av liv. Biologiskt är det sant, men inte existentiellt och psykologiskt. Den nya människans liv har med den synen ingen mening för sig självt om inte det också ger liv, och så vidare i all meningslös oändlighet.”

”Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen. Då kan man verkligen sitta under träden om man önskar det, samtala med vänner, älska, tänka och arbeta. Och man hinner både tvätta, städa och handla mat själv.”

Jan Lööf om barnfrihet

I senaste ”Vi läser” intervjuades Jan Lööf. Han som gjort bland annat Skrotnisse ni vet. Min favorit är ”Födelsedagspresenten” som jag också just gav till ett syskonbarn.
Det här stycket sparade jag.

lööfbarn

Lockas och fångas särskilt av ”Full frihet att göra i princip vad som helst”.

 

Morian om barnfrihet

aa

I veckan skrev Stina Morian i Expressen om att inte vilja ha egna barn. Efter varje mening ville jag dansa en liten dans! Förutom frågan om barnfrihet, så är hennes syfte med texten ett högre, det vill säga vår fallenhet att ha så svårt för saker som avviker från normen.

”Förra veckan skrev Cissi Wallin om att hon inte blivit lyckligare av att få barn, och att hon vill ha ett samhälle där dessa ”fulare” känslor får plats.

För det är tydligen tabubelagt, att känna så som förälder.
Men något som är ännu mer tabu, är att inte vilja bli förälder alls.

På en fest nyligen pratade jag med en för mig ny bekantskap och berättade att vi inte har barn och inte heller vill.Hennes helt oförstående, hatfyllda blick, har följt mig sedan dess. Hon var arg på mig för att jag fattat ett annat beslut än hon.

Till skillnad mot många andra tog hon inte mitt beslut som kritik mot hennes liv utan som en förolämpning mot mänskligheten.

Hon fnös och mumlade att det är onaturligt att inte vilja ha barn. Hennes partner försökte göra allt för att dämpa förolämpningen – för i princip kallade hon mig omänsklig, och det är inte särskilt snällt.”

Här kan du läsa Wallins text. Utdrag: ”Är det okej att inte känna sig lyckligare efter att man fått barn? Att inte se barn som meningen med livet? En ny studie från två amerikanska sociologer visar att småbarnsåren kan ha en stark negativ inverkan på känslor av lycka och tillfredsställelse överlag.  Många kan till och med uppleva att få barn som värre än tanken på om ens partner skulle dö.

Ändå är lyckohetsen bland nyblivna föräldrar total. Det slog mig redan på BB. Hur alla abnormt trötta och omtumlade par försökte hålla ”ångan” uppe. Hur jag bara ville sova och låta någon annan ta vår skrikande bäbis några timmar, helst halva dygnet. Hur skamligt det kändes. Det kommer ingen prövotid med barn. Ingen mjukstart.”

Slökollar förresten på SATC 2 som rullar på TV4. Udda stämningen när Carrie och Mr Big säger till ett par som undrar om de inte ska ha barn och de glatt svarar nej. Och paret elakt undrar

-It´s going to be just you two?!

Om barn vore det helande kittet för allt är det lite märkligt att så många par med små barn går isär.

Barnfritt på radion

I fredags morse var jag med i P4 Gävleborg och berättade om det här med barnfriheten. Om att jag inte vill ha några barn. Inte av något särskilt skäl, jag vill vara inte. Att jag önskat att någon hade pratat om att man väljer själv så det inte hade känts så konstigt att försöka se mig i en tillvara som någons förälder.

livmodern

HÄR är länk till en text som kallar mig ”Gävledotter” (är jag ju inte) och också en länk om du vill lyssna finns där. (Mamma, det gäller alltså dig.)

Skärmdump från Radio Gävleborg.

Barnfrihetsläsning på nätet

Som motvikt till alla mammabloggar som berättar om barn som äter glass och blir i olika grad kladdiga (nä, jag vet faktiskt inte vad som står i sådana bloggar, men tänker mig ändå dessa glasskladdiga barn eftersom barn gör sånt) väljer jag att tipsa om blandad nätläsning på temat barnfrihet. Nytt och gammalt. Fortfarande landar många på min blogg efter sökningar som ”vill inte ha barn”. Så det är tydligt att för de cirka fem procent av den vuxna befolkningen som inte har något intresse av att ha egna barn finns behov av att prata om den frågan.

Fullt begripligt, Vem upplyste en någonsin om att barnfrihet är ett reellt val? Typ ingen. Nåja.

Mandy, som kallar sig ”barnfri feminist” listade för något år sedan ”hundra bra grejer med att inte ha barn” på sin blogg (på engelska). Det är mest lite småkul läsning.

Till Magdalena Ribbing har en gravid uttryckt sin frustration över att andra föräldrar varnar henne för hur jobbigt det kommer att bli. ”Till exempel har vissa med barn tittat menande på sin lilla telning och sagt ”Vet ni vad ni ger er in på”, ”Oj oj, ni ska se när det blir trotsåldern, det blir inte roligt”, ”Förvänta er att de första åren är ett rent helvete så har ni inte orealistiska förväntningar”.”

Är det inte intressant att de som redan har barn säger på det här sättet? Både intressant och ohövligt naturligtvis. Förutsätts det att de gravida inte själva märkt att småbarnsföräldrar många gånger är trötta och slitna? Tror de att de ska ångra sig, och om de gör det, hur ska det gå till sent i en graviditet. Men ändå, det är redan blivna föräldrar som varnar andra. Det säger nåt, men de kanske borde vara tidigare ute?

Ribbing har också fått en annan fråga. En kvinna som egentligen inte vill ha barn men känner sig manad av trycket utifrån. Ribbing skriver som del av svaret något med hög igenkänningsfaktor hos oss som inte valt att ha barn:

”Gemensamt för alla var att de blev starkt ifrågasatta när de uttalade att de inte ville ha barn. En del beskrev det som att de inte ens blev riktigt trodda. Många undvek därför att säga ”nej, jag vill inte ha barn” för att slippa diskussionen. De valde att istället säga ”Nej, tyvärr”. Då slapp de motivera sig, eftersom omgivningen tolkade svaret som att det handlade om infertilitet, vilket uppfattas som ett känsligt område som man helst undviker.”

Ju mer jag funderar på det, desto konstigare är det att så många känner sig manade att gå på så hårt om någons mest privata. I vanlig ordning med allt som avvikter från normen. Jämförelsen med texten ovan är ju att folk tjatar och tjatar att jag ska dricka alkohol, och om jag säger att jag är alkoholist tar frågorna slut. Allt samtal nästan faktiskt. Allt är så självklart, tills det inte är det längre. Då är det KÄNSLIGT.

Här är en intervju med Peter och Barbro som valt ett barnfritt liv. De intervjuas  i samband med släppet av boken ”Frivillig barnlöshet” (tokigt namn eftersom man inte är lös, dvs saknar inget). Också de talar om normens boja.

”Det är en fråga som Barbro och Peter ofta funderat på. Varför måste de som bryter mot normen hela tiden försvara sitt beslut? Föräldrar får ju aldrig frågan »varför har du skaffat barn?«.

– Många verkar skaffa barn utan att fundera på om de verkligen vill. Jag har också märkt på vissa vänner att de insett att livet ändrades mer än de trodde, de känner sig låsta och säger att de inte är lika säkra längre på att det var rätt beslut. För mig, som tog ställning till det här för tjugo år sedan, är det svårt att förstå – det hade de väl kunnat lista ut? säger Barbro Bornsäter Mellbin.”

I samma text hänvisas till Fredrik Wass blogginlägg om barnfrihet. Det är definitivt värd att läsa.

”Bara jag andas ämnet i en social kanal nära dig uppstår vilda diskussioner. Det blir en ganska infekterad debatt på kort tid och att döma av diskussionsdeltagarnas kommentarer känner många sig ofta attackerade, kränkta, missförstådda, besvikna eller varför inte tvivlande. Det sker dock för det mesta utan att jag själv blandar mig i speciellt mycket. Det räcker att liksom tända elden, att ens våga påstå något om att kanske inte vilja ha barn.”

Om du har barn eller vill ha, läser det här och känner fasa har Expressen ändå listat tips på saker du INTE ska säga till oss som aldrig känt suget att ha egna barn. Vill du ändå ifrågasätta, försök använd fantasin och hitta på en fråga jag aldrig hört förr. Överraska mig!

Tack för positiv respons

Efter artikeln i Metro om min barnfrihet har jag fått så mycket positiv återkoppling, både på bloggen och från andra håll.

Många som delar min bild av att ständigt ifrågasättas av människor det inte rimligtvis kan spela någon roll om andra har barn eller inte.

Men det som fortsätter skildas är familjelivet eller den glada singeln. Att som vuxna vilja leva tillsammans och göra helt andra saker än att lägga så mycket tid och energi på egna barn framstår för många som suspekt.

Det är det inte. Tänk sovmorgon, lättare att städa, färre tider att passa, fritt styra fritiden, mindre tvätt, bättre ekonomi osv osv. Så svårt kan det väl inte vara att förstå fördelarna?

Nåja. Glöm inte: Ni barnfria är aldrig ensamma,

Barnfriheten och friheten att välja

Özz Nujen i kväll i ”Stjärnorna på slottet” var bra på många sätt. Omöjligt att hålla sig neutral inför hans berättelse om flykt och otrygghet. Gläds åt det jag inte kunnat styra, att jag föddes i Sverige. En fantastiskt slump.

Men jag tänkte skriva om en annan grej. Helena Bergströms beskäftiga reaktion när Özz sade att han inte vill ha egna barn. ’Bara han blir tillräckligt kär’. Hon både ifrågasatte honom, och sedan sade i intervjun där han inte var med att han visst skulle komma att skaffa barn.

Det är alltid någon tror sig veta bättre än den som ger uttryck för att vilja vara barnfri. Denne någon är nästan alltid en kvinna. Hon gör ofta precis som Bergström gjorde, förminskar den som uttrycker att den gör ett annat val än barn, och säger att den kommer att ändra sig. Påpekar att ”den skulle bli en såååå bra förälder”. Det är mycket man skulle bli bra på om man provade, men som argument är det ohållbart.

Jag sker om det här på bloggen hösten 2013. Jag ser i statistiken att inlägget fortfarande har många läsare som kommer efter att ha sökt på ”vill inte ha barn” eller liknande. De kommenterar eller hör av sig med uppskattning. Efter det där har jag också skrivit om det på Facebook några gånger. Kvinnor jag känner, mer eller mindre bra, har sökt upp mig specifikt för att berätta hur glad de är över att jag är tydlig i frågan. Att de tidigare kanske känt sig ensamma eller funderat om det är något konstigt att aldrig känna längtan efter egna barn.

Jag har samtalat med likasinnade på ett forum, vilket har gett mig mycket. Det enda vi har gemensamt är att inte vilja ha egna barn. I övrigt är vi precis lika olika som alla som väljer egna barn. Men vi har alla ungefär samma erfarenheter av andras dömande och ifrågasättande.

Jag skulle kunna berätta om barnmorskans kommentar när jag nyligen skulle förnya preventivmedel, ”man ska aldrig säga aldrig”. Vad är det för sak att säga till någon som just sagt att den inte vill ha barn? I en professionell yrkesroll?

Pratade med yngsta systern om frågan förut. Hon berättade om hennes kamrater som kanske nyligen flyttat ihop med någon de gillar och som heeela tiden får frågor av kvinnor i omgivningen om när de ska skaffa barn. Det kanske de vill, men inte nu. Och de vill definitivt inte få frågor om det på familjemiddagar och av mammans väninnor. Eller hur vänner till mig som valt ett barn konfronteras med frågan om när det är dags för syskon. För bara ett barn är ju också för lite.

Det vore så lätt att skoja om det här. Min iakttagelse på Facebook är att det föräldrar verkar vara gladast åt är den så kallade ”egentiden”, det är mycket ojande om familjekräksjukor och sömnlösa nätter, om vabbande och slitningar i relationen med den andra föräldern när ungarna kommer. Bland annat sånt är vi glada att slippa. Ja! jag vet, egentligen är de allra flesta föräldrar mer fokuserade på kärleken till grynet och det är meningen med livet och allt det där, men onekligen verkar det ju finnas en hel del fördelar med att inte ha avkommor att bekymra sig för.

Men det handlar inte om huruvida det är kul eller inte, värt det eller inte. Det enda det handlar om är om man vill eller inte. Märk väl, för den som kan välja. Ofrivillig barnlöshet är något helt annat. Så länge äldre kvinnor (oftast det) tycker de har all rätt i världen att ställa närgångna och ofta ohövliga frågor om andras privatliv och barnalstrande är den här frågan levande. Inte för att trotsa de här damerna givetvis, utan det är i grunden en frihetsfråga.

Alla människors rätt att välja sitt liv utifrån sin fria vilja, inte utifrån andras förväntningar.

Någon kan väl upplysa Helena Bergström?

Att inte vilja ha barn

Det här är ett knepigt kapitel.

Eftersom normen i samhället är att kvinnor är gjorda för barnuppgiften och ska 1) drömma om de egna barnen 2) generellt vara omhändertagande och tycka om små barn oavsett vad, är det lite trixigt att ha hamnat utanför den kategorin.

Det har uppmärksammats mycket de senaste veckorna. Det har kommit en ny bok, Ingens mamma. Trodde att jag hade kunnat köpa den på stan i dag, kunde jag inte. Får beställa. Så här presenteras den: ”Litteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. I Ingens mamma skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan 30-årsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annan än att själv bli mamma. Som tycker att klimakteriet är befriande, att vårt förhållande till barn liknar en religiös kult och att det är dags att uppvärdera andra relationer än dem mellan barn och föräldrar.”

DN kör en fantastisk reportageserie om människor som mer eller mindre medvetet valt bort egna barn.

Stina och Jonas till exempel. ”Jonas berättar hur han hamnat i situationer där någon håller upp sin bebis framför honom och frågar: ”Nu blir du väl ändå sugen?” – Säger man nej i ett sådant läge tolkas det som om man kritiserar deras livsval, till och med deras barn, säger Jonas. Det enda som accepteras är att man säger: ”Jo, snart rasslar det nog till.” Alla vill ha bekräftelse på att de har gjort rätt val själva: ”Titta vilka fina barn jag har, och vilket bra val jag har gjort.”

Johan som valt att sterilisera sig för att ingen ska ha en förväntning på honom att vilja bli far till barn han inte är sugen på.

”Johan menar att barn medför att man på något sätt måste ge upp en del av sitt vuxenliv för att anpassa sig efter barnets behov. När han berättar det brukar han få höra att han är ”egoistisk”. Men han menar att många val som vuxna gör är för deras eget bästa. – Vilka val man än gör i livet, gör man dem väl med utgångspunkt i vilket liv man vill leva. Jag kan inte se att det är något särskilt egoistiskt med det här valet.”

Gabriella som tar upp problematiken när den ena vill men inte den andra och att trycket på att få barn i dag också är väldigt stort hos på samkönade par. ”– Jag har alltid varit öppen med att jag inte vill ha barn. Precis som jag alltid varit öppen med att jag är lesbisk. Men man har all rätt i världen att inte svara på varför. Och ibland vill jag verkligen slippa svara. Det är inte alltid den som avviker från normen som ska behöva förklara sig.”

Av det som snurrat på slutet har jag med stor fröjd och tillfredsställelse läst Lena Anderssons text Barnalstring är frivillig. Det är svårt att lyfta delar ur den eftersom helheten är grejen och det står så mycket som jag själv nu slipper både formulera för mig själv och uttrycka.

För det är så, när omgivningen nu i ganska många år, beroende på hur mina relationer sett ut, frågat och tryckt på och undrat och sagt att jag skulle bli en sån himla bra mamma osv osv, så har jag bara känt en blandning av dovt illamående och stark panikkänsla. Allt som har att göra med egen graviditet, förlossningar och konceptet att vara förälder känns inte alls bra för mig. Jag kan inte se mig i den rollen, det finns inget som lockar. Jag får adrenalinpåslag av stress vid blotta tanken på att det skulle hända mig. När jag hör om andra i liknande situation, eller läser de här texterna, förstår jag att vi alla utsätts för ungefär samma sak. Snack om egoism eller att vi ska vänta så kommer suget. Eller som i texten ovan, att om man ser ett litet barn ska man vilja ha ett eget, det ska så att säga suga i någon livmoder. Händer aldrig mig. Den knyter sig.

Vad händer med mig när jag träffar ett litet barn? Så litet att det inte kan gå och prata. Om det är avlägset bekant hejar jag och spanar lite på det, och hoppas att det inte ska skrika för det kan jag inte hantera. Jag hoppas också att en frejdig förälder inte ska ge mig det i och tro att jag ska tycka det är kul att hålla. Det tycker jag inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med barnet. Eller ungen, som vi säger i Hälsingland. Det har hänt att folk i god tro släng över en unge innan jag hunnit protestera och att jag blir stel är det minsta man kan säga.

Jag har begåvats med syskonbarn. Först kom tvillingar. De går nu i förskoleklass, och jag minns mycket klart hur jag oroade mig över hur jag skulle hålla och fixa. Det gick rätt okej ändå (Gjorde det inte Jessica?) för jag tycker självklart om dem och (varför behöver jag ens säga det?) vill bygga en relation för framtiden. Vi ska ju känna varandra länge. För ett år sedan kom nästa. Vi snackar en del när vi ses, men gångerna jag har hållit i honom är lätträknade. Jag connectar gärna när han sitter i annans knä och viftar med en nyckelknippa eller vad de nu går igång på. Snart kommer ytterligare ett, det blir väl ungefär samma.

När de sedan börjar kommunicera med tal, då är det roligt. Jag är galen i treåriga tjejer med tofsar och glasögon som pratar vitt och brett om knasiga (helt rimliga) saker. Eller killar som lägger pussel med stor inlevelse. Eller fuskar i sällskapsspel.

Men! Jag vill verkligen inte ta eget ansvar för något av de här små barnen. Jag är helt enkelt inte utrustad med ådran. Det finns inget sug. Det är skitkul att träffa syskonbarnen, och också lite, lite skönt att veta att de inte kommer att trängas med mig i sängen på natten. Jag skulle göra mycket för dem om det behövdes, men det behövs liksom inte just nu eftersom de har en underbar mamma.

Så här skriver Lena Andersson och precis så här känner jag: För mig har det aldrig känts som en självklar och ”naturlig” del av mitt tänkande om mig själv och livet att jag en dag skulle bli förälder. Att jag skulle vara mamma är så konstigt att det till och med känns besynnerligt att vara ”ingens” mamma. Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd.

I texterna jag länkar till ovan finns så mycket klokheter. Det här med att man skulle vara emot barn. Nej, inte alls. Jag har till och med valt ett yrke där jag jobbar med stora barn, ett yrke som jag trivs mycket bra med. Unga människor är riktigt roliga. Jag har alltid känt ett stort engagemang för mina elever.

Att man skulle ifrågasätta andras val. Nej, hur skulle det påverka mig hur andra gör? Inte det minsta. Vill de ha ett barn eller sju. Varsågod! Däremot ser jag ju också, i mitt yrke till exempel, hur föräldrar efter att ha valt barn (oavsett antal) sedan inte engagerar sig särskilt mycket, vilket för mig är helt obegripligt. Om det nu stämmer, detta med att barn är meningen med livet, så lägger rätt många föräldrar ganska lite tid och energi på den meningen. Men det är en annan historia som har med många faktorer att göra.

Mitt val skulle vara ett hån mot de som inte kan få barn. Precis som andra utan barn har jag fått höra det. Helt obegripligt resonemang. Ska jag behöva göra nåt jag inte vill, trots att det på minsta vis hjälper andra? Märkligt. Men inte ovanligt alls att det kommer fram. Den ofrivilliga barnlösheten är något helt annat. Något helt annat! Bör inte ens talas om i samma resonemang.

Sociala medier ger mig ytterligare en dimension på det här. När jag ser nyblivna föräldrar som tidigare sysslade med blandade saker, byta ut sin profilbild till en med sitt barn på och fokusera allting på det nya barnet. Allt allt allt verkar nu handla om det. Inget mer ryms. Då förstår jag att det finns personer som är mer lämpliga för föräldraskapet, som gillar att helt gå upp i det och bli ”MAMMAN”, det är då jag förstår att jag är en annan sort. Det är de som kommer att i första hand kalla sig ”trebarnsmamma” i olika sammanhang som om det gav dem automatiskt mer status än andra utifrån föräldraskapet. Jag vill inte behöva motivera min existens utifrån vad jag avlat.

Är du inte rädd för att bli ensam när du blir gammal? Detta är lite en kärna. Att en skulle skaffa barn för att ha dem som någon slags redskap för sig själv. DET OM NÅT ÄR VÄL EGO! En gång sade en fembarnsförälder till mig att barnen var hans pensionsförsäkring. Härligt, behöva vara pappas arbetare tills han dör. Jag ser på invidiver som fria. Föräldrar förvaltar dem en stund, och gör de det på ett bra sätt kommer barnen att vilja förvalta den relationen och troligen ge tillbaka. Annars inte. Och med tanke på hur många ensamma äldre det finns i Sverige, så verkar ju inte avynglig vara en garanti för sällskap. Nej, jag är inte rädd för att bli ensam. Inte det minsta. För jag vill umgås med folk som vill umgås med mig, inte de som gör det för att de känner ett blodsbandstvång.

Men din mamma vill väl ha barnbarn? Jaha? Jag är som sagt ingens redskap. Min mamma är dessutom en sån klok människa som uppmuntrat mig att göra det jag själv vill och aldrig en sekund undrat om jag inte ”vill ha smått”. I situation där partner pressat har hon stöttat mig. Fint! Det finns de som klarar av att agera utanför normen nämligen, även äldre damer som förväntas inte vilja annat i världen än att få ta del av (världens fånigaste uttryck) livets efterrätt. Förlåt mamma för att jag kallade dig en äldre dam, 52 är ingen ålder!

Du kommer att ändra dig Elin! Jaha. Ja, kanske. Det är ingen princip det här, det är en känsla. Den kan ändas. Men inget tyder på det. OCH VAD HAR DU MED DET ATT GÖRA?

Det är också helt irrelevant. Jag är bara så trött på att i dag ses som udda för att jag inte vill byta bajsblöjor. Det känns fint att fler talar ut om det.